TS (trådskapare) - pelpet skrev ju en väldigt bra post här ovan. Vad jag tror är en nödvändighet är att du får honom att inse att det inte är han som bestämmer allena. Han kan vilja skiljas, men du kan lägga in ditt veto för hur det skall gå till. Jag tror också det är extremt viktigt att du för denna "förhandling" med samma attityd - om han vill skiljas definitivt och dela upp allt ägande, ja då vägrar du erbjuda bostad osv. Man ser tendenser i ditt berättande till att han dikterar villkoren, och du försöker hitta lösningarna. Du sätter dig i ett ständigt underläge på så vis.
Sedan kan jag tycka att du skall vara glad för att din man har uppbackning från svärföräldrarna. Tur för alla som jag ser det, även om det känslomässigt kortsiktigt kan kännas jobbigt.
Ytterligare en tanke som väcks - har du försökt syna alla kort på makens hand? Är det "bara" att ni inte dragit jämna stråt som ligger bakom hans reaktion, eller är det egentligen mer? Har bråkandet bidragit till otrohet från hans sida, eller finns det andra orsaker han inte berättat och som kan förklara att han tagit ett beslut? Det kan ju minst sagt vara viktigt för dig att veta när du funderar på era alternativ ..
Sedan kan jag tycka att du skall vara glad för att din man har uppbackning från svärföräldrarna. Tur för alla som jag ser det, även om det känslomässigt kortsiktigt kan kännas jobbigt.
Ytterligare en tanke som väcks - har du försökt syna alla kort på makens hand? Är det "bara" att ni inte dragit jämna stråt som ligger bakom hans reaktion, eller är det egentligen mer? Har bråkandet bidragit till otrohet från hans sida, eller finns det andra orsaker han inte berättat och som kan förklara att han tagit ett beslut? Det kan ju minst sagt vara viktigt för dig att veta när du funderar på era alternativ ..
Hur var det nu - skulle han bygga sig ett hus ute i skogen? Men klarar inte att tvätta och laga mat? Det kommer ju inte funka.
Det här dramatiska att han bara ska fly från ert liv kan ju vara ett uttryck för någon frustration. Vore nog bra om han kan sätta ord på den.
Har några bekanta karlar som bara dragit (och sedermera kommit tillbaka när de mått bättre). Jag tycker man ska jobba gemensamt förebyggande innan det går så långt. Blir ju konstiga signaler till barnen... Att mamma och pappa plötsligt kan säga upp sig... Gå i terapi allihop därute, det är ni värda.
Det här dramatiska att han bara ska fly från ert liv kan ju vara ett uttryck för någon frustration. Vore nog bra om han kan sätta ord på den.
Har några bekanta karlar som bara dragit (och sedermera kommit tillbaka när de mått bättre). Jag tycker man ska jobba gemensamt förebyggande innan det går så långt. Blir ju konstiga signaler till barnen... Att mamma och pappa plötsligt kan säga upp sig... Gå i terapi allihop därute, det är ni värda.
Medlem
· Stockholm
· 77 inlägg
Vi har bråkat mycket, ibland har det gått överstyr och man står och skriker framför barnen, båda två. Känslan av att han inte vill vara med mig och barnen har funnits många år. Det är som att det kliar i fingrarna, han kan inte sitta still när han är med oss (mig?) och måste pilla på mobilen, datorn eller annat. Han har ingen ro i kroppen och det är så tydligt. Han träffade en annan tjej när jag var gravid, hemma hos henne för många år sen, han säger att inget hände men att han inte ångrar det för vi bråkade mycket. Jag sexchattade med en arbetskompis, och har försökt göra rätt för mig sen dess och ångrar det nåt fruktansvärt.
så ingen av oss har rent mjöl i påsen.
jag går nu i banorna att inte köpa huset. Känns som jag enbart agerar på känsla och vill att det ska vara bra för barnen, men det måste ju också kännas bra för mig.
så ingen av oss har rent mjöl i påsen.
jag går nu i banorna att inte köpa huset. Känns som jag enbart agerar på känsla och vill att det ska vara bra för barnen, men det måste ju också kännas bra för mig.
