59 158 läst · 261 svar
59k läst
261 svar
Är vi för "fattiga" för att bygga?
Klart man inte måste men jag är väldigt intresserad av inredning och praktiska lösningar. Och praktiska är sällan gamla kök
Jag och min sambo var också inne på att bygga nytt. Farsan äger lite mark så han skulle stycka av en tomt i ett bra läge. Svärfar är en mycket duktig grävmaskinist så att fixa tomten inför gjutning skulle även det vara gratis.
Vi var då i ett läge där sambon var gravid och inkomsterna skulle således minska inom en överskådlig framtid. Vi lade byggplanerna på is och köpte ett rätt så billigt litet hus från -48 ist. (Som skulle duga tills vidare).
Har bott i huset i 4 år nu och har bara renoverat 2 sovrum & bytt pelletsanläggning. Nu är däremot plintar gjutna och bygglovet klart för en 25 kvm stor utbyggnad. Kök och vardagsrum åker med i samma smäll då dom ansluter mot utbyggnaden så snart är det bara badrum & hall kvar.
Genom att vi bor relativt billigt, tagit det lugnt med rustningen och stått ut med slitna tapeter och bänkskivor några år kan vi genomföra detta projekt NÄSTAN helt utan att låna mer pengar.
Ska tillägga att vi får ut ungefär samma pengar som ni kommer att få efter du studerat klart.
Vi har tagit upp idén om nybyggnation nån gång men vi vill inte byta detta sketna, men charmiga, lilla hus mot NÅNTING!
Så med detta inlägg vill jag bara säga att även ett gammalt hus kan bli precis som du vill ha det med tiden. Och tar man sig lite tid att klura och fundera löser man många problem själv. Och behöver man tips och råd finns det hur mycket kunskap som helst på detta forum bl a.
Provar man aldrig lär man sig aldrig heller.
Vi var då i ett läge där sambon var gravid och inkomsterna skulle således minska inom en överskådlig framtid. Vi lade byggplanerna på is och köpte ett rätt så billigt litet hus från -48 ist. (Som skulle duga tills vidare).
Har bott i huset i 4 år nu och har bara renoverat 2 sovrum & bytt pelletsanläggning. Nu är däremot plintar gjutna och bygglovet klart för en 25 kvm stor utbyggnad. Kök och vardagsrum åker med i samma smäll då dom ansluter mot utbyggnaden så snart är det bara badrum & hall kvar.
Genom att vi bor relativt billigt, tagit det lugnt med rustningen och stått ut med slitna tapeter och bänkskivor några år kan vi genomföra detta projekt NÄSTAN helt utan att låna mer pengar.
Ska tillägga att vi får ut ungefär samma pengar som ni kommer att få efter du studerat klart.
Vi har tagit upp idén om nybyggnation nån gång men vi vill inte byta detta sketna, men charmiga, lilla hus mot NÅNTING!
Så med detta inlägg vill jag bara säga att även ett gammalt hus kan bli precis som du vill ha det med tiden. Och tar man sig lite tid att klura och fundera löser man många problem själv. Och behöver man tips och råd finns det hur mycket kunskap som helst på detta forum bl a.
Provar man aldrig lär man sig aldrig heller.
Efter att ha läst era var börjar idén om att renovera ett äldre hus på sikt verka mer lockande. Sambon är tveksam modet är något vi klarar av dock. Jag kanske är överdrivet positiv som säger att vi lär oss genom att prova oss fram och hjälp från kunniga släktingar. Och att det blir så mycket roligare att spika och måla om det är VÅRT. Eller är jag fel ute? För mig får det gärna ta tid bara jag ser att det går framåt.
Tycker personligen att det är charmigare med äldre hus än dagens standardiserade diton. Kan innebära mer jobb att byta ett fönster eller en dörr (om man inte specialbeställer) då måtten sällan stämmer med dagens standardmått men det är det värt.luscious skrev:Efter att ha läst era var börjar idén om att renovera ett äldre hus på sikt verka mer lockande. Sambon är tveksam modet är något vi klarar av dock. Jag kanske är överdrivet positiv som säger att vi lär oss genom att prova oss fram och hjälp från kunniga släktingar. Och att det blir så mycket roligare att spika och måla om det är VÅRT. Eller är jag fel ute? För mig får det gärna ta tid bara jag ser att det går framåt.
