Kanske skulle du @tommib kunna köpa stället, möjligen supportad av mor och moster. Då har ni/du kontroll.
Som jag förstår saken står det för det mesta tomt. Så visst skulle väl morbror kunna få vara där och sköta det lite som han vill. Tillsvidare. Då står det inte öde. Men blir inte skött exakt som du vill/önskar/hoppas. Fast det blir en slags tillsyn och skötsel som är tillräcklig för att ni skall kunna ha stället kvar i släkten. En kompromiss utan uppenbara förlorare och vinnare på deras bekostnad. Sådant ger förutsättningar för någon form av sammanhållning mellan mor, moster och morbror. Vem vet det kan kanske bli en plats för släktträffar/"arbetsläger" för flera generationer. (barn/kusiner mm).
Det finns andra värden än ekonomiska. (särskilt om man har råd) Om alternativet är att sälja utanför släkten blir stället räddat av dig. Det kan nog uppskattas av de andra om du låter dem använda stället ungefär som förr. Mot lite hjälp med skötsel efter förmåga. Ni delar på jobb ansvar. Men du har alltid sista ordet. Och vetskapen att du kan sälja om/när du vill/behöver.
Som jag förstår saken står det för det mesta tomt. Så visst skulle väl morbror kunna få vara där och sköta det lite som han vill. Tillsvidare. Då står det inte öde. Men blir inte skött exakt som du vill/önskar/hoppas. Fast det blir en slags tillsyn och skötsel som är tillräcklig för att ni skall kunna ha stället kvar i släkten. En kompromiss utan uppenbara förlorare och vinnare på deras bekostnad. Sådant ger förutsättningar för någon form av sammanhållning mellan mor, moster och morbror. Vem vet det kan kanske bli en plats för släktträffar/"arbetsläger" för flera generationer. (barn/kusiner mm).
Det finns andra värden än ekonomiska. (särskilt om man har råd) Om alternativet är att sälja utanför släkten blir stället räddat av dig. Det kan nog uppskattas av de andra om du låter dem använda stället ungefär som förr. Mot lite hjälp med skötsel efter förmåga. Ni delar på jobb ansvar. Men du har alltid sista ordet. Och vetskapen att du kan sälja om/när du vill/behöver.
Fungerar nog för vissa. För mig framstår det som lite inskränkt.O skrev:
Skogsägare
· Stockholm och Smålands inland
· 18 598 inlägg
Ber om ursäkt om jag trampar på några ömma tår, @tommib, men jag tror du vet att jag inte menar något illa.
Rötter
Förstår jag det rätt ligger huset i Finland (vilket land det är är dock av mindre intresse för resonemanget) och utöver att du har känslor för stället i sig gissar jag att det också är en fråga om att dina sista rottrådar på andra sidan havet är på väg att klippas av.
Med en åldrande mamma i Sverige, en avliden mormor och ”bara” en morbror du inte riktigt drar jämt med och eventuellt några mindre närstående kusiner kvar i landet är det väl också så.
Så kan och vill du då bevara dessa fysiska rottrådar, och hur stor är sannolikheten att även dina barn på något vis värderar sina delar av dessa rötter – nu eller i framtiden?
Folk är rätt rotlösa
Fritidshus är som bekant något ganska nytt. Folk kan förstås ha haft en fastighet i många generationer, men då för att de bott där. Och de som inte ärvde huset/gården drog vidare. och jag skulle tro att ytterst få fastigheter verkligen är inne på mer än sin tredje generation, om ens det. Även mark köps och säljs.
De av mina rötter jag ”kan” något om är i Västergötland och Skåne. En moster bor på min morfars fädernesgård i Västergötland; var mina mer urbana skånska anfäder bodde vet jag inte ens närmare, men: prästgårdar och Revingehed…
Gården tjänade som sommarställe under några årtionden, men varken jag eller syskon saknar den, oavsett barndomsminnen. Bättre att den ägs och innehas av någon som är där, oavsett hur det sköts (vilket i det här fallet iofs. nog är bra, så kanske hade jag tyckt annorlunda annars).
Så jag, som så många andra, är fysiskt rotlös. Undantaget lite lösöre är allt jag äger köpt, och egenvalt.
Å andra sidan säger jag det som rotlös svensk i Sverige. Hade rötterna varit i ett annat land och en annan kultur hade kanske känslorna varit större. Att skoja om att skåningar också är konstiga leder då inte så långt.
För dig eller dina barn?
