Som vanligt är det mycket för och emot i frågan😂
Det konstiga är att en absolut majoritet av befolkningen faktiskt tar hänsyn och sköter allemansrätten som det är tänkt.
Det är i det fall ”utövaren” går in med attityden att ”det är min rätt” som problemen och konflikter startar.
Om någon bad mig dra åt hel**te från sin mark skulle jag ju inte känna mig lika sugen på att vara där och leta ett nytt ställe att plocka svamp på oavsett att det är min rätt.
Jag har personligen aldrig lyckat dra på mig någon markägares ilska trots massor med år i skog och mark men jag är också mycket hänsynsfull. Frågar man bara om lov får man ju ofta till och med fiska i privata vatten bara man har rätt attityd mot markägaren.
Jag äger en skogsfastighet om 560ha i Mellansverige några mil utanför större stad.
Min fastighet är ganska liten i förhållande till grannarnas men samsyn med dessa har alltid varit stor och även befolkningen i samhället.
Många har hästar och rider fritt överallt och det har fungerat bra. Hänsyn tas naturligtvis för nyplantagen på de olika skiften.
MEN problem uppstod direkt när en gård såldes och köparen startade en sidoverksamhet där det anordnas ridläger. Gården tillhandahåller hästar där lägerdeltagarna får rida fritt utan guider.
Besökare som inte förstår om det är nyplantering utan hellre rider där för att slippa huka sig under grenar osv.
Vi har pratat med den som driver stället avsäger sig allt ansvar och menar att det är besökarnas eget ansvar.
Så vad gör man? Jag vill inte vara sur gubbe och är verkligen inte det i grunden men går verkligen igång på ignoranta människor som inte har vett hur man ska bete sig.
Det är ju konstigt att besökarna/ nyinflyttade inte är mer lyhörda över hur det fungerar på en ny plats, ofta helt tondöva för omgivningens förväntningar på dom. Att inte kunna tolka outtalade regler i ett samhälle måste ju nästan ses som en funktionsnedsättning.
Allemansrätten ska verkligen skyddas och även skyddas mot de övergrepp besökarna utgör.
/ Björkskär
Det konstiga är att en absolut majoritet av befolkningen faktiskt tar hänsyn och sköter allemansrätten som det är tänkt.
Det är i det fall ”utövaren” går in med attityden att ”det är min rätt” som problemen och konflikter startar.
Om någon bad mig dra åt hel**te från sin mark skulle jag ju inte känna mig lika sugen på att vara där och leta ett nytt ställe att plocka svamp på oavsett att det är min rätt.
Jag har personligen aldrig lyckat dra på mig någon markägares ilska trots massor med år i skog och mark men jag är också mycket hänsynsfull. Frågar man bara om lov får man ju ofta till och med fiska i privata vatten bara man har rätt attityd mot markägaren.
Jag äger en skogsfastighet om 560ha i Mellansverige några mil utanför större stad.
Min fastighet är ganska liten i förhållande till grannarnas men samsyn med dessa har alltid varit stor och även befolkningen i samhället.
Många har hästar och rider fritt överallt och det har fungerat bra. Hänsyn tas naturligtvis för nyplantagen på de olika skiften.
MEN problem uppstod direkt när en gård såldes och köparen startade en sidoverksamhet där det anordnas ridläger. Gården tillhandahåller hästar där lägerdeltagarna får rida fritt utan guider.
Besökare som inte förstår om det är nyplantering utan hellre rider där för att slippa huka sig under grenar osv.
Vi har pratat med den som driver stället avsäger sig allt ansvar och menar att det är besökarnas eget ansvar.
Så vad gör man? Jag vill inte vara sur gubbe och är verkligen inte det i grunden men går verkligen igång på ignoranta människor som inte har vett hur man ska bete sig.
Det är ju konstigt att besökarna/ nyinflyttade inte är mer lyhörda över hur det fungerar på en ny plats, ofta helt tondöva för omgivningens förväntningar på dom. Att inte kunna tolka outtalade regler i ett samhälle måste ju nästan ses som en funktionsnedsättning.
Allemansrätten ska verkligen skyddas och även skyddas mot de övergrepp besökarna utgör.
