Pågående skilsmässa hjääälp!!

[xdigger]

Jo fast jag menar inte så. Jag menar att välja bort sina barn helt, att inte vilja träffa sina egna ungar.

Att folk skiljer sig är en helt annan sak som ibland är nödvändig, felet många gör är att stanna kvar för sina barn. Barn blir inte lyckligare av att se sina föräldrar bråka!

 

[KnockOnWood]

Jag håller med dig, tror att jag har svårt att uttrycka vad jag menar bara.

 

[xdigger]

Det är lugnt mannen, trodde bara att du missade andemeningen!

 

[elpaco]

Hmm i förrgår manade en av oss till att återföra tråden till TS utgångsämne, och nu när jag läser har vi två sidor med eeehrm tja där vi slutade. Inte mig emot iofs, det TS vill prata om borde väl vara i centrum ..

 

[Ensamstående mamma]

Det är en mycket viktig sida i den här röran. Under veckan som har gått när jag varit ensam med barnen har jag känt ett lugn och avslappnad och varit en bättre mamma. Sorgsen, ensam men ett märkligt lugn. Acceptans kanske? Jag har kunnat fokusera på oss 3 och försökt få rätsida på tankarna. En vecka ifrån barnen var helvetet på jorden men eftersom jag är kluven i husköpsfrågan står jag mellan 2 val just nu: fortsätta varannan vecka ett tag till eller meddela mannen att jag köper huset och inte kommer flytta varannan vecka. Min magkänsla säger stanna kvar, barnen mår bäst av det nu, vi bråkar inte och vi får tillfälle att prata mer vardagligt och inte föra en smskonversation som nu. Hur svårt ska det va o bestämma sig

 

[Anonymiserad 88753]

Ja ibland får pappor inte vara pappor på grund av att myndigheter ofta tycker att mammor är alltid bra föräldrar och pappor är alltid sämre föräldrar. Har en kompis som råkat ut för det. Jämställdhet, jo man tackar. Jag förstår heller inte varför man som förälder väljer att inte vara förälder, detta är ännu mer obegripligt för mig. Skulle ALDRIG välja bort min dotter och skulle heller aldrig kunna leva utan henne.

Fast det är faktiskt inte sant! Det är rent BS. Däremot finns det tyvärr många bittra män som skyller allt på sitt ex och på myndigheter. Det finns ingen juridisk möjlighet för en mamma att neka pappan att vara förälder bara för att hon vill ha barnen för sig själv.

Sen att några föräldrar, både mammor och pappor, väljer att inte ha så mycket kontakt efter en separation kan ju just vara för att man vill sitt barns bästa. Jag tycker det är en enorm kärleksförklaring att avstå från sitt barn om man vet att barnet har det bäst hos tex pappan och styvmamman. Att bara klamra sig fast vid sitt barn är ju inte heller att tänka på barnets bästa.

 

[Anonymiserad 88753]

... felet många gör är att stanna kvar för sina barn. Barn blir inte lyckligare av att se sina föräldrar bråka!

Fast jag vet också många som är lyckliga av att stanna kvar. Jag vet många som inte är ihop längre men som fortfarande är gifta. De har då valt att vara kompisar istället men var och en lever sitt eget liv. De är då som två kompisar som delar bostad och sen har de särboförhållanden ibland lite till och från men det är inget som påverkar barnens liv. Man kan visst vara lycklig på det sättet också.

OBS! En separation gör inte att föräldrarna slutar bråka. Det tragiska idag tycker jag är att många barn tvingas fortsätta att leva mitt i föräldrarnas gräl trots att de separerat.

