Får man vara på en bostadsrättsförenings mark?

[oddan]

Hej,

Tidigare i dag var jag ute med min son på en promenad. Vi skulle slå oss ner och äta lite frukt och hittade då en inbjudande bänk att sitta på mellan två lägenhetshus, men på bostadsrättsföreningens mark (tror jag), som en innergård ungefär.

Efter en några minuter kom en dam fram och frågade om vi bodde här. Jag svarade nej, varpå hon informerade hon oss om att detta är ett privat område som bara boende får lov att nyttja. Hon var inte på något sätt otrolig i tonen, och vi skulle ändå gå vidare efter vi ätit upp frukten, så jag bråkade inte utan sa bara att vi ska gå om 5 minuter.

Det finns inga skyltar som informerar om att man inte får gå dit, inga grindar eller något. Vad gäller egentligen?

 

[Claes Sörmland]

Du kan ta en titt på kommunens detaljplan. Om bänkarna står på allmän plats är ändamålet att de ska användas av allmänheten och då har du tillträde. Om damen har rätt så är det inte allmän plats utan kvartersmark och då sätter tomtägaren reglerna för vistelse där, t ex ägaren bostadrättsföreningen. Tittar man på klassisk stadsbyggande så brukar kvarteren vara slutna för att hindra allmänheten att irra sig in där.

För att komplicera det hela lite mer så är all kvartersmark trots detta inte off-limits för allmänheten p g a allemansrätten. Allemansrätten som ursprungligen gällde mark utanför städerna anses nog av de flesta i dag även gällande tätorternas mark. Det gör att man tillfälligt kan uppehålla sig på eller passera över t ex en obyggd tomt utan risk för att hävdas bryta mot någon av brottsbalkens skrivningar.

Så bostadrättsföreningen får nog stängsla in sin mark om de nu inte vill att allmänheten passerar över eller tillfälligt uppehåller sig där. Eller i alla fall sätta upp en avskräckande skylt om att de inte vill ha passager. Eller kanske ha en tålmodig dam som tar kontakt med alla som irrar sig in och slår sig ned på bänkarna.

 

[oddan]

Du kan ta en titt på kommunens detaljplan. Om bänkarna står på allmän plats är ändamålet att de ska användas av allmänheten och då har du tillträde. Om damen har rätt så är det inte allmän plats utan kvartersmark och då sätter tomtägaren reglerna för vistelse där, t ex ägaren bostadrättsföreningen. Tittar man på klassisk stadsbyggande så brukar kvarteren vara slutna för att hindra allmänheten att irra sig in där.

För att komplicera det hela lite mer så är all kvartersmark trots detta inte off-limits för allmänheten p g a allemansrätten. Allemansrätten som ursprungligen gällde mark utanför städerna anses nog av de flesta i dag även gällande tätorternas mark. Det gör att man tillfälligt kan uppehålla sig på eller passera över t ex en obyggd tomt utan risk för att hävdas bryta mot någon av brottsbalkens skrivningar.

Så bostadrättsföreningen får nog stängsla in sin mark om de nu inte vill att allmänheten passerar över eller tillfälligt uppehåller sig där. Eller i alla fall sätta upp en avskräckande skylt om att de inte vill ha passager. Eller kanske ha en tålmodig dam som tar kontakt med alla som irrar sig in och slår sig ned på bänkarna.

Tack för svaret!

Jag kikade på detaljplanen och det är mycket riktigt kvartersmark som får användas till: "Bostäder där del av bostad får användas för handel, kontor, service och liknande mindre verksamheter. Pumpstation, förskola".

Letade reda på föreningens stadgar och där kunde jag inte hitta något om denna innergård!

Men för att sammanfatta så menar du att det lite komplicerat men troligtvis är det inom allemansrätten att tillfälligt uppehålla sig där så länge man inte stör någon (med en rimlig definition av störa).

 

[Claes Sörmland]

Tack för svaret!

Jag kikade på detaljplanen och det är mycket riktigt kvartersmark som får användas till: "Bostäder där del av bostad får användas för handel, kontor, service och liknande mindre verksamheter. Pumpstation, förskola".

Letade reda på föreningens stadgar och där kunde jag inte hitta något om denna innergård!

Men för att sammanfatta så menar du att det lite komplicerat men troligtvis är det inom allemansrätten att tillfälligt uppehålla sig där så länge man inte stör någon (med en rimlig definition av störa).

Syftet med marken är således kvartersmark, den är inte avsatt för allmänt ändamål som en allmän plats. I den meningen har ju damen som sa till rätt. Ändamålet med marken är att brukas av de boende i bostadrättsföreningen. Det är bostadrättsföreningens bänk och de bestämmer hur den ska användas.

Allemansrätten kan ju alltid debatteras, särskilt hur vidsträckt den gäller i tätorter. När våra myndigheter skriver om den så handlar det nästan alltid om att röra sig i naturen, den ursprungliga idén med allemansrätten.

