Kanske läge att tänka om ?
Jag har läst runt på diverse svenskspråkiga forum och jag blir alltid lika förvånad då jag hela tiden ser vad era hus (och tomter) kostar. 3milj kr ser ju ut att vara helt normalt och sen en mille till för tomten.
Vet folk egentligen hur mycket 3 miljoner är (inte nu men när det kommer fattigår och bankerna börjar kräva amortering i rask takt) ? Vad är det egentligen som kostar i svenska hus egentligen ? Ett nyckelfärdigt (obs dom flesta köper huselement och fixar det mesta själv här) kostar ca 150 000 (ungefär 100 000 om man gör det mesta själv). Standarden skiljer inte så mycket så vart "försvinner" miljonerna ?
Tar man ett huslån här så har man för det mesta minst 10% i handpenning och lånar på absolut max 30år. Många i sverige lånar till handpenningen, vad är det för vits med handpenningen om man ändå får låna till den ? Är det så att många i sverige redan har glömt krisen på 90-talet ? Jag minns den ännu då många blev av med allt dom ägde och dessutom hade enorma skulder kvar. Dom har ingen möjlighet att äga nånting, ingen möjlighet till nya lån och lever på existensminimum. Nej ush för det.
Är det en generationsskiftning som orsakat denna oroväckande utveckling ? Tillhör själv den yngre generationen då jag är bara 25år. Har folk för höga förväntningar om det ekonomiska ? Troligen, vi har ju fått allt serverat åt oss sen starten det har bidragit ganska mycket. Ja jag erkänner att jag är bortskämd, det är i princip alla 70 och 80-talister men de vill bara inte tro det.
En annan sak som jag har reagerat starkt på är att folk har sina besparingar i relativt osäkra fonder. Som dessutom kan vara bundna på en viss tid, oftast en par år. Klart att det går bra när man inte behöver pengarna men när man behöver dom så är det oftast dåliga tider och dåliga tider brukar leda till att fonder/aktier sjunker i värde. Och man är ju alltid tvungen att sälja (för att man behöver pengarna) då det är som sämst. Arbetslöshet, sjunkande bostadspriser och dåligt ekonomiskt klimat brukar gå hand i hand.
Nej nu är det dags att lära av 40-talisterna (speciellt dom vi har här). Låga lån (som amorteras så snabbt som möjligt), ett mera ekonomiskt tänkande, mindre resande och fram för allt lägre förväntningar. Sluta se vad grannen grannen har och lev efter egen förmåga.
Vet folk egentligen hur mycket 3 miljoner är (inte nu men när det kommer fattigår och bankerna börjar kräva amortering i rask takt) ? Vad är det egentligen som kostar i svenska hus egentligen ? Ett nyckelfärdigt (obs dom flesta köper huselement och fixar det mesta själv här) kostar ca 150 000 (ungefär 100 000 om man gör det mesta själv). Standarden skiljer inte så mycket så vart "försvinner" miljonerna ?
Tar man ett huslån här så har man för det mesta minst 10% i handpenning och lånar på absolut max 30år. Många i sverige lånar till handpenningen, vad är det för vits med handpenningen om man ändå får låna till den ? Är det så att många i sverige redan har glömt krisen på 90-talet ? Jag minns den ännu då många blev av med allt dom ägde och dessutom hade enorma skulder kvar. Dom har ingen möjlighet att äga nånting, ingen möjlighet till nya lån och lever på existensminimum. Nej ush för det.
Är det en generationsskiftning som orsakat denna oroväckande utveckling ? Tillhör själv den yngre generationen då jag är bara 25år. Har folk för höga förväntningar om det ekonomiska ? Troligen, vi har ju fått allt serverat åt oss sen starten det har bidragit ganska mycket. Ja jag erkänner att jag är bortskämd, det är i princip alla 70 och 80-talister men de vill bara inte tro det.