/ Björkskär
Medlem
· Sörmland och stan
· 27 783 inlägg
Det är väl alltid så att det är utomsocknes och besökare som är problemet. När man inte har någon anknytning till lokalsamhället och inget att förlora/vinna socialt kommer ju människans mest hänsynslösa sida fram. Av det skälet är t ex ungdomar ofta hopplösa vad gäller skötsel, de behöver inte bry sig om vuxensamhällets gillande om det inte är mamma, pappa eller läraren. Samma sak vid verksamhet vid stora vägar, sällan skräpas det ned så mycket som vid vägkrogar. Plötsligt ligger det använda blöjor i skogsdungen bakom hamburgerian. Eller i städer, ingen bryr sig om du skräpar ned i T-centralen i Stockholm, det finns inget lokalsamhälle där. Samma med turister - den sociala kontrollen faller i den rollen.
Jag tänker att du kan säga till snubben med ridlägren att om det inte blir bättre så tvingas du att polisanmäla detta så att det blir utrett vad som gäller. Och att du skulle helst slippa att göra en anmälan om det är möjligt.B Björkskär skrev:
Jag har svårt att tänka mig att den snubben kan gå fri från ansvar.
Jo jag håller med i stort men man har ju allt att vinna på att stå på god fot med lokalbefolkningen.
Jag är ju själv nästan alltid utomsocknes när jag rör mig i landet.
Jag förstår ganska snabbt vad som gäller på byn och ska jag göra något, typ fiska eller vandra så frågar jag någon ortsbo om vad/hur/var jag ska gå. När de förstår att man vill göra rätt så behandlas man som en jämlike och inte som en utböling👍🏻
Att ta till sig lokala outtalade sedvänjor är vägen in i nya vänskaper.
Ja det kan man ju göra men jag tycker inte att man ska behöva blanda in myndigheter och belasta dom med sådana småsaker.Nissens skrev:
Nu är ju inte jag störst skadelidande part i just detta men det har hållits ett förstärkt samtal med vederbörande och viss bättring har noterats.
Socialt tryck från omgivningen ska inte underskattas. När det påtalas av utomstående till den här personen och denne börjar känna av att något skaver i relationen till övriga bybor så kommer nog allt att lösa sig genom förändring av beteende och attityd är min erfarenhet.
Du verkar ohälsosamt fixerad.M Marcus-AA skrev:
Angående jakt utanför jakttid så kan det alltid vara jakttid för något. Så att hävda att skyltar står framme utanför jakttid är ett påstående som kan motsägas av jägaren som t.ex. kan påstå att han är ute och jagar kanin ibland och inte orkar gå ut och sätta upp skyltar varje gång han tar en kvällstur med bössan. Kanin får man jaga året runt (finns vissa begränsningar när hund får användas). Finns andra villebråd där det är fri jakt året om.
Jag har aldrig skrivit att man varken ska störa jakt eller oansvarigt gå in där det jagas. Jag bara skrev att det är varje jägares ansvar att inte skjuta på något man tror är okej. Det finns människor som kan irra in i pågående jakt helt omedvetet. Det står ju inte skyltar var tionde meter, precis. Det är alltid den med vapen i hand, som ska iaktta den största försiktigheten.L lbgu skrev:
Äganderätten är en mänsklig rättighet med stöd i såväl Europakonventionen, FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna som svensk grundlag.
”Vars och ens egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller något annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad...” slår paragraf 15 i regeringsformen andra kapitel fast.
Det låter betryggande men har alltför för många gånger visat sig vara en besvikelse. Förklaringen är att det högtidliga stycket avslutas med förbehållet ”..utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen.”
Vad innebär då ett ”angeläget allmänt intresse”?
Jo, uppenbarligen vad som helst som politikerna för stunden anser vara ”ett angeläget allmänt intresse”. Hänvisningen till ”angeläget allmänt intresse” gör, tyvärr, egendomsskyddet till en gummiparagraf.
En vattenverksamhet som funnits i många hundra år kan med ett pennstreck anses vara otillåten för att politiken får för sig att ett vattendrags så kallade konnektivitet, även långt inne i Sveriges inland, är viktigare än såväl äganderätt, kulturhistoria, kulturmiljöer, badplatser, fastighetsvärden som den existerande biologiska mångfalden.
