Bara för att man KAN göra något betyder inte det att man bör. Jag kan operera bort delar av någons tarm om jag måste, men jag gör det inte eftersom jag inte har rätt (yrkesmässig) mognad.
Jag förstår att många går i försvar och tar det personligt när andra kritiserar (gissningsvis för att de själva gjorde liknande i samma ålder). Då ser man det som kritik mot en själv, mot ens föräldrar och kanske även ens livsstil.
Jag förstår att det är svårt för många att förstå att psykologisk mognad är en biologisk process. Men det är precis så det är.
Vår förmåga att tänka, resonera, förutse risker/faror, konsekvenser etc är en biologisk process på samma sätt som tillväxt eller pubertet. Även om vissa 4-åringar är långa/tjocka/starka är det väl ingen som tänker sig att en 4-åring är lika stor/stark/lång som en 14-åring? Varför är vissa då helt övertygade som att en 4-åring skulle ha samma psykologisk mognad som en 14-åring?
Bara för att man själv körde traktor som 5-åring och överlevde betyder det inte att det är rätt, lämpligt eller önskvärt.
Jag tror världens yngsta mamma var i 9-årsåldern - är det NÅGON som tycker det är lämpligt eller önskvärt bara för att det går?
Hjärnan är en del av kroppen, och den del som är färdigutvecklad sist, man räknar med att detta sker vid ca 20 år. Hjärnans mognad följer med detta. Diskussionen om mogna 4-åringar är alltså irrelevant.
Barn kan göra fantastiska saker, de är fenomenala på att lära sig och kan rätteligen beskrivas som tvättsvampar när det gäller att suga upp kunskap och färdigheter, men bara för att något går, kan göras eller förekommer betyder det inte att det är lämpligt.
En förälders uppgift är att ha konsekvenstänket som barn saknar. Det går inte att skydda sina barn från allt - men att inte skydda dem när man kan......
Fö verkar många här ha en väldigt märklig bild av vad en orosanmälan är och vad det normalt resulterar i. Soc omhändertar inte barn efter ett telefonsamtal, på sin höjd ringer de eller gör ett hembesök.
Jag förstår att många går i försvar och tar det personligt när andra kritiserar (gissningsvis för att de själva gjorde liknande i samma ålder). Då ser man det som kritik mot en själv, mot ens föräldrar och kanske även ens livsstil.
Jag förstår att det är svårt för många att förstå att psykologisk mognad är en biologisk process. Men det är precis så det är.
Vår förmåga att tänka, resonera, förutse risker/faror, konsekvenser etc är en biologisk process på samma sätt som tillväxt eller pubertet. Även om vissa 4-åringar är långa/tjocka/starka är det väl ingen som tänker sig att en 4-åring är lika stor/stark/lång som en 14-åring? Varför är vissa då helt övertygade som att en 4-åring skulle ha samma psykologisk mognad som en 14-åring?
Bara för att man själv körde traktor som 5-åring och överlevde betyder det inte att det är rätt, lämpligt eller önskvärt.
Jag tror världens yngsta mamma var i 9-årsåldern - är det NÅGON som tycker det är lämpligt eller önskvärt bara för att det går?
Hjärnan är en del av kroppen, och den del som är färdigutvecklad sist, man räknar med att detta sker vid ca 20 år. Hjärnans mognad följer med detta. Diskussionen om mogna 4-åringar är alltså irrelevant.
Barn kan göra fantastiska saker, de är fenomenala på att lära sig och kan rätteligen beskrivas som tvättsvampar när det gäller att suga upp kunskap och färdigheter, men bara för att något går, kan göras eller förekommer betyder det inte att det är lämpligt.
En förälders uppgift är att ha konsekvenstänket som barn saknar. Det går inte att skydda sina barn från allt - men att inte skydda dem när man kan......
Fö verkar många här ha en väldigt märklig bild av vad en orosanmälan är och vad det normalt resulterar i. Soc omhändertar inte barn efter ett telefonsamtal, på sin höjd ringer de eller gör ett hembesök.
