Hej,kotten33 skrev:
Tror vi missförstod varandra när du skickade frågorna till mig via PM. Ville helst svara på dem här, så att alla som läser om biorummet kan få samma svar och möjlighet att svara. Att prata om min sjukdom är inget jag vill undvika. Bara det att det är skoj med lite "normala" saker ibland också. Som byggnatione av biorummet.
De flesta väggarna är från betong. Plåtreglel, osb, gips, markisolering och ålderbeständig plast. Över detta har jag hängt det gråa tyget man ser. De delarna jag klätt med det svarta tyget är de delar man ser. "findelarna" om man säger så. Där jag har uttag för el, dimmers, hyllor osv. Över detta hänger inget tyg. Ville ha alla väggar "mjuka". Dvs ljudabsorberande för ljudets skull. Men tyckte det var snyggare att göra som jag gjorde. Men drapperier framför soffan, och det svarta, ljussväljande, tyget bakom.
Vad är det för tyg du tänker på längst fram? Sådant de har på teatrar och så? Ridå typ? Jag funderade på att skaffa det. Hade planen att låta någon sy upp ett rejält tjockt tjockt tyg, med guldkant längst ner. Om det är ridå-tyg du funderar på så tror jag att tyngd och massa är viktigt. Ska ge ett gediget intryck.
Tygvalen var något av det svåraste. Spenderade nog 20-40 timmar bara på att hitta vilket tyg jag ville ha. Provbitar efter provbitar. Så svårt att hitta ett tyg som är rätt färg, inte dött, reflekterar ljuset rätt och har rätt pris. Mitt gråa gick på 179:- per löpmeter tror jag det var (står priser tidigare i tråden). Och jag lätt tygstället sy upp det. Så mycket tyg går knappt att hantera hemma, om man inte är proffs. Och snacka om att jag var nervös när jag hängde upp det. Svart tak, knallröd matta. Och en färg som ska passa mellan dessa. Ville inte ha jul-tomte känsla av det hela. Glad att jag gjorde alla tester med provbitar. För jag är väldigt nöjd med resultatet. Aldrig någonsin att jag känt att färg eller stryktur skulle varit annorlunda.
Vad jag skulle ha tänkt på nu i efterhand? Hmm... Jag försökte verkligen tänka till när jag gjorde rummet. Skrev a4 efter a4. Och letade efter bra delar, fast billiga. Hade jag gjort det precis som jag viljat så hade det från kalt betongrum till färdig bio kostat säkert 250.000. Med specialabsorbentr och diffuisioner. Nu gick allt på runt 100.000. Ink golvärme, ventilerade nivåreglerad golvlösning. Alla material och ny elektronik. Så allt hade kunnat bli ett strå vassare. Men det är som att köpa en ny bil. Vilka tillval ska man ha? Följer man hjärtat så kostar helt plöstligt tillbehören lika mycket som bilens grundpris
Men småsaker kanske. Täckte inte för fönstrena ordentligt. Trodde att silvertejp var tillräckligt för att hålla uppe tyget jag satte för. Det var det inte. Och nu är det svårt att räta till.
Sedan är jag lite tveksam till spottarna på golvet upp mot duken. De kanske borde suttit i taket istället... Använder dem inte ofta och jag hade kanske väntat mig en annan effekt av dem. Men det är en smaksak och tanken var att byta ut dem till spottar som jag kunnat rikta mot duken.
Är väldigt nöjd med bion. Jag kunde väl en del innan, men att bygga ett såpass komplicerat rum nästan helt själv (fick hjälp med viss el och vatten till nya toan jag byggde upp) var verkligen en bra skola. Visst. Vissa saker hade en riktig hantverkare gjort bättre. Typ "se till att hålla cc60". Tänkte inte riktigt till med reglar ibland och cc blev inte 60cm. Och det fick vi lida för när vi satta upp alla skivor. Många extra kapningar där.
Skicka gärna ut bilder på hur ditt bygge ser ur, och hur det fortskrider!