Det låter rätt klokt att inte rusa in i det. Som det låter verkar ni båda två vara inställda på att dela på er.Ensamstående mamma skrev:
Om ni kan göra det under kontrollerade former vinner båda på det. Till exempel att härda ut, få huset i ett skick där det går att sälja till ett hyfsat pris som ger er båda två startkapital till ett eget boende.
Jag tror ni gör rätt i att sälja av huset och sen dela på sista raden på notan och sen skilja er, jag uppfattar det som att han har bestämt sig och inte kommer att komma tillbaka, därför han inte vill prata om det, så tror jag det ligger till.
Återigen varning för hobbypsykologi baserat på för lite info, men jag tror att ni ändå ha en rimlig chans att fortsätta vara gifta. Ni älskar varandra fortfarande - vilket är viktigt. Hade det varit så att kärleken ersatts av förakt hade det varit svårare. Ni har också barn och hus som binder ihop er. Och sen är ni faktiskt gifta, och då har man lovat varandra att hålla ihop i nöd och lust. Det är iallafall något som jag tar på allvar. Hamnar förhållandet i "nöd" så försöker man iallafall rätta upp det innan man skiljer sig.
Det du skriver i den här tråden indikerar några problem. Till att börja med så verkar din man ha lite problem med att hantera sina känslor. Att han inte vill prata om dem kan bero på att han skäms för dem, eller inte kan sätta ord på dem. Kanske känner han sig låst och ofri i familjelivet, och agerar därför i panik? Kanske känner han sig otillräcklig, misslyckad som man och skäms när han inte klarar av att hantera barnen själv, och är beroende av sina föräldrar fast han snart är 40? Och ger du honom förtroendet att försöka själv, eller är du - likt många kvinnor - där och flaxar och "tar över" och låter honom inte försöka på sitt sätt? Det är ett bra sätt att ta död på lusten att lära sig isåfall.
Sedan har ni inte respekterat andan i äktenskapslöftena, vilket verkar ha bidragit till att radera ut ert förtroendekapital. Förtroende är grundläggande i en relation. Finns ett starkt förtroende så fungerar vardagslivet smidigt, och man tenderar till att tolka händelser positivt. Förtroende fungerar som ett bankkonto. När man håller sina löften, visar vänlighet och visar att man vågar lita på den andre gör man en "insättning" på förtroendekontot. När man bryter löften gör man ett "uttag" på kontot. Jag tror att ni måste aktivt bygga upp ett nytt förtroende.
Sedan verkar ni ha problem i er kommunikation. Visst kan man stå och skrika på varandra ibland utan att det är någon katastrof, men det är inte särskilt konstruktivt och obehagligt för barnen. Min erfarenhet är är att majoriteten av alla gräl handlar om misslyckad kommunikation. Man har inte lyckats kommunicera sina förväntningar, önskemål eller liknande till partnern vilket leder till besvikelse, eller att någon känner sig sårad, överkörd eller förbisedd. Det här är också ett hanterbart problem. Den enkla lösningen är att prata klarspåk och försäkra sig om att den andre förstått, eftersom ingen är tankeläsare. Det här går att öva upp!
Jag tycker fortfarande att ni ska gå i familjeterapi. Det finns proffs som jobbar med sånt här dagligen.
Det du skriver i den här tråden indikerar några problem. Till att börja med så verkar din man ha lite problem med att hantera sina känslor. Att han inte vill prata om dem kan bero på att han skäms för dem, eller inte kan sätta ord på dem. Kanske känner han sig låst och ofri i familjelivet, och agerar därför i panik? Kanske känner han sig otillräcklig, misslyckad som man och skäms när han inte klarar av att hantera barnen själv, och är beroende av sina föräldrar fast han snart är 40? Och ger du honom förtroendet att försöka själv, eller är du - likt många kvinnor - där och flaxar och "tar över" och låter honom inte försöka på sitt sätt? Det är ett bra sätt att ta död på lusten att lära sig isåfall.