En annan sak som jag har reagerat starkt på är att folk har sina besparingar i relativt osäkra fonder. Som dessutom kan vara bundna på en viss tid, oftast en par år. Klart att det går bra när man inte behöver pengarna men när man behöver dom så är det oftast dåliga tider och dåliga tider brukar leda till att fonder/aktier sjunker i värde. Och man är ju alltid tvungen att sälja (för att man behöver pengarna) då det är som sämst. Arbetslöshet, sjunkande bostadspriser och dåligt ekonomiskt klimat brukar gå hand i hand.
Nej nu är det dags att lära av 40-talisterna (speciellt dom vi har här). Låga lån (som amorteras så snabbt som möjligt), ett mera ekonomiskt tänkande, mindre resande och fram för allt lägre förväntningar. Sluta se vad grannen grannen har och lev efter egen förmåga.
Jodå, håller med dig!
Vi bygger upp en ny fastighetsbubbla likt den på 1990-talet.
Då var det företagen som gick på pumpen.
Idag är det barnfamiljer......... :-/
Om räntenivån går upp till samma nivå som den var på för 10 -15 år sedan (kring10%) så blir det många som får gå från hus och hem.
Problemet blir ju att de inte kommer att få ut vad de behöver för sitt hus. Risken är stor att man får sälja huset med stor förlust och att man sedan får betala resten av livet på ett lån till ett hus man inte längre har.
Trist.
Vi bygger upp en ny fastighetsbubbla likt den på 1990-talet.
Då var det företagen som gick på pumpen.
Idag är det barnfamiljer......... :-/
Om räntenivån går upp till samma nivå som den var på för 10 -15 år sedan (kring10%) så blir det många som får gå från hus och hem.
Problemet blir ju att de inte kommer att få ut vad de behöver för sitt hus. Risken är stor att man får sälja huset med stor förlust och att man sedan får betala resten av livet på ett lån till ett hus man inte längre har.
Trist.
Vad har du för belägg för att alla banker (inklusive statens SBAB) kommer att börja kräva snabba amorteringar vid en konjunkturnedgång? Gjorde de det vid senaste konjunkturnedgången 2001-2002?hamster skrev:
Du är 25 år, i Finland, och minns hur krisen var i Sverige 1990 till 1992, när du var 10-12 år? Då minns du att den absolut största majoriteten av de som råkade illa ut gjorde det på grund av arbetslöshet, inte på grund av höga räntor (även om det förstås förekom en del som gick i personlig konkurs tack vare höga räntor, men de var faktiskt väldigt få, mycket färre än myten om krisen säger). Den akuta valuta/räntekrisen varade under en mycket kort tid - veckor, inte år.
Jag vet inte var du har fått idén att detta skulle vara vanligt förekommande, för det är det inte. Inga reglerade svenska fondbolag har fonder där dina pengar är bundna i flera år utan att du kan göra uttag.
Arbetslöshet och dåligt ekonomiskt klimat brukar gå hand i hand med sjunkande räntor, så som skedde nu under 2000-talets första hälft. Det är faktiskt mycket ovanligt med kraftiga husprisfall även under en lågkonjunktur. Bostadsrätter är mycket mer känsliga. Inte ens under vår värsta kris i modern tid, den på 90-talet, innebar några generella prisras på hus, även om det förstås fanns vissa speciella områden som såg prisras, samt vissa sorters objekt. Fastighetskrisen i början av 90-talet handlade i huvudsak om kommersiella lokaler, inte villor.
Att amortera lånen så snabbt som möjligt är inte alltid ekonomiskt vettigt. Jag tycker att man hellre ska tänka ekonomiskt än att, som du, vilja agera utifrån rädsla för framtiden.
Ditt inlägg innehåller skrämselpropaganda och uppmaningar om att sänka sina förväntningar. Om folk tar dig på allvar kommer de väl hamna antingen i en dyr grå hyresrätt i någon förort, som omöjliggör något ordentligt sparande, eller i ett sunkigt ruckel de inte trivs i och vänta på den stora krisen som ska slå undan fötterna för alla andra.