Jag tror att du är den sista generationen med de här känslorna. Att dina barn skulle känna lika starkt efter en vecka om året då du ändå är lite frånvarande och behöver jobba en massa – sorry, men tror inte det sker.
Men att äga av egen kärlek till platsen kan förstås vara bra nog.
Vad skulle jag göra?
Inte köpa. Inte heller engagera mig i svärföräldrarnas sommarställe en kvart från vatten.
Skaffa något eget som bättre motsvarade mina och min familjs behov. Kanske inte lika bra och känslosamt som det avlägsna, men attraktivare i sig än det nära.
Men jag är inte du, och mina rötter inte dina. Ändå läser jag mellan raderna att det är ett reellt alternativ.
Rötter
Förstår jag det rätt ligger huset i Finland (vilket land det är är dock av mindre intresse för resonemanget) och utöver att du har känslor för stället i sig gissar jag att det också är en fråga om att dina sista rottrådar på andra sidan havet är på väg att klippas av.
Med en åldrande mamma i Sverige, en avliden mormor och ”bara” en morbror du inte riktigt drar jämt med och eventuellt några mindre närstående kusiner kvar i landet är det väl också så.
Så kan och vill du då bevara dessa fysiska rottrådar, och hur stor är sannolikheten att även dina barn på något vis värderar sina delar av dessa rötter – nu eller i framtiden?
Folk är rätt rotlösa
Fritidshus är som bekant något ganska nytt. Folk kan förstås ha haft en fastighet i många generationer, men då för att de bott där. Och de som inte ärvde huset/gården drog vidare. och jag skulle tro att ytterst få fastigheter verkligen är inne på mer än sin tredje generation, om ens det. Även mark köps och säljs.
De av mina rötter jag ”kan” något om är i Västergötland och Skåne. En moster bor på min morfars fädernesgård i Västergötland; var mina mer urbana skånska anfäder bodde vet jag inte ens närmare, men: prästgårdar och Revingehed…
Gården tjänade som sommarställe under några årtionden, men varken jag eller syskon saknar den, oavsett barndomsminnen. Bättre att den ägs och innehas av någon som är där, oavsett hur det sköts (vilket i det här fallet iofs. nog är bra, så kanske hade jag tyckt annorlunda annars).
Så jag, som så många andra, är fysiskt rotlös. Undantaget lite lösöre är allt jag äger köpt, och egenvalt.
Å andra sidan säger jag det som rotlös svensk i Sverige. Hade rötterna varit i ett annat land och en annan kultur hade kanske känslorna varit större. Att skoja om att skåningar också är konstiga leder då inte så långt.
För dig eller dina barn?
Jag tror att du är den sista generationen med de här känslorna. Att dina barn skulle känna lika starkt efter en vecka om året då du ändå är lite frånvarande och behöver jobba en massa – sorry, men tror inte det sker.
Men att äga av egen kärlek till platsen kan förstås vara bra nog.
Vad skulle jag göra?
Inte köpa. Inte heller engagera mig i svärföräldrarnas sommarställe en kvart från vatten.
Skaffa något eget som bättre motsvarade mina och min familjs behov. Kanske inte lika bra och känslosamt som det avlägsna, men attraktivare i sig än det nära.
Men jag är inte du, och mina rötter inte dina. Ändå läser jag mellan raderna att det är ett reellt alternativ.
Visst har Nötegårdsgubben rätt i att det är osannolikt har tommib's eventuella barn skulle känna någon anknytning dit. Men för mig är det helt en framtida fråga.
Just nu känner tommib själv starkt för huset och skulle inte hans barn eller någon annan närstående göra det i framtiden så är det bara att sälja på öppna marknaden. Lätt som en plätt.
Just nu känner tommib själv starkt för huset och skulle inte hans barn eller någon annan närstående göra det i framtiden så är det bara att sälja på öppna marknaden. Lätt som en plätt.
Jag ärvde en fastighet med en liten timmerstuga i Finland. Helst ville jag samäga med mina syskon men de trodde inte på samägande och var inte själva intresserade av köp så jag fick köpa ut dem. Jag skulle ha blivit riktigt ledsen om vi hade sålt direkt.
Minnen från många barndomssomrar, minnet av mamma och återupptagna kontakter med (lite avlägsna) släktingar kändes viktigt just då.
Eftersom jag kunde arbeta på distans tillbringade jag kanske tre till fyra månader där varje sommar, i perioder på 2-4 veckor i taget.
Men det blev rörigt att åka fram och tillbaka, underhåll av stuga och tomt tog för mycket tid och var ändå inte tillräckligt samt omgivningen förändrades med mycket ny bebyggelse.