Jag sa direkt att mitt inlägg var halvt OT, då det inte hade med TS fråga att göra.. bara att Mike tog upp det där med att konfrontera föräldrarna vs anmälningar. Det är inte alltid så lätt, inte alla kan ta en direkt konfrontation (varken på den ena sidan eller den andra).. och då är den stora frågan.. om man tror barnet har dålig hemmiljö, riskerar göra illa sig själv eller andra, om man tror föräldrarna behandlar barnet fel - ska man skita i det då för att man inte vågar gå dit och prata med dem själv? låta barnets ev dåliga situation fortsätta.. eller ska man göra en orosanmälan för barnets skull så att ev någon annan kan undersöka hur det ligger till...?L larka742 skrev:Men...poängen var nog att gå dit för att överhuvudtaget se om det begås några fel... inte som att ts gått precis förbi och sett allting klart och tydligt.
Bättre man anmäler en gång för mycket? Eh...
Jag skulle iaf inte kunna leva med mig själv om jag kunnat förhindra ett barns död eller olycka/skada/trauma..
(därav sa jag att jag hellre skulle välja att anmäla en gång för mycket om det var något som oroade mig så pass mycket - men då får du ju ha i åtanke att jag också redan sagt att jag, i de allra flesta fallen, tar tag i problemen själv istället - har aldrig anmält någon för något).
Men det är bara jag, du/ni behöver ju inte tycka eller göra som mig.
Precis, vi var några som skrev just detta i början av tråden. Utgångspunkten är alltid att stödja familjen så att den kan fungera bättre. Så länge man som förälder inte är medvetslös av knark dagarna i ända så är det bara att ta emot hjälp så är allt frid och fröjd. En orosanmälan är ingenting. I Sverige tar man inte barn.KristinaRT skrev:
Utgångspunkten för soc är inte att stödja familjen. Soc lever i sin egen värld det har vi sett alltför många skräckexempel på även om det så klart finns bra exempel också.S Sir Duke skrev:
Vore jag orolig för grannungarna så gjorde jag andra saker innan jag ens tänkte tanken att kontakta soc.
Jag skulle först ha knallat dom 150 metrarna bort till grävmaskinen för att se hur det verkligen förhåller sig.
Kanske satt en vuxen i grävmaskinen eller fanns intill, var det inte så hade jag pratat med föräldrarna, hade jag upplevt livsfara för barnen hade jag stoppat barnen tills jag pratat med föräldrarna, må bära eller brista. Prata kan man göra på telefon om man tycker det är obehagligt öga mot öga.
Beroende på utfall så hade jag sedan tagit ställning till vad jag skulle göra, eller inte göra.
....
Jaså det gör man inte. Har ingen lust att förstöra din fina bild. Men socialtjänsten av idag är rättslös.S Sir Duke skrev:
Sen en väldigt konstig nivå - äsch, de tar inte barn... Allt annat är helt ok att utsättas för?
Finns ju ingen stigmatisering av att vara under utredning av soc? Samtal med skola, sjukvård mm. De får inte veta varför - men det måste ju vara nåt allvarligt, knark, våld ...nåt fruktansvärt. Rykten går. Men det är ingen fara - menar ni?
Sen det kan spåra ur, och utvecklas rejält om man blir anmäld som flera skriver här i tråden.
Livsfarligt och andra grova slutsatser. Från att sett något från 150 meters håll....!!
Från egen erfarenhet. Är detta ett troligt meningsutbyte.
SOC: "Vi har ett vittne som säger du tillåter att era barn kör grävmaskin utan uppsikt."
"Nej, det stämmer inte"
SOC:"jo, vittnet säger det har varit livsfarligt många gånger."
"nej det har aldrig varit farligt. Jag har varit med varje gång, tre gånger är det nu. "
SOC: "Så du ljuger".
"nej"
SOC: "jo, det är mycket allvarligt att du ljuger för oss. Vi VET vad dina barn gör och vi blir mycket oroliga för din föräldraförmåga"
"MEN VEM HAR SAGT DETTA TILL ER"
SOC: "lugna ned dig, det är inte bra att du blir arg. Det är inte bra tecken att du blir arg när du ska prata om dina barn"
SOC: "att du reagerar som du gör, gör att vi kommer nu att starta en utredning, där vi pratar med dina grannar, arbetskollegor och tar reda på allt vi kan om er föräldraförmåga. Till att börja med vill ha djupintervjuer med dig, med start måndag."