Sedan har ni inte respekterat andan i äktenskapslöftena, vilket verkar ha bidragit till att radera ut ert förtroendekapital. Förtroende är grundläggande i en relation. Finns ett starkt förtroende så fungerar vardagslivet smidigt, och man tenderar till att tolka händelser positivt. Förtroende fungerar som ett bankkonto. När man håller sina löften, visar vänlighet och visar att man vågar lita på den andre gör man en "insättning" på förtroendekontot. När man bryter löften gör man ett "uttag" på kontot. Jag tror att ni måste aktivt bygga upp ett nytt förtroende.
Sedan verkar ni ha problem i er kommunikation. Visst kan man stå och skrika på varandra ibland utan att det är någon katastrof, men det är inte särskilt konstruktivt och obehagligt för barnen. Min erfarenhet är är att majoriteten av alla gräl handlar om misslyckad kommunikation. Man har inte lyckats kommunicera sina förväntningar, önskemål eller liknande till partnern vilket leder till besvikelse, eller att någon känner sig sårad, överkörd eller förbisedd. Det här är också ett hanterbart problem. Den enkla lösningen är att prata klarspåk och försäkra sig om att den andre förstått, eftersom ingen är tankeläsare. Det här går att öva upp!
Jag tycker fortfarande att ni ska gå i familjeterapi. Det finns proffs som jobbar med sånt här dagligen.
Pelpet, för att vara amatörpsykolog (eller hobbydito) tycker jag att du gör väldigt bra analyser och ger bra råd!pelpet skrev:
Men jag saknar en del i Ensamstående mammans beskrivning av familjens livssituation:
Svärföräldrarna är omnämnda, lite grand som en diffus bakgrund.
Men hur är det med Mammans egna föräldrar, och kanske syskon och övriga nära släktingar.
Hon låter så förtvivlat ensam och utsatt i sin situation, verkar inte ha någon som står bakom och stöttar henne.
Det är som att man skulle vilja kasta sig på nattåget och komma till hjälp!
För det är ju så att när man har små barn, jobb, dagis, skolor (och make/maka), och kanske tom vill unna sig någon hobby, så är det ett snärj att få det s.k. livspusslet att gå ihop.
Jag får en känsla att Mamman här har fått dra ett alltför tungt lass själv.
Och då går det obönhörligen ut över samlivet, det är närmast ett axiom.
Medlem
· Stockholm
· 77 inlägg
Åh! Kan inte säga nog hur mycket jag uppskattar er s.k hobbypsykologi som tar ända in i hjärteroten. Men tyvärr kvarstår faktum att han vill skiljas. Skilsmässan i sig kan jag leva med, det är att inte vara nära och leva på varsitt håll med våra barn som gör fysiskt ont i kroppen 
Pelpet, jag vet inte vad jag ska göra. Han har bestämt sig för att flytta och letar boende som en galning. Nu har jag sagt att jag måste tänka över köp av hus innan jag gör ett val. Det är en stor sak att som ensamstående mamma som knappt har hållit i en målarpensel ta över hela ansvaret själv. Tänk om bergvärmepumpen går sönder, eller taket börjar läcka eller fukt tränger sig in? Det är inga omöjliga scenarion. Och jag måste veta hur och om jag klarar av det. Hur får man en man som bara vill ut att se det här du nämner?
KnockOnWood, jag har mina föräldrar och syskon nära rent fysiskt. Dom bor 15 minuter bort. Hälsar sällan på, ställer sällan upp med hjälp i det vardagliga. Barnen vill inte heller vara hos dom, utan väljer farmor och farfar. Det finns en osynlig vägg där, Dom är förtvivlade över hela den här situationen och ställer upp och hjälper mig så gott dom kan, tex som medsökande till huset. Samtidigt luftar dom rätt mycket att jag ska inta försvarsställning, vilket jag inte vill. Det ger inga bra förutsättningar för någon.
