Jag sa inget om att köpa aktier. Vad jag sa var att det går att finna en alternativplacering som har en bättre real avkastning än -0,65%. Ett (fånigt) exempel på en bättre investering för mig var att ha pengarna i madrassen och det får man väl säga är en synnerligen lätt-likviderad placering oavsett börsläge.
Givetvis innebär alla placeringar en risk för att man förlorar pengar (som vi såg så innebar till och med min amortering en närmast _garanterad_ real förlust och om kronans värde urhålkas snabbt kan förlusten jag gör på amorteringen bli stor), men det går att finna placeringar med bättre avkastning/risk-profil.
Detta innebär absolut ingen uppmaning åt någon att "spela" med sina pengar, utan en uppmaning åt de som har möjlighet att spara/amortera att förutsättningslöst se över på vilka sätt ni med bibehållen låg risk kan nå den bästa avkastning. Kanske är det via amortering, kanske är det på ett annat sätt. Men det tjänar inget till att bara bestämma sig för att det i varje fall vid varje enskilt tillfället måste vara amortering som är bättre än alla andra placeringar.
Om man kan få bättre avkastning på pengarna på annat håll, så visst är det bättre att inte investera dem i något som ger så dålig avkastning.
Om jag vill så kan jag betala av hela huslånet imorgon och stå helt lånefri, och visst, då skulle min "boendekostnad" minska, men min inkomst skulle minska ännu mer eftersom jag får bättre avkastning på pengarna idag. Vore det då smart av mig att betala av lånet bara för att? Den dagen boräntan är högre än min alternativavkastning så betalar jag förstås av hela lånet på en gång. Det kan nog dock dröja ett tag.
Jaja, denna tråd har blivit väldigt lång och det verkar som att samma argument upprepas gång på gång. Jag har försökt bidra med ett perspektiv och jag hoppas att det kan ha hjälpt någon. Men nu känns argumenten rätt uttömda så jag får ge mig här.
Varför inte kombinera? ;D ;D ;Djussi2 skrev:
Har en livförsäkring som täcker stora delar av lånet. Samt låneskydd och dödsfallsförsäkring. Oavsett om jag dör så är huset avbetalt och barnen har en bra peng att starta om med och möjlighet att sälja huset för att skaffa fram mer pengar.
Utöver det har jag efterlevandeskydd på alla mina pensionsinbetalningar, etc. Tror mina barn kommer klara sig alldeles utmärkt utan mina pengar och själv går jag inte och väntar på något arv direkt. Gå igenom Era försäkringar så tror jag Ni kommer fram till att Ni har samma skydd.
Däremot är jag övertygad om att barnen mår bäst av dom fantastiska minnen vi lyckades skapa på resans gång!
Och eftersom jag unnar min mor det allra bästa på sin ålders höst och är tacksam för dom minnen och upplevelser hon skapat för mig, så hoppas jag mina barn unnar mig detta också. Oavsett får dom en fortsatt skjuts ekonomiskt den dagen jag tackar för mig.
Hmm. Är Du verkligen säker på att Du skall ha några lån överhuvudtaget och verkligen bo i hus?jussi2 skrev:
Nä, min vän, Släng Kaffka boken nu och bekymra Dig inte så mkt! ;D Vakna istället upp varje morgon med ett leende och var nyfiken på vad dagen kan ge så kommer Du se att livet blir oerhört mkt roligare!
Sen kanske det inte bara är kriget som gör att man i Finland är mer kritiskt till en hög privat belåningsgrad.
Det har ju mycket med politik att göra också. En kapitalist, eller en som är beredd att acceptera den liberala marknadsekonomin är nog mycket mer possitiv till att låna, även till konsumtion.
Som jag tidigare påpekat bygger denna rädsla många har för att låna pengar, på en socialistisk uppfostran. Så i fallet Finland tror jag det beror på närheten till gammla Sovjetunionen!
Det är ju den typiska vänsterromantiken du verkar ha fastnat i. Arbeta hårt och lämna jordelivet skuldfri, och kanske en slant till dina arvingar också. Men viktigast är att man inte unnar sig något extra, för det rena samvetets skull.
Tur att det finns folk som är beredda att satsa, konsumera och har framtidstro. Utan dem hade vi snart varit tillbaka där vi var för 50 år sedan!
Det har ju mycket med politik att göra också. En kapitalist, eller en som är beredd att acceptera den liberala marknadsekonomin är nog mycket mer possitiv till att låna, även till konsumtion.
Som jag tidigare påpekat bygger denna rädsla många har för att låna pengar, på en socialistisk uppfostran. Så i fallet Finland tror jag det beror på närheten till gammla Sovjetunionen!
Det är ju den typiska vänsterromantiken du verkar ha fastnat i. Arbeta hårt och lämna jordelivet skuldfri, och kanske en slant till dina arvingar också. Men viktigast är att man inte unnar sig något extra, för det rena samvetets skull.
Tur att det finns folk som är beredda att satsa, konsumera och har framtidstro. Utan dem hade vi snart varit tillbaka där vi var för 50 år sedan!
"Som jag tidigare påpekat bygger denna rädsla många har för att låna pengar, på en socialistisk uppfostran. Så i fallet Finland tror jag det beror på närheten till gammla Sovjetunionen!"
Åherregud vad du är ute och cyklar...
1. Håll politik utanför dethär, annars blir Marlene sur
2. Jag har personligen inga problem att låna till var sig husbygge eller konsumtion, men det måste vara någon reson på det hela. Du kan helt enkelt inte ha ett budgetunderskott i oändlighet. Detta gäller såväl för stater som för personer och företag.
Ju mera du är i skuld till samma bank, desto mindre är din frihet och ditt manöverutrymme. Vill du ha ett bra exempel så ta ett av 1900-talets bästa exempel på kapitalförstöring, nämligen Ab Slites konkurs. Enda orsaken där var en för hög skuldsättning till en och samma kreditgivare. Det har efteråt konstaterats att konkursen var helt onödig.
Jag har varit med litet för länge och sett litet för mycket vräkiga villor säljas till underpris... Det bara är så. Personligen uppskattar jag min frihet. Tanken att ta ett lån på 50 år, aldrig amortera och sedan överlåta åt mina barn att reda upp det hela är helt enkelt mig främmande.
Åherregud vad du är ute och cyklar...
1. Håll politik utanför dethär, annars blir Marlene sur
2. Jag har personligen inga problem att låna till var sig husbygge eller konsumtion, men det måste vara någon reson på det hela. Du kan helt enkelt inte ha ett budgetunderskott i oändlighet. Detta gäller såväl för stater som för personer och företag.
Ju mera du är i skuld till samma bank, desto mindre är din frihet och ditt manöverutrymme. Vill du ha ett bra exempel så ta ett av 1900-talets bästa exempel på kapitalförstöring, nämligen Ab Slites konkurs. Enda orsaken där var en för hög skuldsättning till en och samma kreditgivare. Det har efteråt konstaterats att konkursen var helt onödig.
Jag har varit med litet för länge och sett litet för mycket vräkiga villor säljas till underpris... Det bara är så. Personligen uppskattar jag min frihet. Tanken att ta ett lån på 50 år, aldrig amortera och sedan överlåta åt mina barn att reda upp det hela är helt enkelt mig främmande.
Och du betalar motsvarande procentsats i skatt när det gäller de flesta andra sparformer. Ingen skillnad.Ksund skrev:
Även förmögenheten ökar i motsvarande grad vid de flesta andra sparformer. Ingen skillnad.Ksund skrev:
Och inflationen är densamma oavsett sparform. Ingen skillnad.Ksund skrev:
Du får ju titta på vad amortering ger relativt andra sparformer. Sätter du in pengarna på banken (som är en likvärdig sparform, säkerhetsmässigt sett) så får du ju ännu lägre avkastning. Om du är villig att riskera mer kan du tjäna mer, ja. Men du kan också förlora mer.
Hmm, nu säger du väl ändå emot dig själv?
Det går inte att strunta i att räkna med skatten för att "de flesta" sparformer innebär samma skatt. Så länge inte _alla_ sparformer beskattas _exakt_ lika, så måste givetvis skattefaktorn med i beräkningarna. Du tar steget från att skatten är det samma i de flesta fall till att det inte är någon skillnad alls. I vilket fall som helst kan beräkningen inte bli sämre bara för att man gör den nogrannare och räknar in skatten.
Samma sak som ovan fast ännu tydligare. Väldigt många investeringar innebär mindre än 100% förmögenhetsskatt och så länge inte _varje_ form av sparande innebär _exakt_ samma förmögenhetsskatt så måste man ta hänsyn till den. Allt annat är slarv och kan ge fel resultat.
Ett exempel var madrassen (som inte ger förmögenhetsskatt för små belopp), ett annat mer realistiskt kan för personer som börjar planera för pensionering (har ju diskuterats i tråden) vara en kapitalpension, som inte är förmögenhetsskattepliktig (förbättrar omedelbart min avkastning med 1.5%) och som inte beskattas på samma sätt som räntor, utan med en annan avkastningsskatt. För närvarande beskattas en kapitalpension till 0.65% av sitt värde årligen.
Om jag alltså väljer en kapitalpension med ett räntesparande (korta räntepapper) så kanske jag kan få 1.75% i ränta på det. Dra då bort 0.65% skatt och 0.6% inflation. Och se, jag tjänar mer på kapitalpensionen än på amorteringen. Inte för att avkastningen var större utan tack vare att jag inte struntade i att räkna med skatteeffekterna.
Nu säger jag inte att kapitalpension är något för alla (då kanske en del har för långt kvar till pensionen) och det är inget jag har satsat på, utan för varje individ finns det ett sparande som är optimalt. För vissa är det amortering, för andra inte. Allt jag säger är att ni förutsättningslöst ska ta reda på vad som är bäst för er situation.
Visst kan vi göra det.Marlene Eskilsson skrev:
Men jag försökte inte på något sätt göra det till en partipolitisk fråga, utan bara införa ännu en dimension till diskutionen.
För precis som Ksund påpekade för ett par inlägg sedan börjar ju samma argument komma upp om och om igen, och trots att (enligt mig) ingen lyckats motbevisa Ksunds uträkningar om att amortering faktiskt är en sparform med otroligt dålig avkastning, och mina egna resonemang om osäkerheten i sparformen, så envisas folk om motsatsen utan kunna visa på det.
Därför började jag fundera på vad det är som göra att vissa ändå förspråkar amortering.
Och enligt mig är en sak vilken uppväxt/bakgrund man har, både religös, politisk och geografisk.
Jag skulle tippa på att det även handlar om en generationsfråga. Överlag skule jag tippa på att ju yngre man är, i desto större utsträckning väljer man att leva i nuet (det vill säga är emot att amortera).
Om du betänker det avtal för vapenvila från -44 och fredsuppgörelsen från -47 som Finland tvingades till med Ryssland vid förlusten av fortsättningskriget, som bla. innebar ett krigsskadestånd på 300 miljoner dollar till 1938 års kurs (samtidigt som man hade flera hundra tusen människor utan arbete och bostad bara pga. förlusten av Karelen, samt en stor del av landet i ruiner) och dessutom en 'tvingande acceptans' för ryska militära baser i FinlandStrixx skrev:
, så kanske du ser saken i ett annat ljus.Men Finland lyckades trots allt ändå undgå att bli ockuperade (vilket säkerligen även vi kan vara tackamma för)!!
Så Finlands 'närhet' till Sovjetunionen ska man nog inte tro var så särskilt frivillig, utan baserades på det hårda fredsavtalet som nederlaget innebar, vilket också var grunden till det speciella och ofrivilliga förhållandet som rådde mellan Finland och Sovjet ända fram till S-unionens upplösning.
Funderar man lite på det här så kanske det inte är så konstigt att gemene man inte haft möjlighet att vänja sig vid ett så särskilt vidlyftigt leverne
.MVH//Christina.
*EDIT* Ska man dessutom tro 'förståsigpåare' i ämnet, så är det dessutom när man börjar komma ett par, tre generationer (efter krigsslut) där ingen längre har några minnen, eller har nära anhöriga med egna minnen, kvar från kriget, som faran är som störst igen.
Dessvärre så är ju, i princip, hela Europa i samma 'tidsfas', att vi alla nu (äntligen) skulle ha 'lärt läxan', en gång för alla, är ju förvisso något att hoppas på, men vissa dubier kan man ju ändå inte undgå att ha.
Du får räkna med vad du vill. Men det är ju rimligt att då räkna skatter och avdrag på alla sparformer man jämför.Ksund skrev:
Mig veterligen är det bara pensionssparande som inte beskattas 30%? Aktier och fonder betalar du 30% på. Inkomsträntor betalar du 30% på.
Men det beror ju inte på att amortering skulle ha sämre skattemässiga vilkor än t.ex. fonder och aktier. Det beror ju på att just pensionssparande är rätt så förmånligt.Ksund skrev:
Vill man pensionsspara så skall man naturligtvis göra det. Men det ligger lite utanför ämnet. Jämför man amortering vs. annat sparande (aktier, fonder, banksparande o.s.v.) så är det fortfarande så att amortering är det lågriskalternativ som ger bäst avkastning.
Vilket vad precis vad jag sa från början. Då olika sparformer ger olika skatter så måste de förstås räknas med för alla sparformer.
Då finns det en del regler och former som du inte känner till.
Jag har aldrig gjort anspråk på att amortering skulle ha sämre skattevillkor än placering X. Nu är det dock inte så att fonder och aktier alltid har samma beskattning. Placerar du dem i en vanlig svensk depå har du en sorts beskattning på dina fonder, placerar du dem i ett individuellt pensionssparande funkar det på ett sätt, placerade du dem i en kapitalförsäkring (inte pensionsrelaterat och ingen tidsbindning) får du en skatt, kapitalpensionen en annan och så vidare.
Om det är X som är förmånligt eller Y som är oförmånligt när X är bättre än Y känns rätt meningslöst att tvista om.
Återigen: Ta reda på vad som är bäst för dig i din situation. Massa faktorer påverkar, såsom den ränta du betalar på lånen, din ålder, din inkomst, var du bor, vilka planer du har, vilken förmögenhet du har och så vidare. Amortering kan mycket väl vara bäst för dig, men det är lång ifrån säkert.
Nu sa jag aldrig riktigt så. Amortering kan vara en utmärkt sparform för vissa, beroende på olika faktorer. För en som inte har någon förmögenhetsskatt att bry sig om och som har topplån med hög ränta kan amortering ge en lysande avkastning.