Mvh
Stefan
Missade detta. Hötalarmattan är INTE från biltema. Den på biltema är jättekass för detta ändamål. Det finns (fanns?) två varieanter den ena är svart men transparant, som man sätter framför högtalarmembranen, den andra är svart och lite grövre och ska användas för att klä in saker. Men den är FLEXIBEL. Ganka mycket. Så det hade varit omöjlgt att klä något som inte är helt fast. Dels för att den hade blivit olika sträckt, men sedan så hade det blivit tryckskador, och veck och massa annat. Hade inte gått. Jag gick till BRL och bad dem beställa en rulle 25m tror jag det blev. Fick ett jättebra pris i och med att det var såpass mycket och det var kalaskvalitet på tyget. Har inte på något ställe kunnat ana vad som finns bakom. Och det har klarat 3 års användande. Tror nästan att det blev lika bra pris som på biltema. Fast oändligt mycket bättre kvalitet.kotten33 skrev:
Hallo.
Vill bara ge en kort rapport om alla sår.
Min normala läkare, som ordinerat bromsmedicinen, vill ta hand om problemet. Han tyckte inte att en hudexpert kunde göra något. Jag är skeptisk. Pratade med honom idag och det jag ska testa är kortison. Frågade om det fanns alternativ och gav tips om både Jod och KMNO4. Men svaret var kortison eller sluta med medicinen (eller stå ut med det). Tycker det låter konstigt. Måste finnas massa att prova. Får ta och ringa runt lite och se vad som finns.
Är inte helt (eller snare alls) nöjd åt att börja knapra massa kortison. Luriga saker det där...
Läs detta. Biverkningar:
--------
Vanliga (förekommer hos fler än 1 av 100 användare) : vätskeansamling, högt blodtryck, påverkan på binjurebarkens hormonutsöndring, hudförtunning, försämrad sårläkning, rubbning i saltbalansen såsom för hög natriumhalt eller för låg kaliumhalt, för hög sockerhalt i blod och urin, benskörhet, muskelförtvining. Prednisolonets förmåga att hämma kroppsvävnadernas reaktioner mot inflammationer och infektioner kan medföra att infektioner blossar upp på nytt och att lokala begränsade infektioner sprids. Tillväxthämning hos barn.
Mindre vanliga : grön starr, grå starr, ökad benägenhet för blodpropp, vid höga doser aktivering av psykisk rubbning.
Sällsynta ( förekommer hos färre än 1 av 1000 användare) : godartad tryckökning i skallen, benröta, senbristning, depression, mani.
-------
Hjälp är det enda jag har att säga. Läkaren tycke att jag skulle börja ta omerazol tills vidare för att dämpa skadorna på magen av kortisonet. Och min mage som redan är helkass. Ska jag verkligen störa ut dne ännu mer?
Har fått hem tabletterna men är väldigt skeptisk.
Såren blev bättre ett tag, men nu har de bilvit sämre och sämre i ett par veckor. Tån ser inte vacker ut, samt att ett finger börjar se liknande ut. Och huden på en långfingerspetsen börjar lossna.
Tror antingen att kroppen har vant sig vid det jag lägger på, så att medlet inte är verksamt längre. Eller att jag använder det fel. Använder just nu för många olika saker. Försöker typ allt. Aloe vera, Tea tee oil, bivax, alosol gel, fet handkräm. Packa in med kompresser och sedan lufta. Lägger inte på allt samtidigt utan har typ ett schema. Men jag måste kanske börja om. Och bara använda ett eller två medel. Inte alla. Funderar på att sluta med allt ett par dagar och se vad som händer (och fötter) för att sedan börja med en ny. Fungerar inte den, prova nästa.
Allt gott,
Stefan
Vill bara ge en kort rapport om alla sår.
Min normala läkare, som ordinerat bromsmedicinen, vill ta hand om problemet. Han tyckte inte att en hudexpert kunde göra något. Jag är skeptisk. Pratade med honom idag och det jag ska testa är kortison. Frågade om det fanns alternativ och gav tips om både Jod och KMNO4. Men svaret var kortison eller sluta med medicinen (eller stå ut med det). Tycker det låter konstigt. Måste finnas massa att prova. Får ta och ringa runt lite och se vad som finns.
Är inte helt (eller snare alls) nöjd åt att börja knapra massa kortison. Luriga saker det där...
Läs detta. Biverkningar:
--------
Vanliga (förekommer hos fler än 1 av 100 användare) : vätskeansamling, högt blodtryck, påverkan på binjurebarkens hormonutsöndring, hudförtunning, försämrad sårläkning, rubbning i saltbalansen såsom för hög natriumhalt eller för låg kaliumhalt, för hög sockerhalt i blod och urin, benskörhet, muskelförtvining. Prednisolonets förmåga att hämma kroppsvävnadernas reaktioner mot inflammationer och infektioner kan medföra att infektioner blossar upp på nytt och att lokala begränsade infektioner sprids. Tillväxthämning hos barn.