Det ser jag som ett betydligt värre öde än att ha försökt bygga upp en livssituation man trivs med, även om man sedan tack vare maximal otur med konjunkturer och arbetslöshet skulle drabbas av bakslag.
Vårt hus med tomt och rubbet ser ut att hamna på 2,5 miljoner. Detta känns för mig som en gigantisk summa, även om jag förstår att många bygger dyrare hus (speciellt ni som har den oturen att bo i t.ex. sthlm där tomtpriserna är smått bisarra).
Eftersom jag är en person med kontrollbehov och som därför inte gillar osäkerhet har detta pris orsakat mycket magont och många mörka tankar (kalkylen såg bättre ut från början).
Men, samtidigt. Även om räntan skulle sticka iväg fem procent upp över en natt så skulle vi överleva, även om det hade blivit lite tungt.
Jag menar, vi får bygga vårt eget hus! Förstår ni hur stort det är!? Vi väljer plats, vi väljer hus, in i minsta detalj, och vi följer bygget från allra första början till sista spiken. Dessutom gör vi en del själva, så vi kommer för alltid att ha känslan av vårt eget arbete i huset. Ju mer jag tänker på det ju mer förstår jag vilken fantastisk möjlighet det här är.
Jag tror inte att särskilt många, här inne och i andra byggsammanhang, är "fartblinda" och bygger alldeles för dyra hus. Vi svenskar är väl en aning räddhågsna och försiktiga till vår natur, så det som känns som rena chansningar för oss är nog i själva verket relativt stabila och säkra investeringar.
De personer som byggde hus för trettio år sedan kände nog att deras byggen var hutlöst dyra och de var nog jätterädda för att de aldrig skulle få tillbaka pengarna. De summor som de la ut då är inte särskilt stora i dagens läge. När ni tänker på höjda räntor, tänk även på att inflationen i regel brukar vara hög om det är höga räntor (jag är ingen ekonom), så era lån "krymper" i takt med att räntan höjs.
Detta var ett osorterat inlägg, och nu måste jag jobba lite. Men, jag känner mig positiv, det är det som är grundtanken.
Eftersom jag är en person med kontrollbehov och som därför inte gillar osäkerhet har detta pris orsakat mycket magont och många mörka tankar (kalkylen såg bättre ut från början).
Men, samtidigt. Även om räntan skulle sticka iväg fem procent upp över en natt så skulle vi överleva, även om det hade blivit lite tungt.
Jag menar, vi får bygga vårt eget hus! Förstår ni hur stort det är!? Vi väljer plats, vi väljer hus, in i minsta detalj, och vi följer bygget från allra första början till sista spiken. Dessutom gör vi en del själva, så vi kommer för alltid att ha känslan av vårt eget arbete i huset. Ju mer jag tänker på det ju mer förstår jag vilken fantastisk möjlighet det här är.
Jag tror inte att särskilt många, här inne och i andra byggsammanhang, är "fartblinda" och bygger alldeles för dyra hus. Vi svenskar är väl en aning räddhågsna och försiktiga till vår natur, så det som känns som rena chansningar för oss är nog i själva verket relativt stabila och säkra investeringar.
De personer som byggde hus för trettio år sedan kände nog att deras byggen var hutlöst dyra och de var nog jätterädda för att de aldrig skulle få tillbaka pengarna. De summor som de la ut då är inte särskilt stora i dagens läge. När ni tänker på höjda räntor, tänk även på att inflationen i regel brukar vara hög om det är höga räntor (jag är ingen ekonom), så era lån "krymper" i takt med att räntan höjs.
Detta var ett osorterat inlägg, och nu måste jag jobba lite. Men, jag känner mig positiv, det är det som är grundtanken.
Jag måste också hålla med föregående talare.