Det låter... helknäppt, så å ena sidan ska man ringa dem om man är orolig, men å andra sidan menar ni att det ändå inte blir nåt mer än ett samtal eller hembesök. Så vad... DÅ menar ni att det räcker att grannen säger "nej" och sen är det över?
Vad är meningen då, varför ska man ens anmäla om det är så tandlöst enligt er....? Är det inte bättre prata med grannen?
Sen, på riktigt hur många är det som skulle reagera med våld om en granne kom och prata om barnens grävmaskinskörning?
Svaga undanflykter.
Redigerat:
Ja, men vet jag att det som ts skriver är en korrekt bild? Att TS från 150 meters håll är tillräckligt nära för att göra en bra värdering av allt. Verkligen?R bossebyggarn skrev:
Tycker hela resonemanget är så konstigt - i andra trådar så är det rätt naturligt att man diskuterar runt själv frågeställningen. Man säger emot, eller frågar efter mer fakta.
"snickaren gjorde inte ett dåligt jobb"
"det är faktiskt enligt branschstandard"
"det var korrekt uträknat"
"men sa du till om ..."
"du bör fråga om...."
Man frågar ofta efter bild för att faktiskt se.
Här... tycker man att det hela inte är tillräckligt detaljerat och vill ha mer fakta och att dra allvarliga slutsatser är för tidigt att göra.
Då är man fel ute, det är rimligen endast TS bild som gäller. Enbart. Det är konstigt. Faktiskt.
Redigerat:
Det är sedan så konstigt, hela diskussionen om barn, mognad, konsekvenstänk att barn inte klarar av att förstå komplexa trafiksituationer osv.
Ställer man det sen mot att vuxna människor letar undanflykter, undviker eller klarar inte av att tänka på konsekvenser utifrån sitt handlande och smiter undan ett vanligt ansvar som vuxen medmänniska och väljer att ringa socialtjänsten istället för att gå till grannen för att ha ett trevligt samtal om barnens grävmaskinskörande.
Det är inte tecken på en godkänd mognadsgrad.
Är det ett tecken på bra mognad att man ser ett sådant samtal som en startsignal på att det ska leda till bråk, klarar de inte av att föra ett trevligt samtal om barns skydd och välmående utan att starta ett bråk så blir jag faktiskt orolig. Tror jag ska ringa några samtal....
Ställer man det sen mot att vuxna människor letar undanflykter, undviker eller klarar inte av att tänka på konsekvenser utifrån sitt handlande och smiter undan ett vanligt ansvar som vuxen medmänniska och väljer att ringa socialtjänsten istället för att gå till grannen för att ha ett trevligt samtal om barnens grävmaskinskörande.
Det är inte tecken på en godkänd mognadsgrad.
Är det ett tecken på bra mognad att man ser ett sådant samtal som en startsignal på att det ska leda till bråk, klarar de inte av att föra ett trevligt samtal om barns skydd och välmående utan att starta ett bråk så blir jag faktiskt orolig. Tror jag ska ringa några samtal....
Du drar det för långt. Soc ska hjälpa barnet via föräldrarna. De allra flesta barn mår bäst om de är med sin familj. Huvudlösningen är att stödja familjen så att den fungerar bättre.L Tommy Lövgren skrev:
I övrigt skulle jag nog gjort som du, knallat över och fått koll på läget och hjälpt till vid behov, typ fått bort barnen som står nära maskinen, tagit kontakt med de vuxna och intresserat mig.
Soc SKA ja, men alltför många skräckexempel genom åren i media samt även här i tråden gör att jag skulle undvika att ta risken om det inte vore absolut nödvändigt att kontakta dom. Vi verkar vara överens om att soc är varken första eller andra åtgärd ts borde vidta.S Sir Duke skrev:
Vi tar det väl en gång till då. Nej, vi vet inte om TS bild är korrekt.L larka742 skrev:
Då kan man antingen:
1) Ifrågasätta scenariot, ta in mer information, ställa motfrågor, eller kanske avfärda det helt.
