Medlem
· Stockholm
· 77 inlägg
Jag är övertygad om att barn mår bättre i en familj med sammanhållande föräldrar. Dom såren som en skilsmässa orsakar hur "lycklig" en skilsmässa än är, är inget jag är beredd att satsa mina barns liv på. Det är deras framtid vi pratar om. Att det är mer vanligt med separerade föräldrar betyder inte att det är bra för barnen, bara att föräldrarna har varit egoistiska nog att sätta sig själv före sina barn och leva i nån lögn om att "mår jag bra mår mina barn bra".hekosi skrev:
Men jag förstår vad du menar. Jag vill inte heller att han stannar kvar när han ger mig alternativen att stanna och dö eller separera.
Tack för lyckönskningarna det uppskattar jag. Ska göra allt jag kan för att mina barn ska få en trygghet och kärlek som dom kan leva ett gott liv på.
Tjaa.. 40 års kris har vi väl kanske alla haft. Tänkte aldrig på det som en 40 årskris, men det stämmer nog att det relativt lilla vi har grälat genom åren, inföll under den perioden.
Jag har två bekanta där det blev skillsmässa, i ena fallet begrep vi överhuvudtaget aldrig vad som hände. Mannen i familjen "fick en knäpp", och fortsatte med i princip samma liv som inom familjen, fast på egen hand.. I det andra fallet avancerade maken snabbt i näringslivet, och bestämde sig för att leva singelliv med sportbilar, extremdyr lägenhet osv. Kändes ganska patetiskt att han valde BMW (tvåsitsig) före barnen.
Jag har två bekanta där det blev skillsmässa, i ena fallet begrep vi överhuvudtaget aldrig vad som hände. Mannen i familjen "fick en knäpp", och fortsatte med i princip samma liv som inom familjen, fast på egen hand.. I det andra fallet avancerade maken snabbt i näringslivet, och bestämde sig för att leva singelliv med sportbilar, extremdyr lägenhet osv. Kändes ganska patetiskt att han valde BMW (tvåsitsig) före barnen.
Som förmodligen de flesta andra av er har jag haft både nära vänner och mer avlägsna bekanta där förhållandet knakat betänkligt i fogarna, men man har lyckats med att rädda det hela och faktiskt gå stärkta ur krisen.
Du/ni har förstås redan varit inne på den tanken, men den tål väl att upprepas: Familjerådgivning.
Du/ni har förstås redan varit inne på den tanken, men den tål väl att upprepas: Familjerådgivning.
Disclaimer: Ensamstående Mamma - Ta det som jag skriver här med rejält många nypor salt. Jag är enbart hobbypsykolog, och vet dessutom ingenting mer om dig och din familj förutom det som står i den här tråden. Förhoppningsvis har moderatorerna överseende med att det är OT och fel forum 
.
40-årskris, eller medelålderskris, verkar vara hyfsat vanligt förekommande. Det kan arta sig i att man ifrågasätter vad man egentligen har åstakommit i livet och bestämmer sig för att göra något drastiskt. Typ göra en svensk klassiker, en Ironman, byta jobb, byta partner osv. Det kan också vara så att man känner sig kvävd av alla måsten som man upplever att det moderna familjelivet lägger på en, i form av inrutad tillvaro och förväntningar från alla möjliga håll. Att man kan känna sig strypt och vilja fly är låter inte så konstigt. Det finns massor att läsa på nätet om detta.
Jag har inte något rakt svar på hur man hanterar problemet, men här är några strategier som kan vara värda att fundera på.
- Ta hjälp av proffs. Familjerådgivning låter som en bra idé.
- Välj ett konstruktivt förhållningssätt. Det mänskliga psyket är en komplex apparat, och livet går i vågor. Vissa perioder är det bra. Ibland kan man drabbas av rejäla svackor, depressioner och likande. Välj att se det som att din man är i en rejäl svacka, och acceptera att du och barnen får ta massor av skit från honom på grund av hans tillstånd. Ett sådant förhållningssätt underlättar din vardag, och förenklar en eventuell försoningsprocess.