Vill man dra det hela till en extrem och inte respektera de boendes vilja så tror jag inte det finns någon större risk att sätta sig på bänken. Man kan ju svårligen hävda att en hemfridszon har kränkts när man tillfälligt sitter på en bänk som är uppsatt för att brukas av mängder av människor som har lägenhet i bostadrättsföreningen. Men man bryter nog mot en av grunderna i allemansrätten, hänsynskravet om man sitter kvar på bänken efter att ägarens representant har sagt till att föreningen inte vill det.

 

[Kane]

Men man bryter nog mot en av grunderna i allemansrätten, hänsynskravet om man sitter kvar på bänken efter att ägarens representant har sagt till att föreningen inte vill det.

Om man skall krångla till det och hårddra det, behöver det inte vara en firmatecknare som gör det?

 

[Nötegårdsgubben]

Intressant spörsmål. Jag skulle säga att det som inte är tydligt privat i en stad är publikt. Visst kan man gå via allemansrätten, men jag tror nog, om man tänker sedvanerätt, att en liknande rätt alltid även funnits i städer.

Med städernas modernistiska utglesning och avsaknad av slutna kvarter blir kanske det privata mindre tydligt, som i TS fall med en parkbänk mellan två hus, men i någon mån upplevt som en innergård. I exempelvis Enskededalen i Stockholm är det inte helt lätt att hålla reda på vad som är inom eller utom ett kvarter och med hus-i-park eller vissa större samfälligheter är det inte heller helt lätt.

Att då ifrågasätta närvarorätten av två personer som äter en frukt känns närmast barockt. Ogint och otrevligt allra minst.

Så utan att ha sett den specifika platsen eller veta något om personerna i övrigt skulle jag säga att TS gjorde minst fel.

 

[Claes Sörmland]

Om man skall krångla till det och hårddra det, behöver det inte vara en firmatecknare som gör det?

Man kan ju agera på bostadrättsföreningens uppdrag utan att vara firmatecknare. Så länge som bostadrättsföreningens firmateckare är med på att man gör det.

 

[Claes Sörmland]

Intressant spörsmål. Jag skulle säga att det som inte är tydligt privat i en stad är publikt. Visst kan man gå via allemansrätten, men jag tror nog, om man tänker sedvanerätt, att en liknande rätt alltid även funnits i städer.

Jag håller med om att det är upp till bostadsrättsföreningen att se till att tomtmarken är ordnad så att allmänheten inte irrar sig in där om man nu inte önskar det. Staket, murar, plank och (låsta eller uppmärkta) grindar är ju den vanliga lösningen och är det tät innerstadsmiljö så är det nästan ett krav om man inte vill ha besök av allmänheten.

Med städernas modernistiska utglesning och avsaknad av slutna kvarter blir kanske det privata mindre tydligt, som i TS fall med en parkbänk mellan två hus, men i någon mån upplevt som en innergård. I exempelvis Enskededalen i Stockholm är det inte helt lätt att hålla reda på vad som är inom eller utom ett kvarter och med hus-i-park eller vissa större samfälligheter är det inte heller helt lätt.

Håller med om att det är rätt hopplöst att kunna skilja på allmän plats och kvartersmark i många modernare områden. Och om det är syftet, att man vill ställa sin kvartersmark till allmänhetens förfogande så är det ju utmärkt. Men är önskemålet inte att de facto upplåta en allmän plats så är det riktigt dålig stadsplanering. Allmänheten ska ju inte behöva gå med detaljplan för att kunna läsa tätortens landskap.

Att då ifrågasätta närvarorätten av två personer som äter en frukt känns närmast barockt. Ogint och otrevligt allra minst.

Så utan att ha sett den specifika platsen eller veta något om personerna i övrigt skulle jag säga att TS gjorde minst fel.

Nu kommer vi in på etikettsfrågan. Jag vill nog se karta/foto på hur platsen upplevs innan jag uttalar mig om det skulle vara barockt att be TS röra sig vidare eller inte.

Men uppenbart är att damen inte ville ha TS där och då är den enklaste etikettmässiga lösningen för TS att röra sig vidare.

 

[Micke_xyz]

Är det här ett svenskt fenomen? Vi är så vana vid att allt ska va åt alla. När någon nekar oss tillträde då ska det minsann inte respekteras utan grävas i lagboken och kontrolleras med lantmäteriets kartor.
Hittar vi inget kommer vi dragandes med den förlegade allemansrätten vars syfte aldrig nånsin varit att ge någon tillträde till en bostadsrättsförenings mark.

Respektera att det är föreningens mark och bänk som de köpt med deras pengar, inte våra skattepengar, och håll er därifrån. Det finns nog bänkar så det räcker och blir över på kommunens mark.

 

[Nötegårdsgubben]

Respektera att det är föreningens mark och bänk som de köpt med deras pengar, inte våra skattepengar, och håll er därifrån. Det finns nog bänkar så det räcker och blir över på kommunens mark.

