Det är lite lurigt att köpa in sig i befintlig botad som sambo. Du har ju köpt huset för eget bruk och äger 100%.
Hon köper halva av dig, med avsikt att vara sambo. Så längt är allt frid och fröjd. Men OM ni ska skiljas åt innebär detta att hennes halva är föremål för bodelning enligt sambolagen, medan din halva INTE är det. Då får du 75% av bostaden och hon 25. Tokigt. Ni måste alltså skriva ett papper om att ni äger 50% var samt att bostaden inte ska bodelas enligt sambolagen för att den ska delas korrekt, om den situationen skulle uppstå.
Om hon köper in sig och ni samtidigt gifter er behöver inget skrivas, då delas automatiskt hela bostaden. Det är mycket mindre papper att skriva som gifta, inte minst slipper pappan skriva under faderskapserkännande när hon föder barn.
Hon köper halva av dig, med avsikt att vara sambo. Så längt är allt frid och fröjd. Men OM ni ska skiljas åt innebär detta att hennes halva är föremål för bodelning enligt sambolagen, medan din halva INTE är det. Då får du 75% av bostaden och hon 25. Tokigt. Ni måste alltså skriva ett papper om att ni äger 50% var samt att bostaden inte ska bodelas enligt sambolagen för att den ska delas korrekt, om den situationen skulle uppstå.
Om hon köper in sig och ni samtidigt gifter er behöver inget skrivas, då delas automatiskt hela bostaden. Det är mycket mindre papper att skriva som gifta, inte minst slipper pappan skriva under faderskapserkännande när hon föder barn.
Ja, Göta Petter vad med papper man har fått skriva under i sina dar...Anna_H skrev:
Eller vänta nu, två var det väl bara
Det stämmer, men tråden handlar om att överlåta/sälja halva huset till sambon. Den halvan ska delas vid en separation. Dvs, sambon har bara rätt till 25% av husets värde trots att han/hon köpt 50%, om man inte avtalar annorlunda.-MH- skrev:
Vad krångligt allt låter med samboskap!
Har visserligen själv varit sambo i femton år med två barn,
men då började vi båda från scratch utan pengar eller inkomster.
Men varför vill inte folk gifta sig?
Det går väl nästan fortare att skilja sig om det inte passar, och väldigt mycket är klart och tydligt reglerat.
Jaja, juristerna skall ju leva också.
Har visserligen själv varit sambo i femton år med två barn,
men då började vi båda från scratch utan pengar eller inkomster.
Men varför vill inte folk gifta sig?
Det går väl nästan fortare att skilja sig om det inte passar, och väldigt mycket är klart och tydligt reglerat.
Jaja, juristerna skall ju leva också.
Vi verkar vara väldigt olika, genom de svar jag ser dig ge i många trådarandersmc skrev:
Vi kan se om en 30-40 år hur det ser ut...
Jag anser och kommer alltid anse att väljer man att bo ihop och skaffa barn ihop dvs. Ett seriöst förhållande som man har som mål att set ska hålla livet ut (som jag hoppas de allra flesta har) så ska man äga hus tillsammans och inte köpa in sig i det genom att ge partnern pengar.
Skriva in båda som lika stora husägare och tillsammans ta hand om hus och familj.
Men alla är vi olika, men sambos och barn där finns det många fallgropar om den ena personen går bort... (Idoga en helt annan diskussion
Och glöm inte, vad som än händer mellan er i framtiden, så kommer hon alltid att vara ditt barns mor. Du kommer ej kunna klippa banden med henne. Blir hon orättvist behandlad vid separation, även om det gått korrekt till på pappret, så lär ditt barn få veta det. Worst case är alltså att din relation till barnet sabbas om er lösning kring huset blir "omoraliskt" korrekt.
