Jag tycker räntor och amorteringar låter VÄLDIGT låga. Jag har 700.000kr i lån och betalar ca 15000kr i kvartalet som referens. Är du säker på att du bara betalar 2000kr i månaden?
Tänk även på att räntorna kan stiga och det bör du räkna på så att du klarar av det.
Tänk även på att räntorna kan stiga och det bör du räkna på så att du klarar av det.
Jag tycker det låter som att du har en alldeles utmärkt ekonomisk plattform att stå på.
Tycker absolut att du ska försöka fullfölja planen och köpa loss huset om du och barnen trivs och vill bo kvar.
Det är ju inget höjdarläge att stå på ruta ett igen i Stockholmsområdet och leta efter ett drägligt boende utan att ha en rejäl slant eller hus/lgh i botten.
Tror iofs även att din första idé där du tar huset och din man får kanske snarare en del av sparandet är en helt ok lösning.
En värdering är bara just en värdering, det är ju först vid en genomförd försäljning som man faktiskt vet vad huset var värt.
Jag tycker det har ett stort värde i sig att komma vidare med ett eget boende som med största sannolikhet stadigt ökar i värde.
Lycka till.
Tycker absolut att du ska försöka fullfölja planen och köpa loss huset om du och barnen trivs och vill bo kvar.
Det är ju inget höjdarläge att stå på ruta ett igen i Stockholmsområdet och leta efter ett drägligt boende utan att ha en rejäl slant eller hus/lgh i botten.
Tror iofs även att din första idé där du tar huset och din man får kanske snarare en del av sparandet är en helt ok lösning.
En värdering är bara just en värdering, det är ju först vid en genomförd försäljning som man faktiskt vet vad huset var värt.
Jag tycker det har ett stort värde i sig att komma vidare med ett eget boende som med största sannolikhet stadigt ökar i värde.
Lycka till.
Redigerat:
Medlem
· Stockholm
· 77 inlägg
Betalningskraven skiljer sig också från hushåll till hushåll och summan av lånet förstås.Jag amorterar 3000 men ska höra med banken om jag kan gå ner till 2000.xdigger skrev:
Banken har räknat på det och gett mig grönt ljus. Deras krav är högre än mina, men jag skulle fortfarande klara en 5%-ig ränta med 13 över efter alla räkningar varje månad.
Medlem
· Stockholm
· 77 inlägg
Tror också att det är det bästa för mig och barnen. Jag märker att jag ofta tänker på hur han väljer att lösa sin situation, men det är ju obetydligt just nu egentligen. Som sagt, det finns inget akut som behöver göras på huset just nu, men med tiden behöver jag ju göra klart saker. Tror jag klarar mer än vad jag tror. Det är en smidig lösning, billigare boende än bostadsrätt eller radhus i området. Om jag inte vill bo i en 2:a som i området skulle kosta lika mycket varje månad (ev en 3:a) stannar jag kvar. 2 saker överväger: det ekonomiska och tryggheten för mig och barnen. 3.e biten gäller mer om jag klarar av att hantera huset själv.jbr skrev:
Känner han sig "ägd" pga av att du är svartsjuk/avundsjuk?
Medlem
· Stockholm
· 77 inlägg
Vi har nog båda känt oss "ägda". Jag har varit väldigt svartsjuk/ avundsjuk, men inte dom senaste åren. Då har det varit tvärtom. Han vill att när vi gjort oss hemmastadda och allt har fått sin plats, att vi ska kunna umgås tillsammans med barnen utan att nån av oss känner oss ägda. Har tolkat det som att lämna en öppning för ett ev återförenande, men nu är jag inte lika säker längre och vet inte heller om jag skulle klara det då. Han lever i nuet och försöker inte tänka för mycket på framtiden säger han. Enligt en vän betyder det bara det, att inte känna sig ägd och kunna umgås med barnen tillsammans utan att vara ett par.Enk Projektet skrev:
Jag är väl den som kan tänka mig att umgås med barnen tillsammans redan nu och som någon skrev agera hans själavårdare, gå från fru till älskarinna, hitta på mysiga saker tillsammans även utan barnen osv. Men förstår såklart att jag inte kommer ur det här om jag inte klipper så mycket som möjligt av känslorna, och att det ger mindre bra förutsättningar att återförenas om det nu skulle bli så om han får både äta och spara kakan.
Svartsjuka/avundsjuka är svårt/omöjligt att leva med i längden...inte bra för någon....hoppas ni hittar en lösning på detta och jag tror att samtal är det ända riktiga men tyvärr måste man vilja ändra sig....
Svartsjuka bör betraktas som just en sjukdom. Dvs något som orsakar eget lidande, något man får se till att ta ansvar för, behandla och hantera själv, och inte låta gå ut över partnern.
Typ
"Jag har fått en infektion och mår skit, så jag får ta och vila och käka antibiotika"
"Jag är så svartsjuk på min partner och det känns skit, jag får ta och skärpa mig eller gå i terapi".
Typ
"Jag har fått en infektion och mår skit, så jag får ta och vila och käka antibiotika"
"Jag är så svartsjuk på min partner och det känns skit, jag får ta och skärpa mig eller gå i terapi".
Ursäkta mig men jag bli väldigt upprörd av hela den här tråden. Trots vackra ord så verkar barnen vara så osynliga. Jag är ifs också amatör men jag arbetar med ungdomar sen 20 år tillbaka och har ofta blivit indragen i skilsmässotvister på flera sätt.
OBS! Snälla tänk på att barnens ålder påverkar stort hur ni bör hantera er skilsmässa. Små barn har andra behov än tonåringar etc. Nu ser jag inte hur gamla dina barn är (ursäkta om jag missat något enstaka inlägg) Mitt råd är att sälja det gemensamma huset. Om en bor kvar lever alltid barnen i den falska förhoppningen att föräldrarna ska bli tillsammans igen. Det riskerar att bara dra ut på skilsmässan och det mår de inte bra av. Bättre med raka besked så även barnen kan börja bearbeta faktum. Försök att snarast hitta en långsiktig lösning så ni slipper rycka upp barnen igen om några år (då någon av er kanske hittat en ny partner eller fått andra förutsättningar).
Snälla flytta NU till ett boende du har råd med och dessutom med god marginal! Tänk på att när ni väl har skilt er så behöver du pappans medgivande för att få flytta igen!! Ju mindre barnen är ju lättare har de att få nya kompisar i ett nytt område.
OBS Tänk på att barn blir dyrare ju äldre de blir. Små barn kanske behöver en villatomt men för äldre barn kanske det är värdefullare att ha råd med aktiviteter och att kunna skicka dem på språkresa eller betala läxhjälp osv. Du behöver ha god marginal.
Det är inte alls så att alla separerade barn bor varannan vecka. Äldre barn har mycket att säga till om själva och finner sig sällan från att hoppa emellan. För att det ska kunna fungera så måste bägge kunna samarbeta om barnen och bo någorlunda nära varandra. Alla barn klarar inte heller av byta varannan vecka. Det är viktigt att utgå vad som är bäst för barnen och inte att det ska vara rättvist mellan föräldrar.
OBS! Tänk på att det finns juridiska skillnader på vem barnen är skrivna hos.
Mitt råd ur ett barnperspektiv är också att försök inte tvinga fram ett engagemang hos pappan som kanske inte finns. Trots allt vackert prat om jämlikhet är min erfarenhet att det väldigt sällan är så att föräldrar delar lika på ansvaret om barnen efter en separation. (Väldigt ofta är det en styvmamma som får ta hela lasset under pappa veckan) Barn mår dåligt av att användas som redskap för att förändra vuxnas beteende.
Jag håller tummarna för era barn.
OBS! Snälla tänk på att barnens ålder påverkar stort hur ni bör hantera er skilsmässa. Små barn har andra behov än tonåringar etc. Nu ser jag inte hur gamla dina barn är (ursäkta om jag missat något enstaka inlägg) Mitt råd är att sälja det gemensamma huset. Om en bor kvar lever alltid barnen i den falska förhoppningen att föräldrarna ska bli tillsammans igen. Det riskerar att bara dra ut på skilsmässan och det mår de inte bra av. Bättre med raka besked så även barnen kan börja bearbeta faktum. Försök att snarast hitta en långsiktig lösning så ni slipper rycka upp barnen igen om några år (då någon av er kanske hittat en ny partner eller fått andra förutsättningar).
Snälla flytta NU till ett boende du har råd med och dessutom med god marginal! Tänk på att när ni väl har skilt er så behöver du pappans medgivande för att få flytta igen!! Ju mindre barnen är ju lättare har de att få nya kompisar i ett nytt område.
OBS Tänk på att barn blir dyrare ju äldre de blir. Små barn kanske behöver en villatomt men för äldre barn kanske det är värdefullare att ha råd med aktiviteter och att kunna skicka dem på språkresa eller betala läxhjälp osv. Du behöver ha god marginal.
Det är inte alls så att alla separerade barn bor varannan vecka. Äldre barn har mycket att säga till om själva och finner sig sällan från att hoppa emellan. För att det ska kunna fungera så måste bägge kunna samarbeta om barnen och bo någorlunda nära varandra. Alla barn klarar inte heller av byta varannan vecka. Det är viktigt att utgå vad som är bäst för barnen och inte att det ska vara rättvist mellan föräldrar.
OBS! Tänk på att det finns juridiska skillnader på vem barnen är skrivna hos.
Mitt råd ur ett barnperspektiv är också att försök inte tvinga fram ett engagemang hos pappan som kanske inte finns. Trots allt vackert prat om jämlikhet är min erfarenhet att det väldigt sällan är så att föräldrar delar lika på ansvaret om barnen efter en separation. (Väldigt ofta är det en styvmamma som får ta hela lasset under pappa veckan) Barn mår dåligt av att användas som redskap för att förändra vuxnas beteende.
Jag håller tummarna för era barn.
Jag håller helt med dig om att det borde vara så men nu ser ju verkligheten annorlunda ut. Många föräldrar både mammor och pappor (men mest pappor) orkar inte vara föräldrar efter en skilsmässa. Det går aldrig att tvinga en förälder att ta sitt föräldraansvar. Min erfarenhet är att föräldraansvaret delas exakt lika efter en separation är tyvärr väldigt ovanligt.pelpet skrev:
Medlem
· Stockholm
· 77 inlägg
Det var fint skrivet Missmuffet! Tack! Våra barn är under 10 båda två och vi båda har barnens bästa i åtanke, det är både han och jag överens om. Att den här tråden nu nästan har förlorat sitt ursprungliga syfte är också för att jag behöver bearbeta allt annat som händer också, inte för att jag inte tänker på mina barn.
Jag kan såklart inte tvinga fram ett engagemang hos nån ur något perspektiv, jag kan bara påverka min situation. Och just nu vet jag inte vad som är bäst. Alla barn har ju olika förutsättningar, och våra barn är väldigt tydliga med att dom absolut inte vill flytta (inte så konstigt kanske). Vad gäller flytt osv är det ingen av oss som vill flytta från kommunen för att inte sätta barnen i kläm och utgår därför ifrån att vi båda ska bo kvar för att slippa rucka på barnen. Det bästa vore ju om jag ska bo kvar och han hittar ett boende tillräckligt nära för att barnen ska kunna ta sig fram själva och ha öppen dörr hos båda föräldrarna i ett längre perspektiv.
Utgångsläget blir då: riva upp dom från allt med två nya bostäder, på varsitt håll eller gå varsamt fram och låta dom bearbeta allt nytt som sker med tryggheten i ett hus dom redan bor i. Dom har inte bett om det här och det är min skyldighet som mamma att se efter deras bästa. Med ena barnet som dessutom har en funktionsnedsättning är det ännu viktigare med rutiner och inte göra alltför plötsliga förändringar. Jag tar med allt i beräkningarna.
Jag kan inte bestämma hur min blivande ex-man kommer hantera sin relation och ta sitt ansvar för barnen i framtiden, men en sak vet jag och det är att han är en riktigt, riktigt bra pappa och sätter barnen först. skulle han träffa någon räknar jag iskallt med att personen ifråga kommer avlasta honom, hur fel det än är. Där kommer jag inte ha något att säga till om.
Jag tror också att det viktiga här är att barnen känner att mamma och pappa är närvarande ur alla aspekter och fångar upp dom när allt nu är så uppochnervänt. Klart dom växer upp, och när dom gör det är det något jag får diskutera med dom då om dom vill bo här, där eller själva. Jag kan inte planera för tonårsbarn när läget nu kräver omsorg om mindre barn. Dvs nu och minst 7-10 år framåt, även om dom såklart har andra behov som tonåringar och yngre vuxna.
Tack för att du håller tummarna för mina barn, det betyder otroligt mycket!
Jag kan såklart inte tvinga fram ett engagemang hos nån ur något perspektiv, jag kan bara påverka min situation. Och just nu vet jag inte vad som är bäst. Alla barn har ju olika förutsättningar, och våra barn är väldigt tydliga med att dom absolut inte vill flytta (inte så konstigt kanske). Vad gäller flytt osv är det ingen av oss som vill flytta från kommunen för att inte sätta barnen i kläm och utgår därför ifrån att vi båda ska bo kvar för att slippa rucka på barnen. Det bästa vore ju om jag ska bo kvar och han hittar ett boende tillräckligt nära för att barnen ska kunna ta sig fram själva och ha öppen dörr hos båda föräldrarna i ett längre perspektiv.
Utgångsläget blir då: riva upp dom från allt med två nya bostäder, på varsitt håll eller gå varsamt fram och låta dom bearbeta allt nytt som sker med tryggheten i ett hus dom redan bor i. Dom har inte bett om det här och det är min skyldighet som mamma att se efter deras bästa. Med ena barnet som dessutom har en funktionsnedsättning är det ännu viktigare med rutiner och inte göra alltför plötsliga förändringar. Jag tar med allt i beräkningarna.
Jag kan inte bestämma hur min blivande ex-man kommer hantera sin relation och ta sitt ansvar för barnen i framtiden, men en sak vet jag och det är att han är en riktigt, riktigt bra pappa och sätter barnen först. skulle han träffa någon räknar jag iskallt med att personen ifråga kommer avlasta honom, hur fel det än är. Där kommer jag inte ha något att säga till om.
Jag tror också att det viktiga här är att barnen känner att mamma och pappa är närvarande ur alla aspekter och fångar upp dom när allt nu är så uppochnervänt. Klart dom växer upp, och när dom gör det är det något jag får diskutera med dom då om dom vill bo här, där eller själva. Jag kan inte planera för tonårsbarn när läget nu kräver omsorg om mindre barn. Dvs nu och minst 7-10 år framåt, även om dom såklart har andra behov som tonåringar och yngre vuxna.
Tack för att du håller tummarna för mina barn, det betyder otroligt mycket!
Medlem
· Stockholm
· 77 inlägg
Måste bara säga att jag redan fått dom vibbarna och är helt på det klara med att det är jag, pappan eller farmor/farfar som kommer dela på ansvaret. Han har dessutom sagt att vi kan hjälpa varandra när det behövs, och där vet jag att det är jag som kommer få dra det större lasset. Jag har satt barn till världen, jag tar mitt föräldraansvar, även om farmor/farfar aldrig är fel. Och det kan jag inte göra något åt.MissMuffet skrev:
Medlem
· Stockholm
· 77 inlägg
Jag håller med och hans sätt att hantera den är att skilja sig för då har han ingen rätt att vara svartsjuk. Dvs han botar inte sjukdomen, han tar bara tillfälligt bort symptomen. Tycker jag.pelpet skrev:
Ja ibland får pappor inte vara pappor på grund av att myndigheter ofta tycker att mammor är alltid bra föräldrar och pappor är alltid sämre föräldrar. Har en kompis som råkat ut för det. Jämställdhet, jo man tackar.MissMuffet skrev:
Jag förstår heller inte varför man som förälder väljer att inte vara förälder, detta är ännu mer obegripligt för mig. Skulle ALDRIG välja bort min dotter och skulle heller aldrig kunna leva utan henne.
Det är kanske den inställningen som gör att många klarar att fortsätta familjelivet, fastän de har insett att de inte längre är en sagoprins som dansar hela nätterna med sin sagoprinsessa.xdigger skrev:
Visserligen är sjunde himlen mysig, men det går rätt bra att leva på jorden också.