För ägarna betyder friskrivningsklausulen i egendomsskyddet att det i stället är de som ska betala hundratusentals, eller miljontals, kronor för faunapassager eller för att återställa en månghundraårig kulturmiljö till ”naturligt tillstånd”. Eller att en skogsägare kan tvingas avstå från att bruka sin skog på grund av att samhället just här och nu anser att en viss miljökvalitet måste råda för tjädrar – trots att tjäder är en livskraftig art som fritt får jagas.
Mängder av vanliga markägare har de senaste åren klivit fram i media och beskrivit den rättsosäkerhet och rättslöshet som nu råder och hur svagt egendomsskyddet är. Ändå lägger den Grundlagskommitté – som under onsdagen överlämnade sitt betänkande till justitieminister Gunnar Strömmer – inte fram ett enda förslag om hur äganderätten i Sverige ska stärkas. Det är en stor besvikelse.
I kommitténs betänkande motiveras den uteblivna förstärkningen enligt följande: ”Mot bakgrund av att förslag till ändring av grundlag bör ha ett brett parlamentariskt stöd och att ett sådant stöd inte har kunnat uppnås, lägger kommittén inte fram något förslag rörande regleringen av möjligheten till inskränkningar i egendomsskyddet och näringsfriheten.”
Det är dock viktigt att påminna sig om två saker kring detta påstående.
För det första finns det inget i grundlagen som föreskriver att ändring av grundlag ska ha en större majoritet bakom sig än ett vanligt riksdagsbeslut. Däremot kräver grundlagen, för ändring av grundlag, att riksdagen fattar två likadana beslut och att det hålls ett riksdagsval mellan de två besluten.
Därmed, för det andra, finns det en poäng med att inte anta grundlagar med knapp majoritet eftersom grundlagar ska ha en beständighet över tid. Men den majoritet som finns för att stärka grundlagen är inte knapp och den är dessutom blocköverskridande.
Tittar man längst bak i Grundlagskommitténs betänkande finner man partiernas reservationer och särskilda yttranden. Bland dem framkommer att såväl regeringspartierna, Sverigedemokraterna och Centerpartiet hade önskat en annan utgång än den grundlagskommittén nu kommit fram till. De partier som vill stärka äganderätten innehar 200 av riksdagens 349 mandat. För att anta en lag i riksdagen krävs det 175 mandat.
Nu har den parlamentariska Grundlagskommittén överlämnat sitt betänkande till justitieminister Gunnar Strömmer (M) för vidare beredning i regeringskansliet. Med andra ord ska regeringen nu ta fram en proposition som riksdagen sedan får ta ställning till. Det vore tjänstefel av en borgerlig regering – och alla riksdagens borgerliga partier – att inte bejaka den klara och tydliga majoritet som nu vill se en förstärkning av äganderätten i svensk grundlag.
Allt för många gånger har vi fått se prov på en ordning gällande äganderätten som ”står i uppenbar strid med såväl det allmänna rättsmedvetandet som med varje rimlig proportionalitetshänsyn”, som ledamoten av Grundlagskommittén Malin Björk (C) så träffande beskriver det i sitt särskilda yttrande.
Ja, ersättningsfrågan och artskydd kan ses över i en annan lagstiftning. Det är bra att så nu verkar ske. Men en stärkt äganderätt är av principiell vikt. ”Äganderätten är en förutsättning för frihet och marknadsekonomi, och därmed en grund för det samhällssystem som gäller i vårt land”, står det i kommittédirektiven till grundlagsöversynen. Så sant!
Detta handlar om vilket land Sverige ska vara. Ett land där enskildas äganderätt kan kastas under bussen för vilken dagsslända som helst – eller ett land där grundlagen klart och tydligt ger enskilda rätt till sin egen egendom?
”Vars och ens egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller något annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad...” slår paragraf 15 i regeringsformen andra kapitel fast.
Det låter betryggande men har alltför för många gånger visat sig vara en besvikelse. Förklaringen är att det högtidliga stycket avslutas med förbehållet ”..utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen.”
Vad innebär då ett ”angeläget allmänt intresse”?
Jo, uppenbarligen vad som helst som politikerna för stunden anser vara ”ett angeläget allmänt intresse”. Hänvisningen till ”angeläget allmänt intresse” gör, tyvärr, egendomsskyddet till en gummiparagraf.
