Hunden som gick bort

I konkursen skulle hans fastighet säljas och detta var ett uppdrag som konkursförvaltaren på byrån inte gärna ville hålla i själv, av förklarliga skäl. Jag menar hur kul är det att besöka någon och tala om för honom att hans hus skall säljas och att han därför måste flytta snarast? På den tiden fick de mest innerligt behövande pengar ur konkurserna först, det vill säga Stora Staten samt Breda Banken. Övriga blev oftast utan utdelning.

Läs mer: Advokat Claes Blåe kåserar med juridisk twist

– Han har livsfarliga hundar, ropade advokatsekreteraren uppmuntrande efter mig och den biträdande juristen, Anders, när vi ryckte ut på uppdraget. Jag är inte så rädd för hundar men i fel ände av kopplet är man inte så kaxig när de gula huggtänderna blottas, så vi tog svängen förbi Lunds mest kända charkuteri, och inhandlade ett halvt kilo wienerkorv för säkerhets skull. Det var ju inte självklart att hundarna frivilligt ville lämna fastigheten.

Väl framme vid det ensligt belägna huset mötte mycket riktigt två stycken ludna och allmänt vildvuxna hundar oss med tänderna blottade, denna regniga novemberdag. Den ene var en schäfer med ett tagghalsband i stål, långhårig och ovårdad blängde han ilsket in genom sidorutan på min bil. Den andre var om möjligt ännu värre, en högrest luden best utan halsband, med tydliga Grand danois-gener, och hans moder hade tydligen parat sig med något ännu större och långhårigare, gud vet vad. Blandraspojken var i alla fall så stor att han tittade ner på mig genom förarplatsens sidoruta. Det var tveksamt om det fanns ett halsband stort nog för den hunden.

På ett givet kommando åkte tre wienerkorvar ut genom varje sidoruta. Effekten var omedelbar och fullständig. Jyckarna slukade korvarna och gnydde efter flera. Vi kunde alltså lugnt gå över den leriga gårdsplanen fram till huset och ringa på dörrklockan. Han som skulle bli av med huset öppnade dörren och tittade förvånat på oss och hundarna, ungefär som han inte hade väntat sig att vi skulle vara obitna och otuggade. Hundarna satt fint och väntade på mera av den dolda korven och husägaren röt åt schäfern att vakta gården, men den andra hunden fann tydligen nåd och fick följa med oss in i huset, trots de leriga tassarna och den våta lurviga pälsen.

Väl inne i huset tog hundägaren fram fastighetshandlingarna och vi började gå igenom dem, medan den stora hunden lufsade omkring, satte leriga fotavtryck på de äkta mattorna, slafsade mat ur hundskålen i köket och därefter gned han behagfullt den våta smutsiga pälsen mot de ljusa sofforna där vi satt. Husägaren blängde ilsket på hunden och muttrade något. Jag tänkte att han förmodligen var rädd för den stora hunden, och därför inte vågade kasta ut den. När jag informerat värden om att fastigheten skulle annonseras ut veckan efter höll hunden just på att tugga i sig en handvävd iransk matta, och husägaren, som trots det behöll lugnet, steg verkligen i min aktning. Detta var i sanning en riktig och tolerant djurvän! 

– Jag kan tänka mig att han har Grand danois på mödernet, sade jag i ett försök att lätta upp stämningen. Husägaren nickade sammanbitet och blängde ilsket på hunden. Det är som sagt inte särskilt roligt att ta en mans hus ifrån honom, så jag ville gärna komma därifrån så fort som möjligt. Vi samlade ihop de papper vi behövde som rörde fastigheten, gick mot dörren och sade adjö. När jag skulle dra igen ytterdörren efter oss ropade husägaren:

– Men, men ska ni inte ta med er hund? 

Jag tittade på Anders som just famlade i rockfickan efter mera korv med tanke på schäfern där utanför, och Anders tittade förvånat på mig. Husägaren pekade uppfordrande på den stora hunden som nu torr, mätt och nöjd snarkande somnat in vid den öppna spisen i vardagsrummet, med det som var kvar av den iranska mattan mellan de väldiga tassarna. Den landsstrykaren hade verkligen haft en lyckad dag.

Utanför i leran på gården i regnet låg schäfern och han fick de sista korvarna. Jag undrar hur mycket vi får för huset, sa Anders när vi klev in i bilen. Det hänger på om hunden går bort eller inte, svarade jag.