Flytta från huset till lägenhet - vid 60 eller aldrig?

[TRJBerg]

Kommer aldrig att flytta från mitt hus. En lägenhet blir min död. Oavsett om jag är klar i skallen eller dement.
Nu har jag fördelen att jag har råd att leja ut arbete i trädgård och snöröjning. Och jag kan bo på bottenvåningen om det krävs.
(Trots det står jag i bostadskö... lite schizo... 😆 )

Men allmänt så kan man fixa det mesta om man har råd och är relativ klar i skallen.

 

[BirgitS]

Men blir de kvar i närheten så blir vi nog kvar så länge vi orkar.

Problemet är att när man väl inser att man inte orkar med huset så orkar man inte heller flytta, det är både fysiskt och psykiskt tungt att rensa det som är kvar efter flera årtionden.

 

[Marlen Eskilsson]

Men är det ett så stort problem egentligen? Den som vill bo kvar i sitt hus kan sätta undan en slant att betala en flyttfirma som gör jobbet, städare som städar ut. Sedan plockar man med sig det man själv vill ha. Barnen tar det de vill ha. Resten av bohaget säljer man till fast pris, det finns firmor som köper upp sånt också och kommer och hämtar rubbet.

 

[tensiden]

Men om ni till slut måste flytta men inte orkar. Ska barnen lösa det åt er då?

Nej, absolut inte.
Det är nog kanske en generationsfråga. Jag hoppas det. Jag inbillar mig här och nu i livet att vi är och kommer vara kapabla att ta de besluten själva och inte blanda in barnen i att "lösa det". Dessutom att vi kommer att klara av att göra det i lagom tid, men det kan vi idag inte avgöra när det är. Jag kan få en stroke om fem minuter eller vara pigg och alert tills jag är 95 och pang bom dö i sömnen, vem vet?

 

[maria01]

verkar ju vara svårt att driva seniorboende

https://www.aftonbladet.se/nyheter/...ikelse-over-miljonarernas-projekt-silver-life

nån till har väll konkat med eller inte kommit igång tror det var göteborg

 

[tensiden]

Problemet är att när man väl inser att man inte orkar med huset så orkar man inte heller flytta, det är både fysiskt och psykiskt tungt att rensa det som är kvar efter flera årtionden.

Det fysiska tar man flyttfirma etc till. Jag har inte flyttat grejor själv de senaste flyttarna och det har varit värt pengarna flera gånger om vid varje flytt. Istället för att ringa in hela kontaktlistan i telefonen och släpa i trappor, hyra släp och hålla på så ställer man sig bara och säger vart alla grejor skall ta vägen.

Det psykiska får man arbeta med i tid. Men samma sak där, om det kommer upplevas jobbigt i framtiden lär jag nog kontakta en psykolog och köra KBT för att få hjälp att hantera det hela. Det som jag exempelvis måste ha med mig är att bara för att jag själv har saker med högt affektionsvärde, så är det inte nödvändigtvis samma saker som har ett värde för mina barn.

 

[galento]

Nu är det ju så att man ska jobba till man är 68 (enl staten) och hur f*n ska man kunna det om man inte ens orkar ta hand om sin villa ???
Så enl staten så är det inga problem att sköta sin villa till 68 😎

Btw mitt nuvarande hus såldes av sonen till gumman som ägde huset. Hon var i 80års åldern och tydligen väldigt frisk förutom att hon blitt dement. Så hennes familj valde att flytta på henne till äldreboende... hon klarade ca 8 månader där innan hon dog. Livslusten försvann.
Så frågan är egentligen: Hur länge kommer man att trivas med att bo i sitt hus?
Så länge man gör det, vad är eg problemet?

Vem faan vill att ens föräldrar ska vara olyckliga den sista tiden i deras liv genom att tvinga dem att flytta?

Våra anhöriga har fått bestämma själva hur länge de velat bo kvar. Vill absolut inte ha på samvetet att man tvingat nån flytta mot sin vilja på äldre dar och att denne mått dåligt av detta. Har istället hjälpt till med mat handlande , kontakter med myndigheter och annat för att underlätta.

 

[..........]

Nej, absolut inte.
Det är nog kanske en generationsfråga. Jag hoppas det. Jag inbillar mig här och nu i livet att vi är och kommer vara kapabla att ta de besluten själva och inte blanda in barnen i att "lösa det". Dessutom att vi kommer att klara av att göra det i lagom tid, men det kan vi idag inte avgöra när det är. Jag kan få en stroke om fem minuter eller vara pigg och alert tills jag är 95 och pang bom dö i sömnen, vem vet?

