Det är helt sjukt att ekonomer tjänar mest, mer än advokater. Jag har examen både som civilingenjör och kandidat/civilekonom (100p ekonomi och juridik plus att i den examen kunde jag tillgodoräkna mig matte kurser från teknisk fysik). Min fru har jobbat som advokat (men inte längre). Civilekonom är i särklass den lättaste examen att ta. Många advokater fakturerar långt över 2000 kr, med fakturerar ofta bara 5-6h om dagen, de som lyckas fakturera 8 timmar eller ännu bättre 10 för att de jobbar övertid och skriver upp allt tjänar som satan. Blir de dessutom delägare så är det vad jag förstår lätt 200 i månaden. Men en advokat som vabbar, det suger. Så när vi fick barn fick hon byta bana. Vi har båda prioriterat ned jobbet och har tid för barnen. Man lever bara en gång och kan inte ta med sig något till andra sidan.
Jag skulle dock vilja påstå att i Stockholm så har det historiskt varit lönsamt att köpa renoveringsobjekt. Vi köpte ett hus från 79’ 2011 för 3 miljoner. Vi har renoverat det mesta successivt ….för runt 1,5 miljoner. Stora saker såsom byggt takkupa. Värderingen idag är 7,4 miljoner. Det var högre under covid, en dipp för ett år sedan (6,5 miljoner ) och nu tillbaka till innan covid. Jag tror att vårt hus är ett snitt. I ett villa område med pendlingsavstånd till city med t-banan.B Byggahusfan skrev:
Så mitt råd är att köpa ett renoveringsobjekt, men inte allt akut…se till att du kan bo. Välj en försäkring med reducerat åldersavdrag.
Det där håller jag inte helt med om.Clarken37 skrev:
För det första så har jag oftast lika bra eller bättre maskiner än snickare. Maskiner är kul.
Men framförallt så har jag framförhållning som hantverkare inte behöver eller vill ha med 700kr timmen...
Det som inte finns hemma för ett tag så skaffar jag snabbt och smidigt på EN resa.
Sen synkar jag så att man har ett rejält lass till tippen när det är dags för nästa sväng till brädgården och behöver jag extern mat så är det samtidigt.
Jag börjar inte med att åka hem till mig själv för att inse att det behövs material, jobbar två timmar och sen en timme lunch plus restid. Jobbar två timmar och sen hämtar några brädor. Slutar en timme tidigare för att slänga skräp.
Jobbar jag åt mig själv så är man igång på riktigt runt 06 och tajmar tippen och bygghandeln innan de stänger. Då har man tappat 15 min frukost och 15min lunch och 3min toabesök och 2min hämta vatten/snacks.
Sen äter kvällsmat och kör 3-4 timmar till.
Så av 14 timmar så är ca en timme borta i mat och raster och ca 60-80min i resa+tipp+bygghandeln om det går hyffsat snabbt. (12 min till tippen, några minuter att slänga skiten, 4 minuter till bygghandeln. Handlar normalt på max 30 min och 12 minuter hem.)
Så jag vågar påstå att jag ensam hinner mer på en långdag än vad två snickare på totalt 8+8 timmar hinner för de tappar tid i varenda moment.
Med den kalkylen så har man väldigt många tusenlappar varje dag i besparing och anledningen till att jag även imorgon kommer tacka nej till en offert som är orimlig.
Kan någon förklara varför man måste åka två till bygghandeln och Ahlsell och verkligen tro att det ska ta den tiden det gör?
Oj, vad du har rätt! Jag har gått från mycket hög lön till hög lön för att få tid med familjen och resor och fritid. Den senaste förhandlingen gick jag ner 5% för + 15 semester dagar. Har inte ångrat mig!J JohanLun skrev:
Men för mig ett lyxproblem. Det bästa är att vara rik o lycklig…fritid kostar en del 😂
Ja, jag har en ok lön, men sett till statistiken för civing i sthlm så är den tyvärr inte hög. Vårt företag har levererat usla ökningar senaste åren. Måste nog tyvärr byta jobb internt eller externt. Jobbat länge på samma och tyvärr går det i cykler. De betalar uselt och plötsligt säger många upp sig och det blir som en chock och HR reagerar. Det positiva är att jag kan jobba mkt hemifrån och har rätt stor frihet hur jag disponerar min dag.Globetrot skrev:
Jag har bytt jobb i snitt var 3-5år. När man är anställd så riskerar man (även om man högpresterar) att få 2-5%. 5% väldigt ovanligt. När jag bytt så har jag ofta förhandlat 10-20%. Men jag närmar mig 50 och känner att det blir svårare och svårare att få bättre, därav semester förhandlingar sist.J JohanLun skrev:
Just nu förstår jag att jag inte är så attraktiv längre. Har ju 20-30kkr mer än mina något mindre seniora kollegor. Jag skulle själv inte betala för mig 😂
Jo vi har ett helt sjukt system med tre fyra olika procentsatser. Typ en är bra och den kan man få om man har låg lön och presterat högt över förväntan. Alla andra är på 2-3%. Nyanställda och nån enstaka "favorit" hos chefen får den högsta. Men i slutändan sätter HR lönen så chefen måste ha mappat in mål som leder till att hamna i den kategorin. Nå. Utanför topic. Få av mina kollegor har hus för 10M. De få som har tror jag har en respektive som möjliggjort det. Ett par chefsled upp är vad jag förstår lönerna helt andra, men då är det chefer med nåt hundratal anställda eller mer...