Jag tycker att jag har dragit ett tungt lass själv i många år. Min man har dom senaste 3 åren renoverat på huset och jag har ansvarat för allt annat som kommer till med barn och hus, planeringar osv. Han känner sig utsatt för att jag inte uppskattat det han gjort, och detsamma känner jag. Skulle gärna att han insåg veckan som gick när han var ensam med barnen, att han såg min sida av saken, att det är tufft och få allt att rulla på och kanske få en ögonöppnare, men icke.
Märkte dessutom när jag kom hem igår att det fattas verktyg och liknande. Frågade honom rakt ut, och han säger att han har lånat sakerna och nu lämnat tillbaka dom. När förtroendekapitalet är lågt, låter det konstigt i mina öron. Så jag sa att om han kör öppna kort, inte utgår från att jag ska tro saker (hans ord, inte mina), och pratar med mig om det som finns i vårt gemensamma hus, skulle jag inte tro nåt. Det här blev bara smussligt istället. Och det är mycket sånt
Jag vill inte bli trampad på, och att veta att han funderat på skilsmässa i mer än ett år, gör att man känner sig fruktansvärd lurad. Vari ligger problemet att inte ta upp det för att komma fram till nåt gemensamt?
Pelpet, jag vet inte vad jag ska göra. Han har bestämt sig för att flytta och letar boende som en galning. Nu har jag sagt att jag måste tänka över köp av hus innan jag gör ett val. Det är en stor sak att som ensamstående mamma som knappt har hållit i en målarpensel ta över hela ansvaret själv. Tänk om bergvärmepumpen går sönder, eller taket börjar läcka eller fukt tränger sig in? Det är inga omöjliga scenarion. Och jag måste veta hur och om jag klarar av det. Hur får man en man som bara vill ut att se det här du nämner?
KnockOnWood, jag har mina föräldrar och syskon nära rent fysiskt. Dom bor 15 minuter bort. Hälsar sällan på, ställer sällan upp med hjälp i det vardagliga. Barnen vill inte heller vara hos dom, utan väljer farmor och farfar. Det finns en osynlig vägg där, Dom är förtvivlade över hela den här situationen och ställer upp och hjälper mig så gott dom kan, tex som medsökande till huset. Samtidigt luftar dom rätt mycket att jag ska inta försvarsställning, vilket jag inte vill. Det ger inga bra förutsättningar för någon.
Jag tycker att jag har dragit ett tungt lass själv i många år. Min man har dom senaste 3 åren renoverat på huset och jag har ansvarat för allt annat som kommer till med barn och hus, planeringar osv. Han känner sig utsatt för att jag inte uppskattat det han gjort, och detsamma känner jag. Skulle gärna att han insåg veckan som gick när han var ensam med barnen, att han såg min sida av saken, att det är tufft och få allt att rulla på och kanske få en ögonöppnare, men icke.
Märkte dessutom när jag kom hem igår att det fattas verktyg och liknande. Frågade honom rakt ut, och han säger att han har lånat sakerna och nu lämnat tillbaka dom. När förtroendekapitalet är lågt, låter det konstigt i mina öron. Så jag sa att om han kör öppna kort, inte utgår från att jag ska tro saker (hans ord, inte mina), och pratar med mig om det som finns i vårt gemensamma hus, skulle jag inte tro nåt. Det här blev bara smussligt istället. Och det är mycket sånt
Jag vill inte bli trampad på, och att veta att han funderat på skilsmässa i mer än ett år, gör att man känner sig fruktansvärd lurad. Vari ligger problemet att inte ta upp det för att komma fram till nåt gemensamt?
Du verkar vara en stark och förnuftig kvinna 👍
Kan det vara så att han känner sig underlägsen och vill fly från att bli t ex överkörd i vardagliga beslut ?
Tror du fixar det med huset om du vill.
Det ligger inte i könet att kunna lära sig eller utföra saker. Däremot kan tiden bli tuff med tanke på barnen etc
Var glad över dina styvföräldrar, dom växer inte på träd. Trist när morföräldrar inte har intresset men det är deras val och förlust.
Kämpa på 👍
Kan det vara så att han känner sig underlägsen och vill fly från att bli t ex överkörd i vardagliga beslut ?
Tror du fixar det med huset om du vill.
Det ligger inte i könet att kunna lära sig eller utföra saker. Däremot kan tiden bli tuff med tanke på barnen etc
Var glad över dina styvföräldrar, dom växer inte på träd. Trist när morföräldrar inte har intresset men det är deras val och förlust.
Kämpa på 👍
Det du går igenom nu är jobbigt och det kommer det vara lång tid framöver. Men hur det än blir så kommer det bli bra, men det är något du själv måste se till att det blir. Av det du skriver så låter det inte som han är något vidare att leva med. Båda känner dock att dom gjort det mesta hemma och inte fått någon uppskattning. Ni både testa att byta uppgifter med varandra, så att han tar hemmet några dagar och du renoverar.
Visst kommer det blir jobbigt för barnen om ni flyttar isär, men i längden kommer dom må bättre. Det är inte roligt att bo med föräldrar som inte kommer överens, barn känner lätt när något är fel.
Men stressa inte igenom några beslut, fundera noga på hur du vill göra med huset. Kanske sälja och skaffa något mindre radhus ist om du känner att det blir för mycket jobb. Speciellt nu när huset är mitt i en renovering, då krävs det mycket jobb, den tiden kanske du hellre vill lägga på barnen och bygga upp något bra mellan er.
Vill han inte satsa på er så är det tyvärr inte mycket att göra, men ta och lämna bort barnen en helg och sätt er ner och prata ut. Bestäm innan att en i taget pratar och den får säga exakt vad den tycker utan att den andre blir sur. Kanske går det att lösa och ni kan försöka leva ihop. Men gräv inte ner dig om det misslyckas, vänd det ist till något bra. Nu kan du ju själv bestämma din framtid utan han. Försök att vara vänner även i framtiden. Speciellt för barnens skull.
Barnen kommer alltid vara påverkade av en skilsmässa så är det, men du kan iaf se till att dom får det bra. Du kanske tom träffar en ännu bättre man som du får det helt underbart med.
Men försök få lite egen tid där ni lugnt sitter ner och pratar. Hur det än blir så kan det bara bli bättre. Alla har någon form av problem, men gå inte och håll dom inne utan prata om dom.
Se ljust på framtiden och som sagt, du bestämmer hur den ska vara och bara du kan vända den till något bra. Men blir det inte som du vill så är inte det hela världen, vänd det ist till något bra. Du är inte ensam om att vara eller varit i denna situation och många har vänt det till något bra och bara fått det bättre.
Visst kommer det blir jobbigt för barnen om ni flyttar isär, men i längden kommer dom må bättre. Det är inte roligt att bo med föräldrar som inte kommer överens, barn känner lätt när något är fel.
Men stressa inte igenom några beslut, fundera noga på hur du vill göra med huset. Kanske sälja och skaffa något mindre radhus ist om du känner att det blir för mycket jobb. Speciellt nu när huset är mitt i en renovering, då krävs det mycket jobb, den tiden kanske du hellre vill lägga på barnen och bygga upp något bra mellan er.
Vill han inte satsa på er så är det tyvärr inte mycket att göra, men ta och lämna bort barnen en helg och sätt er ner och prata ut. Bestäm innan att en i taget pratar och den får säga exakt vad den tycker utan att den andre blir sur. Kanske går det att lösa och ni kan försöka leva ihop. Men gräv inte ner dig om det misslyckas, vänd det ist till något bra. Nu kan du ju själv bestämma din framtid utan han. Försök att vara vänner även i framtiden. Speciellt för barnens skull.