 

[pelpet]

Det är en mycket viktig sida i den här röran. Under veckan som har gått när jag varit ensam med barnen har jag känt ett lugn och avslappnad och varit en bättre mamma. Sorgsen, ensam men ett märkligt lugn. Acceptans kanske? Jag har kunnat fokusera på oss 3 och försökt få rätsida på tankarna. En vecka ifrån barnen var helvetet på jorden men eftersom jag är kluven i husköpsfrågan står jag mellan 2 val just nu: fortsätta varannan vecka ett tag till eller meddela mannen att jag köper huset och inte kommer flytta varannan vecka. Min magkänsla säger stanna kvar, barnen mår bäst av det nu, vi bråkar inte och vi får tillfälle att prata mer vardagligt och inte föra en smskonversation som nu. Hur svårt ska det va o bestämma sig

Lätt att bestämma sig, men när det gäller en sån viktig sak som ett husköp så ska man inte stressa. Tid är en viktig faktor när det gäller att fatta beslut. Låt det ta tid, och vrid och vänd på det och bolla det med vänner och andra. Då kan du fatta ett bra beslut. Låt inte lite tillfälligt obehag skynda på situationen. Då kan du fatta ett bra beslut. Har ni ens kommit överens vad du ska köpa huset för, t.ex?

I ditt fall hade jag utarbetat två alternativ, och försökt göra helhetsanalyser på dem och vad de skulle innebära då man försöker göra de så bra som möjligt. Köpa huset och bo kvar, eller flytta till ett annat boende.

Så red ut vad det skulle kosta att bo kvar, köpeskilling osv. Men gå samtidigt på lite visningar på alternativa boenden, radhus, lägenheter - och ta med barnen och se vad de tycker.

Skönt att det börjar kännas bättre iallafall. Det kan vara värt att påminna om att en skilsmässa inte behöver vara dålig, utan kan leda till ett bättre liv också.

 

[Sir Duke]

TS, vill du skiljas, eller är det bara din man som vill (eller tror att han vill)?

Om det övervägande är han som dikterar och stressar så låt honom själv planera sitt boende och ekonomi och lösningar för era barn etc etc etc. Därefter kan han komma till dig med ett bud på att bli utköpt eller andra förslag. Jag tycker du ska släppa en del på ansvaret du verkar ta för er och barnen. Bli mer affärsmässig gentemot honom.

Jag förstår att allt inte kommer fram och jag respekterar att du säger att han är en fantastisk pappa - men om han inte kan få fram mat på bordet eller rena kläder utan farmor och farfar så finns det antingen en sjuklig oförmåga eller ett attitydfel.

 

[Ensamstående mamma]

Tack Pelpet. Jag måste ju vrida och vända på det här ur alla aspekter och summan blir ändå köp loss huset tror jag. Finns ju en annan aspekt av det dock och det är att skulle vi sälja och inte få 4,1 kommer varken han eller jag ha råd att köpa nytt boende i närområdet. Och min illvilliga sida i det här säger varför ska jag göra det lätt för honom när han lämnar mig? Samtidigt som jag varken kan eller vill hålla fast i nån som inte vill leva med mig och försvårar även min egen situation om vi skulle sälja. Bara att veta att jag inte behöver betala lagfart och pantbrev för nytt boende är värt mycket. Känslorna i väggarna har jag den här veckan känt är hanterlig och jag får sätta min egen prägel på det. Sen vet jag ju inte hur det kommer vara när han väl flyttar ut.

Ett utköp skulle kanske vara den bästa lösningen för mig och våra barn. Jag slipper huvudvärken med nytt boende,ekonomin kring det, oro över förs.priset, tryggheten för barnen men också mig själv och kan bygga upp något alldeles eget och verkligen visa vad jag går för. Tankarna går också kring vad man gör när man inte kommer ha barnen. För att inte förgås av ångest, oro och saknad är det väl bra att hålla tankarna på annat. Vad är bättre än att se om sitt hus och underhålla det? Hur skulle barnen klara av omställningen från hus till lägenhet och förmodligen behöva flytta långt bort från sina vänner och skola?

Baserat på dagens räntenivå och amorteringar klarar jag det ekonomiska. Även med en höjning till 5% går det, men vid 7% börjar det bli svårt. Så att bygga upp en buffert är viktigt. Jag kommer också behöva köpa nya saker till hemmet i ett första skede när vi delat upp allt.

Fick ett förslag om att han kunde tänka sig att köpa loss huset, men då säljer jag det hellre. Att han först vill skilja sig och sen kicka ut mig skulle vara alldeles för mycket för att kunna ha en rimlig relation efter.