Eller
2) Använda TS beskrivning som utgångspunkt för vad som är lämpligt för utomstående att göra om ett sådant scenario skulle uppstå. Oavsett om det nu gått till exakt som det beskrivits i det här fallet.
Du har valt ett nytt alternativ 3. Du ifrågasätter scenariot, hittar luckor och detaljer och gissningar som stöder din tes om att det inte kan vara sant. Sedan använder du din egen förvanskade version av scenariot för att ifrågasätta oss som diskuterar enligt 2), alltså TS beskrivning. Det är väldigt fult.
Det är som att någon frågar vad hen ska göra om dennes hus av misstag blivit målat i knallrosa färg istället för mörkblå.
Då kan man inte bara förutsätta att TS ljuger och förutsätta att färgen i själva verket är mörkblå, och sen ifrågasätta och avfärda alla som diskuterar vad man ska göra med det knallrosa huset. Det vore bra om du kunde förstå skillnaden istället för att bara repetera samma dåliga argument.
Hur tokig man är i maskiner har inte med saken att göra. Det handlar om hjärnans utveckling och förmågan att ta in omgivningen och reagera korrekt på den. Det finns ju en orsak till att man rekommenderar att barn inte cyklar ensamma i trafiken förrän de är 12, moped 15, bil vid 18 och då med ordentlig träning.Nissens skrev:
Under kontrollerade former är kanske en sak, men ensam i skogen? Kan ju säga att LRF inte håller med om att det är okej. Som synes i dessa texter nämns inte ens tanken att barnen skulle köra själva, det handlar hela tiden om lek runt och att följa med i fordonet. Tanken på att någon under 10 år kör en stor maskin ensam är fullständigt absurd.
https://www.lrf.se/globalassets/dokument/foretagande/barn-pa-garden.pdf
https://www.rikshandboken-bhv.se/li...tt-framja-barnets-sakerhet-i-lantbruksmiljon/
https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:959917/FULLTEXT01.pdf
Ett tips är att du hade kunnat sakligt och lugnt förklara för TS och andra varför du tycker att man inte ska göra en orosanmälan. Istället har du sida upp och sida ned skrikit dig röd av att anklaga honom och oss andra för att vara lögnare.L larka742 skrev:
Det är intressant att historien enligt dig en ren lögn eftersom det är så orealistiskt att det inte kan vara sant. Samtidigt försvarar du historien och kommer med alla möjliga usla argument till varför det inte alls är så himla farligt för 4-åringar att köra grävmaskin (de snurrar ju minsann jättelångsamt). Det som är så osannolikt att det inte kan hända, är alltså inte alls så märkvärdigt om det ändå skulle hända. Men vi andra får inte vara oroliga om det har hänt, eftersom det inte kan hända. Men om det har hänt så är det inte så farligt. Logiskt.
Det du skriver ovan är exakt så det borde se ut för alla som tänker efter före.L Tommy Lövgren skrev:
Inte springa till soc bakom ryggen på någon, inte heller ignorera något som kan vara något oegentligt.
I den här tråden verkar det vara några som likt mig tycker att man kollar hur det ser ut innan åtgärd, andra som hellre anmäler än kollar fakta innan anmälan.
Hur skulle ni själva vilja bli bemött av någon som upplever att era barn är i fara?
Jag föredrar att denne säger det istället för att få besök av soc utan att initialt veta varför.
Ett märkligt samhälle vi lever i numera, där många verkar skiträdda för att tala med varandra...
Nu är jag lite äldre, dock inte äldre-äldre
, som barn fick jag och mina kompisar många gånger åthutningar av vuxna när vi gjort något dumt, en sorts kollektiv uppfostran. Tråkigt att den uppenbarligen inte finns kvar längre, fast i små byar likt den jag bor i gör den fortfarande det.Samhällen och människor förändras, inte nödvändigtvis till det bättre.