Jag är sambo (lite oklart varför jag inte gifter mig), 50%/50% ägare av ett hus, och har gemensam ekonomi (alla inkomster och utgifter slås samman). Skulle vi gå isär så vill jag i alla fall att hennes ekonomi blir dräglig, för allt annat kommer definitivt gå ut över barnens välbefinnande. Jag drar in mer än dubbelt så mycket som min sambo. Samtidigt så gör hon mer oavlönat hushållsarbete hemma. Denna deal mellan mig och min sambo har jag naturligtvis förlorat många hundra tusen kr på, under de 12 år vi hittills varit tillsammans.
Hade vi inte delat på inkomsterna/utgifterna hade jag fått åka iväg ensam på semester med barnen... och min sambo hade fått åka till jobbet i skrotbil.
Jag kanske är naiv, men jag har lite svårt att vara egoistisk när det gäller pengar som jag i min själ anser moraliskt tillhör mina nära o kära, även om de råkar dimpa in på mitt lönekonto.
Jag är sambo (lite oklart varför jag inte gifter mig), 50%/50% ägare av ett hus, och har gemensam ekonomi (alla inkomster och utgifter slås samman). Skulle vi gå isär så vill jag i alla fall att hennes ekonomi blir dräglig, för allt annat kommer definitivt gå ut över barnens välbefinnande. Jag drar in mer än dubbelt så mycket som min sambo. Samtidigt så gör hon mer oavlönat hushållsarbete hemma. Denna deal mellan mig och min sambo har jag naturligtvis förlorat många hundra tusen kr på, under de 12 år vi hittills varit tillsammans.
Hade vi inte delat på inkomsterna/utgifterna hade jag fått åka iväg ensam på semester med barnen... och min sambo hade fått åka till jobbet i skrotbil.
Jag kanske är naiv, men jag har lite svårt att vara egoistisk när det gäller pengar som jag i min själ anser moraliskt tillhör mina nära o kära, även om de råkar dimpa in på mitt lönekonto.
Är det verkligen så, att EN underskrift per barn är så jobbig att man gifter sig bara för att slippa den?Anna_H skrev:
Om man sedan vänder på det: jag kan tänka mig att vissa kvinnor tycker att det är väldigt bra att faderskapet inte utreds utan går helt automatiskt. Men som man - vill man inte veta säkert att man är far till barnet innan man tar på sig faderskapet?
Flyttade in hos min sambo för ett drygt år sedan i hennes bostadsrättsradhus som hon köpte tillsammans med sin dåvarande man för 7-10 år sedan. (Ex-maken är helt utlöst ur huset.) Själv bodde jag tidigare i hyresrätt. Sambon har två barn, 6 & 9 år. Av olika orsaker ser jag inte radhuset som något permanent boende för mig utan planen är (från bådas håll) att så småningom flytta till gemensamt hus. Jag har ingen som helst önskan att köpa in mig i eller få till skänks någon del i hennes egendom utan det är och förblir hennes insats i ett framtida boende. Istället betalar jag hyra i form av hälften av löpande kostnader såsom månadsavgift, el, försäkring och så vidare.
Jag köpte för 3 år sedan en sommarstuga som nu renoveras och förhoppningsvis blir värd en slant. Den är tänkt att på ett eller annat sätt att bli mitt bidrag till det framtida boendet. Av den anledningen står jag för samtliga kostnader i samband med stugan. (Att sambon inte betalar någon hyra i stugan beror på att hyra, försäkring och liknande kostnader är försvinnande små just nu så det kostar mer än det smakar att räkna ut vad sambons del skulle vara....)
Har inga råd att ge till TS egentligen. Jag har förståelse både för din önskan att ta vara på din insats och för din sambos önskan att ni skall dela på saker och ting. Personligen hade jag dock velat ha något för min insats men hur det skall gå till för att bli rättvist för båda parter vete fan....
Jag köpte för 3 år sedan en sommarstuga som nu renoveras och förhoppningsvis blir värd en slant. Den är tänkt att på ett eller annat sätt att bli mitt bidrag till det framtida boendet. Av den anledningen står jag för samtliga kostnader i samband med stugan. (Att sambon inte betalar någon hyra i stugan beror på att hyra, försäkring och liknande kostnader är försvinnande små just nu så det kostar mer än det smakar att räkna ut vad sambons del skulle vara....)
