Yes, det har ju varit ganska fördelaktigt att köpa ut fastigheterna från Stockholm stad. Särskilt om det gjordes för lång tid sedan med relativt blygsamma taxeringsvärden.yonna skrev:
Vet dock inte vad taxeringsvärdet är på denna tomt och om det är möjligt att köpa loss den? Det verkar ju vara ett häftigt läge.
Jag blev erbjuden ta över det stora huset (dock ingen sjöutsikt) på 90-talet. Ansåg att jag inte hade råd - främst pga höga taxeringsvärdet som för mig var astronomiskt (detta var innan nya reformen). Köpte litet centralt beläget hus i Malmö på fri grund. Det blev mer ekonomiskt 😉.S Sthlm_ skrev:
Som jag ser det så handlar grundproblemet om att man skapar en kultur där dels fasaden är alldeles för viktig och dels är alldeles normalt att saker"inte får ske" och därför antas inte kunna ske.
När man får en sådan subkultur i en grupp så är det helt naturligt att det spårar ur. I synnerhet när gruppen som har skapat den subkulturen är tillräckligt stor för att kunna snedvrida både bostadsmarkaden och arbetsmarknaden lokalt. Sedan dras allt fler in i den snedvridna världen.
Alla människor har något grundkrav som behöver uppfyllas för att kunna leva drägligt. För mig är det en bit skog och ett fungerande lokalsamhälle där man känner varandra och där det finns möjlighet att göra litet vad man vill hemma på tomten.
Det viktiga är att man själv funderar på vad som egentligen är ens eget grundkrav. I ställe för att bara tanklöst anamma de krav och förväntningar som just då basuneras ut av gruppen eller av marknadsförare. Och att man skalar av det till genomförbart mått. Till exempel så går inte mitt grundkrav att kombinera med kravet 30 minuter från centrum av en storstad. Då måste man välja vad som är viktigt för en själv.
Som jag ser det är grundproblemet på bostadsmarknaden i och kring storstäderna att alltför många bara följer med strömmen och flyttar till storstad fastän de kanske egentligen inte vill. Skulle bara de som verkligen vill bo i storstad bo där så skulle fastigheterna räcka till för alla.
Samma fenomen gäller bostadsområden/villaområden. Ser man hur mycket tvister som pågår där och hur mycket psykiskt illamående och kroniskt missnöje som är dolt under ytan så är det uppenbart att många som bor där egentligen inte är gjorda för det livet. Skulle bara de som verkligen vill leva så bo i bostadsområden så tror jag att sämjan skulle vara bättre och tvisterna färre och det psykiska måendet bättre. Skulle färre vilja bo så skulle de som gör det inte känna sig tvungna att hålla på med fasadfacism och poolkapprustning och andra tokerier i hopp om att huset som de har lånat åt helvete för mycket för att köpa skall stiga i värde ytterligare. Man mår bättre av att slå sig till ro på en plats man trivs och låta fastighetsvärdet bli arvingarnas problem när lånen för länge sedan är betalade.
När man får en sådan subkultur i en grupp så är det helt naturligt att det spårar ur. I synnerhet när gruppen som har skapat den subkulturen är tillräckligt stor för att kunna snedvrida både bostadsmarkaden och arbetsmarknaden lokalt. Sedan dras allt fler in i den snedvridna världen.
Alla människor har något grundkrav som behöver uppfyllas för att kunna leva drägligt. För mig är det en bit skog och ett fungerande lokalsamhälle där man känner varandra och där det finns möjlighet att göra litet vad man vill hemma på tomten.
Det viktiga är att man själv funderar på vad som egentligen är ens eget grundkrav. I ställe för att bara tanklöst anamma de krav och förväntningar som just då basuneras ut av gruppen eller av marknadsförare. Och att man skalar av det till genomförbart mått. Till exempel så går inte mitt grundkrav att kombinera med kravet 30 minuter från centrum av en storstad. Då måste man välja vad som är viktigt för en själv.
Som jag ser det är grundproblemet på bostadsmarknaden i och kring storstäderna att alltför många bara följer med strömmen och flyttar till storstad fastän de kanske egentligen inte vill. Skulle bara de som verkligen vill bo i storstad bo där så skulle fastigheterna räcka till för alla.