Barnen kommer alltid vara påverkade av en skilsmässa så är det, men du kan iaf se till att dom får det bra. Du kanske tom träffar en ännu bättre man som du får det helt underbart med.
Men försök få lite egen tid där ni lugnt sitter ner och pratar. Hur det än blir så kan det bara bli bättre. Alla har någon form av problem, men gå inte och håll dom inne utan prata om dom.
Se ljust på framtiden och som sagt, du bestämmer hur den ska vara och bara du kan vända den till något bra. Men blir det inte som du vill så är inte det hela världen, vänd det ist till något bra. Du är inte ensam om att vara eller varit i denna situation och många har vänt det till något bra och bara fått det bättre.
Jag tror problemet egentligen är att inte den rätta vilja finns.....kanske inte från någon av er....att gå på familjeterapi och/eller psykolog kommer inte hjälpa om man själv inte vill eller ser sin del i det hela....
Min erfarenhet är att om någon ska förstå något så måste de få tänka ut det själva. Nyckeln dit är ställa frågor. Fråga honom hur han tror att du känner inför att ta över ansvaret för huset? Hur du ser på ekonomin? Hur barnen kommer att ha det efter en skilsmässa? Hur det blir med gemensamma bekanta? Hur han kommer att känna inför att ha barnen varannan vecka? Osv.
Sedan är det frågan om han bryr sig särskilt mycket om det. Han kanske tycker att du får ta ansvar för det boende du väljer efter skilsmässan. Och i praktiken har han rätt i det. Vilket boende du väljer sedan är upp till dig.
När det gäller valet av ditt eget boende, så tror jag att det är bäst att sälja huset, av flera skäl. Ett hus kan bli ett ganska dyrt boende. 3 miljoner i lån som både ska betalas räntor på och amorteras, driftkostnaderna och löpande renoveringar och underhåll drar ganska mycket pengar. Och tid. En enklare hyreslägenhet eller bostadsrätt blir i praktiken mycket billigare att bo i. Dessutom är huset en viktig del av ert liv tillsammans. Ska du gå kvar och skrota bland minnena? Och när du i framtiden träffar en ny partner - ska han då flytta hem till dig. Som någon skrev tidigare - den nye kanske inte gillar exets tapeter. Även om du absolut inte är där känslomässigt så planera för en omställningsperiod och en ny framtid som ett alternativ. Ta gärna hjälp av en klok vän eller två. Att grubbla själv fungerar dåligt.
Jag tycker att du ska vara tydlig med två saker:
- Renoveringen som har gjorts på huset har ni gjort tillsammans. Han har renoverat, och du har givit honom förutsättningarna för det genom att ta hand om barnen. Du uppskattar det arbete han har gjort, men du vill också att han visar uppskattning för att du skött markservicen.
- Du accepterar en skilsmässa med betänketid. Det finns flera fördelar med det här. Ni kan hinna avsluta renoveringen. Ni kan hinna med att gå i familjeterapi, och kanske ändra er. Om det skulle finnas någon annan kvinna i bakgrunden som han inte har berättat om så kan förälskelsen hinna gå över, och hon kan hinna ändra sig - särskilt om hon också befinner sig i en relation. Ni hinner också klargöra hur allt ska gå till (bodelning, ny ekonomi, vårdnaden för barnen etc). Du hinner också leta ny bostad. Det finns flera bra sätt att uttrycka det här på. T.ex. att du inte tänker hasta igenom något så tungt som en skilsmässa, och att du är uppriven och inte känner dig kapabel att fatta beslut just nu. Och att ett halvår ger er tid att faktiskt göra bodelningen utan stress. Be honom vänta med annat boende tills om ett halvår. Ett halvår är väl inte så mycket?
