Nej tar säkert runt 60m att köra helt off hours.Dowser4711 skrev:
Fast enligt TS så är det troligtvis 12 timmar dörr till dörr.
Men i rusning kan du glömma 60 min med bil. Förmodligen nära 120 min. Skulle väl ta runt 80-90 min kommunalt dörr till dörr i bästa fall om man bor rätt nära stationen.
Simulera ökad pendling i två månader genom att lämna hus och hem en timme tidigare och kom hem en timme senare. Berätta hur du känner en bit in i experimentet, fråga hur hon upplever att du är borta från henne, boendet och barnen? Utvärdera.
Lägg på att ha ett gäng djur också på detP polaris78 skrev:
Frugans önskemål och dröm ser ut såhär;
4 barn
Lantligt boende med gigantisk tomt som är oerhört fin
Ett hus som är så rent och cleant att man kan dricka från golvet
Många härliga resor
Massor av djur
Kunna ha barnen väldigt begränsat på förskola
Driva företag från hemmet parallellt med allt detta
Helst på Österlen
Jag försöker förklara att det knappt skulle gå ens om hon vann på lotto och kunde ha heltidsanställd personal hemma. Men då är jag bara negativ
Det kanske står i tråden men jag har missat eller glömt:K Kjell Åkesson1 skrev:
För dig verkar karriären viktig. Hur är det med sådant för din fru? Dvs har hon jobb, studier, egen inkomst, framtidsplaner för detta.
Tänker att hon har rätt att utveckla sig och jobba. Och på samma gång inte rätt att slippa jobba.
Grejar hon det om ni hamnar på landet?
Dom har ju barn så det går inteWalle85 skrev:
Hon vill driva sitt utan ekonomisk press och tycker det är oerhört trevligt att ha en hög levnadsstandard via min inkomst. Hon drar kanske in runt 20k i månaden knappt i snitt men väldigt spretigt.S Sir Duke skrev:
För mig är faktiskt inte karriären så viktig. Men vill ha en viss levnadsstandard. Den hade jag kunnat få med en lägre inkomst om frugans var typ 50 i månaden.
Hon har några gånger dryftat iden om att ev ta ett ”vanligt jobb” igen. Hon har utbildning och ett jobb med en lön på 45-50 är inga problem för henne att få.
Givetvis är ju en flytt ut på vischan något som försvårar hennes möjlighet att ta den här typen av jobb vilket också är en avskräckande faktor för mig.
Jag tror inte hon blir nöjd var hon än bor , det är något underliggande missnöje med livssituationen. Bo kvar utgångsläget måste vara att ska man göra en så stor förändring som att flytta så ska man vara överens. Gör inget förhastat.
tack ligger mkt i det du säger.L Lennart k jansson skrev:
Frugan är så emotionell att hon kan TRO att hon kommer älska något och sen inse att ”det här var inget kul alls”. Men hon kan sällan logiskt förutse att det ska bli utfallet.
Hon har haft jobb tex som hon innan trott ska bli det roligaste i världen som sen är värdelöst. Samma sak med resor.
Men det går också åt andra hållet. Hon kan älska sådant som hon tror hon ska hata fullständigt.
Jag själv har nog aldrig någonsin varit med om något sådant. Visst utfallet blir aldrig exakt som man tror men att det ska bli 180 grader det händer inte. Jag kan logiskt resonera mig fram till vad jag förmodligen kommer gilla och ej.
Under alla år vi har varit tillsammans har hon också förändrat sig rätt mkt medan jag varit rätt konsekvent med vad jag vill hela tiden. Hade hennes enda prio varit typ en gård på vischan när vi träffades hade vi ju inte varit intresserade av varandra.
Finns inget som säger att hon inte till varje pris ska bo i lägenhet i innerstan om 10 år.
