Yes, det har ju varit ganska fördelaktigt att köpa ut fastigheterna från Stockholm stad. Särskilt om det gjordes för lång tid sedan med relativt blygsamma taxeringsvärden.yonna skrev:
Vet dock inte vad taxeringsvärdet är på denna tomt och om det är möjligt att köpa loss den? Det verkar ju vara ett häftigt läge.
Jag blev erbjuden ta över det stora huset (dock ingen sjöutsikt) på 90-talet. Ansåg att jag inte hade råd - främst pga höga taxeringsvärdet som för mig var astronomiskt (detta var innan nya reformen). Köpte litet centralt beläget hus i Malmö på fri grund. Det blev mer ekonomiskt 😉.S Sthlm_ skrev:
Som jag ser det så handlar grundproblemet om att man skapar en kultur där dels fasaden är alldeles för viktig och dels är alldeles normalt att saker"inte får ske" och därför antas inte kunna ske.
När man får en sådan subkultur i en grupp så är det helt naturligt att det spårar ur. I synnerhet när gruppen som har skapat den subkulturen är tillräckligt stor för att kunna snedvrida både bostadsmarkaden och arbetsmarknaden lokalt. Sedan dras allt fler in i den snedvridna världen.
Alla människor har något grundkrav som behöver uppfyllas för att kunna leva drägligt. För mig är det en bit skog och ett fungerande lokalsamhälle där man känner varandra och där det finns möjlighet att göra litet vad man vill hemma på tomten.
Det viktiga är att man själv funderar på vad som egentligen är ens eget grundkrav. I ställe för att bara tanklöst anamma de krav och förväntningar som just då basuneras ut av gruppen eller av marknadsförare. Och att man skalar av det till genomförbart mått. Till exempel så går inte mitt grundkrav att kombinera med kravet 30 minuter från centrum av en storstad. Då måste man välja vad som är viktigt för en själv.
Som jag ser det är grundproblemet på bostadsmarknaden i och kring storstäderna att alltför många bara följer med strömmen och flyttar till storstad fastän de kanske egentligen inte vill. Skulle bara de som verkligen vill bo i storstad bo där så skulle fastigheterna räcka till för alla.
Samma fenomen gäller bostadsområden/villaområden. Ser man hur mycket tvister som pågår där och hur mycket psykiskt illamående och kroniskt missnöje som är dolt under ytan så är det uppenbart att många som bor där egentligen inte är gjorda för det livet. Skulle bara de som verkligen vill leva så bo i bostadsområden så tror jag att sämjan skulle vara bättre och tvisterna färre och det psykiska måendet bättre. Skulle färre vilja bo så skulle de som gör det inte känna sig tvungna att hålla på med fasadfacism och poolkapprustning och andra tokerier i hopp om att huset som de har lånat åt helvete för mycket för att köpa skall stiga i värde ytterligare. Man mår bättre av att slå sig till ro på en plats man trivs och låta fastighetsvärdet bli arvingarnas problem när lånen för länge sedan är betalade.
När man får en sådan subkultur i en grupp så är det helt naturligt att det spårar ur. I synnerhet när gruppen som har skapat den subkulturen är tillräckligt stor för att kunna snedvrida både bostadsmarkaden och arbetsmarknaden lokalt. Sedan dras allt fler in i den snedvridna världen.
Alla människor har något grundkrav som behöver uppfyllas för att kunna leva drägligt. För mig är det en bit skog och ett fungerande lokalsamhälle där man känner varandra och där det finns möjlighet att göra litet vad man vill hemma på tomten.
Det viktiga är att man själv funderar på vad som egentligen är ens eget grundkrav. I ställe för att bara tanklöst anamma de krav och förväntningar som just då basuneras ut av gruppen eller av marknadsförare. Och att man skalar av det till genomförbart mått. Till exempel så går inte mitt grundkrav att kombinera med kravet 30 minuter från centrum av en storstad. Då måste man välja vad som är viktigt för en själv.
Som jag ser det är grundproblemet på bostadsmarknaden i och kring storstäderna att alltför många bara följer med strömmen och flyttar till storstad fastän de kanske egentligen inte vill. Skulle bara de som verkligen vill bo i storstad bo där så skulle fastigheterna räcka till för alla.
Samma fenomen gäller bostadsområden/villaområden. Ser man hur mycket tvister som pågår där och hur mycket psykiskt illamående och kroniskt missnöje som är dolt under ytan så är det uppenbart att många som bor där egentligen inte är gjorda för det livet. Skulle bara de som verkligen vill leva så bo i bostadsområden så tror jag att sämjan skulle vara bättre och tvisterna färre och det psykiska måendet bättre. Skulle färre vilja bo så skulle de som gör det inte känna sig tvungna att hålla på med fasadfacism och poolkapprustning och andra tokerier i hopp om att huset som de har lånat åt helvete för mycket för att köpa skall stiga i värde ytterligare. Man mår bättre av att slå sig till ro på en plats man trivs och låta fastighetsvärdet bli arvingarnas problem när lånen för länge sedan är betalade.
Husägare
· Småländska höglandet
· 3 688 inlägg
@heimlaga for president!!
(Och det kan du ju bli, eftersom ni har den posten på er sida innanhavet.)
(Och det kan du ju bli, eftersom ni har den posten på er sida innanhavet.)
Problemet med heimlagas resonemang är att vi alla får välja. I praktiken har inte alla ett sådant val.
Liksom du är fast i din verklighet och villkor (dåliga arbetsgivare som jag förstått) så är andra fast i annat, att släkt och vänner bor i eller kring storstäderna och att den utbildning och karriär man satsat på finns där. Risken att flytta är att man bara får en arbetsplats att välja på och därmed hamnar i en sämre sits. Plus de som gillar storstad men inte landsbygd.
Bostadsmarknaden fungerar inte som jag tycker är rimligt, men jag får finna mig. Visst skulle jag personligen kunna bo lite finare och kanske hitta något okej jobb, men inte precis varsomhelst utan sannolikt vid en lite större stad. Frågan är då hur stor skillnad det i slutändan blir.
Men visst, jag skulle kunna tänka mig bo i en mindre stad och nog trivas, men då kommer jag inte känna någon alls. De flesta som flyttar iväg från storstaden har någon anknytning nån annanstans att bygga vidare på. Eller flyttar i ganska ung ålder.
Liksom du är fast i din verklighet och villkor (dåliga arbetsgivare som jag förstått) så är andra fast i annat, att släkt och vänner bor i eller kring storstäderna och att den utbildning och karriär man satsat på finns där. Risken att flytta är att man bara får en arbetsplats att välja på och därmed hamnar i en sämre sits. Plus de som gillar storstad men inte landsbygd.
Bostadsmarknaden fungerar inte som jag tycker är rimligt, men jag får finna mig. Visst skulle jag personligen kunna bo lite finare och kanske hitta något okej jobb, men inte precis varsomhelst utan sannolikt vid en lite större stad. Frågan är då hur stor skillnad det i slutändan blir.
Men visst, jag skulle kunna tänka mig bo i en mindre stad och nog trivas, men då kommer jag inte känna någon alls. De flesta som flyttar iväg från storstaden har någon anknytning nån annanstans att bygga vidare på. Eller flyttar i ganska ung ålder.
Så är detJ JohanLun skrev:
Fast fler kunde välja än de som verkligen gör det. Troligen tillräckligt många för att minska trycket på fastighetsmarnaden i städerna och därmed tillräckligt många för att få ned priserna till mer rimliga nivåer och ta bort värdeökningshetsen. Har man råd med sin fastighet kan man strunta i om den ökar i värde eller inte.