Samma fenomen gäller bostadsområden/villaområden. Ser man hur mycket tvister som pågår där och hur mycket psykiskt illamående och kroniskt missnöje som är dolt under ytan så är det uppenbart att många som bor där egentligen inte är gjorda för det livet. Skulle bara de som verkligen vill leva så bo i bostadsområden så tror jag att sämjan skulle vara bättre och tvisterna färre och det psykiska måendet bättre. Skulle färre vilja bo så skulle de som gör det inte känna sig tvungna att hålla på med fasadfacism och poolkapprustning och andra tokerier i hopp om att huset som de har lånat åt helvete för mycket för att köpa skall stiga i värde ytterligare. Man mår bättre av att slå sig till ro på en plats man trivs och låta fastighetsvärdet bli arvingarnas problem när lånen för länge sedan är betalade.
Husägare
· Småländska höglandet
· 3 694 inlägg
@heimlaga for president!!
(Och det kan du ju bli, eftersom ni har den posten på er sida innanhavet.)
(Och det kan du ju bli, eftersom ni har den posten på er sida innanhavet.)
Problemet med heimlagas resonemang är att vi alla får välja. I praktiken har inte alla ett sådant val.
Liksom du är fast i din verklighet och villkor (dåliga arbetsgivare som jag förstått) så är andra fast i annat, att släkt och vänner bor i eller kring storstäderna och att den utbildning och karriär man satsat på finns där. Risken att flytta är att man bara får en arbetsplats att välja på och därmed hamnar i en sämre sits. Plus de som gillar storstad men inte landsbygd.
Bostadsmarknaden fungerar inte som jag tycker är rimligt, men jag får finna mig. Visst skulle jag personligen kunna bo lite finare och kanske hitta något okej jobb, men inte precis varsomhelst utan sannolikt vid en lite större stad. Frågan är då hur stor skillnad det i slutändan blir.
Men visst, jag skulle kunna tänka mig bo i en mindre stad och nog trivas, men då kommer jag inte känna någon alls. De flesta som flyttar iväg från storstaden har någon anknytning nån annanstans att bygga vidare på. Eller flyttar i ganska ung ålder.
Liksom du är fast i din verklighet och villkor (dåliga arbetsgivare som jag förstått) så är andra fast i annat, att släkt och vänner bor i eller kring storstäderna och att den utbildning och karriär man satsat på finns där. Risken att flytta är att man bara får en arbetsplats att välja på och därmed hamnar i en sämre sits. Plus de som gillar storstad men inte landsbygd.
Bostadsmarknaden fungerar inte som jag tycker är rimligt, men jag får finna mig. Visst skulle jag personligen kunna bo lite finare och kanske hitta något okej jobb, men inte precis varsomhelst utan sannolikt vid en lite större stad. Frågan är då hur stor skillnad det i slutändan blir.
Men visst, jag skulle kunna tänka mig bo i en mindre stad och nog trivas, men då kommer jag inte känna någon alls. De flesta som flyttar iväg från storstaden har någon anknytning nån annanstans att bygga vidare på. Eller flyttar i ganska ung ålder.
Så är detJ JohanLun skrev:
Fast fler kunde välja än de som verkligen gör det. Troligen tillräckligt många för att minska trycket på fastighetsmarnaden i städerna och därmed tillräckligt många för att få ned priserna till mer rimliga nivåer och ta bort värdeökningshetsen. Har man råd med sin fastighet kan man strunta i om den ökar i värde eller inte.
Såg att detta nyss har sålts. Jag tror skicket var bra, renovering inte nödvändig. 11.5. Visst är det över budget på 9, men är det omöjligt?Clarken37 skrev:
https://susannepersson.se/salda/friliggande-villa-torsvagen-6b-sollentuna/
Nu är ju just detta försent, men det finns fina sekelskifteshus inom räckhåll, där även pendlingen blir bra.
Edit: Tre till från samma mäklare
https://susannepersson.se/salda/friliggande-villa-lindvagen-49a-sollentuna/
https://susannepersson.se/salda/friliggande-villa-satersvagen-4-sollentuna/
https://susannepersson.se/salda/friliggande-villa-nasvagen-22-sollentuna/
Redigerat:
Tack. Vet att det finns många alternativ runt 12-15 msek men vi är inte där än.J JohanLun skrev:
Att säga åt sambon att det bara är att tjäna mer pengar flyger inte riktigt
Jo, så är det ju. Man har nån slags hård gräns.