Kände mig så fruktansvärt utsatt häromdagen då våra gemensamma vänner kom förbi och jag frågade mannen i den familjen vad han trodde om att jag skulle kunna bo kvar i huset och klara det själv (jag vet att det är bara jag som kan svara på den frågan egentligen). Han var väldigt medgörlig men avslutade fikat med att säga att när min man var ensam i huset med barnen förra veckan var första gången han sett honom glad och avslappnad.
Känns som att det var riktat mot mig, men försöker ändå tänka att ja det har ju varit hans val att inte prioritera barnen utan annat och det är klart han är glad om han nu måste avsätta tid för barnen.

Det märks att dom har tagit parti, trots att det var det sista jag ville..

 

[Ensamstående mamma]

TS, vill du skiljas, eller är det bara din man som vill (eller tror att han vill)?

Om det övervägande är han som dikterar och stressar så låt honom själv planera sitt boende och ekonomi och lösningar för era barn etc etc etc. Därefter kan han komma till dig med ett bud på att bli utköpt eller andra förslag. Jag tycker du ska släppa en del på ansvaret du verkar ta för er och barnen. Bli mer affärsmässig gentemot honom.

Jag förstår att allt inte kommer fram och jag respekterar att du säger att han är en fantastisk pappa - men om han inte kan få fram mat på bordet eller rena kläder utan farmor och farfar så finns det antingen en sjuklig oförmåga eller ett attitydfel.

Det är min man som vill skiljas, inte jag. Jag känner mig stressad i att ta ett beslut då han redan lagt fram alternativen och jag inte vill bo annat än i huset, dels för barnen, mig själv men också om det är jag som ska köpa loss är det väl ändå inte han som ska få bo där varannan vecka? Rent juridiskt är det ju inte mitt än.

Jag tar på mig väldigt mycket ansvar och har dragit det tunga lasset genom alla år. Som sagt typisk kvinnofälla att sätta sig i. Jag tar allt ansvar för hemmet, han renoverar och hämtar barn, lagar middag när jag ber om det.

Han är en fantastisk pappa på alla sätt och vis, och han kommer lösa det praktiska med barnen. Men han kommer inte klara det själv varannan vecka, utan mina svärföräldrar kommer ställa upp och hämta barnen och ta hand om dom från tid till tid. Det var det jag menade med att jag kommer ha gemensam vårdnad med pappan och farmor/ farfar.

 

[Ensamstående mamma]

För att det inte ska bli några missförstånd är det såklart så att även han har dragit tunga lass genom åren. Tror det är viktigt att det framkommer.

 

[pelpet]

Han var väldigt medgörlig men avslutade fikat med att säga att när min man var ensam i huset med barnen förra veckan var första gången han sett honom glad och avslappnad.
Känns som att det var riktat mot mig, men försöker ändå tänka att ja det har ju varit hans val att inte prioritera barnen utan annat och det är klart han är glad om han nu måste avsätta tid för barnen.

Det märks att dom har tagit parti, trots att det var det sista jag ville..

Det kan också tolkas som att vännen noterat att det finns starka skäl för skilsmässa, då maken uppenbarligen inte längre trivs i relationen. Det är inte ett angrepp på dig på något sätt, och det behöver inte ligga någon illvilja bakom.

Det behöver inte heller vara så att de har tagit någons parti. En skilsmässa är inte en motsättning eller kamp, utan ett uppbrott från en dåligt fungerande relation. Jag och min fru har oftast tyckt att det varit tråkigt när par i vänkretsen bryter upp. Ofta har man också haft en förståelse varför det skett.

 

[Ensamstående mamma]

Har precis fått reda på att han träffat en annan. När man trodde att man inte kunde falla djupare.

 

[KnockOnWood]

Kan ju också vara bra att ha fakta på bordet!
Även om det naturligtvis känns kymigt nu.

Så vet du vad du skall jobba dig upp ifrån och behöver inte fundera så mycket på om och ifall och så.
Osäkerhet är ju rätt nedbrytande. Nu vet du.