Jag håller helt med om att man lär sig av att göra, och det är en skön känsla när man vet att man gjort jobbet själv till stor del.
Bara en så simpel sak som att kapa rätt vinklar på en taklist är svårt innan man tänkt till både en och två gånger.
Ni kommer att komma långt med lite hjälp av de händiga släktingarna.
Sen ett tips som är bra att tänka på för att det inte ska bli för mycket:
Ta ett rum i taget! Börja inte i ett nytt rum när det går tungt eller blir tråkigt i det första rummet.
Mvh
Vi hade själva inte mycket erfarenhet av renovering när vi köpte ett äldre hus för snart 4 år sedan. Ingen av oss är heller på något vis hantverkare till yrket. Däremot fanns intresse och en anings erfarenhet från lite möbelsnickeri och andra mindre byggprojekt, men huserfarenheten var minimal. Sedan dess har vi själva lagt om taket, renoverat fönster, målat om utvändigt, gjort om hela övervåningen (höja innertak, isolera kattvindar, alla ytskikt, m.m., ännu pågående dock) och en hel del annat. Vi har lärt oss otroligt mycket under resans gång. Men utan att ha haft folk i sin närhet som man kan fråga och få hjälp från ibland hade det varit svårt.
Jag tror det allra viktigaste är att man har intresset och är beredd att lägga ner mycket tid. Då ska man se att tummen kan hamna på någorlunda rätt plats hos de flesta. Men man måste vara med på detta båda två och ha realistiska förväntningar. Att renovera tar alltid tid och ännu längre om man inte har erfarenheten. Gör man de mesta själv måste man vara beredd att det kan ta minst 5-10 år innan saker och ting är något sånär som man skulle vilja och antagligen är det då andra saker man vill fixa. Likaså måste båda vara beredda på att lägga många helger och semesterveckor på huset under dessa år. Och även om man gör arbetet själv så kostar material en hel del. Just när man lägger ner så mycket tid på det är det inte så kul att toksnåla in på material.
Det är ju inget snack om att det är många renoveringsprojekt som har spräckt förhållanden. Så nog ska man tänka sig för lite innan och känns sig för om båda verkligen vill. Samtidigt vet man ju inte vad det innebär om man aldrig provar och det går att ångra sig och sälja igen (dock kan det vara knepigt att göra det när alla projekt är påbörjade men inga avslutade...).
Men precis som andra skrivit är det en väldigt härlig känsla att tillsammans skapa det hus man vill ha. Huset blir verkligen ens eget när man arbetar mycket med det och själv väljer material och lösningar.
Jag tror det allra viktigaste är att man har intresset och är beredd att lägga ner mycket tid. Då ska man se att tummen kan hamna på någorlunda rätt plats hos de flesta. Men man måste vara med på detta båda två och ha realistiska förväntningar. Att renovera tar alltid tid och ännu längre om man inte har erfarenheten. Gör man de mesta själv måste man vara beredd att det kan ta minst 5-10 år innan saker och ting är något sånär som man skulle vilja och antagligen är det då andra saker man vill fixa. Likaså måste båda vara beredda på att lägga många helger och semesterveckor på huset under dessa år. Och även om man gör arbetet själv så kostar material en hel del. Just när man lägger ner så mycket tid på det är det inte så kul att toksnåla in på material.
Det är ju inget snack om att det är många renoveringsprojekt som har spräckt förhållanden. Så nog ska man tänka sig för lite innan och känns sig för om båda verkligen vill. Samtidigt vet man ju inte vad det innebär om man aldrig provar och det går att ångra sig och sälja igen (dock kan det vara knepigt att göra det när alla projekt är påbörjade men inga avslutade...).
Men precis som andra skrivit är det en väldigt härlig känsla att tillsammans skapa det hus man vill ha. Huset blir verkligen ens eget när man arbetar mycket med det och själv väljer material och lösningar.