Nja, stadsplaneringen är ju som sagt gjord för att sudda ut gränsen mellan offentligt och privat i den här typen av områden, och det kan mycket väl vara så att en privat bänk på en halvoffentlig mark är den enda som finns inom rimligt avstånd.

Så visst finns det ett problem med att vad som borde vara och betraktas som privat egendom blir något som alla anser sig kunna nyttja, men det är som sagt ett aktivt val genom de stadsplaneringsideal som råder.

Och som sagt, utsträcker vi frågan till exempelvis samfällda lekplatser så är de definitivt något alla har tillgång till, även om de som är med i samfälligheten tvingas bekosta dem.

 

[smh]

Jag har svårt att förstå det där, att man stör sig på att folk sitter på en bänk utanför ens hus. Bor själv i bostadsrätt, och valde aktivt bort föreningar med grindar och skyltar om "privat område". Så tjuriga grannar vill jag inte ha... Nu bor jag istället i en förening som sätter ära i att ha fina grönytor ruomkring husen. Till för alla, naturligtvis.

 

[Claes Sörmland]

Jag har svårt att förstå det där, att man stör sig på att folk sitter på en bänk utanför ens hus. Bor själv i bostadsrätt, och valde aktivt bort föreningar med grindar och skyltar om "privat område". Så tjuriga grannar vill jag inte ha... Nu bor jag istället i en förening som sätter ära i att ha fina grönytor ruomkring husen. Till för alla, naturligtvis.

Det är väl utmärkt om du och dina grannar i bostadsrättsföreningen är överens om att upplåta mark för allmänhetens bruk, inget kan väl ha synpunkter på det?!

Men det passar inte överallt. I t ex Stockholms innerstad skulle det snart kunna förvandla den trevliga gården till ett nedskräpat tillhåll för ungdomsgäng och missbrukare om den öppna gården ligger på fel ställe.

 

[Claes Sörmland]

Och som sagt, utsträcker vi frågan till exempelvis samfällda lekplatser så är de definitivt något alla har tillgång till, även om de som är med i samfälligheten tvingas bekosta dem.

I en samfällighet så är det ju delägande fastigheters ägare som ansöker om att inrätta en gemensamhetsanläggning med lekplatsändamål. Enligt anläggningslagen så finns dessutom ett opinionsvillkor som måste vara uppfyllt för att inrätta gemensamhetsanläggningen, d v s det är enbart en minoritet som kan tvingas med i förvaltningen av en sådan. Finns opinion mot så blir det inget.

En gemensamhetsanläggning är dessutom per definition enskild så vill delägarna sätta stängsel och kodlås på lekplatsen så står de dem fritt. Men jag tror detta känns väsensfrämmande för de flesta att ordna en enskild lekplats på det sättet.

 

[oddan]

Nu kommer vi in på etikettsfrågan. Jag vill nog se karta/foto på hur platsen upplevs innan jag uttalar mig om det skulle vara barockt att be TS röra sig vidare eller inte.

Hittade en bild på platsen. Platsen är Rindö hamn i Stockholms skärgård. VI satt på den runda soffan nära trappan. Det var cirka 3 trappsteg upp från gångvägen nedanför staketet och ingen skyltning. Det säger väl säg självt att det är ohållbart om 20 ungdomar slår sig ner där och spelar musik en härlig sommardag. Men när jag gick upp där bedömde jag att vi var tillräckligt långt i från bostädernas egna uteplatser att det inte kunde störa någon.

 

[Claes Sörmland]

Hittade en bild på platsen. Platsen är Rindö hamn i Stockholms skärgård. VI satt på den runda soffan nära trappan. Det var cirka 3 trappsteg upp från gångvägen nedanför staketet och ingen skyltning. Det säger väl säg självt att det är ohållbart om 20 ungdomar slår sig ner där och spelar musik en härlig sommardag. Men när jag gick upp där bedömde jag att vi var tillräckligt långt i från bostädernas egna uteplatser att det inte kunde störa någon.

[bild]

Haha, naturligtvis är det en jäkla sjöutsikt inblandad... Jag tror mig se vad arkitekten har försökt att göra. Dels vill man ge de boende tillgång till sjöutsikten men samtidigt vill man ha en privat avgränsad yta. Ren målkonflikt. Kompromissen har blivit det glesa staketet och trappstegen för att försöka hålla allmänheten borta utan att behöva ha låst grind som inte passar i detta lågexploaterade område.

Ja, den där damen kommer nog att ha en heltidssysselsättning att hålla förbipasserande som vill ta en paus borta. BRFen borde nog fundera på vad de vill och anpassa platsen fysiskt efter det eller be medlemsdamen lugna ner sig med väkteriet.

(Jag själv skulle jag nog inte gått upp på det där trädäcket och satt mig. Men jag är en ovanligt försiktig en.)