Sen känns det som att mannen behöver börja prata om annat än praktiska saker. Att baxa honom dit är inte lätt om han är ovillig eller obekväm med att prata känslor. Kanske kan du gå via hans föräldrar och säga att du behöver hjälp med att nå fram till honom? Eller helt enkelt köra tonårsmetoden och hälla i honom sprit? Även om det kanske inte blir det bästa samtalet så kanske det kan bryta isen och öppna för vidare, nyktra diskussioner. Kom ihåg att det finns alltid en ursäkt att dricka sprit (typ även om allt är åt helvete så kan ni iallfall öppna en flaska vin, eller tre). Eller helt enkelt bara göra något tillsammans som kan ge er tid att prata. T.ex. dumpa barnen hos svärföräldrarna och åka upp till fjällen och vandra en helg eller så.
Det kan vara så enkelt att prata är det ni behöver. Och bara spy ut alla känslor som ni håller för er själva till någon som lyssnar. Det brukar alltid kännas bättre att få ur sig något. Det sistnämnda använder jag i jobbet om man har missnöjda kunder. Jag åker dit, tar en utskällning, lyssnar aktivt på hur de känner det och frågar lite, ursäktar och försvarar inte särskilt mycket, förklarar min goda vilja och väntar lite. Några dagar senare brukar man kunna gå vidare med konkreta aktiviteter. I ert fall, kanske att pausa bodelningen och göra ett försök med familjeterapi.
Sedan är det frågan om han bryr sig särskilt mycket om det. Han kanske tycker att du får ta ansvar för det boende du väljer efter skilsmässan. Och i praktiken har han rätt i det. Vilket boende du väljer sedan är upp till dig.
När det gäller valet av ditt eget boende, så tror jag att det är bäst att sälja huset, av flera skäl. Ett hus kan bli ett ganska dyrt boende. 3 miljoner i lån som både ska betalas räntor på och amorteras, driftkostnaderna och löpande renoveringar och underhåll drar ganska mycket pengar. Och tid. En enklare hyreslägenhet eller bostadsrätt blir i praktiken mycket billigare att bo i. Dessutom är huset en viktig del av ert liv tillsammans. Ska du gå kvar och skrota bland minnena? Och när du i framtiden träffar en ny partner - ska han då flytta hem till dig. Som någon skrev tidigare - den nye kanske inte gillar exets tapeter. Även om du absolut inte är där känslomässigt så planera för en omställningsperiod och en ny framtid som ett alternativ. Ta gärna hjälp av en klok vän eller två. Att grubbla själv fungerar dåligt.
Jag tycker att du ska vara tydlig med två saker:
- Renoveringen som har gjorts på huset har ni gjort tillsammans. Han har renoverat, och du har givit honom förutsättningarna för det genom att ta hand om barnen. Du uppskattar det arbete han har gjort, men du vill också att han visar uppskattning för att du skött markservicen.
- Du accepterar en skilsmässa med betänketid. Det finns flera fördelar med det här. Ni kan hinna avsluta renoveringen. Ni kan hinna med att gå i familjeterapi, och kanske ändra er. Om det skulle finnas någon annan kvinna i bakgrunden som han inte har berättat om så kan förälskelsen hinna gå över, och hon kan hinna ändra sig - särskilt om hon också befinner sig i en relation. Ni hinner också klargöra hur allt ska gå till (bodelning, ny ekonomi, vårdnaden för barnen etc). Du hinner också leta ny bostad. Det finns flera bra sätt att uttrycka det här på. T.ex. att du inte tänker hasta igenom något så tungt som en skilsmässa, och att du är uppriven och inte känner dig kapabel att fatta beslut just nu. Och att ett halvår ger er tid att faktiskt göra bodelningen utan stress. Be honom vänta med annat boende tills om ett halvår. Ett halvår är väl inte så mycket?
