Späckhuggaren - allt annat än en låda

– Vi var lite förundrade över att platsen hade en arkeologisk anmärkning, här fanns knappast någonting, bara en jordkällare, berättar Andreas Lyckefors, en av de tre huvudarkitekterna bakom villa Späckhuggaren. Men när vi sökte bygglov och tittade närmare på kommunens planer så insåg vi att här hade legat en handelsbod som brann ner i slutet av 1800-talet. Och som drevs av min farfars farmor! Plötsligt blev det personligt.

Inga bilder fanns på den nedbrunna handelsboden, men Andreas Lyckefors tog fasta på artonhundratalets industribyggnader. Detaljer som stuprör dolda i knutarna och stora portar framför höga fönsterpartier kallar juryn för Sveriges Arkitekters Villapris för en flört med timmerladans uttryck.

Villa Späckhuggaren har både blivit hyllad och uthängt i media. Nomineringen till Sveriges Arkitekters Villapris 2017 är väl förtjänad. Men tyckarskribenten Csaba Perlenberg utbrast i Expressen, utan att ens försöka läsa på, att svensk arkitektur är bara lådor och det är inte vackert. Det så kallade Arkitekturupproret, som tror att man kan ha historien som projekteringsinstrument och vill ha 1800-talsarktektur överallt, hejar på. Jag tillhör själv de som ondgör sig över inskränkta svenska arkitekter som inte orkar lyfta blicken från lådans form till något som påminner om de fria former som rullas ut gång på gång på den internationella arkitekturscenen. Men att precis som Villa Späckhuggaren problematisera och ifrågasätta funktionalismen och dess stelbenta positivistiska ideal är ett gott tecken i tiden. Här återknyter man till den tidiga modernismens radikala idé om ett boende som ständigt förändras och återspeglar vår egen tid. Här finns stuprör dolda i knutarna och stora portar framför fönsterpartierna.

Villa Späckhuggaren problematiserar och ifrågasätter funktionalismen.

– Vår beställare är en nybliven frånskild pappa med två pojkar runt 8 till 10 år, fortsätter Andreas Lyckefors. Risken är ju annars att relationer havererar under det att man bygger nytt, men här var istället utgångspunkten att huset ska fungera tillsammans med barnen ena veckan och tillsammans med många vänner på besök den andra veckan.

Andreas och de andra arkitekterna på Bornstein Lyckefors har laborerat med sektion och plan i Adolf Loos anda, vilket ger en okonventionellt ljus och luftig gestaltning. Halvplansförskjutningar tack vare isärdragna bjälklag ger en övervåning uppdelad i flera olika volymer att ta i besittning.

– Vi har satsat på ett yt- och volymeffektivt hus. Vår kund ville bryta upp det konventionella och istället för en låst planlösning har vi försökt få till en rundgång i sektion och plan som gör villan flera dimensioner rikare.

– Du får upplevelsen av ett väldigt öppet rum utan att för den skull visa upp allt. Eftersom villan ligger nära en väg så vill vi både skyla och öppna upp. Se hur solen kommer in på andra våningen och skär rakt igenom och träffar entrédörren! Det ger ju en helt annan känsla av rymd och volym, huset upplevs än större med de här diagonala siktlinjerna.

Även om Villa Späckhuggaren till det yttre påminner om en låda, så anspelar den till det inre snarare på den loftarkitektur som på sextiotalet blev populär i framförallt New York. Istället för modernismens strävan efter perfektion med rena sparsmakade linjer ofta i lådlika uppenbarelser, var inspirationen istället Marx och Engels drömmar om kollektivboende.  När Andy Warhol förverkligade idéerna i The Factory var det däremot allt annat än socialistiskt, snarare ett förhärligande och ironiserande av kapitalism och konsumshysteri. Att ett ifrågasättande av det borgliga hemmet och kärnfamiljens alla ideal görs i villaarkitekturen visar hur svårt det är för svenska arkitekter att påverka de stora byggbolagen, inte minst i ett Sverige som ståtar med flest singelhushåll i västvärlden: inte kan man bo i kärnfamiljens strikt planerade lägenheter när familjen splittrats och plastbarn och styvföräldrar kräver nya boendeformer? Villa Späckhuggaren antar utmaningen när arkitekterna på Bornstein och Lyckefors skapar ett flexibelt hem för en frånskild pappa med två pojkar.

Arkitekterna har satsat på ett yt- och volymeffektivt hus. Det inre anspelar på den loftarkitektur som på sextiotalet blev populär i New York.

Hela insidan av det tredimensionella pussel som utgör Villa Späckhuggaren går i trä. Furuplywood i innertak och en träfiberskiva som påminner om Valchromat som väggmaterial.

– Vi har glättat lite lätt efter gjutningen, säger Andreas Lyckefors och understryker att det är betong- och inte träterrass som gäller, sen har vi, efter att huset byggts, slipat ner precis så att vi prickat topparna på ballaststenen. Efter två extra betongbehandlingar så har vi en yta som känns alldeles mjuk.

Industrikänsla även i köket.

Inredningen är helt utförd i trä.

De stora portarna framför fönsterpartierna påminner om 1800-talets industribyggnader.