Intressant tråd. TS vill ha råd men avfärdar alla lösningsförslag som omöjliga. Självklart kan man bo på landet, fostra barn där och också ha ett välbetalt jobb. Det finns en hel del jobb numera där man kan jobba hemifrån, eller kanske hybrid. Men då kanske man behöver byta jobb. Vill man ha kvar sitt jobb och dessutom inte vill bo på landet kommer en massa argument likt de TS har. Men handen på hjärtat @Kjell Åkesson1, tycker du att du är mer kompromissvillig än din fru?
Mitt råd är att du på riktigt benar i varför du inte försöker lösa problemet utan fyller på med argument om varför det inte går. Kanske du kommer fram till att även om allt går att lösa vill du inte bo på landet. Det har jag full förståelse för, det vill inte jag heller, men jag vågar säga det rätt ut. Gör din läxa och var sen ärlig mot dig och din fru.
Frun då, hon är ju lika kompromisslös hör jag TS tänka, varför ska bara jag… Ja, hon får ta ansvar för sig, men gör din egen läxa först innan du klankar ner på andra.
Mitt råd är att du på riktigt benar i varför du inte försöker lösa problemet utan fyller på med argument om varför det inte går. Kanske du kommer fram till att även om allt går att lösa vill du inte bo på landet. Det har jag full förståelse för, det vill inte jag heller, men jag vågar säga det rätt ut. Gör din läxa och var sen ärlig mot dig och din fru.
Frun då, hon är ju lika kompromisslös hör jag TS tänka, varför ska bara jag… Ja, hon får ta ansvar för sig, men gör din egen läxa först innan du klankar ner på andra.
Har gått igenom något liknade och hela processen tog 6 år innan det ledde till en flytt. Mitt råd - fokusera på hur ni vill leva era liv utan att spika detaljerna i förväg. Jag upplever det som att ni fokuserar på detaljerna istället för de viktiga bitarna.
I början fick våra föräldrar ta barnen några helger medan vi tog in på hotell med white board, stora papper och laptops. Vi diskuterade igenom vad som var viktigt för oss - enligt en metod vi kom överens om, skapade en gemensam målsättning inom alla delar av livet, pengar, karriär, hobbies, bostad, resor etc.. Det blev vägledningen när vi sedan kom in på att lösa detaljerna. Lösning blev litet oväntat - först otänkbart för oss båda men vi är nöjda. Vi hamnade i utkanten av ett villaområde i en halvstor stad med extra stor tomt och rymd. Vi cyklar till jobb och skola året runt. Gick ner i lön, men fick mycket mer frihet.
I början fick våra föräldrar ta barnen några helger medan vi tog in på hotell med white board, stora papper och laptops. Vi diskuterade igenom vad som var viktigt för oss - enligt en metod vi kom överens om, skapade en gemensam målsättning inom alla delar av livet, pengar, karriär, hobbies, bostad, resor etc.. Det blev vägledningen när vi sedan kom in på att lösa detaljerna. Lösning blev litet oväntat - först otänkbart för oss båda men vi är nöjda. Vi hamnade i utkanten av ett villaområde i en halvstor stad med extra stor tomt och rymd. Vi cyklar till jobb och skola året runt. Gick ner i lön, men fick mycket mer frihet.
Jag har faktiskt (motvilligt men ändå) erbjudit mig att byta jobb och testa landsbyggden men får då nej. Frugan vill inte göra det avkallet på levnadsstandarden. (Det vill inte jag heller för all del men den är ÄNNU viktigare för henne) Hon vill absolut inte behöva köra runt i en 10 år gammal Passat tex. Att aldrig ha råd att resa (typ tropiska resor på vintern med hela familjen) vill hon absolut inte göra avkall på osv.B Backspegel skrev:
Det hamnade i att hon beklagar sig över att jag inte tjänar stora pengar på 30 timmar per veckas hemmaarbete. ”Det är det ju många som gör” vilket faktiskt är rätt rejält förminskande
Det gula huskomplexet i länken med strandtomt och outnyttjad byggrätt ksnske är lite dyrt, men för säg 17 miljoner kanske man kan få något liknande, men utan egen brygga och så? Som flera säger måste ni bena ut vad som är _absolut_ viktigast för var och en. Man kan sällan få precis allt man vill. Hon kanske får kompromissa på "landet, massor av djur, enorm tomt" och du på budget 6-10miljoner? Det låter ju som att ni lätt skulle ha råd med bra mycket mer.K Kjell Åkesson1 skrev:
Om hon var lycklig i en sekelskiftesvåning i stan borde ni väl båda kunna bli lyckliga i ett vackert hus med lite större tomt i Nacka?