Sen känns det som att mannen behöver börja prata om annat än praktiska saker. Att baxa honom dit är inte lätt om han är ovillig eller obekväm med att prata känslor. Kanske kan du gå via hans föräldrar och säga att du behöver hjälp med att nå fram till honom? Eller helt enkelt köra tonårsmetoden och hälla i honom sprit? Även om det kanske inte blir det bästa samtalet så kanske det kan bryta isen och öppna för vidare, nyktra diskussioner. Kom ihåg att det finns alltid en ursäkt att dricka sprit (typ även om allt är åt helvete så kan ni iallfall öppna en flaska vin, eller tre). Eller helt enkelt bara göra något tillsammans som kan ge er tid att prata. T.ex. dumpa barnen hos svärföräldrarna och åka upp till fjällen och vandra en helg eller så.
Det kan vara så enkelt att prata är det ni behöver. Och bara spy ut alla känslor som ni håller för er själva till någon som lyssnar. Det brukar alltid kännas bättre att få ur sig något. Det sistnämnda använder jag i jobbet om man har missnöjda kunder. Jag åker dit, tar en utskällning, lyssnar aktivt på hur de känner det och frågar lite, ursäktar och försvarar inte särskilt mycket, förklarar min goda vilja och väntar lite. Några dagar senare brukar man kunna gå vidare med konkreta aktiviteter. I ert fall, kanske att pausa bodelningen och göra ett försök med familjeterapi.
Redigerat:
Medlem
· Stockholm
· 77 inlägg
Tack Pelpet, men han är ovillig och vill ha besked. Nu har jag sagt att jag behöver tid att tänka över det och vill inte förhasta mig. Det kan ta 1 vecka eller 3 månader. Men det är fortfarande ett beslut och jag kan inte ge honom besked och det är mitt veto just nu. Och eftersom att det är han som valt att gå, får han lösa sin boendesituation under tiden. Jag behöver känna efter om jag klarar av ett husköp, bo här själv och allt annat som kommer med i bilden. Jag förklarade att en manlig arbetskompis som bott i hus i många år skulle komma och ta en kaffe för att se hur mycket jobb det krävs i ett första skede. Reaktionen blev att jag tydligen ska planera min framtid ihop med honom och han ska hjälpa till att välja tapeter. Klarar snart inte av det här mer...
Han behöver absolut prata och jag med för den delen, men han är inte känslomässigt mottaglig, det är rätt uppenbart. Sprit kan vara en idé
Och ställa frågor till honom och hoppas på att han inser vilket stort beslut det är för mig.
Mitt beslut nu är att inte ta ett beslut och njuta av tiden med barnen på egen hand.
TACK!!!
Han behöver absolut prata och jag med för den delen, men han är inte känslomässigt mottaglig, det är rätt uppenbart. Sprit kan vara en idé
Och ställa frågor till honom och hoppas på att han inser vilket stort beslut det är för mig.
Mitt beslut nu är att inte ta ett beslut och njuta av tiden med barnen på egen hand.
TACK!!!
Med risk att låta väldigt krass så uttalar jag mig i det jag kan; ekonomi. Sälj huset gör er kvitt lånen och betala in reavinstskatter från nu och tidigare.
Sen går du lugnt vidare och letar det boende som passar dig.
Så småningom visar det sig varför han vill separera. Jag känner många som separerat, men inga män som gjort det för att finna sig själv. Finna andra, eller så har de redan funnit. Så behöver det inte alls vara i ert fall, men det är det allra vanligaste vi ser i mitt yrke i alla fall.
Sen går du lugnt vidare och letar det boende som passar dig.
Så småningom visar det sig varför han vill separera. Jag känner många som separerat, men inga män som gjort det för att finna sig själv. Finna andra, eller så har de redan funnit. Så behöver det inte alls vara i ert fall, men det är det allra vanligaste vi ser i mitt yrke i alla fall.
Jag går OT lite kort för att jag inte kan låta bli. Xdigger du kanske är stockholmare i grunden, men det är iaf så där jag vuxit upp att "funkis" betyder "fungerar" som i "Kan du på tisdag? -Ja det är funkis!". Så "Funkis hus" har en rätt annan innebörd än "Funkishus" .. Mitt hus är för övrigt funkis, men inte ett funkishus. Skål. Förlåt.xdigger skrev: