Hur fasiken kommer vi överens om vart man ska bo?

[JohanLun]

Huset jag länkade till i Rönninge verkar vara sålt, men tex Rönninge är rätt lantligt, pendling är möjlig, sekelskifteshus går att få för under 10m.

Det är en kompromiss. Men kanske kan det ändå fungera för er båda. Uppenbarligen vill ju du absolut inte bo ensligt och utan kollektivtrafik.

Alla måste kompromissa. Men inte på allt. Kanske kan hon kompromissa på ensligt om hon får det andra.

Det finns gott om områden 60 min från sthlm med sekelskifteshus och lantlig känsla. Som många av de som bor i pendlar in till sthlm. Alla har olika förutsättningar, men att det skulle vara omöjligt för dig att klara en sådan pendling undrar jag om det inte är du som är lat eller vek.

 

[MickeMörkö]

Hur kan du veta det när du inte vet var jag jobbar?

En resa från en tågstation till Sthlm C är långtifrån hela pendlingen. Det är dörr till dörr som är relevant

Kan inte se hur tunneln ska förkorta restiden till city från Ekerö. Möjligen till norr/söderor

Hur kan du veta det när du inte vet var jag jobbar?

En resa från en tågstation till Sthlm C är långtifrån hela pendlingen. Det är dörr till dörr som är relevant

Kan inte se hur tunneln ska förkorta restiden till city från Ekerö. Möjligen till norr/söderort

City Mälaröarna är klart under timman.

 

[Kjell Åkesson1]

Nu är det väl så att om ni inte löser erat boende så att båda mår bra så kommer du att bli en pappa som aldrig är delaktig på grund av att du gifter dig med jobbet när du och din fru separerar. Du sätter nämligen ditt arbete före din familj med ditt resonemang.
Om du inte finner en lösning för att bo där alla trivs och argumentet är att ditt jobb inte går att lösa på grund av pendling och eller pengar så bör du ju fundera på dina livsval. Som du resonerar just nu så prioriterar du ditt arbete före din familjs välmående.
Du kan tjäna pengar som Elon Musk men det har ingen betydelse om du ändå skiter i din omgivning.

Hur gör jag det exakt? Jag trivs bra där vi bor, barnen älskar det. Det är kort gångavstånd till fs och skola 1-9 av absolut toppklass. Det är världens tryggaste område och hyfsat nära till allt. Öppna fält, skogar, stall, sjöar och hav finns typ 1 km ifrån kåken.

Att jag inte byter det mot total vischa där livet med barn blir mycket mer komplicerat och jag själv kommer vara borta flera timmar till per dag, hur gör det mig självisk?

Med all respekt:
Din fru framstår som EXTREMT bortskämd. Så till den grad att det är provocerande.
Hon har enorma krav men är inte beredd att göra avkall på något av dom (?). Det ska däremot du göra, som är den som ser till att hon rent ekonomiskt kan fortsätta leva med sin kravlista avcheckad.
Har jag fattat det hela rätt då?

Låt mig gissa...
Ponera att du skulle säga såhär (med trovärdighet):
Ok. Jag är beredd att ta det här steget att flytta ut på landet, men för att det ska gå kommer jag behöva byta jobb - en uppoffring jag är redo att göra för familjen. Det kommer dock att innebära att vår ekonomi kommer förändras på det här sättet:
Vår disponibla inkomst kommer minska med X kr. och efter att ha samtalat med banken kommer det dessvärre bara medge ett låneutrymme på Y kr. Det i sin ur får till följd att vi kommer behöva köpa ett lite enklare hus. (OBS! jag fattar att det inte kommer vara så i just ert fall, men det är det här hon ska stå inför för att exemplet ska bli relevant) samt att vi kommer behöva byta ut bilarna till lite äldre bilar (t.ex. en 10 år gammal XC90 och en Renault Megane).
Till poängen...
Låt mig som sagt gissa att hon kommer titta på dig med tom blick och säga något i stil med "VA??!! vad menar du? Nej, det ska vara ett exakt sånt här hus, och bilarna stannar!!"?

Min bild av ett förhållande är att det är en relation där man är oumbärlig för den andra på olika sätt.

Jag och min sambo (ja, sambo) har varit ihop i 23 år och bor ute på landet.
Innan vi hittade "rätt" hus, som både tyckte kändes rätt, var vi på ett otal visningar och det slutade alltid likadant. Hon gifte sig med och möblerade huset så fort vi sa hej till mäklaren.
Jag som var den som förstod vem som kommer vara den som renoverar, fixar det som behöver fixas och konstruerar det hon önskar när hon får sina idéer, såg ganska omgående olika brister i konstruktioner, vilka tillsammans blev övermäktiga.
Trots att vi ofta blev osams i bilen på vägen hem - då hon pratade om den fantastiska utsikten och jag kontrade med "det kommer aldrig hända! Jag sätter mig inte i ett hus där såväl stomme som elsystem behöver bytas ut, samtidigt som källaren behöver dräneras om och taket bytas. Speciellt inte eftersom jag kommer få lägga all ledig tid kommande 5 år på det hela" - så var vi snart på en ny visning. Hon hade såklart glömt förra visningen vid det laget.

