Nja, hjärtat kan ju en del ha kvar i sitt hus mycket längre än de klarar av att bo i det. Hade en släkting som alltid sa att "här kommer jag att bo tills de bär ut mig" men så småningom stod valet mellan att flytta eller dö eftersom det inte längre gick att ta sig uppför trappan till toaletten och på övre plan fanns det ingen mat (litet hus byggt långt innan tillgänglighetsregler och ingen ekonomi för att bygga ut) så då blev det flytt utan att hjärtat sa det.Johannes Carlsson skrev:
Jag läste en ganska fin liten artikel i en av de stora morgontidningarna där en äldre dam beskrev hur "alla" tyckte att hon skulle flytta till en lägenhet i "stan".
Hon pratade om hur hon hade bott i huset länge och skapat sin trädgård, hur viktigt det var för henne att kunna sitta och se morgonljuset och solnedgången, hur hon hade ett antal uteplatser där hon satt och tittade på sina blommor och fåglarna. Det skulle vara en fasa för henne att flytta till en liten lägenhet där hon bara såg andra husfasader och inte ha en trädgård att vara i och njuta av.
Jag kan mycket väl förstå känslan av att ha ett hus, trädgård och landskap där man byggt upp något och trivs och inte alls ha någon lust att flytta till något som man inte har den känslan för och är rädd för att inte få tillgång till allt det som gör att man mår bra.
Vi har talat lite om det eftersom vi har ett stort hus och en trädgård som vi tycker om att vara i och har kommit fram till att vi kommer att bo kvar så länge vi känner att vi orkar och vill bo så här, med plats för vänner och besökande barn osv, men att vi ska se till att när det är dags att flytta se till att hitta en plats som vi trivs på innan. Det är också viktigt för oss att hantera alla våra saker själva så att vi inte lämnar det efter oss - för andra att ta hand om...
Förhoppningsvis kommer vi att kunna flytta till något och inte bort från något och att vi gör det innan vi blir dementa. Det var en otroligt jobbig situation för mina farföräldrar när farmor blev dement/fick Alzheimers och de var tvungna att flytta till serviceboende. Hennes sjukdom blev snabbt värre när hon kom till det nya stället och inte kände igen sig eller sitt hem.
Hon pratade om hur hon hade bott i huset länge och skapat sin trädgård, hur viktigt det var för henne att kunna sitta och se morgonljuset och solnedgången, hur hon hade ett antal uteplatser där hon satt och tittade på sina blommor och fåglarna. Det skulle vara en fasa för henne att flytta till en liten lägenhet där hon bara såg andra husfasader och inte ha en trädgård att vara i och njuta av.
Jag kan mycket väl förstå känslan av att ha ett hus, trädgård och landskap där man byggt upp något och trivs och inte alls ha någon lust att flytta till något som man inte har den känslan för och är rädd för att inte få tillgång till allt det som gör att man mår bra.
Vi har talat lite om det eftersom vi har ett stort hus och en trädgård som vi tycker om att vara i och har kommit fram till att vi kommer att bo kvar så länge vi känner att vi orkar och vill bo så här, med plats för vänner och besökande barn osv, men att vi ska se till att när det är dags att flytta se till att hitta en plats som vi trivs på innan. Det är också viktigt för oss att hantera alla våra saker själva så att vi inte lämnar det efter oss - för andra att ta hand om...
Förhoppningsvis kommer vi att kunna flytta till något och inte bort från något och att vi gör det innan vi blir dementa. Det var en otroligt jobbig situation för mina farföräldrar när farmor blev dement/fick Alzheimers och de var tvungna att flytta till serviceboende. Hennes sjukdom blev snabbt värre när hon kom till det nya stället och inte kände igen sig eller sitt hem.
Ja en del väljer att emigrera från vänner, släkt, barn etc.M maria01 skrev:
Kanske ingenting jag skulle välja om alternativ fanns.
Redigerat:
Och då har man flyttat från något, inte till. Varje samtal inleds sedan med att beklaga flytten.BirgitS skrev:
Att bo i sitt hus tills man bärs ut förusätter nästan att något av barnen bor där, som de gjorde förr i tiden på alla gårdar
Ja, så är det ju. Många i generationen som var född på 20-talet hade nog svårt att föreställa sig hur det skulle vara att bli gammal eftersom deras föräldrar ofta dog i 60-årsåldern.H HenrikHuslöse skrev:
Vi drog lärdom av det och flyttade långt långt tidigare medan det fortfarande är kul att upptäcka ett nytt ställe och har ork att renovera.
Det är ju ofta ställen som inte är särskilt praktiska när man får problem med syn och rörlighet. Det är ju fortfarande ett ställe som ska skötas om.M maria01 skrev:
Flyttar man för tidigt har man "slösat" friska år. För sent och man har förstört de sista åren.M MagHam skrev:
Nja. Om du inte orkar bo i hus är nog i de flesta fall de sista åren inte särskilt bra hursomhelst. Ett äldre bekant par hade gjort rätt och bodde i en bostadsrätt på markplan men mannen som var skröplig kunde inte bo hemma ändå sista året pga omsorgsbohovet som vat för stort. Kvinnan kunde kanske bott kvar men blev för dement och har nu bott på hem att par år. En äldre släkting tappade synen och tillbringade många år mestadels ensam I sin lägenhet.H HenrikHuslöse skrev:
Vi ska bygga ut vårt fritidshus och flytta dit permanent. Passar på att anpassa det för ålderdomen då. Fyller 50 om några år men det är bäst att planera framåt. Efter att ha tillbringat varenda ledighet här sedan jag föddes är jag säker på att det är här vi vill åldras och dö (frugan delar min bild).
Beror ju på var i Roslagen och var i Stockholm man bor.M maria01 skrev:
Men många har ju fritidshus där någon har rötterna, inte sällan i en annan del av landet. Som i mitt fall.
Men är det typ 5mil bort bara så är det ju perfekt!
Men då är det väl inte ens sommarstuga som man väljer att flytta till utan man bygger ett nytt permanentboende.M maria01 skrev: