Villa på Ingarö fjärran storstadsbruset

Långt öster om Stockholm ute på Ingarö har Gabriel Minguez ritat en villa som ser ut att vara ett med landskapet. Nu är Gabriel inte arkitekten som kastar ett snabbt öga och sedan skrider till verket. Som liten lekte han ute hos mormor här i trakten och projektet växte fram och ritades upp redan innan han började på arkitektskolan.

– Som tur var hade jag en mentor som ofta hade svar på de frågor som dök upp, främst de praktiska och byggnadstekniska, förklarar Gabriel. Villan handlade om att öppna upp mot arkitekturen. Tidigare hade jag fått tag i en bok om den japanska arkitekten Tadao Ando som är självlärd. Tack vare honom vågade jag ta mig an utmaningen utan förkunskaper. 

– Rumssekvenser blev vägvisare för placering av byggnadsvolymer på fastigheten där bostadshuset blev slutdestination. Besökaren möts av fasadväggar i järnvitriolbehandlad och silverbetsad granpanel, och med friställda väggar i betong. Volymerna väcker frågor snarare än att ge svar. En fördjupning i fasaden blir till riktmärke och leder dig till en dörr där du går in i huset.

Utvändigt är villan klädd med granpanel som är järnvitriolbehandlade med silverbets. 

Alla golvplan är utförda i slipad betong. Konstruktionen i trä har isolerats med lösull, och uppvärmningen sker med hjälp av bergvärme.

Idag domineras det tidigare brukslandskapet av fritidshus och villor. Gabriel beskriver villan som ett rum som förlagts så långt som möjligt från storstadens pulserande gatuliv, och han berättar om en resa från Stockholms innerstad ut mot skärgården: från Danvikstull över motorväg och landsväg till en slingrande grusväg som leder upp till en höjd ute på en udde och utsikten över havet. Och Gabriel har en annan attityd än de världsförbättrande arkitekter som är i full färd med att bestycka Stockholm med identiskt lika lådor, allt för att härbärgera ständigt nyinflyttade från en utarmad glesbygd. Han efterlyser mer eftertanke och analys istället för yvig trendighet. Istället för att följa tidsandan studerar han japanska mästare som just Ando och Kazuo Shinohara, och schweizaren Valerio Olgiati, i ett sökande efter en mer komplext sammansatt arkitektur med en alldeles särskild egenart.

Den stora stenen mitt på tomten sprängdes inte bort utan blev istället en naturlig övergång från entréens högsta nivå till glasväggarna som blickar ut mot landskapet. Den skrovliga stenytan ger känslan av att vara ute även på insidan.  

– Beslutet hade inget med ekonomi att göra. Ämnet kontext är intrikat, det förstod jag redan då, det var därför jag bestämde mig för att huvudrummet skulle förhålla sig till stenen och inte omvänt.  

– Placeringen av bostadshuset skapade en topografisk konflikt. Vi trodde att vi hade råkat på ett berg som stack upp ovanför marken, men det visade sig vara en jättelik sten. Stenen blev en del av gestaltningen och skapade planlösningen med olika planhöjder samt uppdelning av rummet. Den tränger som ett stycke grundberg och natur in i huset, ett närmast japanskt grepp som ställer urtidsformer mot människogjord modernitet.

Insidans tak och väggar går konsekvent i vitt, vilka bildar både öppna och slutna rumsligheter. Golvets slipade betong ger tydliga materialkontraster.

– Rummet har öppningar i alla väderstreck. En smal hög öppning i söder släpper in ett nästan bländande direkt ljus, skjutpartier i öst och väst ger en annan form av ljus, och mot norr finns stora glaspartier med indirekt ljus och utsikt mot landskap och hav. Ett scenografiskt uppbyggt rum inifrån och ut.