Vi kommer hamna på 2.9 miljoner vilket kan tyckas som en gigantisk summa.
men jag känner mig också mycket postiv och jag är övertygad om att folk har suttit i samma tankegångar som vi de senaste 30 åren när de byggt.
kommer det att gå? hur klarar vi räntorna?
Det som är viktigt att inse att ett husköp alltid har varit en bra investering med undantag från de som köpte 90 och sålde 92... men måste se det som en mycket lång investering och bo där för att man skall trivas och må bra och inte främst för att man skall tjäna pengar även om det är en mycket visktig aspekt i det stora hela.
Mvh
Daniel
Vi kommer hamna på 2.9 miljoner vilket kan tyckas som en gigantisk summa.
men jag känner mig också mycket postiv och jag är övertygad om att folk har suttit i samma tankegångar som vi de senaste 30 åren när de byggt.
kommer det att gå? hur klarar vi räntorna?
Det som är viktigt att inse att ett husköp alltid har varit en bra investering med undantag från de som köpte 90 och sålde 92... men måste se det som en mycket lång investering och bo där för att man skall trivas och må bra och inte främst för att man skall tjäna pengar även om det är en mycket visktig aspekt i det stora hela.
Mvh
Daniel
Vi lever i ett samhälle styrt av en marknad som förändras med tiden. Visst är det obehagligt att låna 2- 3 miljoner kr, men valet man har idag är att antingen låta bli att låna pengar och bo i en hyresrätt resten av livet eller att ta chansen att öka sin livskvalitet genom att investera i ett boende och kanske t o m få rejäl avkastning på ens investering. Sen är det inte vanligt med att husen kostar 3 miljoner vid ett nybygge idag, utan medelvärdet ligger snarare runt 1.5-2.2 miljoner kr.
Min mor och far byggde hus 1979 och lånade då gigantiska 200 tkr. Olyckskorparna kraxade ihärdigt då och spådde undergång och misär. Deras boendekostnad har dock alltid varit mycket låg per kvm jämfört med motsvarande hyresrätt, ungefär hälften utslaget över tiden. Idagsläget kostar våran sketna hyres-lgh från 40-talet på 51 kvm mer i hyra än de har i totalkostnad på 140 kvm och tomt på 1750 kvm. Sen att huset är värderat till 2.5 milj idag säger väl det mesta om att äga sitt boende i nästan alla fall är en bra affär. Sen till det viktigaste av allt, vad är livskvalitet värt i pengar för er?
Min mor och far byggde hus 1979 och lånade då gigantiska 200 tkr. Olyckskorparna kraxade ihärdigt då och spådde undergång och misär. Deras boendekostnad har dock alltid varit mycket låg per kvm jämfört med motsvarande hyresrätt, ungefär hälften utslaget över tiden. Idagsläget kostar våran sketna hyres-lgh från 40-talet på 51 kvm mer i hyra än de har i totalkostnad på 140 kvm och tomt på 1750 kvm. Sen att huset är värderat till 2.5 milj idag säger väl det mesta om att äga sitt boende i nästan alla fall är en bra affär. Sen till det viktigaste av allt, vad är livskvalitet värt i pengar för er?
Idag så är det ju, åtminstone i Sverige så att den mest välbärgade generationen är 40-talisterna. 40-talisterna har kunna bygga upp sina förmögenheter mkt pga de inflation vi hade i Sverige under 70-80-talet (plus att de verkligen sett till att styra samhällets samlade reurser till sin egen fördel men det är ju delvis en helt annan diskussion). Så även om deras fastigheter "bara" kostade 300 000 kr var det mycket pengar på den tiden.hamster skrev:
Undersökningen säger inte alls detta. Frågan gällde var smärtgränsen gick och det är inte samma sak att räntebetalningarna börjar kännas som att de faktiskt tvingar en att sälja huset.Inger.P. skrev:Hamster! Jag tycker att ditt resonemang är helt riktigt! Bra sagt! Att du får så mycket mothugg beror naturligtvis på att många här på forumet faktiskt är fartblinda
Se bara i den undersökningen som jag gjort här på forumet:
[länk]
När räntan går upp till 8 % får 35 - 50 % gå från hus och hem!
