Nu är det ju just Daniel_N som har lärt mig att man tar först bort det mesta av materialet och fräser sedan för att få en snygg kant. Alternativt så fräser man i omgångar. Så rimligtvis borde han inte ha fräst allt i ett svep men kanske var det det han gjorde denna gång? Kanske var tanken att med en kraftig fräs och ett rejält stål så går det nog bra ändå?pyro skrev:
Bortsett från att jag tvivlar på att det verkligen var så han gjorde så tycker jag ändå inte det borde vara något problem. Materialet han fräser i tror jag är Valchromat (genomfärgad MDF) så det borde vara ganska mjukt.
Helt rätt angående climb-cut, men ett climb-cut hade förmodligen inte påverkat stålet, däremot hade det varit risk för att fräsen hade kastats ur händerna. På bilden är urtaget redan fräst, jag har bara satt tillbaka offerbiten i ek för att illustrera hur den satt. Inser nu att den bilden inte var den bästa för att illustrera problemet.pyro skrev:
Svaret:
I det här fallet är det en viktig och en mindre viktig faktor som samverkar till stålbrottet. Viktigast är att avståndet mellan den närmaste horisontella tvingen som håller fast offerbiten och offerbitens ände (där jag kommer att fräsa) är för stort i förhållande till bredden på offerbiten. Hade biten varit bredare och kraftigare hade det inte gjort något att tvingen satt så långt bort. Men nu så innebar det att det fanns ett visst utrymme för vibrationer i offerbiten när man börjar fräsa i den.
Anledningen till att tvingen satt så långt bort är att jag började att göra urtagen i andra änden av valchromat-biten och hade då valchromatbiten utstickande på andra sidan bordet. Detta gjorde att jag inte kunde ha de horisontella tvingarna _under_ valchromatbiten (för där var ju bordet ivägen) utan fick ha dem ovanpå. Och eftersom fräsen också skulle vara ovanpå fick tvingarna sitta en bit bort för att inte vara ivägen för fräsens sula. Jag skulle kunna ha haft en kraftigare (bredare) offerbit, men då hade de vertikala tvingarna inte räckt tillräckligt långt in (offerbiten sitter ju mellan de vertikala tvingarna och valchromaten). Jag funderade innan jag började på om jag inte skulle ha större tvingar, men beslöt mig för att testa. Och det gick bra på ca 4-5 urtag, inga urflisningar och allt blev fint. Fick lite små brännmärken i eken, vilket jag trodde berodde på för låg matningshastighet. I verkligheten berodde det på att stålen inte var tillräckligt vassa (den andra faktorn). Stålen var absolut inte slut, men de var inte nya heller. Här kan en riktigt kraftig handöverfräs vara något av en nackdel - den stora kraften gör att man tar sig igenom utan att riktigt känna att stålen inte är på topp. För att motverka brännmärken funderade jag på att sänka rpm på fräsen eller mata fortare. Eftersom jag inte alls hade märkt några problem med befarade vibrationer i offerbiten beslöt jag mig för att mata fortare.
Det resultade i en kraftig smäll, typ som när man kör i en superhård knast x2. Dessutom flög det som sagt en bit stål och snärtade till lite genom förklädet, dock utan att gå igenom.
Att offerbiten vibrerade när fräsen kom slog alltså sönder hårdmetallskärer, HM är mycket känsligt för slag, vibrationer och stötar. Jag gissar dock att ett HM-skär pålött på fräsen istället för fastskruvat hade klarat sig bättre eftersom det nog hade vibrerat mindre i sig själv.
Efter att ha kollat igenom vad som hänt och bytt stål kan jag meddela att jag inte ändrade taktik, utan fortsatte likadant, fast med ursprunglig matningshastighet på de återstående 15 urtagen. Detta fungerade utmärkt (alltså inga brännmärken heller) eftersom stålen nu var vassa.
Huvudproblemet - för mkt "svikt" i offerbiten förvärrades alltså av för slöa stål och resulterade i att stålet bröts. Med vassa stål gjorde det inget att offerbiten var klen. Med slöa stål och den ursprungliga matningshastigheten hade det förmodligen gått bra också, fast med lite brännmärken i eken.
Redigerat:
@vectrex:
Fy för tusan, men som man alltid säger, det kunde ha gått ännu värre.
