Men det är inte allt som sägs varken från polisen eller sakkunniga, eller hur? Det pratas också väldigt mycket om samverkan mellan myndigheter (skola, social, polis) för att fånga upp dessa familjer (inte bara barn) mycket tidigare. Dock verkar det fortfarande finnas hinder för att gå all-in.D djac skrev:
Nej såklart, det är ju en komplex fråga och det finns många grupper som förmodligen behöver diskuteras separat.MathiasS skrev:
Även "polisen" är en spretig grupp men jag avsåg de mer kunniga som jobbar systematiskt, att någon på fältet rent taktiskt önskar sig något annat är självklart. Centralt är att om vi inte stryper inflödet av kriminella så kommer vi aldrig ifatt, då krävs det ständigt poliser överallt och det har inte ens Kina.
Jag tror att ett grundläggande problem är att politiker är oerhört okunniga och därför inte ska ha detaljåsikter, deras resonemang om straffens värde är nog relevant för de själva, dvs om man är etablerad, lever ett priviligierat liv och anser sig väldigt "berättigad" så är straff som hotar allt detta skrämmande, generellt pratar man om " loss aversion", en förlust väcker dubbelt så mycket känslor som en vinst.
För ett barn med en ofärdig hjärna men hungrig mage och som dagligen känner sig förminskad finns det mindre att förlora och därför ter sig straffen inte lika skrämmande.
Det som jag däremot anser oerhört skrämmande är att våra riksdagspolitiker regelbundet fuskar med bidrag, bosättningsbidrag osv och räknar med att komma undan med det även när det uppdagas. De kallar det -olyckligt, och går vidare, men sen propagerar samma person för att den ensamstående mamman som desperat fuskat med VAB för att ha råd med mat till sina barn ska straffas hårt. Kan inte hitta ett mer målande exempel på det engelska ordet "entitlement".
Jo detta hyckleri ifrån politiker/förtroendevalda, ifrån alla partier & på alla nivåer är beklämmande.D djac skrev:
Har skulle vi verkligen ha en progressiv straffskala så att ju högre position du har desto strängare straff.
Och uppsåts rekvisitet, som de flesta klarar sig på, borde kompletteras med oaktsamhet (dvs inte kollat med myndighet).
Det är ju tanken med dagsböter men vi ser ju att det inte funkar till fullo, det finns mycket asymmetri i vårt rättssystem.L lat skrev:
Min syn är att alla ska spela sina roller, framfört det i andra trådar, politiken ska sätta målen och ramarna men verksamheten ska skötas av de med relevant kompetens. Det borde inte vara kontroversiellt, så funkar alla annan verksamhet.
Ska man bli elitpolitiker idag så får man nog satsa på det och utveckla de färdigheter som behövs, då har man svårligen tid att samtidigt bli specialist på annat, om politiker och allmänhet kunde inse detta så hade nog mycket varit vunnit. Idag är vi tvärtom på en all-time-high vad det gäller politisk klåfingrighet, resultatet är att i stort set varje beslut tar oss ett steg fram och två steg bakåt.
Värst drabbat blir då alla de områden som politiken visar intresse för och de tenderar att vara viktiga, därför blir skadan stor.
Spärra in dem på livstid! 👹tveksamt skrev:
Oaktsamhetsrekvisit finns redan, men det kanske borde tillämpas mer.L lat skrev:
Nej. Det är inte ett helt lätt område eftersom det finns flera faktorer som man måste väga in för att det ska bli bra och i någon mån misstänker jag att det inte går att få ihop det helt.
Men vet ju att det inte har någon direkt avskräckande effekt att höja straffen från hårda till superhårda.
Dvs dom ska vara tillräckligt hårda för att verka avskräckande. Men man ska inte ta i i onödan eftersom all inlåsning kostar rätt mycket pengar så man ska inte göra det om det inte finns nytta med det.
Samtidigt finns det också gott om studier som visar på att brottsoffren klarar av att bearbeta och gå vidare i betydligt högre grad om förövaren fått ett straff som upplevs stå i proportion till brottet.
Dvs faktorn "hämnd" är inte att förakta i sammanhanget.
Samtidigt så bör man se till att hålla fängelsestraffen så korta som möjligt eftersom det är lättare att komma tillbaka till samhället då än om man varit inlåst väldigt länge. Det är helt enkelt svårare att vänja sig vid ett normalt liv utanför murarna om man varit inlåst länge och är van vid det livet.
Men man måste ändå ha dom inlåsta tillräckligt länge för att ha en möjlighet att hinna rehabilitera dom i den mån det går.
Sen finns det ju en del brottslingar som inte på något sätt går att rehabilitera och dom blir man ju tvungen att låsa in länge för att man måste skydda samhället från de individerna.
Oddsen för att man skulle ha kunnat rehabilitera Clark Olofsson även om man försökt misstänker jag är försvinnande små.
Det här är väl ungefär så en balanserad privatperson ser på saken, för de sakkunniga så finns ju många av svaren redan, det som krävs är en politik som vågar beskriva en ljusare framtid med mindre brott och bibehållna friheter.S steffo_b skrev:
Sen tror jag att man lätt förstorar offrens hämndbegär, det är en sak att innan något ha hänt säga att man skulle ha krävt det ena eller det andra. Den lilla erfarenhet jag har är att offren för traumatiska brott, och de närmast anhöriga, tappar intresset då behoven av att bara ta sig igenom och överleva, läka, blir överväldigande för de flesta.
Det viktiga för offren är nog snarare en dom som tydligt deklarerar att det var ett brott. Inte straffet i sig.
Det tror jag inte ett skit på.D Daniel 109 skrev:
Om vi antar att jag blir misshandlad och förövarna är identifierade men slipper straff pga att man redan utredes för allvarligare saker så denna förseelese påverkar inte straffet - känns det då bättre för mig att polisen säger att det var fel att slå mig på käften? Knappast. Det känns bättre om de sitter fängelse i 2 år.
Men blandar du inte ihop två saker här, det händer att brott inte utreds, ibland som taktik för att säkra fällande dom, dvs det man släpper är svårare att bevisa och man vill inte blurra det säkra caset. Detta är ganska vanligt och det ger då inte offret ett erkännande att ett brott har begåtts.
Jag tror att det Daniel menade är när någon exempelvis begått många rån och det då blir svårt att säga vilken del av straffet som kommer från just ditt rån.
Jag har faktiskt en egen upplevelse av det första, jag var behjälplig i en vid tillfället ganska uppmärksammad utredning, där åklagaren valde bort några av brotten som vi experter tyckte var solklara. Hens bedömning var att det skulle minska chanserna totalt sett att få en fällande dom. För oss amatörer mycket upprörande men jag antar att så funkar alla rättssystem i västvärlden.
Motsatsen skulle vara de länder där rätten alltid går på åklagarens linje och rättegången bara är ett skådespel.
Fast jag tro inte den är det, så länge den är rimlig. De historier som jag kunnat ta del av speglar inte detta, när något hänt så blir förlusten eller skadan överväldigande och det tar all energi att bara överleva. De som är starka kan man ofta se engagera sig i att andra inte ska drabbas.
Jag tror inte jag själv tex skulle må så mycket bättre av att se någon metodiskt dödas framför mina ögon om en anhörig blivit mördad.
Nej. Det finns som sagt gott om studier som visar på att om förövaren inte får ett straff som av offret upplevs rimlig så har dom svårare att bearbeta.D Daniel 109 skrev:
Dvs ett ajabaja och en lapp att visa för mamma är alldeles för lite om inte brottet var att säga något elakt åt offret i kön på ICA.