Haha de flesta skulle jag säga kommer inte i närheten av 150lax i månaden. Medellönen i Sverige ligger väl runt 40tkr.K Kjell Åkesson1 skrev:
Men en seriös fundering från mig är varför hon tycker att hon har rätt att leva på din inkomst? Jag klankar inte ner på ert upplägg då det är upp till var och en att bestämma men med tanke på hennes vidlyftiga drömmar så kan man ju inte förvänta sig att någon annan ska förverkliga dem åt en, enligt mig iaf.
Hon blir ju dessutom fattigpensionär i händelse att ni skulle separera på äldre dagar och hon inte lyft inkomst under hela arbetslivet.
Detta låter som något som blir vanligare och vanligare ”tack vare” sociala medier och fri tillgång till info, vilket enligt mig inte är något positivt. Faktautbyte och utveckling absolut. Men att jämföra sig med kollegan eller någon som man inte ens känner tror jag inte gynnar någon. Jag tror generellt att fler är olyckliga, även många av dem som verkar lyckliga på pappret. Nu kan man se hur alla har det men man tittar såklart bara på dom procenten som verkar ha allt och vara bekymmersfria. Man tror att det är så folk faktiskt lever och gör man inte det så så får man ångest.
Det är få förunnat att leva på vissa sätt OCH dom allra flesta har jobbat hårt och fått ge avkall på diverse saker ”som man inte egentligen vill”. Men det man ser i det sociala är det som blir verkligheten. Min uppfattning är att fler och fler inte kan hantera detta. Man ser inte vad som är rimligt. Man tror att det är fel på en och man blir deprimerad och söker lösningar som man tror gör en gladare. Har ingen lösning för att hjälpa vuxna människor som drabbats. Däremot pratar vi väldigt mkt med våra barn om vad som är rimligt och vilka förväntningar man kan ha på livet. Vad som är viktigt osv. Försöker lära dem pengars värde.
”Alla vill ha det du har, få är beredda att jobba för det”
Det är få förunnat att leva på vissa sätt OCH dom allra flesta har jobbat hårt och fått ge avkall på diverse saker ”som man inte egentligen vill”. Men det man ser i det sociala är det som blir verkligheten. Min uppfattning är att fler och fler inte kan hantera detta. Man ser inte vad som är rimligt. Man tror att det är fel på en och man blir deprimerad och söker lösningar som man tror gör en gladare. Har ingen lösning för att hjälpa vuxna människor som drabbats. Däremot pratar vi väldigt mkt med våra barn om vad som är rimligt och vilka förväntningar man kan ha på livet. Vad som är viktigt osv. Försöker lära dem pengars värde.
”Alla vill ha det du har, få är beredda att jobba för det”
Det du beskriver låter helt galet så klart och hade för min del sannolikt resulterat i skilsmässa. Det hade å andra det nog gjort om jag var andra parten också och läst hur du beskriver henne här. Att beskriva sin fru som ett bortskämt naivt barn är inte så smickrande och ett rätt respektlöst sätt att se på sin livskamrat.K Kjell Åkesson1 skrev:
Personligen hade jag aldrig bytt bort familjetid mot jobb med lång resväg. Du verkar hellre inte vilja lägga det i andra vågskålen så då kan du ju inte bo på landet med det jobb du har. Säg det till din fru.
