FredrikR skrev:
Ja det känns väldigt extra bra om det är en katt som ganska sällan kryper upp i ens knä.
Då känner man sig verkligen utvald.
Frasse har inte varit någon större "knäkatt", utan jag har känt mig hedrad när han kommer i knät, och struntar i att göra det jag måste göra för att inte störa ögonblicket.
Dock blir han faktiskt alltmer "knäkatt", brukar idag lite då och då komma och lägga sig på bröstet så att jag måste verkligen lägga mig ner i soffan för att han ska ligga bekvämt.
Jag var några ggr kattvakt till en grannes katt som verkligen inte var knäkatt, han låg aldrig i någons knä, inte ens husse eller matte.
Men det var en väldigt social katt, men knä var inget bra. Han låg jättegärna under bordet när vi åt ute (det var ju en grannkatt) eller ville öht gärna hålla sig i närheten av människor som han fått förtroende för.
Men nu till händelsen när jag var kattvakt, jag var över dit och kollade läget, mat och sånt, katten dök upp och var social som tusan, så jag satt mig ner i en utemöbel, klös (han hette så) hoppade upp bordet för att få en rejäl dos med gos. Men när jag tyckte att det började räcka, och var påväg att ställa mig upp, så hoppade klös ner i min famn för att hindra mig.
Ja, det var bara att ge upp för charmoffensiven, och klappa en klös, som nu helt extremt ovanligt låg i min famn, i en halvtimme till.
Katten bestämmer - så är det sen gammalt.
♥️♥️😸Mikael_L skrev:
Ja det känns väldigt extra bra om det är en katt som ganska sällan kryper upp i ens knä.
Då känner man sig verkligen utvald.
Frasse har inte varit någon större "knäkatt", utan jag har känt mig hedrad när han kommer i knät, och struntar i att göra det jag måste göra för att inte störa ögonblicket.
Dock blir han faktiskt alltmer "knäkatt", brukar idag lite då och då komma och lägga sig på bröstet så att jag måste verkligen lägga mig ner i soffan för att han ska ligga bekvämt.
Jag var några ggr kattvakt till en grannes katt som verkligen inte var knäkatt, han låg aldrig i någons knä, inte ens husse eller matte.
Men det var en väldigt social katt, men knä var inget bra. Han låg jättegärna under bordet när vi åt ute (det var ju en grannkatt) eller ville öht gärna hålla sig i närheten av människor som han fått förtroende för.
Men nu till händelsen när jag var kattvakt, jag var över dit och kollade läget, mat och sånt, katten dök upp och var social som tusan, så jag satt mig ner i en utemöbel, klös (han hette så) hoppade upp bordet för att få en rejäl dos med gos. Men när jag tyckte att det började räcka, och var påväg att ställa mig upp, så hoppade klös ner i min famn för att hindra mig.
Ja, det var bara att ge upp för charmoffensiven, och klappa en klös, som nu helt extremt ovanligt låg i min famn, i en halvtimme till.
Katten bestämmer - så är det sen gammalt.
Gör ni inget annat än ligger i soffan varje lördag nerbäddade med pläd och kattmys 😂. Tänker på både dig Fredrik och på dig @kakelugnen Hahaha 👻👻
Oja 😀 I alla fall för katten . Pelle kryper alltid ner under mitt täcke när jag väl kommit i säng (var tredje natt ungefär, i max 2 timmar sedan orkar jag inte ligga och vänta på en sömn som aldrig kommer 🙄) och kryper ihop tryckt mot min mage. Det är mys på hög nivå, hans silkesmjuka päls mot min nakna mage ♥️
Tja, hur ska man säga ...4774 skrev:
kanske ...
"Det bestämmer ju inte jag ..."
Jag vet hur det känns:
När jag studerade på universitetet så veckopendlade jag. På lördagen, efter frukost, så skulle Missen ta igen förlorat mys och hon skulle prompt sitta uppkrupen i famnen så nära under min haka som möjligt. Så där blev jag sittandes. Minst en timme, gärna två. Varje lördag. I fyra år. Det hade jag inget emot.
Första året, när hon var liten, vägrade hon lämna mig och satt/låg därför på min arm hela helgen. Då lärde jag mig att göra allt med bara en arm/hand. Det hade jag inget emot, trots att omgivningens blickar sa "sätt ner katten!"
När hon var 12 veckor gammal och blev satt i mitt knä för första gången så såg hon djupt in i mina ögon. Länge. Hon tittade inte på mig. Jag upplevde det som hon så rakt in i mig. Jag klappade henne försiktigt och så la hon sig ned och sov resten av bilresan hem i mitt knä. Från den dagen var det hon och jag.
Missen var 8 månader och ute för första gången på tre månader (hon vägrade gå ut eftersom det var en tjyvkall vinter). Här sitter hon uppflugen och spanar på en stolpe och det är -8 grader, den 20:e mars 1987. Hon var så kallad bondkatt med inslag av något långhårigt.
Åh så vacker hon var ♥️S SusoDus skrev:
Maria T
Släktforskare
· Stockholm
· 3 312 inlägg
Maria T
Släktforskare
- Stockholm
- 3 312 inlägg
Men oj, trodde det var en [sen] Halloweengrej med ett spöke till höger.Lill72 skrev:
Hon må va sur, men också väldigt tålig (långt från lättskrämd).