Själv så lärde jag mig att man inte håller någon kroppsdel i borrens riktning genom andras misstag. På ett sommarjobb så borrade min "handledare" rakt igenom en Al-profil och vidare genom mitten på handen. :eek:
Fy för tusan, men som man alltid säger, det kunde ha gått ännu värre.
Själv så lärde jag mig att man inte håller någon kroppsdel i borrens riktning genom andras misstag. På ett sommarjobb så borrade min "handledare" rakt igenom en Al-profil och vidare genom mitten på handen. :eek:
Jo, allt är fräst i ett svep. Du har helt rätt i att det på många sätt hade varit bättre att ta bort det mesta materialet m tex sticksåg först, vilket jag också övervägde, men ett antal saker talade emot det. Dels var biten för stor för att ta i bandsågen, dels var jag rädd för att få fula urslag i eken med sticksåg (biten består alltså av valchromat med en limmad 5mm ek-kant, det ska bli ett vinställ ovanpå ett överskåp) dels så var det inte så mycket material och framförallt så skulle denna bit vara omöjligt att se på mindre än 3-4 meters avstånd, vilket gjorde att jag inte tyckte att det var lönt att såga först.jac skrev:Nu är det ju just Daniel_N som har lärt mig att man tar först bort det mesta av materialet och fräser sedan för att få en snygg kant. Alternativt så fräser man i omgångar. Så rimligtvis borde han inte ha fräst allt i ett svep men kanske var det det han gjorde denna gång? Kanske var tanken att med en kraftig fräs och ett rejält stål så går det nog bra ändå?
Bortsett från att jag tvivlar på att det verkligen var så han gjorde så tycker jag ändå inte det borde vara något problem. Materialet han fräser i tror jag är Valchromat (genomfärgad MDF) så det borde vara ganska mjukt.
Om med en stor fräs gick det mycket fort att fräsa ändå. Att sätta mallen rätt och spänna fast den tog mycket längre tid.
Om jag förstår det rätt så smällde det när du gick in i offerbiten så då hade det knappast haft någon betydelse om det varit aldrig så lite Valchromat att fräsa bort. Upplägget verkar ju ändå ganska säkert så slutsatsen är väl bara att man aldrig kan lita på saker som snurrar. Det är därför man ALLTID skall ta på glasögon m.m.
Vilket osökt fick mig att tänka på grannens polacker som i helgen knäsatt och kapade marknära sten med en AEG 2200-230. Utan skyddsglasögon, andningsmask eller hörselskydd. Näe just det, inga handskar heller .. Funderar på att prata med grannen.Daniel_N skrev:Helt rätt, det hade inte haft någon betydelse. Jag hade såklart glasögonen på
Ja, jag är så gott som helt återställd. Rörligheten och styrkan är tillbaka 100%. Har lite dålig känsel på högersidan av fingret. Sen är det lite för mycket ärrvävnad så vet inte om jag kan använda ring igen, kanske, men inte den jag borrade i. Måste ta tag i det snart, skaffa en ny vigselring.Masses skrev:
Jag köper tanken när det gäller tex borrmaskin, men inte med en vinkelslip. Den får ju ett skärande blad och risken att fastna med handsken borde vara väldigt liten i jämförelse med att bränna händerna på gnistor och tappa verktyget eller dylikt.pyro skrev:
Jag var i 14-årsåldern och knåpade säkert ihop ett fiskedrag eller något annat bra att ha. Skulle klippa en bit ganska tjock plåt. Det var en sommardag och jag gick bar på överkroppen. Spände fast plåten i skruvstädet och letade upp en gammal tång i verktygslådan. Den var lite annorlunda konstruerad eftersom tångens handtag gick ihop helt och hållet i bakänden. Övre och undre handtaget vek liksom av mot varandra och utgjorde tångens själva stopp.
Plåten var segklippt och mina pojkarmar veka. Jag hävde mig över tången samtidigt som jag använde båda händerna för att pressa ihop handtagen. Plötsligt slant jag på något sätt, eller om jag kom igenom plåten helt och hållet. Därmed slog handtagen ihop och fångade en bit av maghuden emellan!
Ingen allvarlig skada direkt. Men ont gjorde det!
Plåten var segklippt och mina pojkarmar veka. Jag hävde mig över tången samtidigt som jag använde båda händerna för att pressa ihop handtagen. Plötsligt slant jag på något sätt, eller om jag kom igenom plåten helt och hållet. Därmed slog handtagen ihop och fångade en bit av maghuden emellan!
Ingen allvarlig skada direkt. Men ont gjorde det!