Det är dock intressant veta vilka branscher som generellt är välavlönade.
Jag har alltid tänkt att de som bor i Stockholm och dyrare förorter har ”familjepengar”, arv. Kolla på tex 4-5 or i innerstaden. Snittar ju på 15 miljoner. Det är inte akademiker, utan arv eller eventuellt egenföretagare som sålt bolag. Min gissning är 80% old money….J JohanLun skrev:
Jag måste säga "Wow", för jag tror att denna tråd spårade ur lite grann. Fokus var på kostnader i början.
Mina tankar:
Ang. prisökningar
- Just nu är lånen kopplade till inkomst på ett annat sätt än för 10 år sedan.
- Nu förtiden finns det ammorteringskrav
- Det har varit inflation, men lönerna har inte alls stigit i samma takt. Min gissning är att huspriserna numera i stockholm är hårt kopplade till hur mycket man kan låna. Kan dock vara fel!
- Jag funderar på om huspriserna kommer öka med sjunkande räntor.
Ang. börsen som bättre avkastning
- Rent historiskt så är det bättre % mässigt på börsen, men bostaden blir en investering för många då de där får sådan hög hävstång på det kapital de har.
- Bolag generar pengar i goda tiden, bostäder kostar bara.
- Boendet tycker jag de flesta kopplar till frihet.
Ang. mina egna husköp.
- För tillfället så ger jag upp tanken på hus. Det är så dyrt, och kommer kräva allt kapital jag har, och all fritid i form av renoveringar.
- Om jag hittar ett bra radhus med tillräckligt med tomt för lite lek och grillning, sitta och njuta på altan/balkong, så kanske är det vad jag jagar.
- Efter vad alla skrivit om olika kommuner så börjar jag fundera på om jag bara ska vara kvar där jag bor, investera pengarna på börsen och leva livet.
Mina tankar:
Ang. prisökningar
- Just nu är lånen kopplade till inkomst på ett annat sätt än för 10 år sedan.
- Nu förtiden finns det ammorteringskrav
- Det har varit inflation, men lönerna har inte alls stigit i samma takt. Min gissning är att huspriserna numera i stockholm är hårt kopplade till hur mycket man kan låna. Kan dock vara fel!
- Jag funderar på om huspriserna kommer öka med sjunkande räntor.
Ang. börsen som bättre avkastning
- Rent historiskt så är det bättre % mässigt på börsen, men bostaden blir en investering för många då de där får sådan hög hävstång på det kapital de har.
- Bolag generar pengar i goda tiden, bostäder kostar bara.
- Boendet tycker jag de flesta kopplar till frihet.
Ang. mina egna husköp.
- För tillfället så ger jag upp tanken på hus. Det är så dyrt, och kommer kräva allt kapital jag har, och all fritid i form av renoveringar.
- Om jag hittar ett bra radhus med tillräckligt med tomt för lite lek och grillning, sitta och njuta på altan/balkong, så kanske är det vad jag jagar.
- Efter vad alla skrivit om olika kommuner så börjar jag fundera på om jag bara ska vara kvar där jag bor, investera pengarna på börsen och leva livet.
Sen får vi inte glömma att Sverige haft en helt extrem invandring i många år. Stockholm har vuxit helt enormt på 25 år. Nu växer inte befolkningen alls på samma sätt längre vilket kommer trycka ned prisbilden
Ja, väldigt intressant men lite off topic. Även om det stöder att investera i hus.
En sak jag inte får ihop som någon vid här kanske vet.
Medelinkomsten i Sverige är ju typ 38,000kr/mån. För kvinnor lägre. Men vi räknar på 2 Stockholmare som är 40 år med två barn, båda har 38kkr/mån. Snittvillan i Stockholm kostar 6,9 miljoner enligt Google. Om jag går in på godtycklig storbank och väljer - kontant insats 1,5 mille (är det lågt, har majoritet av 40 åringar mer kanske?). Två vuxna och två barn. Inga lån, inga krediter, ingen leasad bil, inget CSN. Då får man låna så man kan köpa för maximalt 5,7 miljoner. Ganska långt under snittvillan.
