Pension i fastigheten?
Hur sparar ni till pensionen? Räknar ni med att få ut från er fastighetsaffär och vad har ni för tips till en som precis samlat ihop sina pensioner för att sätta en plan för framtiden =) Kanske inte är rätt forum men är tacksam för alla svar jag kan tänkas få. 
Jag har allmän pension och PPM, tjänstepension och privat pensionssparande (IPS) samt vanligt sparande i ISK och kapitalförsäkringar.
Jag har inte planerat att sälja huset för att ha råd med att vara pensionär utan siktar istället på att ett betalt boende med låga driftskostnader göra att jag har råd att vara pensionär ändå. Men visst, hittar jag ett perfekt annat boende som jag vill flytta till och det gör att det blir pengar över så nog kommer jag överväga det, men det finns inte i planen för närvarande.
Jag har inte planerat att sälja huset för att ha råd med att vara pensionär utan siktar istället på att ett betalt boende med låga driftskostnader göra att jag har råd att vara pensionär ändå. Men visst, hittar jag ett perfekt annat boende som jag vill flytta till och det gör att det blir pengar över så nog kommer jag överväga det, men det finns inte i planen för närvarande.
Bra fråga! Trist ämne att behöva tänka på - men nyttigt... Jag och sambon har måttliga inkomster, ser inte fram emot några stora löneökningar, och på pensionsdagen blir det ju ett jättetapp i inkomster.
Även om jag hoppas på en värdeökning på vårt hus - så vågar jag inte låta mitt liv som pensionär hänga på det. Dessutom, om man "binder" pensionspengarna i huset, blir man ju tvungen att sälja huset för att få loss pengarna. Vi har ett småhus och "lagom" stor tomt, inte omöjligt att man vill bo kvar tills man är 75 eller så.
Så för närvarande (ca 30 år kvar till pension) amorterar vi lite grann (blir ju inlåsta medel enligt ovan), sätter undan lite grann i pensionsfonder (också det blir inlåst i banken), samt sätter undan ytterligare en del i vanligt sparande (kan tas ut och användas när som helt under livet, och det kommer det göra till renoveringar och ombyggnader).
Bor man i något av storstadsområdena kan man väl räkna med att efterfrågan och bostadsbristen kommer fortsätta driva en prisuppgång. Men att göra bostadskarriär som de senaste årtiondena ska man kanske inte räkna med - alltså byta bostad vart 5:e år och plocka ut en mille varje gång. Jag fick utslag över hela kroppen av det unga paret som intervjuades i radio häromdagen i något ekonomiprogram i P1: "Amorterar ni på ert bolån?" "-Nej amortera känns så tråkigt, vi ska tjäna pengar på lägenheten i stället". Bra inställning. Varför bara ha 3 mille i lån, varför inte 100 mille, konsumera varje dag, och dö med gigantiska skulder, kronofogden lär inte jaga dig på kyrkogården ändå så du kommer slippa undan till slut. Och bubblan blir större än solsystemet, häftigt. Som en ekonomi skrev häromveckan: Tidigare generationer skulle aldrig drömma om att dö skuldsatta, medan nuvarande generationer aldrig kan tänka sig att amortera, de ska konsumera här och nu.
Nu svävade jag ut lite, men det hänger ju ihop - betala av på dina skulder medan du har störst förmåga, det vill säga under arbetslivet. Då köper du dig frihet och handlingsutrymme som pensionär. Och jag hävdar stenhårt att det är principiellt rätt att betala av sina skulder innan man dör, det ska helst vara ett nollsummespel. Det är som klimatfrågan - det är inte längre häftigt att roffa åt sig och leva över sina tillgångar och rycka på axlarna åt kommande generationer.
Även om jag hoppas på en värdeökning på vårt hus - så vågar jag inte låta mitt liv som pensionär hänga på det. Dessutom, om man "binder" pensionspengarna i huset, blir man ju tvungen att sälja huset för att få loss pengarna. Vi har ett småhus och "lagom" stor tomt, inte omöjligt att man vill bo kvar tills man är 75 eller så.
Så för närvarande (ca 30 år kvar till pension) amorterar vi lite grann (blir ju inlåsta medel enligt ovan), sätter undan lite grann i pensionsfonder (också det blir inlåst i banken), samt sätter undan ytterligare en del i vanligt sparande (kan tas ut och användas när som helt under livet, och det kommer det göra till renoveringar och ombyggnader).