Saken var väl den att 25-årige hamster tillhörde de som inte upplevt 90-tals-krisen, och därför överdramatiserar vad som hände. Vi som faktiskt minns vad som hände är mindre oroliga.
Har du något som helst underlag för att säga att MÅNGA bygger och köper som inte har råd? Eller att många tror att räntan är normal i dagsläget?
Om du inte har det så skulle jag även kalla detta skrämselpropaganda.
Självklart, och ingen av oss skeptiker har ifrågasatt det.
Du förutsätter här att räntorna skulle stiga kraftigt utan att vi först har sett inflation som trycker upp huspriserna och minskar värdet på lånen. Det är ytterst osannlikt att riksbanken höjer räntan till 10% utan att vi sett inflation. Om du ser på 90-talskrisen så ser du också den okontrollerade inflation som föregick de höga räntorna.
Du får det att låta som att räntorna helt plötsligt skulle stiga till 10% utan anledning. Det är ytterst osannolikt. De kan mycket väl stiga till 10%, men då har en hel del annat också hänt.
Även du får det att låta som att 90-tals-krisen var så mycket mer dramatiskt än den var. Satt du själv i villa under 90-92 och minns pris och ränteutveckligen?
Eftersom jag sa skrämselpropaganda är det väl mig du menar. Jag har inga som helst illusioner om att staten skulle vara på min sida utan ser den som en motståndare (skulle inte gå så långt som att kalla den en fiende, men...). På mitt nybyggda hus kommer jag bara ha lån som jag kan betala tillbaka varenda krona av samma dag som räntan skulle bli mindre förmånlig, vilket innebär att jag skulle klara en räntehöjning även till 1000%, men jag bygger tydligen med skygglappar.Någon sa att du målade upp ett skräckscenarie och det talades även om skrämselpropaganda. Det är tydliga argument från någon som bygger med skygglappar... som tror att staten - och Riksbanken - är deras förmyndaresom ska se till de "smås" bästa vid dåliga tider...
Detta råd tror jag är farligt och kommer att hindra folk från att bygga upp ett bra boende och ett visst sparande, genom att de då fastnar i hyreslösningar som är mycket dyrare.
Det finns ingen anledning att tänka att man måste klara 10% ränta imorgon. Givetvis ska man dock tänka att man klarar av 10% ränta om 10 år, men det är en helt annan sak. Räntan kommer att stiga, liksom inflationen, men vi kommer inte att ha 0-inflation för alltid och ändå få 10% ränta.
Inger.P:
Jag tycker att det är bra att det finns "sansade" människor som talar "förnuftigt". Detta eftersom det finns många galningar runt som inte har någon sans alls. Men, jag tror inte att särskilt många, när det verkligen kommer till kritan, dvs. de som verkligen gör verklighet av sina byggplaner, "förbygger" sig i dag.
Självklart finns det en och annan som faktiskt bygger över sina (framtida) tillgångar. Och det finns självklart en del som bygger på sunda grunder, men där arbetslöshet, sjukdom eller något annat oförutsett kommer att sätta käppar i hjulet och göra boendet för dyrt.
Personligen anser jag att man måste ta en hel del faktorer i beräkning. Vad kommer mitt hus att vara värt om 10 år? Vad kommer jag och min partner att ha för inkomster om 10 år? Vad kommer räntan att ligga på om 10 år? Hur ser min familj ut om 10 år? (tio barn eller inget barn)
I dagsläget har jag och min partner en nettoinkomst på 30 000 och just nu har vi en boendekostnad på ca 7500 där 2000 är amortering (och så får vi ju tillbaka en del pga. skatteavdraget på räntan). Vi bor i en bostadsrätt och har inga barn., röker inte, dricker inte, men äter en hel del på restaurang Jag tycker att vi klarar oss mycket bra. Lite lyxigt känns det faktiskt ibland Det beror ju helt på vad man jämför med så klart.
Vi lånar som sagt 2,5 miljoner (tror jag i alla fall), och som jag ser det så känns det med dagens inkomster som att 12 000 i månaden (efter ränteavdrag) är smärtgränsen om vi vill ha det någorlunda trevligt med nöjen och så.
Men, och det här tycker jag man ska tänka på. Jag har inte för avsikt att stå kvar på den lön jag har i dag utan räknar kallt med att tjäna åtminstone 10 000 mer, brutto, om 5 år.
Nu skriver jag inte det här inlägget för att säga: Kolla att vi minsann kommer att klara oss! Utan jag vill bara visa hur jag har tänkt. Om man räknar på vad räntan är om 10 år så måste man ju räkna med vad man kommer att tjäna om 10 år också. Annars blir det ju fel.
Men, då tänker jag ju också på att saker och ting kan hända. Jag kanske inte får någon löneökning utan kanske t.o.m. förlorar jobbet. Ja, då hamnar vi i en knivig situation. Då gäller det att ha en "escape rout", och för oss gäller det då att sälja huset. Och, eftersom Umeå åtminstone än så länge är en rejält expansiv stad, räknar jag med att vi i värsta fall skulle klara oss ur med en begränsad förlust.
Det är utfrån dessa, åtminstone enligt mig själv balanserade tankegångar, som jag yttrar följande påstående: Man lever bara en gång!
Jag ser detta husbygge som realiserandet av en dröm och en fantastisk upplevelse och jag har hopp inför framtiden.
Jag tycker att det är bra att det finns "sansade" människor som talar "förnuftigt". Detta eftersom det finns många galningar runt som inte har någon sans alls. Men, jag tror inte att särskilt många, när det verkligen kommer till kritan, dvs. de som verkligen gör verklighet av sina byggplaner, "förbygger" sig i dag.
Självklart finns det en och annan som faktiskt bygger över sina (framtida) tillgångar. Och det finns självklart en del som bygger på sunda grunder, men där arbetslöshet, sjukdom eller något annat oförutsett kommer att sätta käppar i hjulet och göra boendet för dyrt.
Personligen anser jag att man måste ta en hel del faktorer i beräkning. Vad kommer mitt hus att vara värt om 10 år? Vad kommer jag och min partner att ha för inkomster om 10 år? Vad kommer räntan att ligga på om 10 år? Hur ser min familj ut om 10 år? (tio barn eller inget barn)
I dagsläget har jag och min partner en nettoinkomst på 30 000 och just nu har vi en boendekostnad på ca 7500 där 2000 är amortering (och så får vi ju tillbaka en del pga. skatteavdraget på räntan). Vi bor i en bostadsrätt och har inga barn., röker inte, dricker inte, men äter en hel del på restaurang
Jag tycker att vi klarar oss mycket bra. Lite lyxigt känns det faktiskt ibland Det beror ju helt på vad man jämför med så klart. Vi lånar som sagt 2,5 miljoner (tror jag i alla fall), och som jag ser det så känns det med dagens inkomster som att 12 000 i månaden (efter ränteavdrag) är smärtgränsen om vi vill ha det någorlunda trevligt med nöjen och så.
Men, och det här tycker jag man ska tänka på. Jag har inte för avsikt att stå kvar på den lön jag har i dag utan räknar kallt med att tjäna åtminstone 10 000 mer, brutto, om 5 år.
Nu skriver jag inte det här inlägget för att säga: Kolla att vi minsann kommer att klara oss! Utan jag vill bara visa hur jag har tänkt. Om man räknar på vad räntan är om 10 år så måste man ju räkna med vad man kommer att tjäna om 10 år också. Annars blir det ju fel.
Men, då tänker jag ju också på att saker och ting kan hända. Jag kanske inte får någon löneökning utan kanske t.o.m. förlorar jobbet. Ja, då hamnar vi i en knivig situation. Då gäller det att ha en "escape rout", och för oss gäller det då att sälja huset. Och, eftersom Umeå åtminstone än så länge är en rejält expansiv stad, räknar jag med att vi i värsta fall skulle klara oss ur med en begränsad förlust.
Det är utfrån dessa, åtminstone enligt mig själv balanserade tankegångar, som jag yttrar följande påstående: Man lever bara en gång!
Jag ser detta husbygge som realiserandet av en dröm och en fantastisk upplevelse och jag har hopp inför framtiden.
Inger, känner du någon som faktiskt har en BEGÅVAD uppfattning om ränteläget om 15 år?Inger.P. skrev:
Det gör inte jag. Det går inte. Ksund är inne på att man i var stund måste ompröva sin situation till rådande omständigheter (tex det överblickbara ränteläget) och agera där efter - det tror jag är klokskap och en nyttig läxa från tidigare ekonomiska haverier.
Generellt håller jag med om att det *verkar* som att många har betydligt mindre marginaler i sin ekonomi än vad jag själv trivs med. Framförallt så prioriterar många boendet långt före andra saker och tycker det är ok att boendekostnaden upptar en mycket stor del av ekonomin. Det är väl upp till var och en att styra detta även om jag själv vill ha det så...
Hamster - i din ursprungs post pratar du om höga huspriser och undrar varför det kostar så mycket i förhållande till materialkostnaden? Det är knappast ett svenskt fenomen att hus och tomter i rätt läge kostar omotiverat mycket OCH att folk är villiga att betala för det. Så är det ju även där du bor, eller hur? Du betalar inte 150kEuro för 200kvm i ett attraktivt läge strax norr om Helsinki tex....
Jag undrar också hur du kommer fram till att alla 70talister är bortskämda? Är det för att jag inte behövt ställa mig i fabriken vid 14 års ålder för att försörja familjen som jag är bortskämd? Jag har fightas för att skaffa mig en utbildning som ger mig möjlighet att välja jobb, väl på arbetsmarknaden har jag som alla andra kämpat för att nå en position jag trivs med som ger mig möjlighet att försörja min fru och mitt barn, att betala huset vi bor i osv. Några räkmackor eller silverskedar har jag inte sett röken av iaf.
JAg håller med MathiasS om resonemanget när det gäller oss 70 - talister.. Visst det finns säkert de som glidit igenom på en räkmacka men de finns faktiskt dom av oss som jobbat sen 15 års ålder... Jag jobbade samtidigt som jag gick i gymnasiet.. Fick inte en krona av mina föräldrar då vi inte hade de allt för bra ställt. Jag o mina syskon fick jobba o slite för varenda krona!! Jag är inte mer än snart 27 år,, men jag har funnits på arbetsmarknaden i 12 år, nu på sista åren har jag haft ett yrke som krävt 200-250 timmars arbetsmånader.. Detta inte bara föär att försvara mig själv för det finns säkerligen många 70- talister som har växt upp på samma sätt.
Jag blir ofta förvånad över dessa domedagspredikanter som alltid måla fan på väggen.
Särskilt över de som glömmer några viktig ekonomiska fundamenta.
Det som styr priset är ALLTID tillgång och efterfrågan!
Hög efterfrågan = högre priser. Vill många bo i Stockholm blir det högre priser där. Så enkelt är det. Och sett till att urbaniseringen är den starkaste flyttrenden i såväl i-land som u-land så är det en fullständig säkerhet att bygga hus i ett tättbebyggt (storstads-) område.
Sedan verkar det som om folk inte förstått VARFÖR vi fick en räntehöjning i början av 90-talet. Decennierna innan var egentligen fullkomligt vansinniga eftersom statsbudgeten var fullständigt underfinasierad. Lägg till att vi hade fasta växelkurser och en politiskt styrd riksbank med helt andra inflationsmål än dagens.
Det innebär att det med dagens politik om inflationsmål och självständig riksbank är mycket osannolikt (i stort sett omöjligt) att vi kommer att få se räntehöjningar upp till de nivåer som rådde i början av 90-talet. Folk verkar också glömma att om räntorna går upp tyder det också på att det går bra för ekonomin i stort. Går det bra för ekonomin i stort får jag sannolikt också mer pengar över i min egna plånbok för konsumtion. Men vi kommer därför definitivt INTE att få se "chockhöjningar" av räntan igen! (Om man nu såklart inte tar ifrån Riksbanken dess självständiga ställning SAMT överger både rådande inflationsmål, lagen om att statsbudgeten skall vara finansierad, samt EU:s mål om underskottet i statsbudgeten inte får överstiga 3 % av BNP.)
Nu var det visserligen bra för 40-talisterna att de kunde köpa villor med 100% (!) avdrag för ränteutgifter samtidigt som inflationen åt upp lånen från andra hållet. (Å andra sidan har det väl på ett sätt kommit mig till del eftersom jag fick växa upp i ett trevligt hus som föräldrarna kunde köpa 1971 för 100.000 kr och som idag är värt minst 3 miljoner) Men det var ju fullständigt förödande för Sveriges statsfinanser att det var på det sättet!
Så JAG tänker i alla fall lånefinansiera mitt framtida hus, kalkylera med räntor på 100 % högre än idag för säkerhets skull, och sedan sitta lugnt och tryggt framför brasan och amortera av i lagom (40-årig) takt.
Särskilt över de som glömmer några viktig ekonomiska fundamenta.
Det som styr priset är ALLTID tillgång och efterfrågan!
Hög efterfrågan = högre priser. Vill många bo i Stockholm blir det högre priser där. Så enkelt är det. Och sett till att urbaniseringen är den starkaste flyttrenden i såväl i-land som u-land så är det en fullständig säkerhet att bygga hus i ett tättbebyggt (storstads-) område.
Sedan verkar det som om folk inte förstått VARFÖR vi fick en räntehöjning i början av 90-talet. Decennierna innan var egentligen fullkomligt vansinniga eftersom statsbudgeten var fullständigt underfinasierad. Lägg till att vi hade fasta växelkurser och en politiskt styrd riksbank med helt andra inflationsmål än dagens.
Det innebär att det med dagens politik om inflationsmål och självständig riksbank är mycket osannolikt (i stort sett omöjligt) att vi kommer att få se räntehöjningar upp till de nivåer som rådde i början av 90-talet. Folk verkar också glömma att om räntorna går upp tyder det också på att det går bra för ekonomin i stort. Går det bra för ekonomin i stort får jag sannolikt också mer pengar över i min egna plånbok för konsumtion. Men vi kommer därför definitivt INTE att få se "chockhöjningar" av räntan igen! (Om man nu såklart inte tar ifrån Riksbanken dess självständiga ställning SAMT överger både rådande inflationsmål, lagen om att statsbudgeten skall vara finansierad, samt EU:s mål om underskottet i statsbudgeten inte får överstiga 3 % av BNP.)
Nu var det visserligen bra för 40-talisterna att de kunde köpa villor med 100% (!) avdrag för ränteutgifter samtidigt som inflationen åt upp lånen från andra hållet. (Å andra sidan har det väl på ett sätt kommit mig till del eftersom jag fick växa upp i ett trevligt hus som föräldrarna kunde köpa 1971 för 100.000 kr och som idag är värt minst 3 miljoner) Men det var ju fullständigt förödande för Sveriges statsfinanser att det var på det sättet!
Så JAG tänker i alla fall lånefinansiera mitt framtida hus, kalkylera med räntor på 100 % högre än idag för säkerhets skull, och sedan sitta lugnt och tryggt framför brasan och amortera av i lagom (40-årig) takt
.