Ursäkta, jag börjar tro att detta är ett skämt. Hur bortskämd kan man bli? Du säger att frun har hög IQ, men kan hon räkna? På resekostnader, tidsåtgång för pendling/handling/skjutsning av barn? Exemplet med hunden visar på en naiv och egoistisk person som bara ska ha sin vilja igenom. Om du verkligen vill fortsätta leva ihop med denna kvinna måste ni nog absolut söka hjälp hos en familjeterapeut. ”Frugan vill inte sitta ihop med andra”… Herregud.K Kjell Åkesson1 skrev:
Du överdriver restiderna. Troligen för att du verkligen inte vill lämna Sthlm. En kompromiss kanske kan vara Mälaröarna? Därute har de riktig landsbygd men fortfarande rätt dialekt. Och när tunneln är klar kommer det t.o.m gå att ta sig därifrån.
Självklart finns det äldre hus som upplevs lantliga strax utanför Stockholm, där man t.o.m kan ha en massa djur om man vill. Med öppna fält runtom om det är det man vill ha. Varför skulle det inte kunna vara nära Stockholm?K Kjell Åkesson1 skrev:
en kompromiss ~45min till storstan 15min till en by med närhet till sjö inom samma radie och det där att bo i ett ruckle som skall restauras blir alltid argument... så bygga ny hust på tomten med mindre bondstuga dräng/piga / fattighjon hus som ni kan renovera till något sommar krypin
Medlem
· Stockholm
· 4 245 inlägg
Det låter som du träffat ett av mina ex.
Fantastisk kvinna med många viljor och göromål.
Jag lärde mig fort att hålla med och säga "Det gör vi, sen", då hann det glömmas och sen blev det någon ny vilja.
En dag svarade jag fel och hon flyttade.
Med det sagt, går det att skjuta upp flytten och hoppas på nya tankar som dyker upp i tid innan flytten?
/W
Fantastisk kvinna med många viljor och göromål.
Jag lärde mig fort att hålla med och säga "Det gör vi, sen", då hann det glömmas och sen blev det någon ny vilja.
En dag svarade jag fel och hon flyttade.
Med det sagt, går det att skjuta upp flytten och hoppas på nya tankar som dyker upp i tid innan flytten?
/W
Som i alla frågor i förhållanden måste man lära sig att kompromissa om man tycker/vill olika. Som ngn skrev, ta hjälp utifrån men under tiden kan ni var för sig skriva ner för- resp nackdelar för att se om ni hittar någon gemensam punkt att utgå från. Fråga inte barnen, det här behöver ni lösa som vuxna och par!K Kjell Åkesson1 skrev:
Jag har alltid velat ha ett sött litet torp på landet (köpa) med stor tomt medan min man vägrat hus under hela vårt förhållande (> 40 år). Till slut hyrde jag ett omodernt till mig och hundarna som övrig familj bojkottade. Hade det i några år till min man en dag hittade ett lite modernare (året runt, separett inomhus o helkaklat duschrum), enskilt med stor tomt. Där trivdes alla!
Vuxna barn med barnbarn har flyttat till andra delar av landet och vi bytt till ett enklare med sommarvtn o utedass (kommunen tar hand om latrin) och ca 1 tim hemifrån (Stockholm) som även maken trivs med. Billigt och vi kan fortfarande resa samt hälsa på barn och barnbarn.
Vi har olika resvanor också, jag har t ex åkt genom hela Centralamerika, Peru, Chile mm vilket inte intresserar min man som hellre åker österut. Ok, kanske ett exempel utanför ämnet men vill bara visa att det går att leva ihop trots olika viljor/intressen. Rekommenderar familjerådgivning då och då när förhållanden krisar vilket det gör, hör till livet!
Lycka till!
Det låter som ni borde prova på ett år som särbos. Hon får klara sig med sin ekonomi för boende, värme osv. Du verkar ju ha det så ungarna kan du pröjsa för. Se hur länge hon tycker det är roligt att bo på landet. Med hennes inkomst så räcker det väl knappt till en gräsklippare tyvärr.K Kjell Åkesson1 skrev:
Nu är det väl så att om ni inte löser erat boende så att båda mår bra så kommer du att bli en pappa som aldrig är delaktig på grund av att du gifter dig med jobbet när du och din fru separerar. Du sätter nämligen ditt arbete före din familj med ditt resonemang.K Kjell Åkesson1 skrev:
Om du inte finner en lösning för att bo där alla trivs och argumentet är att ditt jobb inte går att lösa på grund av pendling och eller pengar så bör du ju fundera på dina livsval. Som du resonerar just nu så prioriterar du ditt arbete före din familjs välmående.
Du kan tjäna pengar som Elon Musk men det har ingen betydelse om du ändå skiter i din omgivning.
