Avlopp - kommunalt eller enskilt?

Avloppsvatten är inte att leka med. Orenat avloppsvatten är varken bra för hälsan eller naturen. Om vi inte renade våra enskilda avlopp alls skulle betydligt fler av våra sjöar växa igen och beläggas med badförbud. Å andra sidan skulle många sjöar bli betydligt friskare om vi renade de enskilda avloppen ännu bättre.

Tio procent av de svenska hushållen har enskilt avlopp. De tio procenten släpper ut lika mycket övergödande ämnen som de resterande hushållen som är anslutna till kommunala reningsverk gör tillsammans. Orsaken är att de enskilda avloppen ofta är mycket dåliga.

– En konsekvens av ett dåligt avlopp är att man riskerar att förorena grundvattnet och därmed dricksvattnet, säger Mattias Edsbagge som är miljöinspektör på Gotland. Ett dåligt avlopp leder också till att ytvattnet blir förorenat med förhöjda halter av närsalter vilket i sin tur ökar risken för övergödning och algblomning.

Om man får in orenat avloppsvatten i en dricksvattenbrunn kan det räcka med små mängder för att man ska bli sjuk. Rinner det ut till en sjö där människor badar kan smittan sprida sig den vägen.

Det är fastighetsägaren som är skyldig att se till att det enskilda avloppet fungerar och uppfyller miljöbalkens krav, helt enkelt att avloppsreningen är godkänd. Det gäller så väl ett gammalt befintligt avlopp som ett nyanlagt. Ibland kan det finnas anledning att bygga om sitt gamla avlopp. Det kan bero på att man flyttar ut permanent till sin sommarstuga eller på något annat sätt ökar belastningen på anläggningen. Men det kan också bero på att kommunen kräver en förbättring.

Landets miljönämnder tolkar miljöbalken och det är inte ovanligt att kommunernas krav skiljer sig åt beroende på lokala förutsättningar och betingelser. Gotlands kommun har till exempel helt andra markförhållande än kommuner i Dalarna och Småland och följaktligen har de olika krav.
Just nu håller naturvårdsverket på att arbeta fram allmänna råd för enskilda avlopp, vilket sannolikt kommer att innebära hårdare krav än vad som gäller i dag. Kraven kommer sannolikt även att bli mer lika mellan kommunerna.

Än så länge finns det inga generella regler för vad ett enskilt avlopp ska klara, men i stort kan man säga att det handlar om att förhindra smittspridning och att skydda miljön. Avloppsvattnet innehåller en mängd växtnäringsämnen, framför allt fosfor och kväve, som bidrar till övergödningen.

– Har man ett enskilt avlopp bör man till exempel tänka på att använda ett fosfatfritt tvättmedel, säger Mattias Edsbagge.

Det är egentligen märkligt att det saluförs något annat tvättmedel över huvud taget.

Tyvärr är det inte säkert att det räcker med att titta på miljömärkningen, Svanen till exempel tillåter en viss mängd fosfor. Naturskyddsföreningen har en lista över fosfatfria tvättmedel.

För att få ett godkänt bygglov är det avgörande att vatten- och avloppsfrågan går att lösa.

– Bor man nära en kommunal anläggning är det inga problem då är det ju bara att koppla på sig, säger Göran Eriksson som är miljöchef i Ludvika kommun. Det kostar en anslutningsavgift och så får man förstås stå för alla installationer på den egna tomten.

– Krävs det en enskild lösning får man börja där. Går det inte att lösa avloppsfrågan så går det inte heller att bygga.

Problem kan uppstå om grundvattnet ligger för högt, om tomten ligger nära en sjö eller om det finns grannar i närheten.

– I gamla fritidshusområden där tomterna ligger tätt är den bästa lösningen ofta att alla går ihop om en reningsanläggning, säger Göran Eriksson. Om en fastighetsägare får tillstånd till en enskild lösning kanske det inte finns plats över till grannarna när de sedan vill installera avlopp. I sådana fall måste man se till området som helhet och då säger vi oftast nej till enskilda lösningar.

– Den kommunala lösningen är ofta ett bra erbjudande men det kan tyvärr ändå vara trögt att få med alla i ett sådant område.

Det finns många olika tekniker för att rena avloppsvatten. Vilket som passar bäst beror på flera faktorer, bland annat kommunens krav och de lokala förutsättningarna.

– Det är viktigt att man vänder sig till sin kommun innan man börjar gräva eller installera något, säger Göran Eriksson.

– En miljöinspektör har kunskapen och ser till att man får rätt avlopp för platsen men också att avloppet och brunnen hamnar på rätt skyddsavstånd från varandra. Enda sättet att avgöra det är på plats eftersom det beror helt på förutsättningarna på tomten.