Redigerat:
Charmen kan jag hålla med om, dock har vi bott i sekelkifteslght och tyckte ytskikten var URJOBBIGA att hålla rena. Alla höga spårade socklar var vackra men samlade otroligt mycket damm. Golven var också vackra men gick nästan inte att få rena, kökslådorna var tröga (platsbyggda) och dörrarna svällde liksom fönstrena. Jag vantrivdes. De två hem där jag hittat rätt och verkligen känt mig hemma har varit nybyggda, inklusive där vi bor nu. Det är väl lite där drömmen om nybyggt föds...BurstMode skrev:Tycker personligen att det är charmigare med äldre hus än dagens standardiserade diton. Kan innebära mer jobb att byta ett fönster eller en dörr (om man inte specialbeställer) då måtten sällan stämmer med dagens standardmått men det är det värt.
Jag håller helt med om att man lär sig av att göra, och det är en skön känsla när man vet att man gjort jobbet själv till stor del.
Bara en så simpel sak som att kapa rätt vinklar på en taklist är svårt innan man tänkt till både en och två gånger.
Ni kommer att komma långt med lite hjälp av de händiga släktingarna.
Sen ett tips som är bra att tänka på för att det inte ska bli för mycket:
Ta ett rum i taget! Börja inte i ett nytt rum när det går tungt eller blir tråkigt i det första rummet.
Mvh
Och att renovera ett gammalt hus i modern stil bär mig emot men möjligen kanske man kan renovera i gammal stil men med det praktiska som det moderna huset medför?
Kan bara hålla med om charmen i ett gammalt hus.
Sambon skämtar ofta om att han skulle riva det här huset och bygga nytt om han vinner på lotto men jag skulle inte byta bort det för allt i världen.
Jag var 20 när vi köpte huset och kunde ingenting. sambon är dock murare.
Jag har lärt mig massor under de fem åren vi bott här. Det gäller bara att våga.
Vi tar in hantverkare till det vi inte kan och får spara för att ha råd.
Det är något speciellt när man har gjort det själv. Jag älskar mitt gamla skithus
Sambon skämtar ofta om att han skulle riva det här huset och bygga nytt om han vinner på lotto men jag skulle inte byta bort det för allt i världen.
Jag var 20 när vi köpte huset och kunde ingenting. sambon är dock murare.
Jag har lärt mig massor under de fem åren vi bott här. Det gäller bara att våga.
Vi tar in hantverkare till det vi inte kan och får spara för att ha råd.
Det är något speciellt när man har gjort det själv. Jag älskar mitt gamla skithus
Förord, skrivet efter all text nedan... Jag hoppas det inte framstår som att jag tror ni är dumma i huvudet, eller naiva. Så är det såklart inte. Jag har själv inte köpt något hus så jag har egentligen inte mer erfarenhet av det än ni (om man inte räknar min stuga då förstås...) men däremot tror jag att jag har kommit till de insikter jag pratar om nedan och jag tror mig veta att det kan ta tid att göra det. Kanske behöver man också en liten knuff över trösklarna. Jag erbjuder helt enkelt en liten knuff i all välmening......
Jag tror att du och din sambo har ett par trösklar att krypa över innan ni kan känna er bekväma med vad ni än kommer fram till för resultat. Du verkar ha kommit längre än din sambo, kanske beroende på det du fått höra/läsa här, kanske beroende på en mer positiv glaset-är-halvfullt-mentalitet, kanske beroende på en stoppa-huvudet-i-sanden-och-köra-mentalitet. Inte vet jag!
Den första tröskeln är insikten om man kanske inte har råd med allt man trodde sig ha när man blev vuxen. Många av oss som är födda sen 70-talet (är själv 71:a) är uppväxt i ett samhälle där de flestas föräldrar (inte allas naturligtvis...) har haft rätt bra ställt. Vi kanske ändå inte har förstått att även våra föräldrar har fått prioritera och cedera för att ha råd med det de ville ge oss. Vi kanske bodde i bra hus och åkte i bra bilar och åkte på någon semester då och då men köpte våra föräldrar någonsin den där sommarstugan de ville ha? Hade de råd med två veckors resa till Kanarieöarna vartannat år eller fick vi nöja oss med en vecka till Mallorca vart tredje och en helg till Legoland vartannat? Var farsan tvungen att sälja Mustangen när vi var små för att de skulle ha råd att byta det lilla radhuset mot en villa med trädgård och renoveringsbehov? Jag själv är snart 42 och kan fortfarande ibland tänka att jag har inte allt som mina föräldrar hade.