Efter 10 år räckte det och jag sålde utan att någonsin ha ångrat mig eller ens ha saknat stugan nämnvärt.
Jag tror också att vinstskatten blev betydligt lägre om man hade ägt en fastighet längre tid. Om jag minns rätt fanns det gränser efter 2 års ägande och efter 10 års ägande som minskade skatten stegvis.
Om du säljer nu så är det definitivt. Väntar du med att sälja så har du fortfarande kvar valmöjligheten.
Minnen från många barndomssomrar, minnet av mamma och återupptagna kontakter med (lite avlägsna) släktingar kändes viktigt just då.
Eftersom jag kunde arbeta på distans tillbringade jag kanske tre till fyra månader där varje sommar, i perioder på 2-4 veckor i taget.
Men det blev rörigt att åka fram och tillbaka, underhåll av stuga och tomt tog för mycket tid och var ändå inte tillräckligt samt omgivningen förändrades med mycket ny bebyggelse.
Efter 10 år räckte det och jag sålde utan att någonsin ha ångrat mig eller ens ha saknat stugan nämnvärt.
Jag tror också att vinstskatten blev betydligt lägre om man hade ägt en fastighet längre tid. Om jag minns rätt fanns det gränser efter 2 års ägande och efter 10 års ägande som minskade skatten stegvis.
Om du säljer nu så är det definitivt. Väntar du med att sälja så har du fortfarande kvar valmöjligheten.
Minnena och läget verkar vara svåra att kompensera. Samäg med morbrodern, låt honom ta hand om stället så att det ligger "på is" eller "i malpåse" tills vidare ifall driftskostnaderna inte är höga. Huset kan väl inte bli helt förstört av småprojekt, och om det blir det så finns det fantastiska läget ju kvar. En dag är han för gammal och då kanske TS också har en annan situation och gör en ny bedömning. Behåll, håll i skick, och återvänd kanske senare.
Eller snarare FinlandM maria01 skrev:
Redigerat:
Det är mycket riktigt Finland.
Jag tackar igen för alla bra inlägg, har inte riktigt tid att svara mellan allt här men det kommer så småningom.
Jag tackar igen för alla bra inlägg, har inte riktigt tid att svara mellan allt här men det kommer så småningom.
Medlem
· Blekinge
· 10 423 inlägg
Är det så?S saltis99 skrev:
Det finns en lite annan aspekt här oxo. Det kan vara en poäng med att ha en fastighet i ett land utanför Sverige.tommib skrev:
Vårt land förändras i snabb takt. Det gör iofs även Finland. Men på olika sätt. I framtiden kanske någon ser fördelar med att bo i en republik med EUR som valuta och bra skola. I stället för att vänta på att Sverige skall hinna ikapp. Som en försäkring i en oviss framtid.
Med det sagt, det är en poäng att ha en fast punkt i "världens lyckligaste land" Finland.
Det var lite min tanke i det jag skrev. Man behöver inte göra något. I alla fall inget akut. Och egentligen inte i framtiden heller. Man kan låta det rulla på som det är. Acceptera läget och göra det bästa av det. Bara avvakta. Kanske förändra något, bygga ett hus till på tomten eller vad som helst. Nu eller senare.
Du kan köpa nu eller senare när det passar.
Sälja till utomstående kan du bara göra en gång.
Medlem
· Blekinge
· 10 423 inlägg
Jag bodde mina första decennier i ett land med både EU och Nato (Euro fanns inte då). Vid flytten till Sverige tyckte jag bara det var patetiskt att S inte ville vara med och bestämma utan höll en fasad av inbillad neutralitet.
Nu är det bara Euro som fattas. Hade inte denna Mijailović funnits så hade vi kanske varit där. Nu betalar vi och våra företag hundratals miljoner varje år för detta misstag.
Känner så väl igen dina tankar och utmaningar som man hamnar i delvis för att tidigare generationer inte tagit ställning och rett ut sina äganderätter. Är delägare i en fantastisk fastighet som ligger på en ö i södra Finland. Vackert men stort behov av underhåll och utveckling om det ska fungera för oss delägare. Vi hyr ut ett av tre hus i väntan på att de yngre delägarna ska komma in i vuxenlivet och hinna fundera hur de vill ha det framöver. Jag tror att det enda raka är att ha en öppen dialog med berörda parter. Räkna ut kostnaden för underhåll och lägg fram fakta.
Hoppas att ni får till en konstruktiv dialog!
Hoppas att ni får till en konstruktiv dialog!