Jag vet bara att hade vi när vi började kolla på hus vågat satsa "allt" och maxa gränserna så hade vi kunnat köpa ett riktigt bra hus med mycket mindre renovering. De där husen som kostar 11-12 idag kostade ju kanske 7-7.5 för 10-15 år sen. Genom att vänta och leta och sen köpa nåt med mycket renovering så blev det nog för vår del egentligen en sämre affär än att låna över öronen från början. Nu har vi iofs lägre kostnader, men också ett hus med väldigt mycket jobb kvar. Där och då kändes det bättre att köpa billigt och ha marginaler i ekonomin. Sen om huspriserna gör samma resa från nu och 10 år framåt kan ju ingen veta, jag tror ju personligen på en rekyl nedåt nån gång i framtiden. Men man måste ju leva också...
Problemet om man sitter på ett hus och det blir en nedgång, är ju att även det huset är svårt att sälja. Om du kunde få tag på en riktigt bra HR så är det ju en väg framåt, bo i HR de år barnen är upp till förskoleklass, sen hoppas pengarna ökat i värde och kunna köpa utan att ta med risken för variation i försäljningspriset i den nya kalkylen måste vara ett superläge att köpa. Är marknaden lite trög är ju snabbhet hos köpare en viktig parameter. Men visst, pengarna i ett hus (inkl att man har hävstången i att man även har med lånade pengar i ekvationen som en hävstång) gör väl att hus kanske ökar mer än insatsen på börsen?
Med en budget runt 12-13 skulle vi inte ha några problem öht med att hitta något vi gillar väldigt mycket.J JohanLun skrev:
Men som det är nu är 9 absolut max tyvärr.
Problemet är att vi har små barn och kanske vill skaffa ett till. Jag kan eventuellt avancera ännu mer men min arbetsbelastning blir då (och är till viss del redan idag) så att jag varken kan hämta eller lämna. Jag är borta 7-18 5 dagar i veckan. Att då begära att sambon ska palla styra alla måltider, hämta och lämna två barn samtidigt som hon har 1 ny bebis blir svårt.
När vi sen har tre barn eventuellt så blir det för mycket att jag ska kunna begära en heltidstjänst av henne.
Jag kan nog komma upp i en lön runt 2 msek (inklusive olika typer av bonussystem) per år inom några år. Men utan att sambon kör heltid blir det då mycket svårt att få ihop.
Tyvärr saknar vi vettiga far/morföräldrar som kan hjälpa till med något. Det är ju så alla andra får det hela att gå runt. ”Den svenska modellen” med två heltidsanställda fungerar inte utan hjälp från föräldrarna
Redigerat:
Ja, nu var det jag länkade till 11.5 (två av dem tror jag) och det var nog hus i väldigt bra skick och större storlek. Jag skulle inte förvånas om det kommer ut nåt hus i samma skick men lite mindre och lite sämre läge i området, mindre tomt och kanske tristare som landar på 10 MSEK. Det låter som ni skulle kunna stretcha till 10 om ni är beredda att göra avkall på annat, iallafall under närmsta småbarnsåren.
Det är en exceptionellt bra lön, grattis. Jag ligger på en snittlön för min ålder i scaos lönesök. Det blir man inte fet på... Idag hade vi aldrig kunnat köpa nåt där vi bor...
Ja, jag vet precis. Vi har heller ingen förälder i närheten och även att de nu är i så dålig hälsa att det snarare är att vi behöver lägga tid på dem än att få hjälp. Då måste man steppa ned lite jobbmässigt. Det som verkligen verkar döda möjligheten till två heltidsjobb är om nåt barn får någon diagnos, det verkar rätt vanligt. Jag vet flera där i princip en förälder får ta helt ledigt. Men, med det sagt. Vi har heltidsjobbat båda två, för mig hade det nog inte vart möjligt iom jag har lite restid till jobbet, om inte Covid kommit. Jag höll på att gå på knäna innan. Hade bra chefer som tittade på leverans och inte närvaro, till jag fick en som tittade på närvaro, då gick jag ned på 80% under en tid och bytte sen jobb internt. Med det distansarbete covid ledde till och något äldre barn så funkar det dock bra igen. Jag kan jobba hemma i praktiken 3 dagar i veckan. När man dessutom har internationella möten i olika tidszoner så är det piss att sitta kvar sent eller vara inne tidigt på jobbet för att sen sitta i teamsmöten. Men helt klart är, har man inte support från nån och små barn kan båda inte ha jobb som krashar om man måste vabba. En advoklat tex, kan inte bara ringa in 30 minuter innan en förhandling eller klientmöte och säga att man måste vabba eller hämta på dagis. Så den typ av jobb går ju bort. Jag styr iallafall min tid nästan helt själv nuförtiden, det är värt att acceptera en lägre lön. Jag är ju ingenjör. Vi vill ju inte träffa människor.