Den andra tröskeln är insikten att man faktiskt kan göra mer än man tror. Även en person med tummen mitt i handen kan lära sig att måla fasaden på sitt hus. Visst, man kanske kladdar mer än någon annan men man kan ju lägga plast över petuniorna! Har man dessutom, som ni verkar ha, folk i omgivningen som kan mycket så har man mycket "gratis". Nej, man ska så klart inte förutsätta att alla vill och har tid att hjälpa till men råd kan man alltid fråga efter.
Det finns en möjlig insikt till på andra sidan trösklarna men den är så tråkig så det är knappt jag vill ta upp den. Dock har den redan kommit upp tidigare i tråden så varför inte... Det KAN ju vara så att när ni båda fått kravlat er över de där trösklarna så finner ni att ni faktiskt inte har vare sig råd eller intresse/kunnande nog att äga ett hus med allt vad det innebär. Då kanske det å andra sidan blir lättare att acceptera eller till och med vara tillfreds med att det är bostadsrättslägenhet eller möjligen radhus som gäller. Men ta den tjuren vid hornen när den dyker upp....
Jag har inte sett någonstans hur gamla du och din sambo är men jag gissar - med risk att vara helt ute och cykla - att ni är hyfsat unga? Jag skulle tippa på runt 25, kanske 30? Förutom den oändliga visdom jag delat med mig av ovan - insamlad under mina fantastiska 41+ år - så har jag faktiskt ett råd att ge. Något som jag själv fått lära mig den hårda vägen (nåja). Ni tänker helt rätt i att köpa ert eget boende, oavsett om det blir bostadsrätt eller hus. Alla som har möjlighet borde köpa sitt eget boende så tidigt som möjligt. Ett sådant boende kommer att på lång sikt stiga i pris så så länge man inte måste sälja med förlust vid en lågkonjunktur (och inte kan köpa annat billigt samtidigt) så kommer man alltid ha ett värde i huset. Förutsatt att man underhåller värdet förstås... Jag har bott i hyresrätt i hela mitt vuxna liv och har inget bundet kapital alls (förutom en sommarstuga inköpt för tre år sen...) och har heller inte sparat några pengar att tala om. Det ångrar jag idag. Om ni skulle komma fram till att ni inte har råd att köpa nytt hus så lägg inte ner era tankar om att spara ihop pengar till eget boende. Även om det blir bostadsrätt är det bättre än hyresrätt. Ett boende som ökat i värde är dessutom en ekonomisk buffert om något skulle hända och ni behöver lägga ut mycket pengar av någon anledning.
Jag tror att du och din sambo har ett par trösklar att krypa över innan ni kan känna er bekväma med vad ni än kommer fram till för resultat. Du verkar ha kommit längre än din sambo, kanske beroende på det du fått höra/läsa här, kanske beroende på en mer positiv glaset-är-halvfullt-mentalitet, kanske beroende på en stoppa-huvudet-i-sanden-och-köra-mentalitet. Inte vet jag!
Den första tröskeln är insikten om man kanske inte har råd med allt man trodde sig ha när man blev vuxen. Många av oss som är födda sen 70-talet (är själv 71:a) är uppväxt i ett samhälle där de flestas föräldrar (inte allas naturligtvis...) har haft rätt bra ställt. Vi kanske ändå inte har förstått att även våra föräldrar har fått prioritera och cedera för att ha råd med det de ville ge oss. Vi kanske bodde i bra hus och åkte i bra bilar och åkte på någon semester då och då men köpte våra föräldrar någonsin den där sommarstugan de ville ha? Hade de råd med två veckors resa till Kanarieöarna vartannat år eller fick vi nöja oss med en vecka till Mallorca vart tredje och en helg till Legoland vartannat? Var farsan tvungen att sälja Mustangen när vi var små för att de skulle ha råd att byta det lilla radhuset mot en villa med trädgård och renoveringsbehov? Jag själv är snart 42 och kan fortfarande ibland tänka att jag har inte allt som mina föräldrar hade.