Och då har har man en kostnad för boende på lån ink amortering på 24 kkr/nån. Eftersom det är sinnessjukt högt, tänker jag att många inte köper så dyrt? Det är ju inte inklusive el, vatten, försäkring mm.
Så, många svenskar har det väldigt bra ekonomiskt är min slutsats. Eller hur går det ihop?
En sak jag inte får ihop som någon vid här kanske vet.
Medelinkomsten i Sverige är ju typ 38,000kr/mån. För kvinnor lägre. Men vi räknar på 2 Stockholmare som är 40 år med två barn, båda har 38kkr/mån. Snittvillan i Stockholm kostar 6,9 miljoner enligt Google. Om jag går in på godtycklig storbank och väljer - kontant insats 1,5 mille (är det lågt, har majoritet av 40 åringar mer kanske?). Två vuxna och två barn. Inga lån, inga krediter, ingen leasad bil, inget CSN. Då får man låna så man kan köpa för maximalt 5,7 miljoner. Ganska långt under snittvillan.
Och då har har man en kostnad för boende på lån ink amortering på 24 kkr/nån. Eftersom det är sinnessjukt högt, tänker jag att många inte köper så dyrt? Det är ju inte inklusive el, vatten, försäkring mm.
Så, många svenskar har det väldigt bra ekonomiskt är min slutsats. Eller hur går det ihop?
Redigerat:
Egenföretagare/ entreprenörer/ höga chefer/ familjepengar. Troligen ofta en kombination. Ja, det är nog inte ovanligt...
Men upp till nivåerna som diskuterats här, 6-7-8-9 MSEK kan trots allt två akademiker med medianlön, sparsinne, lite tur och en vilja både leva snålt och renovera själv klara ett köp. 6 utan problem, 9 med mycket snålande och lite tidigare vinst?
Men inte köpa för 8 -9 mille med minsta insats och maxat lån på en bruttoinkomst på 100k på hushållet, två nya bilar, två rejäla semestrar (typ Åre / Alperna / Bahamas mm), hämtmat, utelunch, krogbesök, renovera för 400k per år i snitt. Det kan bara inte vara möjligt? Eller hur mycket kan tidigare husaffärer dragit in?
de allra flesraJ JohanLun skrev:
ja civilekonom är enkel att ta. Jag lade någonstans runt 10-15 timmar per vecka. Ännu mindre när jag skrev uppsatser (fick A på bägge).J JohanLun skrev:
De som pluggar civilingenjörer är i regel betydligt mer intelligenta och det är en MYCKET svårare utbildning.
MEN vad är ekonom? En vanlig controller tjänar inte många kronor.
De som blir vd, marknadsdirektörer eller försäljningsdirektörer tex är ofta ekonomer men har driv och sociala skills. Något som ingenjörer ofta saknar helt.
Duktiga influencers som hoppat gymnasiet tjänar mer pengar än delägare i byråer likväl. Tror knappast Kenza eller Therese Lindgren grinar över att de inte blev jurister.
Har själv en bekant som var påväg att bli delägare. Visst säkert 200k i månaden men han jobbade 90 timmar per vecka. Ingen märkvärdig timpenning direkt.
En idrottslärare har högre timpenning än en delägare i Vinge
Redigerat:
Lite generaliserande. Eftersom jag läst båda programmen så vet jag ju vilka som gick där. Ingenjörer är väl ofta lite nördiga, men hälften av civilingenjörerna hade nog lika mycket sociala skills och driv, om inte mer än motsvarande hälft av ekonomerna. Det fanns ganska många ekonomer utan skills åxå. Däremot är det som du säger oftare så att ingenjörer måste delta i undervisning, obligatoriska labbar, fler tentor som kräver mer plugg. Så tiden att festa eller göra annat är mindre.
Jag tror inte de vassaste på ekonomiutbildningen var sämre än de vassaste på civing. Det som skiljde var att det var få slackers som klarade ta examen i civing, men alla som orkade släpa sig till utbildningen på ekonomin kom nog igenom...
Jo. Inledningsvis är jurist på advokatbyrå grymt dåligt betalda per timme, men de som är kvar och klarar stressen i 10 år verkar snarare behöva jobba lite för mycket pengar. De måste bara lyckas bli delägare, vilket väl inte är så lätt. Och min bild av jurister är att det nog är lika lätt glida igenom som ekonom, men ganska höga betyg för att komma in och mycket plugg för att ta bara A eller vad nu högsta betyg är för att sitta ting i nån av de större/mer attraktiva städerna. De som ändå köttar igenom på halvbra betyg verkade väl (om vi nu ska generalisera) inte vara de vassaste knivarna i lådan, men om de bara kör vidare och blir advokater verkar de kunna tjäna bra om de är fräcka nog att fakturera många timmar utan att kanske leverera suits klass på arbetet... Vad jag förstod gäller det att våga chansa lagom mycket och ruska av sig och vara bra på komma undan om det blir mindre bra.