Sen kan man väl vända på det.

Varför skulle ens barn inte hjälpa en att flytta saker? Om man nu inte skulle ha råd med flyttfirma.
Tänker att det har blivit så jädrans fint att man inte kan hjälpa den som fött upp en och stöttat (förhoppningsvis) hela livet.

Skulle inte tveka om föräldrarna vill flytta. Tvekar aldrig på en familjemedlem.

 

[Robert63]

61, precis köpt nytt hus. Fattar inte riktigt frågan, pallar inte planera redan nu för den eventuellt kommande utförslöpan. Planen är att detta är sista boendet.

 

[ÅkeSun]

För mig är lägenhet som lasarettet, Dit går man inte, man blir buren.
Vanlig lägenhet med trappor eller hiss som inte fungerar, äldreboende fullt av tanter som tävlar om vem som har starkast medicin. Göra pärlplattor på terapin? Tror inte det...
Hyrorna går upp tre gånger fortare än pensionen, alkoholförbud, döva grannar med maxad volym på TVn. Inte komma ut på sommaren, för hemtjänsten har semester osv

När vi gick i pension för tre år sedan flyttade vi från en gård på landet till billig villa i litet samhälle, stort nog för affär. pizzeria och sedeltank.
Huset är välskött, taket är rakt och fönstren väl målade. Det är tydligt att den förra ägaren tagit väl hand om huset sen han byggde det 1960. På hans ålders höst hade det blivit anpassat, tröskelfritt, nytt badrum och ramp. El/oljepanna och llvp, kommunalt vatten och avlopp gör livet enkelt.
Jag försöker hålla ögonen öppna för problem, men som det ser ut idag kommer det klara tio år till utan större insatser. Trädgården är i princip bara gräsmatta, ett välkommet tillfälle till motion. Under en sjukdomsperiod hjälpte kommunen med klippning för 100 spänn gången (samma med snöröjning)
I början tyckte jag att rampen var onödig, så jag skruvade bort den för att få plats att parkera bilen framför ingången. Sen fick dom bära iväg mig till lasarettet av andra skäl,,,,,,
Väl hemma igen var det några veckor med att kånka rollatorn i trappan.
Sen byggde jag om rampen på ett bättre ställe mens folket omkring häcklade mig, "nu behöver du inte ramp längre, vad håller du på med?"
Ett halvår senare bryter frun lårbenet..........
jag ser inga nackdelar med att bo i villa. Jag ha kontroll över kostnaderna och har inga svårigheter att få kommunal service om jag behöver (kommunen ser helst att vi bor kvar så dom slipper ta hand om oss hela dagarna)
Skulle huset minska i värde, så är det väl arvingarnas problem. Alltså får dom vara lite aktiva i underhållet om dom är oroliga
Anpassa bostaden medans du kan, för sen kan du tvingas till nåt riktigt obekvämt
För oss är lägenhet inget alternativ, funkar det inte längre blir det ett par månader i långvården

 

[BirgitS]

Det fysiska tar man flyttfirma etc till. Jag har inte flyttat grejor själv de senaste flyttarna och det har varit värt pengarna flera gånger om vid varje flytt. Istället för att ringa in hela kontaktlistan i telefonen och släpa i trappor, hyra släp och hålla på så ställer man sig bara och säger vart alla grejor skall ta vägen.

Det psykiska får man arbeta med i tid. Men samma sak där, om det kommer upplevas jobbigt i framtiden lär jag nog kontakta en psykolog och köra KBT för att få hjälp att hantera det hela. Det som jag exempelvis måste ha med mig är att bara för att jag själv har saker med högt affektionsvärde, så är det inte nödvändigtvis samma saker som har ett värde för mina barn.

När de som jag skrev om förut blev tvungna att flytta så var de mellan 85 och 90 år. Fast de var klara i huvudet så kunde de inte inse hur lite man kunde ha med sig när man flyttade från 135 kvm (övermöblerat) till 60 kvm. De skulle absolut ha med allt som hade affektionsvärde för dem vilket i princip betydde att de hade behövt över 100 kvm boyta för att få plats. En av dem blev förvånad när jag sa att de inte kunde ta med gästsängarna eftersom de skulle inte få plats i en 2:a.

