Har jobbat en hel del i leksaksbutik och då får man ju se en del "bortskämda" ungar. Vad som är intressant är att det absolut inte är samma barn som skäms bort (om ni förstår vad jag menar). De barn vars föräldrar gladeligen skämmer bort sina barn med leksaker är ofta väldigt glada och trevliga och har en rätt bra förståelse för materiellt värde medans många barn där föräldern är väldigt restrektiv med vad barnen får kan vara hur odrägliga som helst, skriker när dom får ett nej och respektar inte andras egendom. (Och nu pratar jag om hur barnen är i allmänhet inte vid själva köpet).
Jag tror det beror på att de föräldrar som skämmer bort sina barn med leksaker även skämmer bort dom med lek, samt att barn som ser sina föräldrar köpa massa saker till sig själva men där dom själv inte får den möjligheten känner sig orättvist behandlad och beter sig därefter. Tror alltså inte att man kan "köpa sig till" snälla barn, men det är en myt att barn som skäms bort blir odrägliga.
Jag tror det beror på att de föräldrar som skämmer bort sina barn med leksaker även skämmer bort dom med lek, samt att barn som ser sina föräldrar köpa massa saker till sig själva men där dom själv inte får den möjligheten känner sig orättvist behandlad och beter sig därefter. Tror alltså inte att man kan "köpa sig till" snälla barn, men det är en myt att barn som skäms bort blir odrägliga.
Det ligger nog en del i det.
Det finns barn som är svältfödda på kärlek men har allt materiellt man kan begära och vice versa samt allt däremellan.
Hur ohängda ungarna är beror nog såväl på genetisk disposition och föräldrarnas möjlighet att skapa god rappor med sina barn. Med materiell affluens har det nog mindre att skaffa.
Det finns barn som är svältfödda på kärlek men har allt materiellt man kan begära och vice versa samt allt däremellan.
Hur ohängda ungarna är beror nog såväl på genetisk disposition och föräldrarnas möjlighet att skapa god rappor med sina barn. Med materiell affluens har det nog mindre att skaffa.
Jag håller med om första stycket, men det andra?klimpfan skrev:
"Det viktigaste som finns i livet" är väl ett individuellt val gjort av varje individ för sig själv och inte ett statiskt universiellt faktum fastställt utav dig som alla andra skall rätta sig till?
Hehe... det hör inte riktigt hit, men mina tankar går till de som väljer att inte skaffa barn, du får väl tycka som du vill men det låter på dig som att du anser att de lever meningslösa eller oviktiga liv då de väljer bort "det viktigaste i livet".klimpfan skrev:
Ursäkta för mitt OT-babbel förresten...
Jo, klimpfan, jag är förälder sedan ett par månader och jag säger som så att visst är min son viktig men det får inte gå så långt att jag och frugan bara springer omkring hysteriska med panikångest för att tillfredsställa hans behov. Vi skall också leva typ.
Jag låter inte maten bränna vid på spisen för att pojken börjar skrika, han får vänta ett tag. Om jag mår bra orkar jag ge honom kärlek. Om du kör slut på dig själv orkar du inte ge kärlek och uppmärksamhet. Så det handlar om att balansera även om man prioriterar barnet. Men hela min närvaro - ALDRIG.
Därmed inte sagt att barnet skall ligga i en två dagar gammal blöja medans jag uppdaterar Facebook med en öl i näven, men som sagt man måste balansera mellan alla familjemedlemmars behov.
Jag låter inte maten bränna vid på spisen för att pojken börjar skrika, han får vänta ett tag. Om jag mår bra orkar jag ge honom kärlek. Om du kör slut på dig själv orkar du inte ge kärlek och uppmärksamhet. Så det handlar om att balansera även om man prioriterar barnet. Men hela min närvaro - ALDRIG.
Därmed inte sagt att barnet skall ligga i en två dagar gammal blöja medans jag uppdaterar Facebook med en öl i näven, men som sagt man måste balansera mellan alla familjemedlemmars behov.