- Staka ut en egen väg framåt, så att du har klart för dig hur den ska gå till. Köpa ut mannen, bodelning, vem ska ha vårdnaden osv.
- Sätt av en begränsad tidsperiod där ni försöker omdefiniera och renovera förhållandet. T.ex. ett år. Sedan lämnar ni in skilsmässohandlingarna. Under året kan ni agera på olika sätt. Rådgivning. Kanske till och med separera? Låta mannen sätta sig i ett torp i skogen. Efter ett år så kanske han upptäcker att livet tillsammans med sin familj faktiskt var rätt bra. Behåll huset i gemensam ägo under tiden.
- Ge inte mannen valet att ta tillbaks dig när helst det passar honom, utan tydliggör att en separation är ömsesidig och att du kommer att förbereda dig för att gå vidare i livet. En eventuell återförening kommer du att överväga då om det blir aktuellt. På det sättet bevarar du din egen värdighet samtidigt som du blir attraktivare för mannen, eftersom du faktiskt inte är tillgänglig.
.40-årskris, eller medelålderskris, verkar vara hyfsat vanligt förekommande. Det kan arta sig i att man ifrågasätter vad man egentligen har åstakommit i livet och bestämmer sig för att göra något drastiskt. Typ göra en svensk klassiker, en Ironman, byta jobb, byta partner osv. Det kan också vara så att man känner sig kvävd av alla måsten som man upplever att det moderna familjelivet lägger på en, i form av inrutad tillvaro och förväntningar från alla möjliga håll. Att man kan känna sig strypt och vilja fly är låter inte så konstigt. Det finns massor att läsa på nätet om detta.
Jag har inte något rakt svar på hur man hanterar problemet, men här är några strategier som kan vara värda att fundera på.
- Ta hjälp av proffs. Familjerådgivning låter som en bra idé.
- Välj ett konstruktivt förhållningssätt. Det mänskliga psyket är en komplex apparat, och livet går i vågor. Vissa perioder är det bra. Ibland kan man drabbas av rejäla svackor, depressioner och likande. Välj att se det som att din man är i en rejäl svacka, och acceptera att du och barnen får ta massor av skit från honom på grund av hans tillstånd. Ett sådant förhållningssätt underlättar din vardag, och förenklar en eventuell försoningsprocess.
- Staka ut en egen väg framåt, så att du har klart för dig hur den ska gå till. Köpa ut mannen, bodelning, vem ska ha vårdnaden osv.
- Sätt av en begränsad tidsperiod där ni försöker omdefiniera och renovera förhållandet. T.ex. ett år. Sedan lämnar ni in skilsmässohandlingarna. Under året kan ni agera på olika sätt. Rådgivning. Kanske till och med separera? Låta mannen sätta sig i ett torp i skogen. Efter ett år så kanske han upptäcker att livet tillsammans med sin familj faktiskt var rätt bra. Behåll huset i gemensam ägo under tiden.
- Ge inte mannen valet att ta tillbaks dig när helst det passar honom, utan tydliggör att en separation är ömsesidig och att du kommer att förbereda dig för att gå vidare i livet. En eventuell återförening kommer du att överväga då om det blir aktuellt. På det sättet bevarar du din egen värdighet samtidigt som du blir attraktivare för mannen, eftersom du faktiskt inte är tillgänglig.
Ta kontakt med banken och se vad det finns för alt överhuvudtaget!
Det kommer bli väldigt viktigt att ha klart för sig vad som gäller och efter det komma fram till en lösning med ditt X
Att sälja ett hus mitt i en pågående renovering är aldrig positivt....inte ens i Sthlm.
Välj varsin mäklare som gör värdering och ta sedan snittet på det så finns iaf inte det att tjafsa om sedan....
Läs på....är du inte påläst är du 2a....
Lycka till och stå på dej.
Det kommer bli väldigt viktigt att ha klart för sig vad som gäller och efter det komma fram till en lösning med ditt X
Att sälja ett hus mitt i en pågående renovering är aldrig positivt....inte ens i Sthlm.
Välj varsin mäklare som gör värdering och ta sedan snittet på det så finns iaf inte det att tjafsa om sedan....
Läs på....är du inte påläst är du 2a....
