S
sinuslinus
Träskalle
· Östergötlands län
· 5 211 inlägg
sinuslinus
Träskalle
- Östergötlands län
- 5 211 inlägg
Pirayor låter lagom.
Japp, det där är (var) en elkabel
Tog för en gångs skull hjälp av handverkare, närmare bestämt en VVSare från en av de större firmorna, Holmströms rör. Han ringde och berättade att de borrat igenom en el-ledning och att den var helt av, så det "borde inte vara någon fara". Läge att ringa elektriker-Kaj…
Men det här med att ta in hantverkare. Ett antal element skulle monteras ner, varav de glömde plugga det ena, så hela radiatorsystemet tömdes och rann ner i källaren från vardagsrummet. Han skulle komma och fixa det och göra färdigt kring hålet när elektrikern varit här. 2 år senare väntar jag fortfarande...
Vi hade bokat en tid, fick ett sms att han var sjuk. Givetvis är det sånt som händer. Ringde firman och pratade med ägaren och försökte se om någon annan kunde komma ut, eftersom jag tagit ledigt från jobb etc. Full förståelse för att det inte gick, och att de skulle återkomma med en ny tid.
Några månader senare gjorde jag klart det på egen hand istället!
Ganska exakt ett halvår efter förra lasset grus kom det ännu en bil. Man kan inte klaga på leveranstiden. Jag gjorde beställningen 4 minuter efter midnatt och den levererades 14 timmar senare. Snyggt jobbat av Snabbgrus.se - passande namn eller?
Hösten 2015 blev både jobbig och oväntad, när min sambo som en blixt från klar himmel träffade någon annan. Man lär känna varandra ganska bra under 7 års förhållande och en kväll frågade jag, har du träffat någon annan.
Jag hade en känsla av att allting inte stod rätt till, men jag kunde inte sätta fingret på det. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte innan jag ställde frågan, men svaret hade jag aldrig väntat mig. Vi pratade och resonerade, i en ganska bra ton.
Hon hade träffat någon på sitt jobb, men hon hade inte direkt varit otrogen. Samtidigt som det var skrämmande, hemsk och jobbigt, fanns det ändå någon form av hopp. Det var en fling, en spännande sommarflört, som utmanade vardagslivet. Vem vet, kanske hade till och med jag själv kunnat hamna i samma situation? Visst var vi starkare tillsammans än att detta skulle komma i vägen för oss?
Vi bestämde att vi skulle prata mer om det dagen efter. Vi hade redan planerat att äta ute och gå på teater, så vi gjorde enligt planen. Direkt vi sågs efter jobb, kunde jag inte undgå att känna mig lite lugnare när jag konstaterade att ringen satt där på fingret, precis som den "borde".
Det var en lite konstig, men väldigt mysig kväll. Det var nästan som att gårdagens samtal aldrig hade ägt rum och de få gånger jag tänkte på det, kände jag att vi fixar detta! Vi fixar allting! Det är vi mot världen!
Några timmar senare, på natten, förändrades allting. Ett kort "Jag tror jag måste ta reda vad jag känner för honom" skakade om min värld. Vad betyder tror? Vadå tror, man vet väl? En mening och så var 7 års förhållande slut, nästan lika abrupt som det började.
Jag grät som ett barn, mitt i natten, körde några hundra meter hemifrån och parkerade vid en öde väg. Ringde min mamma, grät, satt och stirrade ut i mörkret. Körde hem till en kollega, pratade, grät och var allmänt förkrossad.
Dagen efter tog hon sina viktigaste grejor och åkte hem till honom. Hon hade lite tur och fick tag på en halvsunkig lägenhet med inflyttning bara någon vecka senare, och vi packade ihop och flyttade hennes grejor.
Jag är oerhört glad att vi inte en enda gång under separationen har skrikit på varandra, eller sagt saker som sårar och som aldrig går att ta tillbaks. Men jag skulle ljuga om jag säger att det inte funnits dagar jag känt hat och bitterhet.