För att avgöra vilken typ av avloppsrening som kan bli aktuell gräver man ofta en provgrop. Då får man bland annat reda på jordart och avstånd från markytan ner till grundvattenytan. Utifrån svaret som provgropen ger kan man sedan välja typ av avlopp.

Saker som är avgörande för vilken typ av rening som är lämplig är till exempel hur tomten ser ut. Består marken av berg, lera, mo eller morän? Hur stort utrymme finns det att gräva på? Hur är höjdförhållandena, finns det utrymme för självfall?

Kostnaden för anläggningen spelar också in. Tänker man sig bo kvar under lång tid kan det löna sig att investera i en lösning som har lång livslängd. Är fastigheten ett sommarboende har man kanske andra behov. Vad man kan tänka på är att det ofta är driften som kostar i längden.

Vilken avloppslösning man än väljer måste man ha en slamavskiljare, till exempel en trekammarbrunn, som avlägsnar de större partiklarna i avloppsvattnet. Men det räcker inte med det steget. Det står uttryckligen i Miljöbalken att det krävs en rening som går ett steg längre än slamavskiljning för att behandla avloppsvatten från enskilda avlopp.

Det vanliga steget efter en slamavskiljare är en infiltrations- eller markbädd. I en markbädd filtreras vattnet genom lager av sand och jord där biologiska, fysikaliska och kemiska processer står för reningen.

– Vi brukar räkna med att en infiltrationsanläggning håller ungefär 15 år, säger Mattias Edsbagge. Då har den biologiska reningen gjort sitt.

– Det här beror förstås på hur flitigt man använder fastigheten. Gäller det ett fritidshus som man inte använder under hela året ökar förstås livslängden.

Vanliga markbäddar har dock en begränsad förmåga att avskilja fosfor och i vissa fall kan det behövas en kompletterande rening. Eftersom infiltrationsanläggningar bygger på att avloppsvattnet infiltreras ner i marken är det svårt att kontrollera reningen, vilket gör att man ofta inte upptäcker fel på anläggningen förrän det är för sent. Har man otur kan det leda till att en dricksvattenbrunn förorenas. Nya lösningar, som minireningsverk och fosforfilter har utvecklats just med tanke på att förbättra reningen i enskilda avloppsanläggningar. För att förbättra fosforreningen kan man till exempel komplettera markbädden med. urinsortering eller kemisk fällning.

Det finns också andra lösningar för att ta hand om ett blandat avloppsvatten, alltså både toalettvatten och hushållets övriga avloppsvatten, så kallat BDT-vatten bad-, dusch- och tvättvatten. Det finns flera exempel på olika filtreringar och minireningsverk med kemiska och biologiska reningar och fosforbindande material.

Ett annat alternativ är att skilja toalettavloppsvattnet från BDT-vattnet. Här kan man välja urinsortering i dubbelspolande eller enkelspolad toalett, eller så kan man installera en torrtoalett utan urinsortering. Det gemensamma för de här varianterna är att man använder restprodukterna till gödning i jordbruket. BDT-vattnet renas då i en separat anläggning.

Tidigare var det vanligt att man grävde ner en sluten tank för att ta hand om toalettvattnet. Det finns fortfarande men generellt är man mer restriktiv till en sådan lösning.

En normal tank rymmer cirka fem kubikmeter vatten och måste tömmas när den blir full. På vissa ställen kan klosettvattnet sedan användas till gödsling av åkermark, men det kräver en efterbearbetning. Finns det inte några sådana möjligheter måste vattnet transporteras till ett reningsverk.
I Ludvika är Göran Eriksson mycket skeptisk till att gräva ner en sluten tank. Han menar att det inte är en fullgod avloppsrening.

– Tanken blir ganska snabbt full och då står man där med ett obehandlat avloppsvatten, säger han.
Mattias Edsbagge på Gotland kan hålla med om att det inte är den allra mest önskvärda lösningen. Å andra sidan är förutsättningarna på Gotland sådana att det kan vara enda möjligheten.

– I de fallen får vi väga påverkan på växthuseffekten mot kvaliteten på grundvattnet, säger Mattias Edsbagge.
Driftskostnaderna för en sluten tank blir ofta höga eftersom tanken behöver tömmas relativt ofta. För att minimera antalet tömningar bör man bara koppla extremt snålspolande toaletter till en sluten tank.

Om man har de rätta förutsättningarna kan man få tillstånd att sprida urin och komposterade fekalier på den egna tomten. Innan man ger sig i kast med ett sådant projekt bör man dock kontakta kommunen och se vilka regler som gäller. Fekaliekompost kräver ofta tillstånd.

Över huvud taget är det de lokala förutsättningarna som slutligen avgör valet av teknik. Det bästa sättet att få reda på vad som gäller är att ta kontakt med kommunens miljökontor.

• Avloppsguiden
• Naturskyddsföreningen