Lycka till och stå på dej.
Och lämna känslorna hemma :-/ problemet brukar vara att man förlorar minst i er situation på att vara rationell och pragmatisk. Tyvärr.
Och påminn honom om att det är hans barn som far illa. Det är er gemensamma skyldighet att barnen kommer igenom detta utan men. Inte din, inte hans - er.
Och påminn honom om att det är hans barn som far illa. Det är er gemensamma skyldighet att barnen kommer igenom detta utan men. Inte din, inte hans - er.
Nja...jag skulle undvika att blanda in barnen i diskussionen...självklart är det eran gemensamma skyldighet att barnen mår så bra som möjligt men försök inte använda barnen som ett vapen eller argument...inte heller som budbärare....var rationell och påläst....undvik advokater....sunqan skrev:
Medlem
· Västra Götaland
· 3 799 inlägg
Regel #1 vid separation, ta det lugnt och undvik provokation. Separerade själv (utan gemensamma barn men ett bonusbarn) för drygt 10 år sedan. Säger som så: försök vara kompisar så långt det går. Ni skall dela vårdnaden och må bra i många år och era barn med. Lämna känslorna utanför och var inte girig.
Fråga ert försäkringsbolag om juridisk rådgivning täcks in. Fråga en jurist/skatteexpert hur huskalkylen skall göras så det blir rättvist för båda. Även om ni får betala själva så konsultera en expert för ett par tusenlappar så ni får svart på vitt. Slit inte mer på varandra genom att försöka fundera ut hur ni skall deklarera, slutar lätt i käbbel om småpengar. I värsta fall så ring skatteverket och fråga om hjälp fast det är inte riktigt deras sak men de brukar vara hjälpsamma.
Inte fel som Pelpet skriver att separera på prov men jag tror att vill han skiljas så är kärleken slut och det är svårt att komma tillbaka. Bättre att ni är kompisar och glada med delad vårdnad än att barnen växer upp i en familj är ni inte pratar med varandra förutom lördagsgrälet när han super till och du vrålar hysteriskt hela kvällen så grannarna hör och barnen blir uttittade i området.
Sluta inte som en kompis bekant där det gick överstyr och det slutade med att varannan vecka när mannen skulle ha barnen så parkerade han och hon på samma parkeringsplats med 20 meters avstånd och barnen fick gå ensamma från ena bilen till den andra modell fångutväxling för att föräldrarna inte tålde varandra.
Fråga ert försäkringsbolag om juridisk rådgivning täcks in. Fråga en jurist/skatteexpert hur huskalkylen skall göras så det blir rättvist för båda. Även om ni får betala själva så konsultera en expert för ett par tusenlappar så ni får svart på vitt. Slit inte mer på varandra genom att försöka fundera ut hur ni skall deklarera, slutar lätt i käbbel om småpengar. I värsta fall så ring skatteverket och fråga om hjälp fast det är inte riktigt deras sak men de brukar vara hjälpsamma.
Inte fel som Pelpet skriver att separera på prov men jag tror att vill han skiljas så är kärleken slut och det är svårt att komma tillbaka. Bättre att ni är kompisar och glada med delad vårdnad än att barnen växer upp i en familj är ni inte pratar med varandra förutom lördagsgrälet när han super till och du vrålar hysteriskt hela kvällen så grannarna hör och barnen blir uttittade i området.
Sluta inte som en kompis bekant där det gick överstyr och det slutade med att varannan vecka när mannen skulle ha barnen så parkerade han och hon på samma parkeringsplats med 20 meters avstånd och barnen fick gå ensamma från ena bilen till den andra modell fångutväxling för att föräldrarna inte tålde varandra.
Jag har några gratisreflektioner:
Tänk inte "mina barn". Du har inte rätt till barnen, och inte pappan heller - det är barnen som har rätt till sina båda föräldrar.
Vad har din man för förslag till lösning? Ta inte en massa ansvar för honom och hans behov. Han är vuxen, låt honom ta ansvar och däri ligger att söka proffshjälp när det behövs. Varför ska du ge honom pengar för att du ska ta över amorteringarna? Låt honom gå om han gör det men han står fortfarande för sin del av huslånet.