Bor man i något av storstadsområdena kan man väl räkna med att efterfrågan och bostadsbristen kommer fortsätta driva en prisuppgång. Men att göra bostadskarriär som de senaste årtiondena ska man kanske inte räkna med - alltså byta bostad vart 5:e år och plocka ut en mille varje gång. Jag fick utslag över hela kroppen av det unga paret som intervjuades i radio häromdagen i något ekonomiprogram i P1: "Amorterar ni på ert bolån?" "-Nej amortera känns så tråkigt, vi ska tjäna pengar på lägenheten i stället". Bra inställning. Varför bara ha 3 mille i lån, varför inte 100 mille, konsumera varje dag, och dö med gigantiska skulder, kronofogden lär inte jaga dig på kyrkogården ändå så du kommer slippa undan till slut. Och bubblan blir större än solsystemet, häftigt. Som en ekonomi skrev häromveckan: Tidigare generationer skulle aldrig drömma om att dö skuldsatta, medan nuvarande generationer aldrig kan tänka sig att amortera, de ska konsumera här och nu.
Nu svävade jag ut lite, men det hänger ju ihop - betala av på dina skulder medan du har störst förmåga, det vill säga under arbetslivet. Då köper du dig frihet och handlingsutrymme som pensionär. Och jag hävdar stenhårt att det är principiellt rätt att betala av sina skulder innan man dör, det ska helst vara ett nollsummespel. Det är som klimatfrågan - det är inte längre häftigt att roffa åt sig och leva över sina tillgångar och rycka på axlarna åt kommande generationer.
Jag litar inte för en sekund på stat och pensionsbolag (med 30+ år kvar) så vi amorterar allt vad tygen håller.
Jag planerar att vara skuldfri vid pension och att det lilla jag faktiskt får ut av Allmän-, PPM- och tjänstepension ska räcka till mat och el...
Jag planerar att vara skuldfri vid pension och att det lilla jag faktiskt får ut av Allmän-, PPM- och tjänstepension ska räcka till mat och el...
Jag och hustrun är omkring 35 nu när vi nyss köpt hus och fått barn. Planen är att barnen flyger när vi är omkring 55 (om 20 år) och att vi går i pension vid 70 (om 35 år).
Vår plan är att öka värdet på huset år 0-5 ungefär (renoveringar, tillbyggnad mm) när vi har små barn som är hyfsat billiga i drift. År 6-20, när vi har barn som är dyrare i drift kommer vi att fokusera på amortering och konsumtion. År 20-35, då vi förhoppningsvis har bra löner och utflugna barn, så tänkte vi fokusera på att amotera på huset så att det är i huvudsak avbetalt till pensionen. Då kommer vi inte att behöva gå ner så mycket i levnadsstandard trots att vi räknar med halverad inkomst.
Man kan ju fråga sig varför man ska dö med ett obelånat hus värt miljoner, men vi betraktar det som en säkerhetsbuffert om saker och ting inte går som det ska. Då har vi också möjlighet att belåna huset som pensionärer och leva lite fläskigare om vi vill.
Vår plan är att öka värdet på huset år 0-5 ungefär (renoveringar, tillbyggnad mm) när vi har små barn som är hyfsat billiga i drift. År 6-20, när vi har barn som är dyrare i drift kommer vi att fokusera på amortering och konsumtion. År 20-35, då vi förhoppningsvis har bra löner och utflugna barn, så tänkte vi fokusera på att amotera på huset så att det är i huvudsak avbetalt till pensionen. Då kommer vi inte att behöva gå ner så mycket i levnadsstandard trots att vi räknar med halverad inkomst.
Man kan ju fråga sig varför man ska dö med ett obelånat hus värt miljoner, men vi betraktar det som en säkerhetsbuffert om saker och ting inte går som det ska. Då har vi också möjlighet att belåna huset som pensionärer och leva lite fläskigare om vi vill.
Jag blir nästan deprimerad över att läsa detta...tyvärr håller jag med till 100%...Nyfniken skrev:
Själv har jag sett över mina privata sparanden i ca 25år och som det ser ut nu så kommer det vara ganska okej....ang huset så kommer jag nog flytta 2-5 ggr till innan pension......
