Regler för elinstallationer i badrum

De elektriska faror som finns i ett badrum är uppenbara. En blöt och naken kropp ger en lägre kroppsresistans, dels på grund av vätan och dels på grund av den större kontaktytan. Detta leder i sin tur till en högre ström genom kroppen vid ett fel, med större risk för skador eller till och med dödsfall.

Det är allmänt bekant att 50 V AC är en spänning som anses ofarlig. Alla drivdon (nästan) för belysning mm är utförda som SELV som garanterar en spänning som understiger 50 V AC eller 120 V DC. Detta gäller inte i badrum. För en naken och blöt kropp är 50 V AC en dödlig spänning. I badrum gäller därför max 12 V AC där risken för kroppskontakt är stor.

Vidare är det så att i ett badrum finns det en teoretisk risk att strömmen genom kroppen blir så hög (ca 500 mA) att det inte spelar någon roll hur snabbt en JFB löser, man dör direkt av den kortvariga elchocken (nåja). Därför föreskrivs kompletterande skyddsutjämning i badrum vilken helt enkelt förhindrar farliga spänningsskillnader mellan olika metalliska delar i bad­rummet.

I andra rum där personer förväntas vara torra och ha kläder på sig finns inte dessa risker i lika hög grad.

Sedan ställs naturligtvis krav på elmaterielen, som måste tåla den ibland fuktiga och blöta miljön.

En översiktlig lista på skyddsåtgärder som krävs i utrymmen för bad och dusch är denna:

• Områdesindelning nära dusch och kar där specifika krav ställs på elmateriel.

• Krav på JFB för hela badrummet, alla gruppledningar och apparater, inklusive andra gruppledningar som passerar badrummet.

• Krav på kompletterande skyddsutjämning av hela badrummet.

• Diverse andra regler och restriktioner.

Dessa krav beskrivs mer ingående nedan.

Läs mer: SEK – Badrumsfolder

För att hantera de risker som el och vatten medför så finns det en indelning av området närmast dusch och badkar och regler för dessa. Dessa regler syftar till två saker:

• Att val och installation av elmateriel inom områdena inte äventyrar säkerheten.

• Att man ifrån duschen eller badet inte når fram till elmateriel som inte är lämplig inom områdena, till exempel hårtorken.

Som vanligt finns flera fall av tvetydigheter och otydligheter i dessa områdesregler som orsakar en mängd frågor och debatt. Artikeln ska försöka reda ut de vanligaste fallen här.

Många fall är enkla. Där gäller till exempel måttet 60 centimeter från ytterkanten på ett badkar, lätt att mäta om ingenting är i vägen. Det enda man kan fundera på är om det måste vara exakt minst 60 centimeter. Går det bra med 59? Nej, måtten är heliga.

Det är dock inte så att det går att motivera varför 59 centimeter skulle vara farligt, eller att 61 centimeter skulle vara helt ofarligt. Regler innehåller sällan några motiv. Utan det handlar om ett mått som man anser är tillräckligt i de flesta vanliga fall. Elinstallationsreglerna gäller vid normal användning av elinstallationer, det står i det allra första kapitlet av reglerna. Man tar inte hänsyn till akrobatiska övningar och medveten felaktig användning (till viss grad), det skulle innebära orimligt dyra installationer.

Trots att måtten är lite schablonmässiga så är de ändå exakta. Det är 60 centimeter som gäller. Det skulle inte fungera att börja tumma på detta och godkänna 59 centimeter för då kommer nästa person och vill ha en centimeter till. Med en tydlig regel om att måtten är heliga så vet alla vad som gäller och man slipper debatter om det säkerhetsmässigt går att tumma 2 centimeter i ett specifikt fall.

Måtten är ändå av ondo då farorna inte tvärt upphör 61 cm från badkaret som man kan förledas att tro. Det behöver därmed inte betyda något ifall tvättmaskinen står en centimeter för nära. Men om det skulle ske en olycka av något slag som leder till en utredning så kan man nog lugnt räkna med att utredare, experter och domstol kommer att läsa minst 60 centimeter som minst 60.0 centimeter, inte 59.7 – typ det kan inte uteslutas att ”regelbrottet” inte hade betydelse för olyckan.

De lite mer besvärliga fallen handlar om duschdörrar och annat som man kan anse avgränsar områdena. Det är ju lätt att inse att badrummet har upphört på andra sidan en massiv vägg, i ett annat rum. Det är lite mer lurigt när det handlar om en halvhög eller halvbred skiljevägg, eller rörliga väggar och duschdörrar inom badrummet. Det svåra där är att förstå kraven på en avgränsning är eftersom detta inte är beskrivet i några regler. Vad är det som egentligen ska avgränsas?

Utan att gå händelserna i förväg alltför mycket så handlar det här om avståndet till oklassat område, alltså utanför de områden som det finns regler kring. Det är i oklassat område som man får montera vanliga uttag, och just placeringen av uttag är en väldigt vanlig fråga.

Avgränsningen mot det oklassade området då, vad ska den uppnå? Kan det handla om att

• förhindra att man sprutar vatten mot området,

• förhindra att vatten rinner ut på golvet, eller

• förhindra att man med armen når fram till området?

Experterna säger att rätt svar är det sista alternativet. Det som styr områdets utbredning är vad man kan nå ifrån duschen eller badet, armräckvidden. Detta utan att beakta akrobatiska övningar eller att en duschslang kanske är lång. Det är de obetänksamma misstagen man vill komma åt. Man ska inte kunna ha hårtorken inom bekvämt avstånd. Detta är ju ingen exakt vetenskap att omsätta detta till ett centimetermått, så måtten är återigen schablonmässiga, och heliga.

Nu är det hög tid att gå in på själva områdesindelningen. Så här ser de ut.

         Bild A1                                          Bild A2                                 Bild A3

         Bild A4                                     Bild B1                              Bild B2

Det finns många bilder på nätet som visar denna områdesindelning. Men dels kan de vara gamla då reglerna ändrades 2009 och dels kan de vara både felaktiga och ofullständiga. De korrekta områdena som gäller från 2009 och fortfarande gäller 2018 då denna artikel skrivs är de som visas på bild ovan.

Tabellen nedan ger en förklaring till hur områdena är indelade. Det finns två huvudsakliga fall:

1. Badkar eller duschkar, allt som har en sarg som håller vattnet inne.

2. Dusch utan något kar eller ens karkant.

Man kommer osökt in på frågan ibland vad som egentligen är en dusch som omfattas av dessa områdesregler. Ett exempel är en bidé, andra exempel är tvättfat med utdragbar duschslang.

Men nej, detta är inte exempel på duschar säger experterna. Man duschar inte hela kroppen här och man spolar inte vatten på golvet. Man har ingen golvbrunn. Man kommer inte att stå med bara fötter i vatten, eller vara naken och våt på kroppen, eller spola vatten på strömbrytare etc.

Områdena 0 – 2 sträcker sig även 5 centimeter in i väggarna. Dolda ledningar direkt innanför väggskivan ska därför undvikas. Det är tillåtet om ledningarna skyddas av en JFB, men då skyddar man sig endast mot konsekvensen av en olycka (penetrering med skruv). Bättre då att hitta en annan väg för ledningarna för att undvika dessa olyckstillbud. Man kan ofta lägga dem djupare om sträckningen inte går att undvika eller skydda dem med stålrör.

Observera utsträckningen av område 0 och 1 för dusch utan kar eller skiljevägg: 

Område 0 sträcker sig 120 centimeter horisontellt från duschhuvudet, och sträcker sig i höjdled upp till 10 centimeter. Ovanför finns område 1. Så om man ställer en elapparat, till exempel tvättmaskin, bredvid duschen så måste den upp 10 centimeter från golvet för att inte hamna i område 0.

Hur hög måste kanten på ett duschkar vara för att det ska räknas som ett kar? Det finns inte angivet. Men då reglerna föreskriver område 0 upp till 10 centimeter från golvet för dusch utan kar så kan man ju utgå ifrån detta minimimått.

Annars får man försöka resonera lite kring skillnaden mellan område 1 och 2. Det är ju lika långt till oklassat område i båda fallen, utan det som skiljer är om man har område 1 eller 2 närmast bredvid sig. Det finns ingen känd bakgrund till områdesreglerna, men man kan tänka sig att följande faktorer ligger bakom:

• Om det inte finns något duschdraperi utan duschen är utformad så att det kommer att skvätta vatten från duschhuvudet så bör man räkna de närmaste 120 centimeterna som område 0 med område 1 ovanpå. Detta oberoende av karkant.

• Om det vid duschning rinner ut stora mängder vatten på golvet så har man ju fullständigt förbrukat sina chanser att kalla det område 2. Vattnet behöver inte komma ifrån en alltför låg karkant, utan det kan även komma från duschen. Med vatten på golvet vill man inte ha några apparater där så man bör därför klassa området som 0 och 1.

När man beräknar områdets utbredning för dusch utan kar så utgår man från centrum av dusch­mun­stycket, och räknar 120 centimeter horisontellt mot det yttre området.

Men om man har ett duschhandtag med lång slang då? Ska man beräkna avståndet från den plats dit duschen når? Det kan bli väldigt långt iväg. Nej säger experterna – eller nja – den normala platsen för användning av duschhuvudet ska användas som utgångspunkt. Det kan ju vara en bedömningsfråga också, om duschen vanligen kan användas över ett större område. Då får man i så fall räkna med det och utgå från dess ytterkant.

För dusch med kar utgår man från ytterkanten på karet och räknar 60 centimeter därifrån. Det är alltid ytterkanten. Bredden på område 1 kan alltså i detta fall variera stort.

Den fråga som brukar vara mest besvärlig är sedan hur man mäter sträckan fram till oklassat område i de fall där det finns hinder. Den utgångspunkt man ska ha för den bedömningen är att man inte ska kunna nå fram till detta område från den normala plats där man duschar. Det är alltså armräckvidden som ska bedömas.

Men reglerna är utformade så att sträckan mäts med måttband runt hörn på skiljeväggar som bild B2 och C3 visar. Man kan kalla det slangvägen också. Det är ju lättare att mäta än med hjälp av en arm.

Det finns ingen specifik höjd som man ska utgå ifrån här, utan reglerna antyder att avståndet ska gälla från alla punkter utefter en lodlinje under duschhuvudet, upp till 225 centimeter, eller upp till duschhuvudet om det mot förmodan skulle sitta högre än 225 centimeter.

Där det då finns hinder kan dessa räknas som just hinder för att nå oklassat område.

Så här säger reglerna om detta:

• Horisontella tak och snedtak, väggar med eller utan fönster, dörrar, golv och fasta mellanväggar kan avgränsa såväl utbredningen av utrymmet som områdena. Där måtten på fasta mellanväggar är mindre än måtten på de relevanta områdena, t ex mellanväggar vars höjd är lägre än 225 cm, ska hänsyn tas till det minsta avståndet i horisontell och vertikal riktning.

Bild A3, B2 och C3 visar hur man mäter runt skiljeväggar på höjden och bredden.

Bild B2 visar att om höjden på en skiljevägg är lägre än 225 centimeter (vilket den uppenbarligen är i figuren) så ska man ta hänsyn till utbredningen, det vill säga beakta måttet 120 centimeter från duschhuvudet för område 1. Om väggen är högre än så, då kan den räknas som helt avskiljande med oklassat område utan även om väggen inte når upp till taket.

Som bild B2 visar innebär denna avgränsning att område 1 mäts ”slangvägen”, från duschhuvud till toppen på skiljeväggen, och därefter utefter en radie som är lika med den kvarvarande slanglängden. Område 1 når alltså inte ned till golvet på utsidan av skiljeväggen, utan där tar oklassat område vid.

Men finns det då någon minimihöjd på skiljeväggen för att detta ska få gälla – att område 1 slutar en bit ned på skiljeväggens utsida? Får den vara 80 centimeter hög? Nja, det går inte. Där får man helt enkelt mäta horisontellt 120 centimeter i sidled som om denna vägg inte fanns. För att få mäta runt toppen på väggen och ned en liten bit på utsidan väggen behöver den vara högre, men ändå lägre än 225 centimeter. Det finns inget sådant mått, men nestor William Persäter har en gång sagt 180 centimeter vilket är ett gammalt mått som tydligen förekommit.

Sedan finns skiljeväggar i sidled som också kan avgränsa området. Bild C3 visar ett sådant exempel. Där kan återigen oklassat område finnas en bit bakom på denna vägg. Område 1 kan sträcka sig slangvägen runt väggen och sluta en bit in på utsidan, där oklassat område tar vid. Så man får helt enkelt ta måttbandet och se hur långt det når.

Någon minimibredd på denna skiljevägg för att oklassat område ska få gälla slangvägen finns inte här heller. Här får sunt förnuft råda för vad som normalt kan anses nåbart ifrån duschen. I tveksamma fall bör man räkna område 1 horisontellt 120 centimeter från duschhuvudet som om denna vägg inte fanns.