Med all respekt:K Kjell Åkesson1 skrev:
Din fru framstår som EXTREMT bortskämd. Så till den grad att det är provocerande.
Hon har enorma krav men är inte beredd att göra avkall på något av dom (?). Det ska däremot du göra, som är den som ser till att hon rent ekonomiskt kan fortsätta leva med sin kravlista avcheckad.
Har jag fattat det hela rätt då?
Låt mig gissa...
Ponera att du skulle säga såhär (med trovärdighet):
Ok. Jag är beredd att ta det här steget att flytta ut på landet, men för att det ska gå kommer jag behöva byta jobb - en uppoffring jag är redo att göra för familjen. Det kommer dock att innebära att vår ekonomi kommer förändras på det här sättet:
Vår disponibla inkomst kommer minska med X kr. och efter att ha samtalat med banken kommer det dessvärre bara medge ett låneutrymme på Y kr. Det i sin ur får till följd att vi kommer behöva köpa ett lite enklare hus. (OBS! jag fattar att det inte kommer vara så i just ert fall, men det är det här hon ska stå inför för att exemplet ska bli relevant) samt att vi kommer behöva byta ut bilarna till lite äldre bilar (t.ex. en 10 år gammal XC90 och en Renault Megane).
Till poängen...
Låt mig som sagt gissa att hon kommer titta på dig med tom blick och säga något i stil med "VA??!! vad menar du? Nej, det ska vara ett exakt sånt här hus, och bilarna stannar!!"?
Min bild av ett förhållande är att det är en relation där man är oumbärlig för den andra på olika sätt.
Jag och min sambo (ja, sambo) har varit ihop i 23 år och bor ute på landet.
Innan vi hittade "rätt" hus, som både tyckte kändes rätt, var vi på ett otal visningar och det slutade alltid likadant. Hon gifte sig med och möblerade huset så fort vi sa hej till mäklaren.
Jag som var den som förstod vem som kommer vara den som renoverar, fixar det som behöver fixas och konstruerar det hon önskar när hon får sina idéer, såg ganska omgående olika brister i konstruktioner, vilka tillsammans blev övermäktiga.
Trots att vi ofta blev osams i bilen på vägen hem - då hon pratade om den fantastiska utsikten och jag kontrade med "det kommer aldrig hända! Jag sätter mig inte i ett hus där såväl stomme som elsystem behöver bytas ut, samtidigt som källaren behöver dräneras om och taket bytas. Speciellt inte eftersom jag kommer få lägga all ledig tid kommande 5 år på det hela" - så var vi snart på en ny visning. Hon hade såklart glömt förra visningen vid det laget.
Med det sagt så bor vi nu i ett hus på landet och alla mina profetior har slagit in. Det är jag och bara jag som planerar, finansierar och utför renoveringar och det som behöver fixas. Ska inte fortsätta någon rant om det.
Min sambo och jag kompletterar varandra bra och hon är min absolut bästa vän. Hon är absolut oumbärlig för mig och jag är helt klart beredd att göra dom uppoffringar jag gör för henne och det finns massor hon gör för mig, som hade varit mer bekvämt för henne att avstå. Det måste imo. vara så. Ge och ta.
Jag förstår att det kanske blir lite likriktat när vi bara hör din version här och det hoppas jag att du kan ta hänsyn till, med tanke på det första jag skrev.
Det viktiga här är ju att du själv vet hur det verkligen ligger till.
Jag tror bara att det måste finnas en balans i ett förhållande. Vad man sen lägger i dom olika vågskålarna och hur tungt dom olika sakerna väger, är upp till var och en.
Ponera att du lägger en "bopålandet"-uppoffringsklump i ena vågskålen. Vad kan hon lägga i den andra, för att väga upp? Vad har hon som du absolut inte kan vara utan, och som ensamt, eller tillsammans med något annat väger lika tungt? Här skulle något så ytligt som att hon är jävligt snygg, kunna vara något. Eller... "hon står ut med mig trots att jag har grov tourettes, vilket gör att jag skriker könsord till alla jag möter" en annan. You get the point.
Daglig pendling på 2h väger i min värld extreeeemt tungt.
Självbyggare
· Västra Götaland
· 15 inlägg
Ta hjälp av proffs annars bara att lägga ner. livet är för kort 😏 barnen märker när inget är bra så blir särbo var och en sköter sin ekonomi och man gör som man villK Kjell Åkesson1 skrev:
Fast nu skrev ju TS själv att hon var duktig på att snickra. Lät nästan som att det var en hobby. Med ett sådant intresse är det väl relativt troligt att den personen gärna tar ansvar för renovering. Sen kan det säkert behöva hyras in hjälp för en del moment, men pengar verkar ju inte vara det största problemet.C Citrona skrev:
Angående hunden så har jag nog missat vad som hände med den.