Mindre vanliga : grön starr, grå starr, ökad benägenhet för blodpropp, vid höga doser aktivering av psykisk rubbning.
Sällsynta ( förekommer hos färre än 1 av 1000 användare) : godartad tryckökning i skallen, benröta, senbristning, depression, mani.
-------
Hjälp är det enda jag har att säga. Läkaren tycke att jag skulle börja ta omerazol tills vidare för att dämpa skadorna på magen av kortisonet. Och min mage som redan är helkass. Ska jag verkligen störa ut dne ännu mer?
Har fått hem tabletterna men är väldigt skeptisk.
Såren blev bättre ett tag, men nu har de bilvit sämre och sämre i ett par veckor. Tån ser inte vacker ut, samt att ett finger börjar se liknande ut. Och huden på en långfingerspetsen börjar lossna.
Tror antingen att kroppen har vant sig vid det jag lägger på, så att medlet inte är verksamt längre. Eller att jag använder det fel. Använder just nu för många olika saker. Försöker typ allt. Aloe vera, Tea tee oil, bivax, alosol gel, fet handkräm. Packa in med kompresser och sedan lufta. Lägger inte på allt samtidigt utan har typ ett schema. Men jag måste kanske börja om. Och bara använda ett eller två medel. Inte alla. Funderar på att sluta med allt ett par dagar och se vad som händer (och fötter
) för att sedan börja med en ny. Fungerar inte den, prova nästa.Allt gott,
Stefan
Stew. Om din doktor ger dig kortisontabletter så menar han att dina problem är en överkänslighetsreaktion mot behandlingen, vilket iofs inte är så konstigt. Det du då skall veta är att mycket av de naturmedel du använder innehåller väldigt starka och retliga ämnen, tex tee trea oil. Jag menar att de skulle kunna försämra läget. Jag kan dock inte förstå varför han nobbar de andra behandlingarna. Man kan säga att han försöker angripa problemet, när du söker efter att dämpa symptomen. Det är inte fel att göra båda. Men du har rätt i att kortisontabletter ger biverkningar, men framför allt i långa kurer och högre doser - vad har han föreslagit? Glöm inte att varningstexter i fass ger allt skit tillverkaren överhuvudtaget kan försöka svära sig fria från, från rimligt till orimligt.
vad jag kan tycka är lite lustigt, om du skall prova kortison, att du inte fått lokalverkande också/först, dvs salva. Det är ju typ grunden av hudbehanding. Men vad vet jag ...
vad jag kan tycka är lite lustigt, om du skall prova kortison, att du inte fått lokalverkande också/först, dvs salva. Det är ju typ grunden av hudbehanding. Men vad vet jag ...
Stew. Får jag ställa en fråga till dig om hur man skall agera som anhörig till någon som har fått cancer?
Saken är den att en släkting till mig som jag står nära och bryr mig om har nyligen (dagen före nyårsafton) fått diagnosen bröstcancer och det har dessutom spridit sig till skelettet. Det är såklart en chock för alla, och som anhörig blir man såklart rådvill. Jag har följt din berättelse från första inlägg och jag är oerhört tagen och imponerad över att du delar detta med oss andra.
Vill du inte svara öppet på forumet på min fråga så gör det inget. Du avgör själv.
Med vänlig hälsning Micke.
Saken är den att en släkting till mig som jag står nära och bryr mig om har nyligen (dagen före nyårsafton) fått diagnosen bröstcancer och det har dessutom spridit sig till skelettet. Det är såklart en chock för alla, och som anhörig blir man såklart rådvill. Jag har följt din berättelse från första inlägg och jag är oerhört tagen och imponerad över att du delar detta med oss andra.
Vill du inte svara öppet på forumet på min fråga så gör det inget. Du avgör själv.
Med vänlig hälsning Micke.
Hej,Totem skrev:
Beklagar, först och främst. Vilken skit. Känns som att cancer är vår tids pest.
Det går jättebra att formulera funderingar som dina. Jag har varit sjuk så länge nu så att det inte finns något känsligt kvar som jag inte vill prata om. Nästan.