Vi har under hela tiden på något plan varit, och är, vänner, och jag vet att jag alltid kan ringa henne. Men det är inte en nära vän längre, utan mer en bekant. Det är idag lite drygt 1 och ett halvt år sedan och det jag mest kan sakna är livet som jag trodde att vi skulle ha. Det kanske låter konstigt, men så är det. Det betyder inte att jag inte är nöjd med det livet som jag har idag.
Kommande inlägg kommer att handla mer om det praktiska kring vår separation.
Jag hade en känsla av att allting inte stod rätt till, men jag kunde inte sätta fingret på det. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte innan jag ställde frågan, men svaret hade jag aldrig väntat mig. Vi pratade och resonerade, i en ganska bra ton.
Hon hade träffat någon på sitt jobb, men hon hade inte direkt varit otrogen. Samtidigt som det var skrämmande, hemsk och jobbigt, fanns det ändå någon form av hopp. Det var en fling, en spännande sommarflört, som utmanade vardagslivet. Vem vet, kanske hade till och med jag själv kunnat hamna i samma situation? Visst var vi starkare tillsammans än att detta skulle komma i vägen för oss?
Vi bestämde att vi skulle prata mer om det dagen efter. Vi hade redan planerat att äta ute och gå på teater, så vi gjorde enligt planen. Direkt vi sågs efter jobb, kunde jag inte undgå att känna mig lite lugnare när jag konstaterade att ringen satt där på fingret, precis som den "borde".
Det var en lite konstig, men väldigt mysig kväll. Det var nästan som att gårdagens samtal aldrig hade ägt rum och de få gånger jag tänkte på det, kände jag att vi fixar detta! Vi fixar allting! Det är vi mot världen!
Några timmar senare, på natten, förändrades allting. Ett kort "Jag tror jag måste ta reda vad jag känner för honom" skakade om min värld. Vad betyder tror? Vadå tror, man vet väl? En mening och så var 7 års förhållande slut, nästan lika abrupt som det började.
Jag grät som ett barn, mitt i natten, körde några hundra meter hemifrån och parkerade vid en öde väg. Ringde min mamma, grät, satt och stirrade ut i mörkret. Körde hem till en kollega, pratade, grät och var allmänt förkrossad.
Dagen efter tog hon sina viktigaste grejor och åkte hem till honom. Hon hade lite tur och fick tag på en halvsunkig lägenhet med inflyttning bara någon vecka senare, och vi packade ihop och flyttade hennes grejor.
Jag är oerhört glad att vi inte en enda gång under separationen har skrikit på varandra, eller sagt saker som sårar och som aldrig går att ta tillbaks. Men jag skulle ljuga om jag säger att det inte funnits dagar jag känt hat och bitterhet.
Vi har under hela tiden på något plan varit, och är, vänner, och jag vet att jag alltid kan ringa henne. Men det är inte en nära vän längre, utan mer en bekant. Det är idag lite drygt 1 och ett halvt år sedan och det jag mest kan sakna är livet som jag trodde att vi skulle ha. Det kanske låter konstigt, men så är det. Det betyder inte att jag inte är nöjd med det livet som jag har idag.
Kommande inlägg kommer att handla mer om det praktiska kring vår separation.
Tack för ett väldigt ärligt och uttömmande inlägg. Verkligen starkt att bjuda på detta och kanske hjälpa någon annan i sin resa. Tycker inte du skall tveka om du vill följa upp din personliga resa om du vill det, för renoveringar är mer än bara renoveringen i sig.AndersPS skrev:
Ett spännande husprojekt du har följer din tråd med spänning.
Tack! Det behövdes lite distans till det för att klara av att skriva det.L Lewdis skrev:
Varje separation är unik och ingen är exakt som den andra, men (tyvärr) är vi många som på ett eller annat sätt går igenom det. Det är både känslor och praktiska saker som man vanligtvis har väldigt dålig koll på, allt i en salig blandning. Vi har inga barn tillsammans, vilket givetvis gör det lite enklare.