Vi var där en vecka kring nyår för att börja sortera, och sen var antingen vi eller deras dotter med sin dotter där varje helg i 2 månader. Det var fysiskt jobbigt för oss att flytta saker som skulle med till vissa rum och sånt som skulle slängas till andra rum, upp och nerför trappor. Det är mycket man kan samla på sig under 50 år. Det var psykiskt jobbigt för dem att tvingas flytta och skiljas från saker som bar på mycket minnen. Det var psykiskt jobbigt för oss att leva med deras smärta. Naturligtvis fick allt inte plats på nya stället utan dotterns gäststuga fick ta emot en massa lådor och det fick hyras ett mindre förråd också. Självklart var det en flyttfirma som fick packa, flytta och lämna in på ÅVC.

 

[Rabbithole]

För mig är lägenhet som lasarettet, Dit går man inte, man blir buren.
Vanlig lägenhet med trappor eller hiss som inte fungerar, äldreboende fullt av tanter som tävlar om vem som har starkast medicin. Göra pärlplattor på terapin? Tror inte det...
Hyrorna går upp tre gånger fortare än pensionen, alkoholförbud, döva grannar med maxad volym på TVn. Inte komma ut på sommaren, för hemtjänsten har semester osv

När vi gick i pension för tre år sedan flyttade vi från en gård på landet till billig villa i litet samhälle, stort nog för affär. pizzeria och sedeltank.
Huset är välskött, taket är rakt och fönstren väl målade. Det är tydligt att den förra ägaren tagit väl hand om huset sen han byggde det 1960. På hans ålders höst hade det blivit anpassat, tröskelfritt, nytt badrum och ramp. El/oljepanna och llvp, kommunalt vatten och avlopp gör livet enkelt.
Jag försöker hålla ögonen öppna för problem, men som det ser ut idag kommer det klara tio år till utan större insatser. Trädgården är i princip bara gräsmatta, ett välkommet tillfälle till motion. Under en sjukdomsperiod hjälpte kommunen med klippning för 100 spänn gången (samma med snöröjning)
I början tyckte jag att rampen var onödig, så jag skruvade bort den för att få plats att parkera bilen framför ingången. Sen fick dom bära iväg mig till lasarettet av andra skäl,,,,,,
Väl hemma igen var det några veckor med att kånka rollatorn i trappan.
Sen byggde jag om rampen på ett bättre ställe mens folket omkring häcklade mig, "nu behöver du inte ramp längre, vad håller du på med?"
Ett halvår senare bryter frun lårbenet..........
jag ser inga nackdelar med att bo i villa. Jag ha kontroll över kostnaderna och har inga svårigheter att få kommunal service om jag behöver (kommunen ser helst att vi bor kvar så dom slipper ta hand om oss hela dagarna)
Skulle huset minska i värde, så är det väl arvingarnas problem. Alltså får dom vara lite aktiva i underhållet om dom är oroliga
Anpassa bostaden medans du kan, för sen kan du tvingas till nåt riktigt obekvämt
För oss är lägenhet inget alternativ, funkar det inte längre blir det ett par månader i långvården

Ser du inga nackdelar med hus är du antingen blind eller ignorant. Men det betyder ju inte att det är fel något av alternativen.

 

[AG A]

Att flytta till lägenhet, eller liknande, är inget alternativ för mig. Det är här i huset på landet som jag har mitt liv. I en lägenhet finns ingenting att göra eller uppleva för mig.
Jag är förvisso inte ens 50 fyllda, men pga. en sjukdom är jag ungefär som en 80-åring i kroppen. Då det även är snabbt progierande, så har jag sannolikt inte mer än 5 år kvar. Men om/när jag eventuellt inte längre klarar att bo kvar, så kommer jag nog "kasta in handduken" direkt.

 

[fribygg]

Undrar om inte frågan är fel ställd.
Är det inte innan pensionsåldern man ska sälja lägenheten eller villan i stadens utkant och själv bygga sig (eller låta bygga) huset man kan och vill bo i under sin ålderdom? Om man sen i livets slutskede inte fixar eget boende får man väl ta in (eller tas in) på servicehus eller nått vårdboende om samhället fortfarande har råd att ha sådana.

 

[RoTe]

Något som är allt för vanligt här i Uppsala är att i villaområden där kåkarna är värda mellan 5 och 10 miljoner så bara låter man skiten förfalla och växa igen totalt vilket även förstör för grannarna. Hur är det möjligt att bo i en sådan kåk och inte ha råd att anlita någon för att åtminstone klippa gräsmattan?