Helt fel!AG A skrev:
Sambolagen gäller ENDAST bostad och bohag som införskaffats för gemensamt bruk. Inget av det man har med sig, inget av pengar, vare sig skulder eller tillgångar. Har jag 3 miljoner på kontot och tjänar 5 miljoner till, medan han slösar och tar snabblån så får jag behålla mina pengar.
Inte heller elektronik (TV, datorer och sådant), hobbyprylar, bilar, sommarstugor etc delas, det tillhör den som köpt eller fått det, vare sig det var innan man flyttade ihop eller under tiden man bodde ihop.
Vanlig fälla är att hon flyttar in i hans bostad och tar hand om de dagliga inköpen och lite små inredningsprylar som nya gardiner, ljusstakar och sådant, medan han betalar möbler, nya TV:n och allt sådant. sedan bryter de upp och hon har bara rätt att ta med sig hälften av gardinerna och de möbler hon hade med sig. Kanske en säng med lite tur och de köpte nya efter att hon flyttade in.
Tack för ert engagemang och synpunkter!
Svar på några frågor.
Vi för över våra löner till ett gemensamt konto varje månad och betalar våra utgifter, mat, elektronik, möbler, barns utgifter. Allt. På så sätt har han inga "egna pengar" att betala av sitt studielån. Det blir självklart ojämnt eftersom jag t.ex. shoppar mer kläder än honom, han bränner mer pengar på krogen än jag eller någon av oss åker på en weekend med en vän. Vi tar och ger.
Mina föräldrar gav mig, inte honom, pengarna för att jag skulle bli skuldfri och att det skulle underlätta min/vår ekonomi varje månad.
Jag har också uppfattat sambolagen som att den inte inräknar studieskulder.
Om vi däremot skriver ett avtal att vi levt under äktenskapliga förhållanden ska både tillgångar och (studie)skulder delas.
Min sambo resonemang går ut på att han, vill att vi delar på hans studieskulder för att han, genom vår gemensamma ekonomi, känner sig begränsad att betala av studieskulden. Om han hade disponerat hela sin lön själv hade han kunnat betalat av studielånet i en högre takt.
Jag blir så villrådig och vill inte att denna diskussion och avtal ska tynga vår relation.
Svar på några frågor.
Vi för över våra löner till ett gemensamt konto varje månad och betalar våra utgifter, mat, elektronik, möbler, barns utgifter. Allt. På så sätt har han inga "egna pengar" att betala av sitt studielån. Det blir självklart ojämnt eftersom jag t.ex. shoppar mer kläder än honom, han bränner mer pengar på krogen än jag eller någon av oss åker på en weekend med en vän. Vi tar och ger.
Mina föräldrar gav mig, inte honom, pengarna för att jag skulle bli skuldfri och att det skulle underlätta min/vår ekonomi varje månad.
Jag har också uppfattat sambolagen som att den inte inräknar studieskulder.
Om vi däremot skriver ett avtal att vi levt under äktenskapliga förhållanden ska både tillgångar och (studie)skulder delas.
Min sambo resonemang går ut på att han, vill att vi delar på hans studieskulder för att han, genom vår gemensamma ekonomi, känner sig begränsad att betala av studieskulden. Om han hade disponerat hela sin lön själv hade han kunnat betalat av studielånet i en högre takt.
Jag blir så villrådig och vill inte att denna diskussion och avtal ska tynga vår relation.
Ni rör till det genom att sätta in hela lönen på gemensamt konto. Bättre och enklare (tycker jag) att varje månad sätta in det som verkligen går åt till det gemensamma, eller ett fast belopp varje månad som täcker detta inkl en liten buffert. På så sätt blir ni av med ett ev. problem att inte ha några "egna" pengar.
Jag håller med Jonathan i att det är en god idé att sätta in en bestämd summa som täcker mat och boendekostnader på gemensamt konto och gör vad man vill med resten. Detta såklart så länge den ena inte har skitlön och man får ett mycket ojämlikt liv eller en satsar mer på familjen vilket gagnar båda och den andre tack vara det kan tjäna mycket mer. Jag tycker att din familjs gåva till dig ska vara din och det ska respekteras att de ville underlätta ditt liv, men sen är ju det ditt omdöme och val såklart. Det är lätt att generalisera. Vet inte hur länge ni varit tillsammans och hur säkra ni känner er på varandra och hur ni lever era liv, det vet ju bara ni såklart. Jag är bara trött på att höra hur många kvinnor som hamnar i ett ekonomiskt underläge i sina relationer. Senast jag var på pensionsgenomgång/information gjorde det mig förbannad att kvinnor som regel tjänar mindre och har efterlevandeskydd, medans männen tjänar mer och struntar i efterlevandeskyddet. Så ser det tyvärr ut på de flesta ekonomiska områden i relationer. Polos har ju en poäng, men det beror helt på om man är relativt lika i det ansvar man tar och får samma skydd i händelse av separation. Jag skulle inte tycka att det var ok om en person tar mycket mer ansvar än den andra men den andra ändå vill ha samma rörelsefrihet ekonomiskt. Lycka till med att hitta vad som känns bra och välgrundat för dig och er!