En vattenverksamhet som funnits i många hundra år kan med ett pennstreck anses vara otillåten för att politiken får för sig att ett vattendrags så kallade konnektivitet, även långt inne i Sveriges inland, är viktigare än såväl äganderätt, kulturhistoria, kulturmiljöer, badplatser, fastighetsvärden som den existerande biologiska mångfalden.
För ägarna betyder friskrivningsklausulen i egendomsskyddet att det i stället är de som ska betala hundratusentals, eller miljontals, kronor för faunapassager eller för att återställa en månghundraårig kulturmiljö till ”naturligt tillstånd”. Eller att en skogsägare kan tvingas avstå från att bruka sin skog på grund av att samhället just här och nu anser att en viss miljökvalitet måste råda för tjädrar – trots att tjäder är en livskraftig art som fritt får jagas.
Mängder av vanliga markägare har de senaste åren klivit fram i media och beskrivit den rättsosäkerhet och rättslöshet som nu råder och hur svagt egendomsskyddet är. Ändå lägger den Grundlagskommitté – som under onsdagen överlämnade sitt betänkande till justitieminister Gunnar Strömmer – inte fram ett enda förslag om hur äganderätten i Sverige ska stärkas. Det är en stor besvikelse.
I kommitténs betänkande motiveras den uteblivna förstärkningen enligt följande: ”Mot bakgrund av att förslag till ändring av grundlag bör ha ett brett parlamentariskt stöd och att ett sådant stöd inte har kunnat uppnås, lägger kommittén inte fram något förslag rörande regleringen av möjligheten till inskränkningar i egendomsskyddet och näringsfriheten.”
Det är dock viktigt att påminna sig om två saker kring detta påstående.
För det första finns det inget i grundlagen som föreskriver att ändring av grundlag ska ha en större majoritet bakom sig än ett vanligt riksdagsbeslut. Däremot kräver grundlagen, för ändring av grundlag, att riksdagen fattar två likadana beslut och att det hålls ett riksdagsval mellan de två besluten.
Därmed, för det andra, finns det en poäng med att inte anta grundlagar med knapp majoritet eftersom grundlagar ska ha en beständighet över tid. Men den majoritet som finns för att stärka grundlagen är inte knapp och den är dessutom blocköverskridande.
Tittar man längst bak i Grundlagskommitténs betänkande finner man partiernas reservationer och särskilda yttranden. Bland dem framkommer att såväl regeringspartierna, Sverigedemokraterna och Centerpartiet hade önskat en annan utgång än den grundlagskommittén nu kommit fram till. De partier som vill stärka äganderätten innehar 200 av riksdagens 349 mandat. För att anta en lag i riksdagen krävs det 175 mandat.
Nu har den parlamentariska Grundlagskommittén överlämnat sitt betänkande till justitieminister Gunnar Strömmer (M) för vidare beredning i regeringskansliet. Med andra ord ska regeringen nu ta fram en proposition som riksdagen sedan får ta ställning till. Det vore tjänstefel av en borgerlig regering – och alla riksdagens borgerliga partier – att inte bejaka den klara och tydliga majoritet som nu vill se en förstärkning av äganderätten i svensk grundlag.
Allt för många gånger har vi fått se prov på en ordning gällande äganderätten som ”står i uppenbar strid med såväl det allmänna rättsmedvetandet som med varje rimlig proportionalitetshänsyn”, som ledamoten av Grundlagskommittén Malin Björk (C) så träffande beskriver det i sitt särskilda yttrande.
Ja, ersättningsfrågan och artskydd kan ses över i en annan lagstiftning. Det är bra att så nu verkar ske. Men en stärkt äganderätt är av principiell vikt. ”Äganderätten är en förutsättning för frihet och marknadsekonomi, och därmed en grund för det samhällssystem som gäller i vårt land”, står det i kommittédirektiven till grundlagsöversynen. Så sant!
Detta handlar om vilket land Sverige ska vara. Ett land där enskildas äganderätt kan kastas under bussen för vilken dagsslända som helst – eller ett land där grundlagen klart och tydligt ger enskilda rätt till sin egen egendom?
Du verkar ju tillräckligt besvärad för att skriva om det här…B Björkskär skrev:
Om du inte ville ha förslag på vad du kan göra undrar man lite varför du skrev om dilemmat här…B Björkskär skrev:
