Kan själv!
· Trelleborg
· 16 374 inlägg
Jag är inte jätteaktiv i denna tråd, men det glädjer mig se er stötta forumkamrater!
Idag skulle Mamma blivit 60år...
Hade tänkt att vi skulle ge henne en resa till Island i present då jag visste att hon ville dit, men nog aldrig skulle lyckas spara ihop till det... Men det sket ju sig innan jag hann förankra det hos mina syskon.
Vardagen tuffar på och man glömmer fort, men ibland blir man påmind om hur verkligheten ser ut.
Minstingen som snart fyller tre säger "min farmor är död" och vi får förklara att farmor var sjuk och att sjukdomen gjorde att hon trodde att hon inte ville leva mer. 💔
Edit:stavar som en kratta
Idag skulle Mamma blivit 60år...
Hade tänkt att vi skulle ge henne en resa till Island i present då jag visste att hon ville dit, men nog aldrig skulle lyckas spara ihop till det... Men det sket ju sig innan jag hann förankra det hos mina syskon.
Vardagen tuffar på och man glömmer fort, men ibland blir man påmind om hur verkligheten ser ut.
Minstingen som snart fyller tre säger "min farmor är död" och vi får förklara att farmor var sjuk och att sjukdomen gjorde att hon trodde att hon inte ville leva mer. 💔
Edit:stavar som en kratta
Redigerat:
Det är ju en styrka att kunna göra det istället för att hålla allt inom sej.G GladanS skrev:
Man hade kunnat tro att tre "mindre bra år" kunde räcka.. men uppenbarligen gjorde det inte det.. så vi påbörjar väl år fyra då..
3 blodprovstagningar på 2 veckor och jag har en känsla av att det inte är sista heller.. men de hejar iaf glatt nu när man kommer! Har fått två "diagnoser".. (troligen livslånga medicineringar på bägge) och risken är väl stor att det inte kommer sluta med de två heller
De är lite oroliga för vissa andra värden som visat sig..
Jag kan ju tala om att man iaf får sig en ordentlig "besiktning".. och det mesta (på blodstatusen) har sett förvånansvärt bra ut i ändå!
Men det är lite tärande på psyket.. i längden.. när man inte riktigt hinner "komma ikapp" efter dåliga besked/händelser.. vissa saker måste man ju ta sig igenom och det är inte alltid det lättaste! Det går då rakt inte att tidsbestämma.. utan det enda man kan göra är att ta ett steg framåt (eller ja.. krypa ibland..) och tillåta sig själv att backa ett par steg när det behövs.. (eller att acceptera att man ramlat baklänges en bit..)..
Men att göra sitt bästa för att ta sig framåt och igenom (skiten)..
Nytt möte inplanerat med doktorn.
(ett steg i taget som sagt)
3 blodprovstagningar på 2 veckor och jag har en känsla av att det inte är sista heller.. men de hejar iaf glatt nu när man kommer! Har fått två "diagnoser".. (troligen livslånga medicineringar på bägge) och risken är väl stor att det inte kommer sluta med de två heller
De är lite oroliga för vissa andra värden som visat sig..
Jag kan ju tala om att man iaf får sig en ordentlig "besiktning".. och det mesta (på blodstatusen) har sett förvånansvärt bra ut i ändå!
Men det är lite tärande på psyket.. i längden.. när man inte riktigt hinner "komma ikapp" efter dåliga besked/händelser.. vissa saker måste man ju ta sig igenom och det är inte alltid det lättaste! Det går då rakt inte att tidsbestämma.. utan det enda man kan göra är att ta ett steg framåt (eller ja.. krypa ibland..) och tillåta sig själv att backa ett par steg när det behövs.. (eller att acceptera att man ramlat baklänges en bit..)..
Men att göra sitt bästa för att ta sig framåt och igenom (skiten)..
Nytt möte inplanerat med doktorn.
(ett steg i taget som sagt)
Väldigt fint att du orkar och vill dela med dig.Snigla skrev:
Man hade kunnat tro att tre "mindre bra år" kunde räcka.. men uppenbarligen gjorde det inte det.. så vi påbörjar väl år fyra då..
3 blodprovstagningar på 2 veckor och jag har en känsla av att det inte är sista heller.. men de hejar iaf glatt nu när man kommer! Har fått två "diagnoser".. (troligen livslånga medicineringar på bägge) och risken är väl stor att det inte kommer sluta med de två heller
De är lite oroliga för vissa andra värden som visat sig..
Jag kan ju tala om att man iaf får sig en ordentlig "besiktning".. och det mesta (på blodstatusen) har sett förvånansvärt bra ut i ändå!
Men det är lite tärande på psyket.. i längden.. när man inte riktigt hinner "komma ikapp" efter dåliga besked/händelser.. vissa saker måste man ju ta sig igenom och det är inte alltid det lättaste! Det går då rakt inte att tidsbestämma.. utan det enda man kan göra är att ta ett steg framåt (eller ja.. krypa ibland..) och tillåta sig själv att backa ett par steg när det behövs.. (eller att acceptera att man ramlat baklänges en bit..)..
Men att göra sitt bästa för att ta sig framåt och igenom (skiten)..
Nytt möte inplanerat med doktorn.
(ett steg i taget som sagt)
VI är många som bryr oss från "byggahusfamiljen"
Ta hand om dig❤️
Inget allvarligt, men vi är fruktansvärt less på ombyggnaden, efter drygt 7 månader utan sittplats - bara sängen för sömn, som matplatd, för tv...
Just nu hänger det på oss att måla och vi orkar bara inte, vi blir så jävla trötta, bland annat på att vi inte orkar...
Just nu hänger det på oss att måla och vi orkar bara inte, vi blir så jävla trötta, bland annat på att vi inte orkar...
Våren är i antågande.. ljuset kommer.. och lite mer energi får man! Lite bättre humör.. på nått vis! Men det finns också en viss ökning av frustration.. när man inte orkar med att göra det man vill, varken psykiskt eller fysiskt!
Jag ser ganska positivt på det mesta.. även om jag personligen också kan vara en grubblare. Det sistnämnda gör att man ofta stressar upp sig lite för mycket innan.. men tar det "cool-lugnt" på plats. Gäller på många delar av livet.. när vovven levde.. kunde jag oroa mig som attans över att vi skulle gå till ett visst ställe och göra något.. där man kunde möta "den där personen/hunden" som hon var rädd för eller liknande.. och så skulle man försöka vara avslappnad när man gick ut (dit).. och hela tiden måste man tänka vad händer om den där är där.. hon får inte bita.. den "där" får inte bita henne.. vad ska jag säga till dennes husse/matte haha.. jodå..
Givetvis.. var "den" där.. och det blev spänt redan en bit ifrån.. och då var det bara som att "jaha.. såklart hen var här nu...okej".. så bara rann all stress av.. det var bara där och då som gällde.. jag höll min hund på min sida.. och när hens hund gjorde ett försök till utfall mot min hund (hon backade, men jag drog till lite i kopplet så hon satte sig) så ställde jag mig bara mitt i vägen för den andra hunden och sa nej bestämt (inte arg, inte stressad.. bara väldigt fokuserad på att den där hunden kommer inte förbi mig).. hunden blev jätteförvånad och satte sig ner den med.. sen gick vi vidare .. så var det inget mer med det.
Men då hade man oroat sig i timmar innan (ibland, beroende på vad det gäller är det ju dagar!) Man är ju ganska knäpp egentligen...
Kan vara skitorolig (stressad) för att nån ska göra illa sig/snubbla när de håller på och klättra runt o göra saker.. men när de väl gör sig illa.. är jag cool-lugn.. limmar ihop.. plåstrar om.. drar ut saker.. utan problem.. tror tom att jag skulle kunna sy ihop nått om det var tvunget.. utan att det eg störde mig då! Har skurit upp på mig själv för att ta ut saker som hamnat under huden.. (metallspån, större stickor/träpinnar som gått av osv)..utan problem.
Lite fascinerande ändå på nått skumt sätt hur man kan bara "flippa över" på det där viset.. varför kan man inte låta bli att stressa över det från början? om man nu inte tycker det är "så farligt" när det väl händer.. ????
Jag har ett komplicerat förhållande till sjukvården.. och drar mig i det längsta för att slippa gå dit.. vilket har gjort att jag nu befinner mig där jag befinner mig.. dvs många ställen som drar i mig och ska besökas.. för att reda ut vad som felar..
Och där har vi stressandet.. att få den ena lappen efter den andra.. och det pratas om remisser hit och remisser dit.. ja det är STRESSANDE.. vilket gör ju mående eg värre.. (både fysiskt och psykiskt!).. när jag väl är där.. på plats.. går det oftast jättebra.. men tiden innan.. är "blaha blaha"
Värre blir det ju när de inte riktigt vet vad som felar.. och alla de här ställena som ska besökas (och göras).. behöver jag dessutom ha skjuts till.. så jag måste försöka få ihop det med makens jobbschema.. (blir det för mycket "pannkaka" tillslut.. får jag väl försöka att få sjukresor eller vad det kallas).
5 remisser ute på vift på olika ställen/olika städer.. 😳 nån ytterligare på väg..
Ny blodprovstagning ska bokas in.. och beroende på vad de testerna säger.. så vankas nog en skiktröntgen också.
Lite svårt att varva ner.. (och skälet till att man sökte sjukvården, var ju att man inte mådde bra.. och även om jag är bättre på många vis nu.. än då.. så är det inte bra.. och därför utreds saker än)
Jag ger min husläkare 5 stjärnor för att hen faktiskt bryr sig! Även om jag inte gillar allt hen säger (så ska det nog vara...) så är hen vettig och kunnig - och jag är nöjd att jag bytte till just denne!
Jag ser ganska positivt på det mesta.. även om jag personligen också kan vara en grubblare. Det sistnämnda gör att man ofta stressar upp sig lite för mycket innan.. men tar det "cool-lugnt" på plats. Gäller på många delar av livet.. när vovven levde.. kunde jag oroa mig som attans över att vi skulle gå till ett visst ställe och göra något.. där man kunde möta "den där personen/hunden" som hon var rädd för eller liknande.. och så skulle man försöka vara avslappnad när man gick ut (dit).. och hela tiden måste man tänka vad händer om den där är där.. hon får inte bita.. den "där" får inte bita henne.. vad ska jag säga till dennes husse/matte haha.. jodå..
Givetvis.. var "den" där.. och det blev spänt redan en bit ifrån.. och då var det bara som att "jaha.. såklart hen var här nu...okej".. så bara rann all stress av.. det var bara där och då som gällde.. jag höll min hund på min sida.. och när hens hund gjorde ett försök till utfall mot min hund (hon backade, men jag drog till lite i kopplet så hon satte sig) så ställde jag mig bara mitt i vägen för den andra hunden och sa nej bestämt (inte arg, inte stressad.. bara väldigt fokuserad på att den där hunden kommer inte förbi mig).. hunden blev jätteförvånad och satte sig ner den med.. sen gick vi vidare .. så var det inget mer med det.
Men då hade man oroat sig i timmar innan (ibland, beroende på vad det gäller är det ju dagar!) Man är ju ganska knäpp egentligen...
Kan vara skitorolig (stressad) för att nån ska göra illa sig/snubbla när de håller på och klättra runt o göra saker.. men när de väl gör sig illa.. är jag cool-lugn.. limmar ihop.. plåstrar om.. drar ut saker.. utan problem.. tror tom att jag skulle kunna sy ihop nått om det var tvunget.. utan att det eg störde mig då! Har skurit upp på mig själv för att ta ut saker som hamnat under huden.. (metallspån, större stickor/träpinnar som gått av osv)..utan problem.
Lite fascinerande ändå på nått skumt sätt hur man kan bara "flippa över" på det där viset.. varför kan man inte låta bli att stressa över det från början? om man nu inte tycker det är "så farligt" när det väl händer.. ????
Jag har ett komplicerat förhållande till sjukvården.. och drar mig i det längsta för att slippa gå dit.. vilket har gjort att jag nu befinner mig där jag befinner mig.. dvs många ställen som drar i mig och ska besökas.. för att reda ut vad som felar..
Och där har vi stressandet.. att få den ena lappen efter den andra.. och det pratas om remisser hit och remisser dit.. ja det är STRESSANDE.. vilket gör ju mående eg värre.. (både fysiskt och psykiskt!).. när jag väl är där.. på plats.. går det oftast jättebra.. men tiden innan.. är "blaha blaha"
Värre blir det ju när de inte riktigt vet vad som felar.. och alla de här ställena som ska besökas (och göras).. behöver jag dessutom ha skjuts till.. så jag måste försöka få ihop det med makens jobbschema.. (blir det för mycket "pannkaka" tillslut.. får jag väl försöka att få sjukresor eller vad det kallas).
5 remisser ute på vift på olika ställen/olika städer.. 😳 nån ytterligare på väg..
Ny blodprovstagning ska bokas in.. och beroende på vad de testerna säger.. så vankas nog en skiktröntgen också.
Lite svårt att varva ner.. (och skälet till att man sökte sjukvården, var ju att man inte mådde bra.. och även om jag är bättre på många vis nu.. än då.. så är det inte bra.. och därför utreds saker än)
Jag ger min husläkare 5 stjärnor för att hen faktiskt bryr sig! Även om jag inte gillar allt hen säger (så ska det nog vara...) så är hen vettig och kunnig - och jag är nöjd att jag bytte till just denne!
Just nu har den psykiska pressen faktiskt lättat en aning!
Så även om allt inte är "topptrim" just nu, med hälsan.. så är det ändå ganska bra! Man har liksom bättre och sämre perioder..
Tror att jag helt enkelt har slappnat av lite.. för att några av de saker som "hängde över mig".. har ja, släppt (jag har betat av dem..) helt enkelt.. sånt som oroat/stressat mig innan.. för att jag visste att jag skulle göra dem..
Har bockat av en hel del som läkaren remitterat mig runt till.. skiktröntgen, ögonspecialister, sån här sömnapné/syresättnings-testning.. blodprovstagningar (nu snackar vi inte om en, alla specialister/sjukhus vill ha egna.. så det har väl varit 1-2 per vecka senaste ja månaderna 😳 (nuförtiden är jag bundis med blodsugarna..)..