Ovanstående gäller framför allt om han plötsligt fått en "knäpp" nu vid 40 och ska ut i skogen och hitta sig själv. Om ni däremot båda länge sett att ni varit på väg utför i förhållandet bör ni båda ta ansvar för separationen.
Sen är det inte sant att skilsmässa automatiskt är ett nederlag för barnen, om alternativet är att leva under samma tak men i en död, bitter och förgiftad relation, det drabbar också barnen.
Tänk inte "mina barn". Du har inte rätt till barnen, och inte pappan heller - det är barnen som har rätt till sina båda föräldrar.
Vad har din man för förslag till lösning? Ta inte en massa ansvar för honom och hans behov. Han är vuxen, låt honom ta ansvar och däri ligger att söka proffshjälp när det behövs. Varför ska du ge honom pengar för att du ska ta över amorteringarna? Låt honom gå om han gör det men han står fortfarande för sin del av huslånet.
Ovanstående gäller framför allt om han plötsligt fått en "knäpp" nu vid 40 och ska ut i skogen och hitta sig själv. Om ni däremot båda länge sett att ni varit på väg utför i förhållandet bör ni båda ta ansvar för separationen.
Sen är det inte sant att skilsmässa automatiskt är ett nederlag för barnen, om alternativet är att leva under samma tak men i en död, bitter och förgiftad relation, det drabbar också barnen.
Man måste inte deala om det på det sättet ni beskriver:
http://www.domstol.se/Familj/Bodelning/
Du bör prata med någon som kan hjälpa till, t.ex.
http://www.familjensjurist.se/vara-tjanster/bodelning
http://www.domstol.se/Familj/Bodelning/
Du bör prata med någon som kan hjälpa till, t.ex.
http://www.familjensjurist.se/vara-tjanster/bodelning
Helt värdelöst att ha honom kvar i huset btw. Vill han skiljas så får han flytta.
Så vet han också hur det blir om 6 månader och kan värdera situationen.
Och du kommer må mycket bättre av att gå vidare och slippa se honom varje dag.
Så vet han också hur det blir om 6 månader och kan värdera situationen.
Och du kommer må mycket bättre av att gå vidare och slippa se honom varje dag.
Medlem
· Stockholm
· 77 inlägg
tack för ditt svar. Rent juridiskt kan jag inte slänga ut honom då det är bådas hus oavsett situation. Och det ger inga bra förutsättningar för framtiden heller.JohanKjellgren skrev:
Ta hjälp av banken, vi bankmän är ganska bra på ekonomi, lån och skatter.
Sen är mitt råd ändå att ni säljer så att du har ett rent bord att starta från. Ingen av er gör då en bättre affär än den andre gör. Du kanske drar på dig lån i överkant annars, över 3 M för en ensam person blir jobbigt när räntorna går upp lite till, du kommer ju snart att hamna över max avdragsgränsen för räntor och det pratas mycket om amorteringskrav och liknande.
Köp dig sen en bostad som passar dig och som inte kräver renoveringsinsats. Det är mycket lättare att jobba med en renovering om man är två.
Sen är mitt råd ändå att ni säljer så att du har ett rent bord att starta från. Ingen av er gör då en bättre affär än den andre gör. Du kanske drar på dig lån i överkant annars, över 3 M för en ensam person blir jobbigt när räntorna går upp lite till, du kommer ju snart att hamna över max avdragsgränsen för räntor och det pratas mycket om amorteringskrav och liknande.
Köp dig sen en bostad som passar dig och som inte kräver renoveringsinsats. Det är mycket lättare att jobba med en renovering om man är två.
Ursäkta att jag skriver det, men det låter nästan som om du eller han går och hoppas på en nytändning.Ensamstående mamma skrev:
Du får tänka vad du vill, men jag håller i alla fall tummarna
Förhoppningsvis varar inte en 40års kris för alltid.KnockOnWood skrev:Ursäkta att jag skriver det, men det låter nästan som om du eller han går och hoppas på en nytändning.
Du får tänka vad du vill, men jag håller i alla fall tummarna
Håller också tummarna för en bra fortsättning framöver.