Vi har inte sagt något men det är underförstått att vi hittills pratat om fasta mellanväggar. Hur är det med vikbara duschväggar, duschdörrar, duschdraperier eller en utdragbar låda? När kan dessa avskilja området så att det råder oklassat område utanför?

Här finns lite olika åsikter, men en god grund är att se på ifall duschen kan användas med dörrarna öppna, vilket innebär dels att man kan duscha golvet och dels ifrån duschen nå fram till saker som man inte borde.

Det är med denna grund endast vikbara duschväggar som kan räknas som om­rådesavskiljande, fast endast om de är av den typen som man viker inåt. Det omöjliggör användning av duschen med öppna dörrar.

Bilden ovan visar dock ett fall där tvättmaskinen ser ut att så fint i skydd bakom dörren. Platsen för tvättmaskinen skulle mycket väl kunna anses vara oklassat.

Helst bör också vikväggen vara tät mot golvet så att det inte rinner ut vat­ten, eller så bör fallet vara så att vattnet rinner tillbaka. Lite vatten på golvet får det finnas. Skulle det vara så mycket vatten att man kan anse det vara ett kar då är det ju område 0 som gäller.

Duschdörrar som skjuts åt sidan och duschdraperier kan därmed inte räknas som områdesavskiljande. Man kan ändå göra sin egen bedömning här. Ett duschdraperi uppfyller ofta i praktiken sitt syfte, men det är inte alla som kommer att gå med på det bara. Däremot kan man göra andra barriärer som att gömma ett uttag i ett skåp med dörr som måste öppnas åt fel håll från duschen sett. Det skulle kunna accepteras. Man ska återigen se på normal användning, man ska inte stående i duschen lockas till att greppa hårtorken och kanske till och med plugga in den i ett uttag som man enkelt når. Om det är enklare att kliva ur duschen för att hämta hårtorken, då kan man säga att målet är nått.

Inom områdena finns restriktioner på vad som får placeras där. För att vara 100% tydlig så gäller avstånden som anges här fram till kanten på en apparat. En tvättmaskin får alltså inte ens stå en centimeter in i förbjudet område. Avstånden är ju satta för att undvika beröring av dessa utsatta delar. För ett uttag kan man möjligen jämka detta lite, var börjar egentligen kanten på ett uttag? Kan man sträcka sig fram till kanten på brunnen? Det är inte provat i domstol...

En av många skrönor kring regler i badrum är den om det oklassade området, att kapslingsklassen IP21 skulle gälla här. Det är fel. Oklassat område innebär inte att området är torrt. Oklassat område innebär bara att områdesreglerna i badrum har upphört, men resten av reglerna för badrum och andra rum gäller fortfarande. Man måste klassa området efter hur vått det faktiskt är.

Förutom områdesreglerna finns ju naturligtvis en del andra regler för badrum, som alltså gäller för hela badrummet även det oklassade området.

Ett urval av dessa regler är följande, kortfattat:

• JFB med I∆n ≤ 30 mA krävs för alla gruppledningar i badrum, alltså i hela badrummet.

Det framgår inte, men troligen syftar man främst på gruppledningar som matar elektrisk utrustning i badrummet. Dessa ledningar löper ju av naturliga skäl ”nära” de apparater som de matar, och kan därför vara utsatta för fysisk åverkan.

Jämfört med andra rum där JFB endast krävs för uttag och belysning så gäller alltså kravet är alla ledningar och allt som är anslutet till dessa. I praktiken innebär inte det någon skillnad då man vanligen sätter en JFB på hela anläggningen.

Kretsar och ledningar som är skyddade av SELV eller skyddsseparation har dock inget krav på JFB.

Reglerna säger ingenting om andra typer av ledningar, som till exempel huvudledningar. Det är oklart hur man ska tolka det.

• Ledningar som matar apparater på väggen i område 1 ska anslutas antingen horisontellt bakifrån genom väggen, eller
  – ovanifrån för apparater ovan badkaret
  – underifrån för apparater under badkaret.

Ledningen ska alltså befinna sig ”på andra sidan” om apparaten sett ifrån vad en person når, allt för att förhindra penetrering.

• EKRK (kulo) tillåts ej i badrum och andra fuktiga utrymmen. Man gör inte skillnad på om delar av badrummet är torrt, det vill säga det sägs ingenting om det. Så där kan man göra en egen bedömning. Å andra sidan finns bra ersättare till EKRK idag till exempel i form av EXLQ som är tillåten i fuktiga utrymmen.

De sista riktigt Svenska föreskrifterna från början av 1990-talet (”gula boken”) innehöll ett förbud mot skarvsladdställ i badrum. Det är en god regel som gärna kan tillämpas även idag.

Får en tvättmaskin placeras i område 1? Elsäkerhetsverket har en gång sagt ja (idag säger de ingenting alls), men mycket tunga namn som nestor William Persäter och Örjan Borgström säger nej.

Om man tittar på listan över exempel på elapparater i område 1 som finns i reglerna så handlar det om apparater som är avsedda för denna placering. Till exempel bubbelbad måste av naturliga skäl befinna sig där, även handdukstorkar kan läggas i denna kategori. En tvättmaskin behöver inte befinna sig i område 1 – den har ingen funktion där. Att det inte finns någon annan plats för den i många små badrum är ett svagt argument.

Bilden till vänster ser ju inte heller så bra ut. Tvättmaskinen står mitt i skottgluggen från duschen. Här behövs en bättre placering. En åtgärd skulle kunna vara duschdörrar som fälls inåt som bilden till höger visar. De tar ingen extra plats. (Det är olika badrum på bilderna.)

Placering av tvättmaskin i område 2 finns det däremot inga protester mot, trots att avståndet till duschen kan vara precis lika kort. Det som skiljer är att duschen här har ett kar, det vill säga det rinner inte ur (stora mängder) vatten på golvet bredvid tvättmaskin och den blir inte heller duschad i samma omfattning. Denna lilla skillnad medger en lägre säkerhetsnivå jämfört med område 1. Är man medveten om detta så kan det gå att motivera och hantera en placering av tvättmaskinen i ett område om enligt reglerna klassas som 1. Ett duschdraperi gör mycken nytta även om det inte räknas som en vägg.

Det krävs IPX4 både i område 1 och 2, men det lär finnas få tvättmaskiner som håller denna kapslingsklass. IP23 verkar vanligt, där IP24 hade varit tillräckligt. Ovansidan håller ju IPX4 men frågan är hur skyddet är mot vattenstänk från golvet.

Kontentan av detta är att en tvättmaskin bara bör placeras i område 1 eller 2 ifall det inte finns andra möjliga placeringar i oklassat område.

Glöm inte att en tvättmaskin i område 1 skall vara fast ansluten och lyftas 10 centimeter från golvet för att inte hamna i område 0. En tvättmaskin i område 2 får stå på golvet och vara ansluten med stickpropp, men uttaget måste vara placerat i oklassat område.

Vad gäller installationen så är det tillverkarens krav på allpolig brytare med 3 mm kontaktgap (frånskiljare) som ställer till problem här, eller orsakar många frågor. Kortfattat har detta krav ingen relevans i praktiken för elsäkerheten. Ett längre svar upptar ett par A4-sidor... För alla normala moderna badrumsfläktar krävs ingen separat brytare, varken på väggen i badrummet eller i fläkten. Frånskiljare finns i centralen.

Man kan dock vilja ha en brytare för funktionens skull.

En återkommande fråga för bubbelbad är hur anslutningen ska utföras, och hur det går ihop med övriga branschregler för badrum med avseende på fuktskyddet.

Den metod som vanligen förespråkas är ett rörutlopp under/bakom kanten på karet där en EKK eller motsvarande kabel läggs fram till karet. EKK'n kan avmantlas där den löper i röret om det underlättar. Röret bör luta inåt badrummet för att förhindra vatteninträngning.

Kabeln kan alltså dras direkt fram till karet, men en anslutningsdosa IP44 går också bra som på bilden.

En manöverströmbrytare på väggen är bra - det sägs att bad har självstartat (eller saknar barnlås) och "bubblat torrt" tills det gått sönder. Den kan placeras vid centralen eller i badrummet tillsammans med övriga strömbrytare eller på 1300 mm höjd. Sätt den alltså inte bakom karet – där gör den ingen nytta.

Märkeffekten hos ett bubbelbad kan variera kraftigt. Det kan krävas två eller tre faser i många fall med avancerade bubbelbad med värme och pumpar. Detta behöver kontrolleras så att matningen kan dimensioneras rätt från början.

Av någon anledning säljs bubbelbad för 1x230 V och 50 A i Sverige. Tillverkare brukar dock inte vara korkade, så det finns hopp om att kunna använda det på ett bra sätt. De är för det mesta förberedda för att drivas på tre faser, ofta ganska enkelt genom att sära på tre ledningar internt. Skulle inte det vara möjligt krävs en lite större ombyggnad med hjälp av kontaktorer som får drivas av de ordinarie matningarna till pumpar och värme.

Ett rum med en förtillverkad duschkabin kan i princip be­traktas som torrt. En duschkabin kan i princip placeras i vardags­rummet, men se tillverkarens anvisningar.

Gäller då samma regler som för en (fast) dusch? Det framgår inte av dagens regler. I blå boken fanns denna lydelse:

ELSÄK-FS 1999:5 säger: För förtillverkad duschkabin, med eget uppsamlingssystem och avlopp, uppställd i annat utrymme än badrum eller duschrum gäller föreskrifterna i 701.7 b.

Installationsströmställare och uttag skall vara placerade minst 0,6 m från öppningen på en förtillverkad duschkabin.

Denna regel kan tolkas som så att den endast gäller för andra utrymmen än badrum, och att normala badrumsregler gäller för duschkabiner som är placerade i badrum. Det finns dock ingen skillnad med avseende på områdesindelningen, bara andra regler som JFB för uttag och förbud mot kuloledning etc.

Dagens regler har inte detta undantag utan definierar badrum som utrymmen med bad eller dusch. Oberoende av var duschkabinen är uppställd så gäller alltså normala badrumsregler.

En duschkabin kan anses vara avskiljande. Direkt bakom eller vid sidan om en duschkabin är det således oklassat område. Man behöver bara räkna 60 centimeter ifrån framsidans kant på duschkabinen. En duschkabin har ju ett kar så tolkningen borde inte vara tveksam på att område 2 gäller utanför kanten.

Elekt­riska duschkabiner

För elekt­riska duschkabiner finns standarden SS EN 60335-2-105 som bara beskriver duschkabinen i sig, inte vilka krav som ställs på omgivning­en.

Anslutningen av duschkabiner eller duschpalats täcks inte in av standarden. Då en frånskiljare är lämplig kan den monteras på 1700-2000 ög. Placering bakom eller på sidan av duschkabinen går bra. Men framför bör 60 centimeter hållas till kanten på karet.

Vissa duschkabiner levereras med stickpropp och andra är avsedda för fast inkoppling då effekten kan uppgå till 3 kW.

Första gången badrum nämndes i föreskrifterna var 1939 i KFS Ser A Nr 4. Det hade dock inget eget kapitel utan nämndes som ett exempel på ett fuktigt rum, § 47 vilket i senare föreskrifter blev § 48.

Reglerna var givetvis knapphändiga men grundprinciperna levde kvar med små ändringar ändra fram till 1988 i STEV-FS 1988:1 då områdesindelningen infördes med mer detaljerade krav på elmaterielen beroende på område.

Nästa större förändring kom så sent som 2009 där dels områdesindelningen ändrades lite plus ett antal nya regler för skydd av ledningar, apparater och nya skydd som kompletterande skyddsutjämning.

Så badrumsreglerna har faktiskt bara genomgått tre större förändringar de senaste 80 åren. De stora dragen listas i tabellen nedan.

Från början specificerades exakt vilka slags ledningar som fick användas. Det kunde vara blygummi- eller blypappersledning, eller bar gummislangledning i inputsade rör.

Även järngummiledning (dåtidens kulo) eller knoppledning tilläts om den var tillgänglig för inspektion och icke utsatt för mekanisk åverkan. I 1960 års föreskrifter infördes kravet att kulo ej var tillåten. Vid den tiden saknade kulo fortfarande en isolerande mantel.

I mitten av 1950-talet kom plasten i ändringsföreskrifterna 10/1955. Kabeltyperna EKK och FKK godkändes då som alternativ till de blymantlade kablarna EDKL och FDKL för torra eller fuktiga rum. Då de saknade metallmantel föreskrevs mekaniskt skydd där mekanisk åverkan förutsågs.

Föreskrifterna för badrum 1960 föreskrev därmed som alternativ PV-isolerad och PV-mantlad kabel, eventuellt med koncentrisk skärm. 1975 nämndes PVC istället för PV (§ 26). Den skulle fortfarande vara öppet förlagd och skönjbar likt EKRK, men fick i motsats till EKRK dras i rör.

Ända fram till 1975 nämndes knoppledning eller ledare på porslinsstöd. Sedan var det tyst fram till den kompletta föreskrifterna 1978:6 som inte nämnde detta längre, så fram till 1978 var knoppledning tillåten i badrum, alltså att nyinstallera! Men det lär nog inte finnas ett enda badrum idag som fortfarande har knoppledningar.

Anslutningsledningar och flexibla ledningar skulle vara gummiisolerade och gummimantlade (gummislangledning) ända fram till 1978 då mjuk termoplast kom in som ett alternativ, dock inte specifikt för badrum utan man hänvisade till allmänna regler för anslutningsledningar.

Från och med 1988 års föreskrifter var alla gamla ledningar typ blypapper etc borta utan man föreskrev endast mantlad ledning eller isolerade enledare i rör av isolermaterial. Det enda specifika som sades var att kulo ej var tillåten.

Från och med 2009 sades ingenting alls om kabeltyper i badrum, utan nu får man gå på tillverkarens anvisningar (som fortfarande säger att EKRK ej är tillåten i fuktiga rum).

Det finns en envis gammal skröna om att kopplingsdosor inte är tillåtna i badrum – alla har hört detta. Problemet är bara att hitta ursprunget för någon sådan regel står inte att finna i några föreskrifter, åtminstone inte mellan 1892 och 2018. Somliga säger att regeln kom någon gång på 1980-talet så det kan ju vara en tolkning gjord av dåvarande Statens Energiverk.

Ett eventuellt ursprung kan vara kravet på minsta kapslingsklass IPX1 då badrum alltid har klassats som fuktiga. (Anser man att badrummet är vått så krävs minst IPX3.) En infälld dosa med lock håller IPX0. Både strömbrytare och uttag hade ett undantag som tillät IP20 (se nedan) vilket inte gällde kopplingsdosor. Detta kan vara en del i ursprunget till skrönan.

Annars nämns kopplingsdosor som exempel på elmateriel i badrum ända från 1939 så något allmänt förbud har aldrig funnits. Kravet på kapslingsklass har alltid funnits, från början kallades det stänkskydd och lite senare på 1900-talet droppskydd.

När områdesindelningen infördes 1988 så nämndes kopplingsdosor tillsammans med armaturer som det enda som fick installeras i område 1!

1988 kom dock ett undantag för kopplingsdosor infällda i tak i område 3. Dessa fick hålla IP20. Detta kan vara ytterligare en faktor som skrönan härstammar från. Värt att nämna dock är att område 3 då slutade 225 centimeter över golv… Detta undantag kan man säga lever kvar idag då elmateriel i oklassat område får ha IPX0 om området är torrt.

Strömbrytare "skola hava starkt hölje av isolermaterial" och vara droppskyddade (IPX1). Från 1960 fick infällda strömbrytare med täckplattor av isolermaterial ha IP20. Detta undantag försvann 2009.

Några krav på placering av strömbrytare angavs inte i de tidiga föreskrifterna. Uppenbarligen insåg man att det inte var så bra, för när områdesindelningen infördes 1988 så blev strömbrytare tillåtna i område 3 och uttryckligen förbjudna i område 0, 1 och 2. Detta levde fram till 2009 där reglerna lättades något men blev samtidigt något otydliga:

• I område 1 tillåts endast kopplingsutrustning som betjänar de apparater som är installerade i område 1, däribland strömbrytare och kopplingsdosor.

• I område 2 tillåts de för allmänt bruk, för betjäning av armaturer utanför områdena.

De ska i båda fallen ha kapslingsklassen IPX4.

Lamphållare skulle vara utförda i isolermaterial och fick ej ha inbyggda strömbrytare. Det fanns säkert ett bra skäl till detta. Förr bestod ofta armaturer av en naken lamphållare, eventuellt med en skärm. Denna regel levde kvar till 1988 då man slutade prata om lamphållare utan istället talade om armaturer.

Det är också först 1988 man angav en kapslingsklass på armaturer och var de fick placeras. Då som än idag får armaturer placeras i område 1 med dess krav på kapslingsklass (minst IPX4). Den ska vara fast ansluten, vilket också gäller än idag. Fram till 2009 fanns lättnader i kapslingsklassen för armaturer i område 2 och 3 om de hade en viss höjd och hade en kupa av isolermaterial.

Här var det hårda bud från början. Redan i 1939 års föreskrifter sades att Vägguttag får icke vara anbragt i badrum. Ett totalt förbud som alltså gällde hela badrummet.

De skulle annars liksom för strömbrytare ha ett starkt hölje av isolermaterial, fast det gällde då andra fuktiga utrymmen än badrum.

I ändringsföreskriften 8/1953 tilläts tvättmaskiner i badrum. Dessa skulle vara dubbelisolerade och anslutna till ett speciellt ojordat vägguttag på lägst 1.7 meters höjd.

1960 tilläts även ”rakapparatuttag”, det vill säga uttag skyddade av en isolertransformator som gav 110 V och max 50 VA. När områdesindelningen infördes så var det område 2 som gällde för dessa uttag. De fick där ha kapslingsklassen IP20 och skulle vara placerade på en lägsta höjd av 1.7 meter. Höjdkravet försvann 1994.

Först 1988 tilläts uttag för allmänbruk i badrum, då i område 3 (vilket är detsamma som det oklassade området idag).

• De skulle där vara placerade på lägst 1.7 meters höjd medan höjden var fri utanför område 3. 1994 blev höjden fri även i område 3.

• De skulle i båda fallen vara skyddade av en JFB med I∆n ≤ 30 mA, och givetvis vara av jordat utförande (med skyddsjordsblecket korrekt anslutet till jord i centralen kanske bör tilläggas).

• Kapslingsklassen för område 3 gällde, IP21, med samma undantag som för strömbrytare. Infällda uttag med täckplattor av isolermaterial fick ha IP20. Detta undantag försvann 2009.

• Ovanför område 1 och 2 tilläts inga uttag. Detta krav försvann 1994.

• Ej heller tilläts uttag i golv, inte ens rakapparatuttag.

Den områdesindelning som kom 1988 är i stort densamma än idag. Tre områden föreskrevs på den tiden, där område 0, 1 och 2 är desamma som idag. Område 3 gällde 2.4 meter utanför område 2.

Höjden på områdena var och är 225 cm. Däröver är det oklassat, dock med några särskilda krav. Under perioden 1994 fram till och med SS 436 40 00 utgåva 1, det vill säga 2009, så fanns dock ingen höjd, utan områdena sträckte sig till taket. Från 2009 återkom höjden 225 cm i lite ändrad form, nu gällde 225 cm eller den höjd duschmunstycket är placerat på (den högsta höjden av de två).

En annan ändring 2009 var att område 2 inte fanns för dusch utan kar, utan istället ett större område 1. Dessutom gällde område 0 vid golvet och 10 cm upp.

Det allmänna kravet på kapslingsklass var och är

• Område 0: IP67

• Område 1: IP45, vilket i 1994 ändrades till IP44.

• Område 2: IP24.

• Område 3: IP21.

Från 2009 tog man bort kapslingsklassen för damm och beröring vilket innebar att område 1 och 2 fick samma, IPX4.

Övrigt

Fram till och med 1960 års föreskrifter nämndes säkringar, att de skulle vara placerade i ett hölje med tillfredsställande styrka till exempel gjutjärn. Man tillät alltså elcentraler i badrum på den tiden.

Från och med 1978 års föreskrifter tilläts flyttbara motordrivna handverktyg som vid användning hålles i handen, det vill säga en hårtork utan krav på kapslingsklass. Från 1988 medgavs sådan hårtork i område 2, och man nämnde även dammsugare. Då tilläts ju även uttag i badrummet så hur man anslöt hårtorken innan dess framgår inte… Från 1988 infördes förbud mot skarvsladdställ i badrum.

År 2009 kom en rad nyheter som

• Allmänna krav på kapslingsklass för de olika områdena, IPX7 för område 0 och IPX4 för område 1 och 2. Kapslingsklass mot damm och beröring angavs inte längre utan får antas vara minst IP2X eller IPXXB.
  – Vid rengöring med spolning krävs allmänt minst IPX5. Detta krav har funnits i tidigare föreskrifter men nämnts i samband med badhus och liknande.

• Särskilda krav på hur skyddsåtgärderna ska tillämpas.

• JFB krävs för alla gruppledningar.

• Krav på  kompletterande skyddsutjämning.

• Krav på hur ledningar ska skyddas.