Så är det ju. Bor tonvis med människor i bostäder där de idag aldrig kunnat köpa som unga. På mina föräldrars gamla gata ser man på bilarna vilka som är unga resp äldre. De äldre har typ en 5-10 år gammal V70. De unga Tesla eller en xc90, Q7a etc.J JohanLun skrev:Ja, nu var det jag länkade till 11.5 (två av dem tror jag) och det var nog hus i väldigt bra skick och större storlek. Jag skulle inte förvånas om det kommer ut nåt hus i samma skick men lite mindre och lite sämre läge i området, mindre tomt och kanske tristare som landar på 10 MSEK. Det låter som ni skulle kunna stretcha till 10 om ni är beredda att göra avkall på annat, iallafall under närmsta småbarnsåren.
Det är en exceptionellt bra lön, grattis. Jag ligger på en snittlön för min ålder i scaos lönesök. Det blir man inte fet på... Idag hade vi aldrig kunnat köpa nåt där vi bor...
Ja, jag vet precis. Vi har heller ingen förälder i närheten och även att de nu är i så dålig hälsa att det snarare är att vi behöver lägga tid på dem än att få hjälp. Då måste man steppa ned lite jobbmässigt. Det som verkligen verkar döda möjligheten till två heltidsjobb är om nåt barn får någon diagnos, det verkar rätt vanligt. Jag vet flera där i princip en förälder får ta helt ledigt. Men, med det sagt. Vi har heltidsjobbat båda två, för mig hade det nog inte vart möjligt iom jag har lite restid till jobbet, om inte Covid kommit. Jag höll på att gå på knäna innan. Hade bra chefer som tittade på leverans och inte närvaro, till jag fick en som tittade på närvaro, då gick jag ned på 80% under en tid och bytte sen jobb internt. Med det distansarbete covid ledde till och något äldre barn så funkar det dock bra igen. Jag kan jobba hemma i praktiken 3 dagar i veckan. När man dessutom har internationella möten i olika tidszoner så är det piss att sitta kvar sent eller vara inne tidigt på jobbet för att sen sitta i teamsmöten. Men helt klart är, har man inte support från nån och små barn kan båda inte ha jobb som krashar om man måste vabba. En advoklat tex, kan inte bara ringa in 30 minuter innan en förhandling eller klientmöte och säga att man måste vabba eller hämta på dagis. Så den typ av jobb går ju bort. Jag styr iallafall min tid nästan helt själv nuförtiden, det är värt att acceptera en lägre lön. Jag är ju ingenjör. Vi vill ju inte träffa människor.
Även om vi kunde stretcha till 10 så är det inte riktigt där än tyvärr.
Jag kan inte vabba mer än någon dag per halvår. Inte heller sjuka mig. Backloggen blir för stor och ingen gör mitt jobb om jag är frånvarande. Snarare jag som gör andras. Klarar mig på runt 50 timmar per vecka och sen on-call konstant på semestern. Kommer bli ännu mer jobb framgent. 2 msek per år är som du säger väldigt bra men jag är ALDRIG 100% off, jag kan inte vara sjuk eller vabba. När jag hade covid satt jag och hostade med febernedsättande med datorn i knäet. Dessutom blir jag kortvarig om leveransen uteblir bara ett år. Ibland skriver min chef till mig på teams 22.30 och ställer frågor. När jag vaknar på morgonen är mailboxen full.
Det är priset man får betala.
Våra barn var under hösten och vintern frånvarande från fs 60% av tiden pga förkylningar. Sambon som redan jobbar halvtid hamnade ju i princip på en tjänst som är 25%. Våra föräldrar behöver snarare vårt stöd än ger något stöd.
Problemet är ju att Sverige saknar sambeskattning vilket är djupt orättvist. En person som tjänar 100k och är ensamstående straffas rejält mot ett par som tjänar 50+50k. Jag vill inte ens titta på min deklaration för att punkten ”statlig skatt” är så sjukt provocerande. Att inkomstfördelningen i ett förhållande blir skev kan ju bero på massor av saker man inte kan styra över. Men likt förbannat straffas man. Vill den ensamstående renovera eller ta in läxhjälp har hen hälften så mycket rot/rut i sitt hushåll än paret som tjänar 50+50. Trots att den som tjänar 100k betalar betydligt MER i skatt. Sinnes.