Den andra tröskeln är insikten att man faktiskt kan göra mer än man tror. Även en person med tummen mitt i handen kan lära sig att måla fasaden på sitt hus. Visst, man kanske kladdar mer än någon annan men man kan ju lägga plast över petuniorna! Har man dessutom, som ni verkar ha, folk i omgivningen som kan mycket så har man mycket "gratis". Nej, man ska så klart inte förutsätta att alla vill och har tid att hjälpa till men råd kan man alltid fråga efter.
Det finns en möjlig insikt till på andra sidan trösklarna men den är så tråkig så det är knappt jag vill ta upp den. Dock har den redan kommit upp tidigare i tråden så varför inte... Det KAN ju vara så att när ni båda fått kravlat er över de där trösklarna så finner ni att ni faktiskt inte har vare sig råd eller intresse/kunnande nog att äga ett hus med allt vad det innebär. Då kanske det å andra sidan blir lättare att acceptera eller till och med vara tillfreds med att det är bostadsrättslägenhet eller möjligen radhus som gäller. Men ta den tjuren vid hornen när den dyker upp....
Jag har inte sett någonstans hur gamla du och din sambo är men jag gissar - med risk att vara helt ute och cykla - att ni är hyfsat unga? Jag skulle tippa på runt 25, kanske 30? Förutom den oändliga visdom jag delat med mig av ovan - insamlad under mina fantastiska 41+ år - så har jag faktiskt ett råd att ge. Något som jag själv fått lära mig den hårda vägen (nåja). Ni tänker helt rätt i att köpa ert eget boende, oavsett om det blir bostadsrätt eller hus. Alla som har möjlighet borde köpa sitt eget boende så tidigt som möjligt. Ett sådant boende kommer att på lång sikt stiga i pris så så länge man inte måste sälja med förlust vid en lågkonjunktur (och inte kan köpa annat billigt samtidigt) så kommer man alltid ha ett värde i huset. Förutsatt att man underhåller värdet förstås... Jag har bott i hyresrätt i hela mitt vuxna liv och har inget bundet kapital alls (förutom en sommarstuga inköpt för tre år sen...) och har heller inte sparat några pengar att tala om. Det ångrar jag idag. Om ni skulle komma fram till att ni inte har råd att köpa nytt hus så lägg inte ner era tankar om att spara ihop pengar till eget boende. Även om det blir bostadsrätt är det bättre än hyresrätt. Ett boende som ökat i värde är dessutom en ekonomisk buffert om något skulle hända och ni behöver lägga ut mycket pengar av någon anledning.
Om ni köper något som ska renoveras behöver ni en bil! Det blir många turer till byggvaruhusen och återvinningscentralen, tro mig. Men då vill ni ha en bil där ni törs hyva in cementsäckar och dylikt. Gärna dragkrok också.
Vilket bra och omfattade inlägg! Vi är 29 och 31 så din gissning var inte helt åt skogen vi har hittills levt för dagen och unnat oss det vi velat ha men nu när vi fått barn inser man ju att fet bara är saker. Prioriteringarna skiftar och man vill lägga pengarna i något mer beständigt.
Och köper vi hus i framtiden kommer vi behöva bil men vi gör avkall på den vi har ny för att kunna spara.
Så har vi det nu också. Fönster och dörrar ändrar passform lite beroende på vädret. Köket är platsbyggt och är inte alls speciellt smidigt och genomtänkt.luscious skrev:Charmen kan jag hålla med om, dock har vi bott i sekelkifteslght och tyckte ytskikten var URJOBBIGA att hålla rena. Alla höga spårade socklar var vackra men samlade otroligt mycket damm. Golven var också vackra men gick nästan inte att få rena, kökslådorna var tröga (platsbyggda) och dörrarna svällde liksom fönstrena. Jag vantrivdes. De två hem där jag hittat rätt och verkligen känt mig hemma har varit nybyggda, inklusive där vi bor nu. Det är väl lite där drömmen om nybyggt föds...
Och att renovera ett gammalt hus i modern stil bär mig emot men möjligen kanske man kan renovera i gammal stil men med det praktiska som det moderna huset medför?
Sovrummen är åtgärdade med nya ytskikt, en flyttad vägg och bättre förvaring. Så där är problemen du påpekade ett minne blott. (Bortsett från fönstrena)
Nu blir det samma sak i vardagsrummet, och köket blir helt nytt fast i något lantlig tappning. 4 av 8 st fönster byts ut mot 3-glasfönster men i samma stil som de som sitter där idag när vi ändå är och river i panelen på den sidan av huset.
Alla negativa saker som du räknade upp är ju någonting som försvinner i samma takt som ni renoverar.
Om ni nu inte köper samma typ av lister igen osv.
Att göra om sådant man ogillar och forma huset till att uppfylla sina egna behov och sin egen smak är det som ger mig motivation till att slipa klart det där förbannade spacklet en fredagkväll när favoritlaget spelar hemma på Anfield. För det är som sagt en härlig känsla när du satt den sista listen och allt är precis som du vill ha det.
Men som någon skrev tidigare så måste man vara beredd på att det tar lång tid och krävs mycket tålamod innan du kommit över mållinjen.
Utifrån era historier börjar jag bli mer och mer sugen på att renovera - nu ska jag bara få med mig sambon på tåget också. Tanken på att få renovera som vi VILL och inte som vi FÅR känns oerhört befriande och inte minst rogivande.
En liten tanke som föds är dock att vi säkerligen kommer klara av ytskikten själva men hur omfattande är det att ex ändra planlösning? Öppna upp en vägg, lägga köket i en annan vinkel än innan osv. och behöva flytta vatten osv.
En liten tanke som föds är dock att vi säkerligen kommer klara av ytskikten själva men hur omfattande är det att ex ändra planlösning? Öppna upp en vägg, lägga köket i en annan vinkel än innan osv. och behöva flytta vatten osv.
Allt är relativt, även husrenovering. Att flytta eller ta bort en vägg beror på vilken typ av vägg det är. Är det en bärande vägg måste man växla av den på något sätt, annars rasar huset ihop. Är den inte bärande, då kan du knacka ner den bäst du vill.luscious skrev:
Flytta vatten och avlopp kan vara jobbiga saker, men inget oövervinnligt. Som sagt, allt är relativt...
Skulle tro att 90% av alla husägare på BH engång startat som vilsna o lite naiva nybörjare när dom skaffade sitt första hus.
Om man kanske låter bli att köpa ett ruckel så finns det gott om tid att i lugn o roa börja pula med sitt hus. Att ge sig in i ett husprojekt där man MÅSTE göra en massa stora saker för att göra huset beboligt är nog inget för en tveksam nybörjare att satsa på.
I början gör man massor med små o stora tabbar men man blir ändå lite nöjd då man faktiskt skapat något själv.
Med åren blir man mer kräsen på sig själv, ger sig på svårare o svårare utmaningar, skaffar sig bättre verktyg och projekten blir mer krävande men samtidigt roligare.
Sedan ska vi inte glömma, att väldigt många skaffade sitt första hus före bredand och tex BH.... Snacka om hjältar, i dagsläget om man har en fråga så får man ju svar på några minuter här på BH.
Om man kanske låter bli att köpa ett ruckel så finns det gott om tid att i lugn o roa börja pula med sitt hus. Att ge sig in i ett husprojekt där man MÅSTE göra en massa stora saker för att göra huset beboligt är nog inget för en tveksam nybörjare att satsa på.
I början gör man massor med små o stora tabbar men man blir ändå lite nöjd då man faktiskt skapat något själv.
Med åren blir man mer kräsen på sig själv, ger sig på svårare o svårare utmaningar, skaffar sig bättre verktyg och projekten blir mer krävande men samtidigt roligare.
Sedan ska vi inte glömma, att väldigt många skaffade sitt första hus före bredand och tex BH.... Snacka om hjältar, i dagsläget om man har en fråga så får man ju svar på några minuter här på BH.