Följdfråga här. Tror du att renoveringen låg bakom separationen? Jag har en känsla av att män kan leva i en renovering under en längre tid än kvinnor kan. Detta tror jag skapar slitage i relationen.
Det är svårt att säga varken ja eller nej på den frågan. Självklart tär det på en relation att mycket tid läggs på huset, och att det är kaos nästan överallt. Samtidigt tror jag inte det egentligen blivit någon större skillnad om vi bott kvar i lägenheten vi bodde i tidigare heller.L Lewdis skrev:
Det som jag tror kan vara största "problemet" är just fokuset på huset, att man inte gör samma typ av saker som man gjort tidigare. Utan tvekan var ju huset mer min dröm, än hennes, även om vi delade den.
Inläggen kommer i lite fel ordning, för detta var när det var sommar och underbart väder. Vi fick för oss att byta ut trädgårdsgången av betongplattor till en dito med sjöstensplattor. Sagt och gjort.
En del fixande behövs ju, såklart.
Ingenting som inte går att fixa med en Ford (!) vinkelslip!
Vackert resultat, speciellt för att vara första gången.
Det är alltid riskabelt att leva i ett renoveringskaos. Vi har renoverat sedan vi flyttade hit 1995, men utan kaos, förutom de fem dagar då vi var utan trappa för några år sedan. Min avatar visar när jag tapetserade trapphuset med drygt 5 meter långa våder balanserande på en för kort stege
Vi tröttnade lite på den aldrig minskande jordhögen, trots flera turer till NSR. Snabbgrus som jag tidigare köpt grus av erbjöd hämtning med lastbil för en bra peng, tror det var kring 2000 för 10 kubikmeter jord. Högen minskade betydligt, och efter detta har jag inte försökt minska på den mer. Däremot har en hel del gått åt till den växande odlingsbänken till exempel.
Framöver kommer jag att fylla igen nedfarten till garaget och då kommer (förhoppningsvis) resten av högen att försvinna.
(Även detta inlägg är från sommaren)
Det har alltid funnits ett fungerande kök, ett kaosfritt sovrum och toalett/badrum som fungerar som vanligt. Just nu är mitt sovrum även vardagsrum, men rummet är lite drygt 30 kvm så det får med råge plats.Anna_H skrev:
Det är alltid riskabelt att leva i ett renoveringskaos. Vi har renoverat sedan vi flyttade hit 1995, men utan kaos, förutom de fem dagar då vi var utan trappa för några år sedan. Min avatar visar när jag tapetserade trapphuset med drygt 5 meter långa våder balanserande på en för kort stege
Men det är ändå någon form av kaos. Det står fortfarande massor av kartonger (som jag letar igenom en gång i månaden) i förrådet och allting är tillfälligt.
Nåväl.
I samband med att de tog med lite lite jord härifrån lämnade de en hög med stenmjöl till mig istället. Mitt på gatan... Det syns dåligt på bilden med det är nästan 3 meter fram till garagenedfarten, jag hade bett om att få det levererat i "hörnet". Högen ligger däremot läskigt nära dagvattenbrunnarna i mitten av planen.
Det kom även en storsäck med sjösten som ska ligga närmast huset, istället för prunkande rabatter, som inte ska vara så bra ut fukt- och rotsynpunkt. Nu 2 år senare är en del av innehållet förbrukat, men jag har fortfarande inte en chans i helvete att flytta på säcken!
Just det, man har ju nästan glömt såhär i efterhand. Kul att gå igenom gamla bilder, vissa saker har inte kommit med i bloggen så det är lite aha-upplevelse.
Dagen efter sjöstenen och stenmjölet, så kom det 13 tom bärlager. Det gick bättre för dem att tippa detta på rätt plats!
Verkligen smart planerat att få leverans såhär veckorna innan vi skulle ha stor fest. Hurra!