@Mikael_L Jag har fått lite för mycket trevlig whisky* innanför västen för att argumentera emot just nu, men jag läste texten och det jag avser är att det i praktiken endast återstår alfa-strålare som återstår efter 1000 år, vilket som du mycket väl skriver är i princip ofarligt om man inte är mycket nära. Under sängen skulle nog inte vara några problem, alfa-partiklarna kommer om jag minns rätt bara några cm till någon dm i fri luft. Visst finns det en del beta-partiklar också i sönderfallskedjan, och det är i stort anledningen till att man nog ändå bör ha det nedgrävt. Poängen jag försöker göra är dock att det här monsterdödliga materialet som dödar så fort man kommer nära endast finns under de första par hundra åren, och det är för oss inga problem att överblicka detta tidsintervall med tanke på hur vi kan se byggnader som idag existerar med denna ålder och högre.
Marviken är en tungvattenkokare, vilket är det speciella, antar jag du tänkte skriva... Bara för att komplettera informationen. Utöver detta skulle den gå med överhettning, hur vet jag inte dock. Den hade också en avancerad laddmaskin som gick att använda för att byta bränslet under drift.
Jag har en historia som ni får ta för vad den är, helt utan möjlighet för källgranskning. ;-) När jag gick kärnfysik-kursen i Uppsala berättade en av de som varit med och konstruerat bland annat just Marviken att det var en ung ingenjör som fick till uppgift att beräkna stabiliteten för härden hos Marviken. Ingenjören gjorde som tillsagd och räknade och konstaterade att den inte var stabil. Detta var också då anledningen till att Marviken aldrig blev mer än en oljeeldad pjäs som också använts till mycket avancerade experiment. Nästan alla giljotinbrottsexperiment kommer från just Marviken...
(*) Rökig Box på Olo-rosso-fat
Marviken är en tungvattenkokare, vilket är det speciella, antar jag du tänkte skriva... Bara för att komplettera informationen. Utöver detta skulle den gå med överhettning, hur vet jag inte dock. Den hade också en avancerad laddmaskin som gick att använda för att byta bränslet under drift.
Jag har en historia som ni får ta för vad den är, helt utan möjlighet för källgranskning. ;-) När jag gick kärnfysik-kursen i Uppsala berättade en av de som varit med och konstruerat bland annat just Marviken att det var en ung ingenjör som fick till uppgift att beräkna stabiliteten för härden hos Marviken. Ingenjören gjorde som tillsagd och räknade och konstaterade att den inte var stabil. Detta var också då anledningen till att Marviken aldrig blev mer än en oljeeldad pjäs som också använts till mycket avancerade experiment. Nästan alla giljotinbrottsexperiment kommer från just Marviken...
(*) Rökig Box på Olo-rosso-fat
Och här kommer dagens diagram över Svensk elproduktion.
Vid 8-tiden på morgonen syns dippen när R2 drogs ner till noll (så nära noll som möjligt).
De övriga 7 reaktorerna i Sverige gick idag för fullt, dvs på i princip exakt 100% effekt.
(så gör de ju de flesta dagarna under vinterhalvåret).
Vid 8-tiden på morgonen syns dippen när R2 drogs ner till noll (så nära noll som möjligt).
De övriga 7 reaktorerna i Sverige gick idag för fullt, dvs på i princip exakt 100% effekt.
(så gör de ju de flesta dagarna under vinterhalvåret).
För de som gillar siffror, jag har luskat fram lite.
Installerad effekt för de olika kraftslagen kan ni delvis se i mitt förra diagram, dvs kärnkraften har knappt 8 GW installerad effekt idag. Värmekraft och ospecificerad är nog i princip det som står där.
Vind ger rätt mycket effekt, men väldigt varierande vilken effekt den ger, men de senaste två dagarna har det varit rätt hyggligt vindläge i typ hela landet och jag hittar dessutom siffror på att det finns 6,6GW installerad effekt i vindkraft.
Vattenkraften står för effektregleringen, vilket väl syns i diagrammen.
Men installerad effekt för vattenkraft sägs vara 16,2 GW
En kall dag 2018 var Sverige uppe i en konsumtion av nästan 27GW.
Så det verkar nästan lugnt detta, vad gäller effekt.
MEN, det finns problem i elnäten också.
De stamnät nord-syd, mellan elområde 2 och 3, har bara kapacitet för 7,3 GW, så det hjälper inte att det finns vattenkraft för kanske 10-12GW där uppe i norr, ifall vi inte kan transportera ner den.
Installerad effekt för de olika kraftslagen kan ni delvis se i mitt förra diagram, dvs kärnkraften har knappt 8 GW installerad effekt idag. Värmekraft och ospecificerad är nog i princip det som står där.
Vind ger rätt mycket effekt, men väldigt varierande vilken effekt den ger, men de senaste två dagarna har det varit rätt hyggligt vindläge i typ hela landet och jag hittar dessutom siffror på att det finns 6,6GW installerad effekt i vindkraft.
Vattenkraften står för effektregleringen, vilket väl syns i diagrammen.
Men installerad effekt för vattenkraft sägs vara 16,2 GW
En kall dag 2018 var Sverige uppe i en konsumtion av nästan 27GW.
Så det verkar nästan lugnt detta, vad gäller effekt.
MEN, det finns problem i elnäten också.
De stamnät nord-syd, mellan elområde 2 och 3, har bara kapacitet för 7,3 GW, så det hjälper inte att det finns vattenkraft för kanske 10-12GW där uppe i norr, ifall vi inte kan transportera ner den.
Marviken ja. En av de mest problematiska lösningarna där var ett system för bränslebyte under drift. Med femtiotalsteknik, i en kokvattenreaktor. Varför behövde man byta bränsle under drift då? Jo, orsaken är Pu-240.
Ganska tidigt under Manhattanprojektet så började man fundera på vilka eventuella transuraner, dvs grundämnen tyngre än uran som möjligen skulle kunna användas i en kedjereaktion. En kandidat var Pu-239. Man tillverkade mikroskopiska mängder Pu-239 i cyklotroner och testade. Resultatet blev det förväntade. Men att tillverka Pu-239 i en cyklotron var inte en framkomlig väg för massframställning. Men med en reaktor vore det möjligt att producera Pu-239 i stora mängder, och det fort. Och att separera plutonium från uran och klyvningsprodukter framstod som långt mycket enklare än att separera U-235 från U-238. Därför satsade man snart på två helt skilda tekniker för bombmaterial, dels ett flertal olika metoder för isotopseparation av uran, dels konstruktion av en reaktor för framställning av plutonium och kemiska processer för separation.
Parallellt pågick arbete med själva bomben. Ett atomvapen är i grunden en mycket enkel konstruktion. Sammanfoga två icke kritiska massor av ett klyvbart ämne till en kritisk massa fort som fan. "Fort som fan" kommer sig av att det alltid kommer att förekomma en viss spontan fission även i en icke kritisk massa vilken ger neutroner som kan starta en kedjereaktion för tidigt, innan massorna förenats ordentligt. Den enklaste lösningen för sammanfogning brukar kallas kanonrörsmetoden, där en plugg skjuts in i en ihålig cylinder.
När så reaktorframställt plutonium blev tillgängligt så framkom ett om inte oväntat så i alla fall oönskat problem. Plutoniumet var förorenat med Pu-240. Och Pu-240 har en alldeles för hög grad av spontan fission för att kunna användas i en bomb av kanonrörsmodell. Att separera Pu-239 och Pu-240 skulle bli ännu svårare än att separera U-235 och U-238. Men nu var man fulla i fan och uppfann istället implosionsmetoden där man med sprängmedel komprimerar en ihålig sfär till en homogen sfär. Det går mycket fortare än att skjuta in en plugg i en cylinder, så då blev den spontana fissionen hanterbar. Men inte med hur mycket Pu-240 som helst. Ju längre bränslet är i reaktorn, desto mer Pu-240 bildas. Därför måste bränslet bytas frekvent för att få tillräckligt låg halt av Pu-240 om man tänkt sig att bygga kärnvapen av det upparbetade bränslet.
Som Marviken, liksom RBMK, och förmodligen en drös andra reaktortyper, visar så är det inte omöjligt att bygga en reaktor som både kan producera el och plutonium av vapenkvalitet, men i de lättvattenreaktorer som används i Sverige och med den bränslecykel som används här så går det inte. Det blir helt enkelt för mycket föroreningar av ovälkomna isotoper. Huruvida det skulle gå med en annan bränslecykel ska jag låta vara osagt.
Det som är lätt att förbise när man pratar upparbetning, anrikning osv är skillnaden mellan grundämne och isotop. Ofta blandas begreppen hej vilt. I vår vanliga vardag så ser vi ingen skillnad på olika isotoper av ett grundämne. Kemiskt beter de sig exakt lika.
Pratar vi kärnfysik så blir däremot isotoperna viktiga. Två isotoper av samma ämne kan bete sig helt olika. Men det enda sättet att separera dom är processer som baseras på deras viktskillnad. Och den relativa viktskillnaden på isotoper av tunga grundämnen är liten. Därav en besvärlig process.
Således:
Anrikning = sortera isotoper av samma ämne på vikt. Dyrt och besvärligt.
Upparbetning = skilj olika ämnen från varandra kemiskt. En skitig process, men inte direkt svår eller dyr.
Ta detta inlägg för vad det är - en mycket enkel förklaring av ett krångligt problem, fritt ur minnet, och inte en vetenskaplig avhandling. För den som vill läsa mer om kärnfysikens bakgrund i allmänhet och Manhattanprojektet i synnerhet så kan jag rekommendera boken "Damokles svärd" av Bo Lindell.
Bifogar en bild från en (simulerat) dålig dag på jobbet. Måtte det aldrig bli verklighet.
Ganska tidigt under Manhattanprojektet så började man fundera på vilka eventuella transuraner, dvs grundämnen tyngre än uran som möjligen skulle kunna användas i en kedjereaktion. En kandidat var Pu-239. Man tillverkade mikroskopiska mängder Pu-239 i cyklotroner och testade. Resultatet blev det förväntade. Men att tillverka Pu-239 i en cyklotron var inte en framkomlig väg för massframställning. Men med en reaktor vore det möjligt att producera Pu-239 i stora mängder, och det fort. Och att separera plutonium från uran och klyvningsprodukter framstod som långt mycket enklare än att separera U-235 från U-238. Därför satsade man snart på två helt skilda tekniker för bombmaterial, dels ett flertal olika metoder för isotopseparation av uran, dels konstruktion av en reaktor för framställning av plutonium och kemiska processer för separation.
Parallellt pågick arbete med själva bomben. Ett atomvapen är i grunden en mycket enkel konstruktion. Sammanfoga två icke kritiska massor av ett klyvbart ämne till en kritisk massa fort som fan. "Fort som fan" kommer sig av att det alltid kommer att förekomma en viss spontan fission även i en icke kritisk massa vilken ger neutroner som kan starta en kedjereaktion för tidigt, innan massorna förenats ordentligt. Den enklaste lösningen för sammanfogning brukar kallas kanonrörsmetoden, där en plugg skjuts in i en ihålig cylinder.
När så reaktorframställt plutonium blev tillgängligt så framkom ett om inte oväntat så i alla fall oönskat problem. Plutoniumet var förorenat med Pu-240. Och Pu-240 har en alldeles för hög grad av spontan fission för att kunna användas i en bomb av kanonrörsmodell. Att separera Pu-239 och Pu-240 skulle bli ännu svårare än att separera U-235 och U-238. Men nu var man fulla i fan och uppfann istället implosionsmetoden där man med sprängmedel komprimerar en ihålig sfär till en homogen sfär. Det går mycket fortare än att skjuta in en plugg i en cylinder, så då blev den spontana fissionen hanterbar. Men inte med hur mycket Pu-240 som helst. Ju längre bränslet är i reaktorn, desto mer Pu-240 bildas. Därför måste bränslet bytas frekvent för att få tillräckligt låg halt av Pu-240 om man tänkt sig att bygga kärnvapen av det upparbetade bränslet.
Som Marviken, liksom RBMK, och förmodligen en drös andra reaktortyper, visar så är det inte omöjligt att bygga en reaktor som både kan producera el och plutonium av vapenkvalitet, men i de lättvattenreaktorer som används i Sverige och med den bränslecykel som används här så går det inte. Det blir helt enkelt för mycket föroreningar av ovälkomna isotoper. Huruvida det skulle gå med en annan bränslecykel ska jag låta vara osagt.
Det som är lätt att förbise när man pratar upparbetning, anrikning osv är skillnaden mellan grundämne och isotop. Ofta blandas begreppen hej vilt. I vår vanliga vardag så ser vi ingen skillnad på olika isotoper av ett grundämne. Kemiskt beter de sig exakt lika.
Pratar vi kärnfysik så blir däremot isotoperna viktiga. Två isotoper av samma ämne kan bete sig helt olika. Men det enda sättet att separera dom är processer som baseras på deras viktskillnad. Och den relativa viktskillnaden på isotoper av tunga grundämnen är liten. Därav en besvärlig process.
Således:
Anrikning = sortera isotoper av samma ämne på vikt. Dyrt och besvärligt.
Upparbetning = skilj olika ämnen från varandra kemiskt. En skitig process, men inte direkt svår eller dyr.
Ta detta inlägg för vad det är - en mycket enkel förklaring av ett krångligt problem, fritt ur minnet, och inte en vetenskaplig avhandling. För den som vill läsa mer om kärnfysikens bakgrund i allmänhet och Manhattanprojektet i synnerhet så kan jag rekommendera boken "Damokles svärd" av Bo Lindell.
Bifogar en bild från en (simulerat) dålig dag på jobbet. Måtte det aldrig bli verklighet.
Direktverkande elvärme och LL-värmepumpar som slår över till detsamma så fort det blir några minusgrader är inte direkt optimalt för effektbalansen.A andersda skrev:
Fick vi bort 70% av den skiten så skulle vi kunna stängs all kärnkraft i landet.
Dessutom är de dyra i drift jfrt med tex bergvärmepumpar så med lite ekonomiska styrmedel kan det hela sköta sig självt på några få år.
Magnus E K
Husägare
· Östergötland
· 3 311 inlägg
Magnus E K
Husägare
- Östergötland
- 3 311 inlägg
Vilken dag är detta? Jag har kollat ganska noga och det värsta jag hittar de senaste två åren (2019 var snällare än 2018) är precis över 26 GW på morgonen den 1 mars 2018. Det var också då priset nådde som högst de senaste två åren. Då blåste det ändå någorlunda bra (knappt 2 GW) just då. PRODUKTIONEN var uppe på 27 GW den 15 och 16 januari (2018) tack vare att det blåste rejält (4-5 GW) men mycket av det gick på export; konsumtionen var bara just över 24 GW som högst.Mikael_L skrev:
Detta är dock problemet som jag ser det, att det inte varit några riktigt besvärliga dagar de senaste åren vilket gör att politikerna tror det är "lugnt", men så plötsligt kommer det slå till med en riktig köldknäpp en vindstilla vardag. Och kanske någon typ av produktionsproblem samtidigt.
I övrigt håller jag med (installerad effekt för vindkraften är nog uppåt 8 GW nu). Den praktiska maximala effekten för vattenkraften (begränsad av överföring) verkar ligga på strax över 13 GW.
Men nu diskuterar vi inte bränsle från reaktorer som är avsedda för att transmutera vapenplutonium, utan det utbrända bränslet från våra lättvattenreaktorer.R RoAd skrev:
Man blir inte expert på kärnbränsle genom att titta på Chernobyl på TV, utan genom att arbeta med frågorna under lång tid och träffa forskare från hela världen.
Efter olyckan i Daiichi, Fukushima, styrdes en stor del av forskningen inom framtidens kärnbränsle för lättvattenreaktorer in mot att ta fram bränsle som skulle kunna motstå en liknande situation som i Fukushima. Det finns en sammanställning av forskningsläget i den här OECD-rapporten, som togs fram av en expertgrupp sammansatt från de flesta av OECD:s medlemsländer:
https://www.oecd-nea.org/science/pubs/2018/7317-accident-tolerant-fuels-2018.pdf
Jag var med i expertgruppen, var redaktör för avsnittet om högdensitetsbränslen och skrev ett av kapitlen. Jag har ännu inte sett Chernobyl på TV, men har nog rätt bra koll på hur bränslen fungerar ändå. Jag gissar inte.
Och att ladda elbil kommer bli skamligtN Noseone skrev:
Även de med solpaneler som är kopplade till elnätet kan glömma att få använda elen till egen laddning av elbil när strömmen behövs till samhället.
Går att lösa med import av ful-el från Tyskland.
Gör väl inget då utsläppen inte hamnar på Sveriges klimatnota.
Tja, jag tog det härifrån:
"Vid ett par tillfällen under vintern 2018 var vi uppe och snuddade vid gränsen för vad vi kunde hantera i vårt elsystem som för den kallaste timmen var nästan 27 000 MW."
https://www.ellevio.se/om-oss/Press...sbrist--eller-bade-och-vi-reder-ut-begreppen/
Ca 1/3 ner på sidan.
Jag fann inte någon anledning att faktakolla det ytterligare, då jag tänkte att sidan borde hålla en bra faktastandard.
Spännande är vindkraften har gått från att knappt existera för 15-20 år sedan till att stå för ca 18% av Sveriges produktion. Kostnaderna har sjunkit och man beräknar att det som byggs 2020 kommer vara nere på 36öre/kWh. Vindkraften är således lönsam..den skapar också mycket arbete. Man ser också att vindkraften kan komma att sänka elpriset i Sverige.
Jag förstår att en jämn motvikt behövs men ligger inte problemet mycket i våra kraftnät?
Källor Wikipedia, vindkraftsnyheter.
Jag förstår att en jämn motvikt behövs men ligger inte problemet mycket i våra kraftnät?
Källor Wikipedia, vindkraftsnyheter.
Och alla kärnkraftskramare (inkl mig själv) måste också inse att kärnkraften är baskraft, inte reglerkraft.
Det duger inte att ha en massa vindkraft och sen tänka sig att kärnkraften står för att reglera mot varierande förbrukning/produktion, det är inte kärnkraft lämpad för då effektökningar och effektminskningar i reaktorn är långsamma processer.
Det är inte helt omöjligt, men det blir en dyr nota för all överskottsenergi (i form av värme) som dumpas i hav eller atmosfär, dvs man kommer bränna en väsentlig andel kärnbränsle för att värma upp omgivningen istället för att få el av det.
Det duger inte att ha en massa vindkraft och sen tänka sig att kärnkraften står för att reglera mot varierande förbrukning/produktion, det är inte kärnkraft lämpad för då effektökningar och effektminskningar i reaktorn är långsamma processer.
Det är inte helt omöjligt, men det blir en dyr nota för all överskottsenergi (i form av värme) som dumpas i hav eller atmosfär, dvs man kommer bränna en väsentlig andel kärnbränsle för att värma upp omgivningen istället för att få el av det.