Med det sagt så bor vi nu i ett hus på landet och alla mina profetior har slagit in. Det är jag och bara jag som planerar, finansierar och utför renoveringar och det som behöver fixas. Ska inte fortsätta någon rant om det.
Min sambo och jag kompletterar varandra bra och hon är min absolut bästa vän. Hon är absolut oumbärlig för mig och jag är helt klart beredd att göra dom uppoffringar jag gör för henne och det finns massor hon gör för mig, som hade varit mer bekvämt för henne att avstå. Det måste imo. vara så. Ge och ta.

Jag förstår att det kanske blir lite likriktat när vi bara hör din version här och det hoppas jag att du kan ta hänsyn till, med tanke på det första jag skrev.
Det viktiga här är ju att du själv vet hur det verkligen ligger till.
Jag tror bara att det måste finnas en balans i ett förhållande. Vad man sen lägger i dom olika vågskålarna och hur tungt dom olika sakerna väger, är upp till var och en.
Ponera att du lägger en "bopålandet"-uppoffringsklump i ena vågskålen. Vad kan hon lägga i den andra, för att väga upp? Vad har hon som du absolut inte kan vara utan, och som ensamt, eller tillsammans med något annat väger lika tungt? Här skulle något så ytligt som att hon är jävligt snygg, kunna vara något. Eller... "hon står ut med mig trots att jag har grov tourettes, vilket gör att jag skriker könsord till alla jag möter" en annan. You get the point.

Daglig pendling på 2h väger i min värld extreeeemt tungt.

finns 100 väldigt goda egenskaper som hon har givetvis som kompenserar. Jag älskar henne för hennes uppsidor.

Jag är rätt kräsen själv. Skulle tex aldrig någonsin kunna vara tillsammans med en kvinna som röker/snusar. Måste också kunna ha givande diskussioner, något gemensamma intressen, resor osv vilket vi har. Sen har jag absolut höga utseendemässiga krav likaså. Kanske drygt 95% av alla kvinnor i min ålder är helt ointressanta.

Det roliga är att er diskussion i bilen ordagrant matchar våra. Jag tittar på husets protokoll först av allt. Frugan bestämmer sig innan hon ens kollat på det.

 

[j.f.s]

Det kommer aldrig att gå i längden. Just nu är ingen av er beredd att ens tänka tanken på att kompromissa en enda sak och skulle den ena ”ge upp” och gå med på den andres krav finns en överhängande risk att bitterheten kommer smygandes. Kanske finns den redan där?.

Ni bör, som många andra redan skrivit, fundera på om ni verkligen verkligen ska bo tillsammans.

Känner en del som bott som särbo i flera år och är supernöjda med det upplägget.

Om inte det heller är ett alternativ så är nog separation det enda vettiga.

 

[Kjell Åkesson1]

City Mälaröarna är klart under timman.

Nej det stämmer inte.

Sl.se. Exempelvis Stenhamra-T-centralen 61 min i bästa fall utan någon som helst trafik (alla förstår ju givetvis att det kommer ta längre tid i rusning) sen kanske gå hemifrån 15 ish minuter och en liten promenad från hållplatsen i city.

Dörr till dörr runt +80 min om allt klaffar och det inte är trafik.

Snarare du som är önsketänkande

 

[Kjell Åkesson1]

Tycker att trådstartaren är enkelspårig och egoistisk. Tror det är lika bra att separera så att hon kan leva det liv hon vill. Och som många andra skrivit är nog inte boendet hela problemet.
Fascinerande att folk vill bo i Stockholm eller däromkring... över min döda kropp säger jag!
/kvinna som bor på landet utan man vilket går utmärkt... växte även upp på landet (bästa som finns) och bott på landet med småbarn, men även i städer vissa perioder (trist).