Jag har tyvärr väldigt mycket erfarenhet av cancer. Både min egna, men även många andras. Det få tänker på är att cancer inte är en sjukdom, utan det finns lika många varianter som det finns patienter. Visst i grunden så handlar det ju om samma sak. Men där slutar likheterna. Och likaväl som sjukdomen är unik så är sättet att hantera sjukdomen individuellt.
Om vi tar det konkreta först. Din bekantas cancer. Vad säger läkarna? Det finns väldigt många olika cellgifter för bröstcancer idag. Men hur man svarar på detta är än en gång individuellt. Det finns vissa former av cancer som är botningsbara, helt. Min hade tex varit det om jag fått den vanliga varianten. Din bekantas cancer går aldrig att bota. När den spritts till skelettet så får man tyvärr leva med den. Hålla tillbaka den genom bromsmediciner/someta/vitamnier/strålning/kinashämare/operationer. Så det är viktigt att ha med sig. Men det finns vissa former av cancer som har väldigt bra cellgifter, men jag tror tyvärr inte din bekantas variant hör till denna gruppen.
Hon kommer förändras mycket fysiskt. Och det är bra att beredd på det. Tar olika lång tid för alla. Och om behandlingar fungerar bra så kan det dröja innan man ser förändringarna.
Sedan har vi den svåraste biten. Den mentala biten. Hur ska man som anhörig agera?
Det finns ingen mall för detta. Tror det är viktigt att ha respekt för den drabbade och dess närmsta anhöriga. Pejla av läget innan man börjar fråga och så. Skrev ett långt inlägg om detta nyss. Men hittar det inte. Någon som har sett till det?
Men i korthet så går både den drabbade och de anhöriga igenom olika faser. Chock, sorg, ilska, uppgivenhet, förståelse, acceptans osv. Din bekanta är nog fortfarande i chockfasen. Det är en väldigt delikat fas. De vet själva inte vad de har att göra med. Så många frågor och så lite svar. Jag tror det är bra att undvika frågor, och istället lyssna och bara visa och berätta att man finns där. Det värsta man kan göra är att få panik själv och tro att den drabbade hör av sig när den är redo. Det gör den inte. Det är nu man ser vilka som är riktiga vänner och inte. Riktiga vänner stöttar, utan att vara påträngande.
Hur ofta träffas ni normalt? Har ni hunnit prata eller träffats än? Om ni inte har haft kontakt och du känner att läget är svårt att känna av så är ju alltid en bukett blommor välkommet. Bara så att de vet att du/ni finns där.
De cancersjuka jag pratat med har jag nästan uteslutande träffat via rehab-kurser jag gått. På sådana går ju de individerna som vill prata om sin sjukdom. Vill berätta, få ur sig allt och få stöd genom andra. Alla är inte sådana, vissa vill skrika och gråta ett slag för att sedan tränga undan det så gått det går. Gäller att känna av den drabbade.
Har försökt hitta det långa inlägget jag skrev för ett par månader sedan, som rörde samma sak. Ska försöka leta mer i morgon, eller om någon annan hittar det? Hade gjort en lista bland annat.
Var där för henne nu. Det är nu i början det är absolut värst. I alla fall psykiskt.
Stort tack för att du delar med dig om detta. Vet att det är svårt.
Allt gott,
Stefan
Tack Stew. Ditt svar är mycket värdefullt för mig.
Jodå, vi har träffats. Det var då jag fick reda på detta. Jag förstår att det måste ha varit en oerhörd chock när man går till läkaren för en, som man tror, bagatellsak och får ett svar som förändrar dels sitt eget liv men även de anhörigas så dramatiskt.
Jag kan söka i tråden efter ditt inlägg själv, nu när jag vet att du har skrivit detta.
Återigen, tack för ditt svar.
Jodå, vi har träffats. Det var då jag fick reda på detta. Jag förstår att det måste ha varit en oerhörd chock när man går till läkaren för en, som man tror, bagatellsak och får ett svar som förändrar dels sitt eget liv men även de anhörigas så dramatiskt.
Jag kan söka i tråden efter ditt inlägg själv, nu när jag vet att du har skrivit detta.
Återigen, tack för ditt svar.
Redigerat:
Sökte idag igen men hittade det inte. Någon annan som har mer tur? När jag skrev det så kändes det genomtänkt. Värt att ta upp igen.Totem skrev:
Glömmer aldrig den dagen jag fick reda på min första diagnos. Jag var Outsourcing Manager på ett av sveriges största it-bolag. Hade mått dåligt en period och väntade svar på röntgen och vävnadsprover på knölar på halsen.