Om huset är betalt kan man ge det till sina barn i stället för att ge tillbaka det till banken. Men visst det är inget måste, den stora poängen om man tänker på livet som pensionär är att månadskostnaderna minskar om lånet är duktigt nedamorterat. Och så har man ju så att säga en säkerhet (pensionsförsäkring) i huset om man skulle hamna på halstret på något sätt.pelpet skrev:
Det är inte bara banken eller ev. bröstarvingar som är intresserade av din fastighet.
De här, "Svensk Hypotekspension" annonserar i dagens AB.
http://www.hypotekspension.se/
Är du 60 år kan du max få låna 15% av marknadsvärdet.
När du dör är väl kapitalet förbrukat.
Inget blir över till arvingarna (utom några fotoalbum) och fattigvården får ordna begravningen
Någon bättre ekonom än jag som kan räkna på detta?
Det är väl knappast av välgörenhet de "erbjuder" denna lösning.
Uppläggningsavgift 4700 kr
De här, "Svensk Hypotekspension" annonserar i dagens AB.
http://www.hypotekspension.se/
Är du 60 år kan du max få låna 15% av marknadsvärdet.
När du dör är väl kapitalet förbrukat.
Inget blir över till arvingarna (utom några fotoalbum) och fattigvården får ordna begravningen
Någon bättre ekonom än jag som kan räkna på detta?
Det är väl knappast av välgörenhet de "erbjuder" denna lösning.
Uppläggningsavgift 4700 kr
Nu har jag inte kollat i detalj men grejen måste vara att inte behöva betala tillbaka lånet alls, varken ränta eller amortering. Annars är det enkelt att ta upp ett ganska stort vanligt amorteringsfritt lån på kåken (om man får) och betala räntan med en del av det lånade kapitalet och sätta sprätt på resten och resterande skuld eller smulorna som blir över (om några) får arvingarna hantera.
Redigerat av moderator:
Ja så är det förstås.bra-byggare skrev:
Men misstänksam som jag är tror jag att detta i själva verket är en riktig roffarlösning.
Så vad är "jämförelseräntan". Det tycker jag någon som kan borde kolla.
Men det är ju som en slags omvänd livförsäkring.
Mycket osäker statistik som bolaget måste ta höjd för.
Gumman kan ju leva tills hon är 150 om Gud vill
Att den finns beror väl på att normala banker inte gärna lånar ut en massa pengar till "fattigpensionärer".
Även om säkerheten är hyfsad.
Det är ju väldigt säkert att inte ha några skulder. Företag som inte har några skulder brukar ju beskrivas som "väldigt solida" alternativt "ekonomiskt ineffektiva" beroende på perspektivet hos den som uttalar sig.
Lite på samma vis kan man ju se på det här med hus och pension. Vanligtvis när man pratar med en pensionsrådgivare så kan ju de visa att ett troligt utfall på ens pension är att man får ungefär 50% på det man tjänar som slutlön, i något slags fiktiv verklighet där jag börjar på samma företag och sedan har en rak löneutveckling till pension.
Om man sedan laborerar med att ha låga kostnader och inga lån på fastigheten eller högre kostnader (räntekostnader) är egentligen lite samma sak från ekonomisk synvinkel, men det förändrat vilka sorters risk man har. Har man allt i fastigheten så är man helt och hållet bunden till marknaden för fastigheter avseende sitt kapital. Jag tror det är viktigt att man när man bestämmer sig för hur man ska lägga upp sin pension efter hyggligt rationella premisser, vilket numera torde vara att man går till sig skälv och funderar över hur mycket risk man vill ha. Risken ökar ju möjligheterna också.
Sedan kan jag tycka att privatpersoner är alldeles för riskbenägna. Jag kan inte investera i tex aktier. Det är alldeles för hög risk för mig. Fonder likadant. Jag kan tänka mig någon slags strukt med 100% kapitalgaranti om jag hade pengar över, eller tom låna till en sådan om jag hade utrymme i villan om tjugo år. Sedan jobbar jag statligt också, av eget val. Ingen entreprenörstyp, tyvärr kan jag tycka tidvis
Andra människor har andra preferenser, och behöver kanske komma utomlands ett par gånger om året för att kunna andas, eller behöver känna att de har en hyggligt ny bil för att det ger en så enorm känsla av frihet. De kanske inte hade så mycket pengar när de var små, det blir nog viktigare då. Och det är viktigt att lyssna på sig själv.
Ger inte mycket för de ekonomer som nu går ut med förnuftiga råd om amortering och faran med lyxkonsumtion egentligen. De försöker bara sälja tjänster, vilket är deras jobb, men att luta sig på folks osäkerhet och sälja samma lösning till alla (ekonomisk återhållsamhet) är en verksamhet som jag tycker kan vara värd en skopa förakt. Om de ska idka rådgivning är 90% av jobbet att lyssna och räkna. Annars finns det risk att man säljer något kunden inte behöver. Extra dumt kan det bli om man börjar sälja moralkakor. Kunden köper då känslan av att man är en något bättre människa än vissa andra, på marginalen, pga sin fantastiska återhållsamhet. Det är sånt man kan känna som en bieffekt av sina ekonomiska val, men om det är 90% av det man får av sin bank i utbyte mot en massa räntekostnader på huset i 30 år, då bör man inte köpa.
Lite på samma vis kan man ju se på det här med hus och pension. Vanligtvis när man pratar med en pensionsrådgivare så kan ju de visa att ett troligt utfall på ens pension är att man får ungefär 50% på det man tjänar som slutlön, i något slags fiktiv verklighet där jag börjar på samma företag och sedan har en rak löneutveckling till pension.
Om man sedan laborerar med att ha låga kostnader och inga lån på fastigheten eller högre kostnader (räntekostnader) är egentligen lite samma sak från ekonomisk synvinkel, men det förändrat vilka sorters risk man har. Har man allt i fastigheten så är man helt och hållet bunden till marknaden för fastigheter avseende sitt kapital. Jag tror det är viktigt att man när man bestämmer sig för hur man ska lägga upp sin pension efter hyggligt rationella premisser, vilket numera torde vara att man går till sig skälv och funderar över hur mycket risk man vill ha. Risken ökar ju möjligheterna också.
Sedan kan jag tycka att privatpersoner är alldeles för riskbenägna. Jag kan inte investera i tex aktier. Det är alldeles för hög risk för mig. Fonder likadant. Jag kan tänka mig någon slags strukt med 100% kapitalgaranti om jag hade pengar över, eller tom låna till en sådan om jag hade utrymme i villan om tjugo år. Sedan jobbar jag statligt också, av eget val. Ingen entreprenörstyp, tyvärr kan jag tycka tidvis
Andra människor har andra preferenser, och behöver kanske komma utomlands ett par gånger om året för att kunna andas, eller behöver känna att de har en hyggligt ny bil för att det ger en så enorm känsla av frihet. De kanske inte hade så mycket pengar när de var små, det blir nog viktigare då. Och det är viktigt att lyssna på sig själv.
Ger inte mycket för de ekonomer som nu går ut med förnuftiga råd om amortering och faran med lyxkonsumtion egentligen. De försöker bara sälja tjänster, vilket är deras jobb, men att luta sig på folks osäkerhet och sälja samma lösning till alla (ekonomisk återhållsamhet) är en verksamhet som jag tycker kan vara värd en skopa förakt. Om de ska idka rådgivning är 90% av jobbet att lyssna och räkna. Annars finns det risk att man säljer något kunden inte behöver. Extra dumt kan det bli om man börjar sälja moralkakor. Kunden köper då känslan av att man är en något bättre människa än vissa andra, på marginalen, pga sin fantastiska återhållsamhet. Det är sånt man kan känna som en bieffekt av sina ekonomiska val, men om det är 90% av det man får av sin bank i utbyte mot en massa räntekostnader på huset i 30 år, då bör man inte köpa.
Ser att det här är din andra post på forumet. Det där du länkar till är en rådgivare.Emelies skrev:
Staten tillhandahåller en sådan tjänst på minpension.se
Låter faktiskt som att du inte vill glädja dina barn.il_duce skrev:
Men det vill du väl?
I min värld känns det själviskt att bränna allt man åstadkommit.
Varför inte unna nästa generation lite grädde på moset?
Vem vet vilka svårigheter de får kämpa mot.