Jag fortsätter att försöka hålla nivån upp med ytterligare en byggrelaterad dikt. Den här gången blir det en Ruben Nilsson. Han kunde vara hovpoet på Byggahus, plåtslagare som han var. Trots att han var mycket produktiv som poet, kompositör och konstnär tjänade han aldrig några betydande pengar på det, utan hade hela tiden sitt yrke som grund. Han drev även ett eget plåtslageri en tid (någon gång på 50-talet, har jag för mig att det var.) Men det var annorlunda att vara hantverkare på den tiden:
"Och nu får man fjäska för stadens mobb
och bocka sig ryggen mjuk
för bönder och knölar för att få jobb
det är så man kan bli sjuk ."
Men det var inte dagens dikt. Den kommer här:
Ett livsverk
Sven Storm var van att ligga i,
och jobba var minut.
Han visste allt om snickeri
men yrket gick bakut.
De gamla säkra kunderna
de kommo sällan dit.
Allt längre blevo stunderna
av outnyttjad flit.
Så för att ej behöva stå
och ödsla bort sin dag
så började han snickra på
sin egen sarkofag.
Han köpte bästa kvalitet
som nånsin köpts och sålts
av jakaranda, rosenträ,
av alm och ebenholtz.
Och veckor, månader och år
han snickrade och skar.
När han var vit i skägg och hår
var sarkofagen klar.
Det var en dröm i ädel form
i stil och färgvalör
med vackra inlägg; snickar Storm
var skicklig dekopör.
De blevo bägge färdiga
på en och samma dag.
Och bägge voro värdiga
att tittas på ett tag.
»Den ser nog lite konstig ut»,
sa snickarmästarns bror.
»En sådan lår», sa systern Rut,
»och kors vad den är stor.»
Kusinen Larsson gick omkring
och rev sig i sitt hår:
»Den liknar inte någonting,
det lilla jag förstår.»
Och svågern, målarmästar Fries
beslöt, nervös och blek,
att måla den på vanligt vis
i imiterade ek.
Det gjorde till – men? – Snickar Storm
begravdes sent en kväll
när det var skumt, ty kistans form
var ganska originell.
Det var precis som alla trott,
»att snickarn var en slarv».
Ty sarkofagen som de sänkt
var hela deras arv.
"Och nu får man fjäska för stadens mobb
och bocka sig ryggen mjuk
för bönder och knölar för att få jobb
det är så man kan bli sjuk ."
Men det var inte dagens dikt. Den kommer här:
Ett livsverk
Sven Storm var van att ligga i,
och jobba var minut.
Han visste allt om snickeri
men yrket gick bakut.
De gamla säkra kunderna
de kommo sällan dit.
Allt längre blevo stunderna
av outnyttjad flit.
Så för att ej behöva stå
och ödsla bort sin dag
så började han snickra på
sin egen sarkofag.
Han köpte bästa kvalitet
som nånsin köpts och sålts
av jakaranda, rosenträ,
av alm och ebenholtz.
Och veckor, månader och år
han snickrade och skar.
När han var vit i skägg och hår
var sarkofagen klar.
Det var en dröm i ädel form
i stil och färgvalör
med vackra inlägg; snickar Storm
var skicklig dekopör.
De blevo bägge färdiga
på en och samma dag.
Och bägge voro värdiga
att tittas på ett tag.
»Den ser nog lite konstig ut»,
sa snickarmästarns bror.
»En sådan lår», sa systern Rut,
»och kors vad den är stor.»
Kusinen Larsson gick omkring
och rev sig i sitt hår:
»Den liknar inte någonting,
det lilla jag förstår.»
Och svågern, målarmästar Fries
beslöt, nervös och blek,
att måla den på vanligt vis
i imiterade ek.
Det gjorde till – men? – Snickar Storm
begravdes sent en kväll
när det var skumt, ty kistans form
var ganska originell.
Det var precis som alla trott,
»att snickarn var en slarv».
Ty sarkofagen som de sänkt
var hela deras arv.
En annan legend