Har inga råd att ge till TS egentligen. Jag har förståelse både för din önskan att ta vara på din insats och för din sambos önskan att ni skall dela på saker och ting. Personligen hade jag dock velat ha något för min insats men hur det skall gå till för att bli rättvist för båda parter vete fan....
Redigerat:
Vis av erfarenhet....andersmc skrev:
Tror inte många gör om samma sak 2 ggr.....
Hur gör ni när ena partnern stannar hemma med nyfödda barn och har låg eller inkomst i 1-2-3 år?
En del är ju hemmafru/hemmaman. Hur värderar ni det?
Bara för att ena tjänar mer pengar, innebär det ju inte att den jobbar hårdare än den andra. Ena partnern kanske jobbar som städare, eller personlig assistent och den andra har ett högt uppsatt jobb, kanske inom Management - vem jobbar hårdast?
Jag tycker det låter helt sjukt att över huvud taget försöka dela upp det materiella livet i % mitt och % ditt. Men det är kanske därför folk inte gifter sig - de är helt enkelt inte förälskade och vill dela livet tillsammans. För när man väl har beslutat att det är den här människan som man ska dela livet tillsammans med så finns inte ditt och mitt längre! Det känns som om människor bosätter sig tillsammans bara för att de är väldigt goda vänner, men vet egentligen inte var riktig förälskelse är!
Nä, om ni älskar varandra på riktigt, så finns det inte ditt och mitt - livet är gemensamt och allt ni har är tillsammans. Kalla det "vårt".
Om sedan förhållandet knakar i fogarna så har ni ändå valt att leva tillsammans, att stötta varandra (det där med nöd och lust....) så då jobbar man på det. Visst, till sist kanske det inte går - speciellt om det är våld inblandat. Men det kan man inte planera för. All sån planering innebär ju att en del ens hjärta förblir utlåst från den andra partnern.
EDIT: Jag kan inte ge något råd i frågan om att sälja en del av huset till TS partner förutom att du bör fundera på vad du egentligen känner för henne. Jag tror inte att ni överhuvud taget blir lyckligare av att försöka dela upp boendet som du tänker.
En del är ju hemmafru/hemmaman. Hur värderar ni det?
Bara för att ena tjänar mer pengar, innebär det ju inte att den jobbar hårdare än den andra. Ena partnern kanske jobbar som städare, eller personlig assistent och den andra har ett högt uppsatt jobb, kanske inom Management - vem jobbar hårdast?
Jag tycker det låter helt sjukt att över huvud taget försöka dela upp det materiella livet i % mitt och % ditt. Men det är kanske därför folk inte gifter sig - de är helt enkelt inte förälskade och vill dela livet tillsammans. För när man väl har beslutat att det är den här människan som man ska dela livet tillsammans med så finns inte ditt och mitt längre! Det känns som om människor bosätter sig tillsammans bara för att de är väldigt goda vänner, men vet egentligen inte var riktig förälskelse är!
Nä, om ni älskar varandra på riktigt, så finns det inte ditt och mitt - livet är gemensamt och allt ni har är tillsammans. Kalla det "vårt".
Om sedan förhållandet knakar i fogarna så har ni ändå valt att leva tillsammans, att stötta varandra (det där med nöd och lust....) så då jobbar man på det. Visst, till sist kanske det inte går - speciellt om det är våld inblandat. Men det kan man inte planera för. All sån planering innebär ju att en del ens hjärta förblir utlåst från den andra partnern.
EDIT: Jag kan inte ge något råd i frågan om att sälja en del av huset till TS partner förutom att du bör fundera på vad du egentligen känner för henne. Jag tror inte att ni överhuvud taget blir lyckligare av att försöka dela upp boendet som du tänker.
Redigerat av moderator:
