Kenneth har en underjordisk jättebunker på tomten

Kenneth Clausen och hans familj bor sedan 1996 i en charmigt renoverad byskola utanför Ljungby. Intill skolan reser sig en hög radiomast som han hyr ut till mobiloperatörer. Men när masten byggdes skulle den tjäna ett helt annat, samhällsviktigt syfte.

– Jag fick veta att masten var förbunden med en underjordisk sambandscentral som ägdes av Ljungby kommun. Bunkern doldes av ett litet grönt plåtskjul som låg strax utanför min dåvarande tomtgräns. Bara ett fåtal personer hade tillgång till den, däribland en vaktmästare som åkte hit på inspektion en gång i månaden.

Kenneth lyckades vid ett tillfälle övertala vaktmästaren att få följa med ner i bunkern. Men det dröjde till 2002 innan han fick full tillgång till den. Då bestämde sig nämligen kommunen för att avyttra tomten och anläggningen.

– Bunkern lades ut för allmän visning och väckte stort intresse. Men jag lyckades efter många turer övertyga kommungubbarna att jag var rätt köpare. 

Det gröna plåtskjulet är nu borta och Kenneth har gjutit en ny grund ovanför bunkern. Tanken är att han ska iordningsställa en aktivitetslokal för grupper som vill komma på besök.

– Jag har hittills mest använt bunkern för privata tillställningar. Men jag har också hyrt ut den vid ett par tillfällen, bland annat under stormen Gudrun då utländska linjemontörer övernattade där. De kunde sova i lugn och ro därnere.

Bunkern, döpt till Lugnet, började byggas 1969 och stod färdig i december 1970 – mitt under kalla kriget. Under den här tiden rådde en hög krisberedskap och alla landets kommuner var ålagda att iordningställa säkra lokaler som kunde tjänstgöra som sambandscentraler för Civilförsvaret och andra myndigheter i händelse av krig. Centralerna brukade förläggas en bit utanför städernas centrum.

Om det föll en atombomb inne i Ljungby skulle mitt hus och jorden runtomkring blåsa bort. Men bunkern skulle vara kvar!

– Av dokumentationen och bildmaterialet som jag fått framgår det att Lugnet anlades under stort hemlighetsmakeri. Man byggde upp stora vallar runtomkring för att förhindra insyn och inga bybor informerades om varför man borrade och sprängde här dagarna i ända.

Sambandscentralen rymmer två våningar som skyddas av ett 1,5 meter tjockt betongtak, gjutet i tre lager och armerat med täta armeringsjärn. Enligt dokumentationen ger byggnaden ett ”fullträffskydd mot artilleriprojektiler och 250 kg flygbomber, samt skyddar mot luftstötsvåg och strålning från kärnstridsmedel”.

– Om det föll en atombomb inne i Ljungby skulle mitt hus och jorden runtomkring blåsa bort. Men bunkern skulle vara kvar!

Via en oupplyst trappa tar vi oss ner till bunkerns ingång som är tillsluten av en fem centimeter tjock orangemålad sprängskyddsdörr i stål. Innanför dörren finns en stötvågssluss och en likadan dörr som leder vidare till ett grovsaneringsrum med två stora duschar i taket.

– Det är en typ av högtrycksduschar som skulle användas för att sanera biologiska och kemiska stridsmedel från kläderna. Jag har själv provat duscharna vid ett tillfälle och det gör jag inte om.

Efter ännu en ståldörr hamnar vi i en gassluss med omklädningsrum och ytterligare duschar. Först därefter kan vi ta steget in i sambandscentralens hjärta: ett mottagningsrum med telefoncentral.

– Här skulle det finnas receptionister på plats dygnet runt som tog emot personal och skötte den externa kommunikationen med omvärlden.

Vi fortsätter via en trappa till bunkerns bottenplan. Här finns toaletter och tvättrum, en för kvinnor och en för män, samt ett flertal mindre sovrum med våningssängar. Totalt skulle här finnas plats för 44 personer.

– Det är lite färre platser nu, då jag tagit bort de översta slafarna för att det inte ska bli så trångt.

På bottenplanet ryms även tre maskinrum, som säkerställer att byggnaden kan försörjas med rent dricksvatten, frisk luft, värme, el och reservkraft. Allt är rejält dimensionerat och noga uttänkt för att klara ett krisläge. Till exempel får allt vatten, som pumpas upp från en brunn på 120 meters djup, passera ett avancerat reningssystem med kolfilter och tillsatser. Ventilationskanalerna i sin tur är försedda med snabbstängande stötsvågsventiler och dämpningskamrar, i kombination med övertrycksventiler.

– Man har sett till att skapa ett övertryck i byggnaden så att kontaminerad luft inte kan tränga in via den ventilerade gasslussen eller genom eventuella läckor. Dessutom är alla genomföringar till bunkern stötvägssäkrade för att förhindra explosioner via rören, förklarar Kenneth.

Om den ordinarie strömmen går kan man köra igång ett dieselkraftverk på 55 kilowatt. Dieseltanken rymmer åtta kubikmeter, vilket ska räcka för att försörja en fullt bemannad anläggning under drygt två månader.

– Jag hade aggregatet igång tre veckor under stormen Gudrun. Det funkade bra både för att hålla igång bunkern, mitt eget hus och även några av grannarnas hus.

När bunkern såldes skickades merparten av inventarierna till Larmtjänst, som numera övertagit sambandscentralens funktion. Telefonväxeln och all radioutrustning lämnades dock kvar.

– Jag fick hämta tillbaka en del grejer, däribland all dokumentation som ju krävs för att jag ska kunna sköta anläggningen. Varje maskindel är märkt med en siffra och det finns tydliga anvisningar för hur det ska hanteras. Radioutrustningen har jag dock skänkt bort till ett museum i Göteborg.

Idag håller Kenneth i princip bara igång dräneringspumpen, vattnet och elen i bunkern. Men när det behövs kan köra igång hela anläggningen ”inom tio minuter”. Underhållskostnaderna täcks i princip av hyresintäkterna från mobilmasten. Han har även gjort en del åtgärder i bunkern, bland annat har han moderniserat köksavdelningen och byggt om nödutgången.

– Tidigare bestod nödutgången av en trång sluss som man fick ta sig igenom via en stege och en pansarlucka. Det var inte särskilt praktiskt.

Själva ordersalen på övre plan har Kenneth förvandlat till en festlokal. Här fanns tidigare ett sterilt kontorsmöblemang med radioutrustning på borden och kartor på betongväggarna. Nu finns här istället en stor en bar, en ”orientalisk myshörna” och ett långbord med plats för många gäster. Kenneth jobbar idag med bygg- och fastighetsprojekt men arrangerar även teaterföreställningar och olika event. Och det märks i lokalen, som dekorerats med allsköns rekvisita.

– Jag gillar att roa och skrämma folk lite grann. Det passar ju särskilt bra härnere i underjorden, säger han.

Fram till nu har han dock inte gjort något stort väsen av sin drygt 400 kvadratmeter underjordiska anläggning. Det är bara ”särskilt inbjudna” som fått nöjet att se den. Men det är desto fler som hört rykten om bunkern.

– Det har cirkulerat en hel del myter, till exempel att här finns en tunnel som leder hela vägen in till Ljungby centrum. Men det enda som finns är ett långt avloppsdike. Någon har även påstått att det ska finnas en knapp med vilken man fälla upp ett inbyggt flygfält över åkrarna intill. Den knappen har jag hittills inte lyckats spåra upp...