Fick samtalet.
Som tur var var båda mina chefer där. Chefen och VD:n. Samlade ihop dem och berättade. De frågade om de ville att de skulle ta det med mina grupper. Men jag sa att jag vill berätta själv. Samlade ihop alla så gott det gick och berättade. Sedan åkte jag hem. På hemvägen ringde jag alla som var nära och bad dem möta upp så snabbt som möjlight hemma hos oss. Ett sådant samtal man inte vill ha som anhörig. "Vill inte ta detta via telefon"-samtalet.
Men det var inte det värsta. Min första diagnos var vädligt bra. Lättbotad form av sköldkörtelcancer. Så jag var inte direkt oroad. Även om det var tungt och svårbegripligt.
1 vecka senare ringer läkaren igen. "Är ni ute och kör bil? Om ja, kan ni stanna?". Sådant samtal jag inte vill ha. Hade en mycket ovanlig variant av sjukdomen, som inte alls gick att bota. Det var min slägga i huvudet. Nytt samtal till alla närmta. "Vill inte ta detta via telefon"-samtalet igen.
Det är i nu i januari 3 år sedan jag fick min första diagnos. Och inget, absolut inget har varit sig likt sedan dess. Det svåraste har dels varit förlusterna. Röst, smak osv. Men det absolut svåraste har att gradvis få mer och mer hopp utblåst. Direkt jag fallit, och står på knäna igen så drar någon undan mattan och där ligger jag igen.
Mvh
Stefan
Hej! Jag tror inte att det är det inlägget du syftar på (det finns ingen lista), men i inlägg 784 t.ex. (sidan 53 i tråden) kommenterar du reaktioner från anhöriga/vänner.
I vissa forum kan man välja att visa alla inlägg från en skribent (och dölja alla andra), vilket förstås gör det lättare att hitta både bland egna och andras inlägg. Jag har stört mig vid flera tillfällen på att funktionen saknas här. Nu ska jag få ändan ur vagnen och framföra ett önskemål till admin
I vissa forum kan man välja att visa alla inlägg från en skribent (och dölja alla andra), vilket förstås gör det lättare att hitta både bland egna och andras inlägg. Jag har stört mig vid flera tillfällen på att funktionen saknas här. Nu ska jag få ändan ur vagnen och framföra ett önskemål till admin
Grundstött
· Halland
· 28 353 inlägg
Stefan, du håller väl inte på att ge uppStew skrev:
Vi är många som tror på dig och försöker stötta dig på alla sätt vi kan.
Att man får smällar, och får börja från början igen är ju bara en del av livet.
Så snart oxveckorna är över skall du se att det ser ljusare ut!
Hälsningar //Pelle
Stew, du skrev ett långt och välformulerat svar till mig angående hur man förhåller sig när en bekant får cancer. Vill du kan jag lägga ut hela ditt pm-svar här. Det var kanske det du letade, det började så här:
Jag brukar jämföra en kronisk sjukdom som denna med sorg. Ungefär samma faser
Chock
Ilska
Förvirring
Tomhet
Ensamhet
Början till förståelse
Förtstålse
Acceptans.
Jag brukar jämföra en kronisk sjukdom som denna med sorg. Ungefär samma faser
Chock
Ilska
Förvirring
Tomhet
Ensamhet
Början till förståelse
Förtstålse
Acceptans.
Ja, det var det. Jag hade för mig att det var tilll dig jag hade skickat via pm men hittade det inte. Kan du skicka det till i pm? Kanske måste ändra några bitar då de tipsen enbart var menade till dig och din situation.Kurtivan skrev:
Tack. Har letat i timmatal.
Mvh
Stefan
Tjenare Pella (och alla andra)KnockOnWood skrev:Stefan, du håller väl inte på att ge upp
Vi är många som tror på dig och försöker stötta dig på alla sätt vi kan.
Att man får smällar, och får börja från början igen är ju bara en del av livet.
Så snart oxveckorna är över skall du se att det ser ljusare ut!
Hälsningar //Pelle
Klart jag inte ger upp. Men det är svårt. Även nu när jag inte legat inne på sjukhus på flera månader och jag mår kropsligen ganska ok. Inte ens nu orkar jag resa mig upp. Ligger och tittar på serier hela dagarna.
Behöver tid att komma tillbaka, och att inget sliter bort mattan från under mig på ett tag
Mvh
Stefan