Jag är lika fascinerad över att folk vill bo på vischan. Men alla är olika och inget är rätt eller fel. Styrkekram till dig

 

[Kjell Åkesson1]

Jag föreslår att ni köper "drömhuset" på landet och att du också ordnar en övernattningslägenhet/rum i Sthl. Då kan du vara i stan mån-fredag och frugan kan njuta av tillvaron på landet. Hon kan sköta renovering, trädgårdsarbete, snöskottning, och skjuts till barnen aktiviteter på vardagarna- eftersom hon tycker att det är sådant som sätter guldkant på tillvaron. Du kan dra in pengarna och njuta av det som storstadsliv bjuder på i veckorna. Det finns många röda dagar, plus semesterveckor då ni kan vara tillsammans allihopa. Det fungerar att göra så i många familjer då det inte är helt ovanligt att den ena föräldern jobbar borta i veckorna. Att "tvinga" ens partner att offra det som denne har jobbat hårt för för ens egen dröm är ganska egoistiskt, speciellt när drömmen dessutom kräver partnerns finansiering.

Jo. Problemet är givetvis att det för henne är totalt ohållbart om inte dygnet blir 72 timmar

 

[maria01]

Googla så får du veta kan bli svårt att hitta något lantligt innanför tullarna😂

läs tråden först 😂

 

[Inse]

Vi bor på landet. Har gjort allt du skriver att din fru vill. Har visserligen inte behövt renovera så mycket. Har tre barn som vuxit upp i huset. Har hela tiden haft massor av djur, katter, hundar, får, hönor, hästar, kaniner mm. Det har varit underbart, men det gör sig inte själv. Jag som är mamma har skött ALLT, utom att dra in pengar. Det har min man gjort via egen firma som krävt all tid och ork. Jag har jobbat väldigt lite fram tills barnen flyttade. All tid har gått åt till barn och djur. Ingen egen tid.
Så visst går det, men hon får vara beredd på en kaosartad tid med mycket jobb hemma. Inget blir perfekt, det får man släppa. Så kan hon tänka sig att dra fullt lass, medan du drar in pengarna, så kommer det gå. Annars tyvärr inte.

 

[Kjell Åkesson1]

Huset jag länkade till i Rönninge verkar vara sålt, men tex Rönninge är rätt lantligt, pendling är möjlig, sekelskifteshus går att få för under 10m.

Det är en kompromiss. Men kanske kan det ändå fungera för er båda. Uppenbarligen vill ju du absolut inte bo ensligt och utan kollektivtrafik.

Alla måste kompromissa. Men inte på allt. Kanske kan hon kompromissa på ensligt om hon får det andra.

Det finns gott om områden 60 min från sthlm med sekelskifteshus och lantlig känsla. Som många av de som bor i pendlar in till sthlm. Alla har olika förutsättningar, men att det skulle vara omöjligt för dig att klara en sådan pendling undrar jag om det inte är du som är lat eller vek.

Du får gärna upphöra med förolämpningarna. Jag jobbar runt 40 timmar per vecka på kontoret och en hel del extra efter att barnen somnar på många kvällar och jag gör massor hemma för att frun ska vara nöjd. Utan att överdriva har vi det i särklass finaste huset i området, det renaste huset du någonsin kan sätta din fot i samt en otroligt uppstyrd tomt. Jag bidrar till allt detta även om frugan gör mer.

Det jag ser som problematiskt är att gamla sekelskiftshus, inte minst det du länkade, tarvar jävulsk mycket mer jobb än det vi har. Tiden är redan strechad som det är. Att addera det OCH förlänga pendlingen ser jag som omöjligt att få ihop när det precis går ihop idag

 

[Kjell Åkesson1]

Jag föreslår att ni köper "drömhuset" på landet och att du också ordnar en övernattningslägenhet/rum i Sthl. Då kan du vara i stan mån-fredag och frugan kan njuta av tillvaron på landet. Hon kan sköta renovering, trädgårdsarbete, snöskottning, och skjuts till barnen aktiviteter på vardagarna- eftersom hon tycker att det är sådant som sätter guldkant på tillvaron. Du kan dra in pengarna och njuta av det som storstadsliv bjuder på i veckorna. Det finns många röda dagar, plus semesterveckor då ni kan vara tillsammans allihopa. Det fungerar att göra så i många familjer då det inte är helt ovanligt att den ena föräldern jobbar borta i veckorna. Att "tvinga" ens partner att offra det som denne har jobbat hårt för för ens egen dröm är ganska egoistiskt, speciellt när drömmen dessutom kräver partnerns finansiering.

Det här är kanske det mest realistiska alternativet. Men att vara borta från mina barn och fru hela veckorna känns bara så otroligt deppigt

 

[Chentin]

Hur gör jag det exakt? Jag trivs bra där vi bor, barnen älskar det. Det är kort gångavstånd till fs och skola 1-9 av absolut toppklass. Det är världens tryggaste område och hyfsat nära till allt. Öppna fält, skogar, stall, sjöar och hav finns typ 1 km ifrån kåken.

Att jag inte byter det mot total vischa där livet med barn blir mycket mer komplicerat och jag själv kommer vara borta flera timmar till per dag, hur gör det mig självisk?

finns 100 väldigt goda egenskaper som hon har givetvis som kompenserar. Jag älskar henne för hennes uppsidor.

Jag är rätt kräsen själv. Skulle tex aldrig någonsin kunna vara tillsammans med en kvinna som röker/snusar. Måste också kunna ha givande diskussioner, något gemensamma intressen, resor osv vilket vi har. Sen har jag absolut höga utseendemässiga krav likaså. Kanske drygt 95% av alla kvinnor i min ålder är helt ointressanta.

Det roliga är att er diskussion i bilen ordagrant matchar våra. Jag tittar på husets protokoll först av allt. Frugan bestämmer sig innan hon ens kollat på det.

Rolig plot twist för oss var att huset vi till slut köpte, köpte jag osett.
Jag var iväg på jobb när både visning 1 och 2 var. Sambon var på båda. Tog lite bilder och filmade.

När vi fått nycklarna och åkte dit undrade jag vad fan jag hade gjort. Fattade inte hur magkänslan jag gick på kunde ljuga så pass...
Men! Detta var i brunaste, regnigaste, deppigaste november. Alla bilder jag sett var tagna i grönska.
När våren kom och orsakerna till den äckliga lukten i huset var åtgärdade, började så småningom en väldigt angenäm känsla framträda och nu älskar vi båda huset och omgivningarna.

Tillägg att ta med till din fru.
Den grönskande ängen i anslutning till huset/gården kan "i ett ögonblick" förvandlas till energiskog eller solpanels-park - om man inte själv äger all intilliggande mark. Glöm aldrig det.
Fram till 2 år efter att vi flyttade in hade en granne sina kossor på bete på ängen bredvid vårt hus. Jättemysigt! Sen valde markägaren att inte förnya arrendet utan valde att sätta poppel över hela skiten. Där gällde det verkligen att lära sig att välja att tänka positiva tankar istället för dom nattsvarta som först dök upp.
5 km från vårt hus planeras det för en 150 ha stor solenergi-park.
Sånt måste man vara beredd på kan hända. Vad gör man (hon) i ett sånt läge? Husets värde sjunker avsevärt efter en sån förändring.

 

[lasse l1]

Hur löser man en situation där man är tillsammans med någon man älskar, har små barn ihop men inte kan komma överens om vart man ska bo?

Jag vill bo stadsnära i ett hus som antigen är nytt eller totalrenoverat så vi slipper allt jobb. Frugan vill bo lantligt många mil utanför stad i ett äldre hus som kommer bli ett heltidsprojekt med jättetomt som ska vara tip topp och allt renoverat exakt som hon vill ha det.

Vi bor nu i ett hus vi totalblåst utanför Stockholm. Jag trivs bra (inte wow men helt ok) frugan tycker det är piss. Hon gillar inte hustypen (vill ha äldre hus) och bo lantligt.

Vi tittar på att sälja och flytta men de alternativ som jag gillar hatar hon, de alternativ hon gillar hatar jag. Jag vill ha tillgänglighet, nära till stan, massor av alternativ för barnen. Frugan vill ha lantligt. I hennes alternativ kommer allt ligga 40-60 minuter bort (större matbutiker, barnens aktiviteter, gymnasieskolor för framtiden etc). Vi kommer sannolikt tom behöva köra barnen till och från skolan.

Detta alltså när det INTE är rusning. I rusning kommer en tripp till centrala Sthlm ta runt 2 timmar.

Lika dåligt som hon mår av nuvarande boende skulle jag må av det hon föreslår. Det kommer gå ut över barnen och förhållandet krascha. Som det är nu mår hon så dåligt över boendet att förhållandet är rätt kasst.

Har någon varit i liknande läge? Hur löste ni det? Gick det ens

Ps Vi har varit tillsammans i 10 år och frugans vilja att bo lantligt var inte alls så här stark då vi träffades utan har vuxit fram.

bo kvar tills ni inser att ni måste
kompromissa båda..

 

[Guzzi]

Många tankar kommer upp i skallen när jag läser den här tråden, men den som framför allt utmärker sig är hur ni hamnade i det här huset som ni bor i i dag?

 

[MickeMörkö]

Nej det stämmer inte.

Sl.se. Exempelvis Stenhamra-T-centralen 61 min i bästa fall utan någon som helst trafik (alla förstår ju givetvis att det kommer ta längre tid i rusning) sen kanske gå hemifrån 15 ish minuter och en liten promenad från hållplatsen i city.

Dörr till dörr runt +80 min om allt klaffar och det inte är trafik.

Snarare du som är önsketänkande

Alla har en timme till jobbet i Sthlm. Du sa två.