I måndags lämnade jag in urinsamling och tog en jäkla massa skumma blodprover.. men efter det har jag "semester" en vecka
och förutom att gå omkring o gäspa.. så får jag lite gjort här hemma också Pysslat med mina blommor, rensat ut grejer från rummen som ska renoveras, bakat årets första rabarberpaj (!).. shoppat lite uteblommor som jag ska plantera idag eller imorrn.. baaaaarra stressänkande aktiviteter (som jag bara kan "skita i" om jag vill!)Känns som ett litet andniingshål i en intensiv värld.. (som annars snurrar ganska fort..)
Nästa vecka börjar vi om.. sjukhuset i Lund måndag.. vårdcentralen på onsdag.. vårdcentralen för blodprovstagning på fredag (inför läkarbesök i malmö veckan därpå).. bla bla..
Men NU tänker jag "semestra" utan stress o oro.. så det så!
🌸
Jag kan rekommendera Hitta.ut som distraktion, ett tillfälle att sluta grubbla och bara följa en liten blå prick på kartan i appen i jakt på kontroller i närområdet, utan att för den skull veta vad du går igenom. ❤️ Funkar ypperligt för mig, till fots och cykel, med musik i öronen eller sällskap.[bild]
Just nu har den psykiska pressen faktiskt lättat en aning!
Så även om allt inte är "topptrim" just nu, med hälsan.. så är det ändå ganska bra! Man har liksom bättre och sämre perioder..
Tror att jag helt enkelt har slappnat av lite.. för att några av de saker som "hängde över mig".. har ja, släppt (jag har betat av dem..) helt enkelt.. sånt som oroat/stressat mig innan.. för att jag visste att jag skulle göra dem..
Har bockat av en hel del som läkaren remitterat mig runt till.. skiktröntgen, ögonspecialister, sån här sömnapné/syresättnings-testning.. blodprovstagningar (nu snackar vi inte om en, alla specialister/sjukhus vill ha egna.. så det har väl varit 1-2 per vecka senaste ja månaderna 😳 (nuförtiden är jag bundis med blodsugarna..)..
I måndags lämnade jag in urinsamling och tog en jäkla massa skumma blodprover.. men efter det har jag "semester" en vecka
Känns som ett litet andniingshål i en intensiv värld.. (som annars snurrar ganska fort..)
Nästa vecka börjar vi om.. sjukhuset i Lund måndag.. vårdcentralen på onsdag.. vårdcentralen för blodprovstagning på fredag (inför läkarbesök i malmö veckan därpå).. bla bla..
Men NU tänker jag "semestra" utan stress o oro.. så det så!
🌸
Kämpa på, med hopp om bättre mående!
Phew.. har tagit mig igenom den "sorgsna veckan" utan att duka under helt.. haft besök och sysselsättning.. (på gott och ont). Hade lite gråtmildare perioder på vissa dagar specifikt ..
När man kom på att man såg personen för sista gången.. när man pratade sista gången i telefonen med personen.. när man såg personen sista gången! Sen de mer "traumatiska" ögonblicken, när ambulanspersonalen bankade på dörren "mitt i natta".. när beskedet kom om att pappa dött bara en bit bort.
Nu har det gått/passerat 2 år.. och ibland känns det som det hände igår, ibland känns det som det var evigheter sedan..
Följdes ett par dagar senare av vovvens bortgång.. också "skit" 14 år och vi var isär två semesterveckor (på 14 år).. och när jag hjälpte min pappa o flytta, men då var hunden hemma med husse iaf.. i övrigt var vi bara isär när jag gick in på affären och handlade!.. 14 år..
Samma vecka.. försvann två av de viktigaste individerna i mitt liv..
Tuff vecka varje år för resten av mitt liv! ❤️
När man kom på att man såg personen för sista gången.. när man pratade sista gången i telefonen med personen.. när man såg personen sista gången! Sen de mer "traumatiska" ögonblicken, när ambulanspersonalen bankade på dörren "mitt i natta".. när beskedet kom om att pappa dött bara en bit bort.
Nu har det gått/passerat 2 år.. och ibland känns det som det hände igår, ibland känns det som det var evigheter sedan..
Följdes ett par dagar senare av vovvens bortgång.. också "skit" 14 år och vi var isär två semesterveckor (på 14 år).. och när jag hjälpte min pappa o flytta, men då var hunden hemma med husse iaf.. i övrigt var vi bara isär när jag gick in på affären och handlade!.. 14 år..
Samma vecka.. försvann två av de viktigaste individerna i mitt liv..
Tuff vecka varje år för resten av mitt liv! ❤️