Jag är fine med arbetsbelastningen dock. Hade det varit så att de unga par i 30års åldern som brädar oss i budgivningarna så hade haft bättre jobb och varit mer produktiva än oss hade det känts ok att förlora budgivningarna. Men det handlar i 9 fall av 10 om att de får miljoner från föräldrarna. Det är inte ett bra tecken i ett samhälle när produktivitet inte lönar sig.
När jag hör andra beklaga sig över sin ”omänskliga” arbetsbelastning tänker jag ofta att deras jobb låter som en semester jämfört med mitt.
Redigerat:
Så är det. Sen tror jag inte det är så enkelt. De hus som är dyra (10 mille) idag var inte billiga för 10-15-20 år sen, inte ens 40 år sen. Men som det såg ut så tror jag det gick att snåla mer på annat och ha råd.
Finns även endel som inte har superlön men en "tjänstebil", dvs att de faktiskt använder bilen i tjänsten. Dvs dyr bil betyder inte säkert hög lön...
Sen tror jag vissa förhandlar bort bilen när de närmar sig pension, då det är bättre att öka inkomsten än att ha en dyr bil.
Låter tyvärr inte sunt att jobba så mkt. Eller att kulturen är att man måste det. Borde gå att delegera mera? Det torde vara effektivare att försöka lägga ut lite av dina uppgifter och att du kan fokusera på det som du är bra på?
Nja. På ett sätt kan jag hålla med. Men det skulle skapa en större kvinnofälla (eller i vissa fall "man/hemmafälla"). Den som tjänade minst skulle ALLTID få vabba och sen om man gick skilda vägar så skulle pension mm skilja jättemycket. Snarare att den ena skulle kunna få föra över pension mm till den andra och på DET sättet minska sin skatt. Dvs att du kunde låta din fru få samma pensionsinbetalningar som dig och pss sänka din skatt (men egentligen minska din inkomst).
Lite rätt har du säkert.
Jag tror många får pengar, eller ärvt / tjänat pengar på annat sätt. Men långt ifrån alla.
Det finns nog de som lever som kyrkråttor och gör renoveringen själv också. Många häromkring har fina bilar, dyra hus etc, men det finns också många som lever ekonomiskt och gör mkt själva.
Som jag skrev förut, om man tar billigaste skidsemestern och åker till grekland var tredje år, mot att åka till alperna eller bo mitt i backen i åre och åka till mauritius en gång om året så är ju det troligen 150.000 om året i besparing. Vi är ekonomiska på semestrar, åker utomlands kanske var tredje år, bor billigt när vi åker skidor på sportlov etc. Äter inte så ofta ute. Kör beg bil. Allt detta gör nog minst 20.000 lägre utgifter per månad, troligen mer. Det motsvarar 20.000 i lön för var och en (dvs 40.000 i månaden för hushållet). Om man väljer att prioritera så, kan man bo dyrare än de som har betydligt högre lön. Kanske skulle jag kunna höja lönen så mkt om jag bytte jobb, men då skulle jag nog behöva jobba mkt mer.
Många klagar på skatt, men upp till inkomster på 60-70-80k så är den totala skatten inte jättehög då man betalar 30% på en väldigt stor del. Marginalskatten är förvisso hög, men tar man i beaktan ränteavdrag, ROT, RUT osv så minskar skatten igen, även för de som tjänar riktigt bra. Och riktigt bra är ju 80k. Det är inte många procent som ligger där. Då har man råd att betala 50% i skatt.
Mycket handlar om prioriteringar. Men jag har ju tidigare förstått att ni inte är villiga att prioritera bort semestrar mm.
Om min lön byggde på rörliga bonusar och att man fick gå om man inte presterade max så skulle jag heller inte kasta mig in i ett totalt maxat bostadsköp...
Testade att slå några inkomster på en banks lånekalkylator;
Om man räknar på ett hushåll med tex 2 x 60.000 och insats 3.5 (vad jag uppskattar drygt medianlönen för en 40 årig civilekonom och vad man troligen kan få ut som vinst vid försäljning om man ägt en villa / lägenhet i säg 15 år) så får man låna 8 och kan köpa för drygt 11. Om man istället tjänar 56+56 (vilket är median oavsett ålder och ort) så minskar det till knappt 11. Men en normal högavlönad akademikerfamilj KAN uppenbarligen stretcha till över 10.
eller som jag förstod ungefär i ert fall: 33.000 + 140.000 (samma insats) -> lån 9.5, köp 13M
tar jag 36.000 och 100.000 så blir det istället drygt 11M.
Men visst, har man "bara" 2 mille i insats, är man nere på 9.