Husaffärer i Snapphanebygd
Detta tilldrog sig för många år sedan mitt i den smällkalla vintern vid juletid. Det begav sig inte bättre än att jag blev uppringd av en man från de djupa Göingeskogarna. Han menade sig ha blivit lurad vid en husaffär för att det fanns mögel i huset.
På bilden en pokerscen från spagettivästernfilmen Trinity.
Jag kände till att Göingarna redan i gamla tider gjort sig kända som ett hårdfört och handfast släkte, så varmt och oömt klädd begav jag mig ut till huset inne i skogen. Det var verkligen kallt. Röken stod rakt upp som vita plymer i ur skorstenarna och det var nästan overkligt tyst när jag ringde på hos den presumtive klienten frampå eftermiddagen.
Nej, han var inte hemma meddelade hans fru. Han hade av någon anledning blivit fördröjd hos grannen.
Den stabila damen i dörren fnyste något om att maken alltid spelade poker om allting
Den stabila damen i dörren fnyste något om att maken alltid spelade poker om allting och hon tillade något nedsättande om karlars allmänna duglighet, och var det så att jag ville träffa honom fick jag minsann masa mig iväg till granngården. Och mögel saknades för övrigt inte heller i det hus som hennes karlslok ordnat åt familjen, lät hon undslippa sig innan dörren åkte igen med en smäll.
Något slokörad efter detta generalangrepp på det maskulina släktet linkade jag nedåt vägen mot grannhuset.
En stackars häst stod uppe i kanten på grannens gårdstun böjd över en hötapp. Den reagerade inte märkbart när jag ljudligt knackade på hos grannen. Jodå; klienten var där inne, men hade blivit fördröjd av ett mycket intressant pokerparti. Jag klev på, presenterade mig och avböjde vänligt men bestämt att ta plats vid pokerbordet i det rökiga rummet. Klienten hade stora utstående ögon som knappast kunde kallas vackra, men de borgade för god överblick och var tydligen nyttiga i pokerspel, eftersom han verkade vinna.
Nåväl. Grannen var på väg att bli pank, och för att inte bli indragen i någon tragisk spelhistoria talade jag om för sällskapet att jag ämnade ta en stärkande vinterpromenad i avvaktan på att spelet avslutades. Pokergänget tittade samfällt och klentroget på mig. Efter att tankfullt ha tuggat en stund på sin cigarrstump sade grannen över kortkanten:
– Prominera, i tocken kyla?
Det sista jag hörde innan jag drog igen ytterdörren var att grannen hojtade om att han satsade hästen som stod utanför. Jag passerade på behörigt avstånd från häststackaren och undrade om den kände på sig att den kanske just skulle byta ägare. Jag gick sakta de 500 metrarna mot klientens hus och det knarrade ljudligt under mina lädersulor. Skymningen kommer tidigt mitt i vintern och särskilt i de mörka Göingeskogarna. Jag hyste ingen större förhoppning att bli insläppt av klientens fru, så jag satte mig i bilen och repade igång motorn.
Efter ungefär en kvart kom klienten ångande mot bilen.
– Han har lurat mig! Han har lurat mig, skrek han och fäktande med armarna när han närmade sig fordonet.
Jag klev ur bilen och bad honom lugna sig. Jag vann ju hästen, fortsatte klienten andtrutet.
– Det var väl bra, sade jag uppmuntrande.
– Bra? Gnällde klienten. Den var ju död!
– Död; ekade jag begåvat. Jag såg ju själv hästen och höet när jag lämnade grannens hus…
– När jag skulle ta hästen och ryckte i tömmarna så välte hästen!
– Vaddå välte, undrade jag.
– Den var ju stelfrusen, sade klienten. Bena stod rätt ut där han låg!
Då begrep jag. Grannen hade tydligen i förväg riggat upp den arma döda hästen i kylan, och den var således redan avliden sedan en tid när pokergänget och jag anlände. Hötappen förstärkte lömskt bilden av ett levande djur.
– Stäm honom, stäm honom ropade klienten.
Jag förklarade att rättsväsendet inte skyddade spelvinster, och att det stred mot goda seder att spela om pengar eller pengars värde.
– Det kallas Pactum turpe på latin, sade jag för att verka lärd och övertyga klienten.
Han lugnade sig något, plirade med ögonen och verkade begrunda vidden av detta.
– Du kan glömma den pokervinsten sade jag rått. Men vi har ju ett hus med dolt fel i form av mögel att ta hand om, tillade jag karskt och kände att jag åter var på fast mark.
– Du kan glömma det möglet, sade klienten. Hur tusan tror du att jag kom över huset?
Det är tur att det finns göingeadvokater, tänkte jag på den smala vägen mot Lund. Ingen ny klient den gången. Men det fanns ett värre scenario för kvällen. Jag kunde ha kommit hem med en död häst.
