Vill jag verkligen ha hus...

[Traden]

Ja, som trådtiteln lyder. Jag velar något sjukt mycket. Har haft som mål att bo i hus sedan barnen föddes, men det blev aldrig av då vi inte hade råd att köpa något inom de centralare delarna och inte ville flytta ut från puls, kommunikationer och vänner.

Idag är barnen ganska stora och ekonomin ser helt annorlunda ut. Vi har väldigt högt lånelöfte, långt över genomsnittet och kan bosätta oss i dom finaste villaområdena.

Men jag får fan i mig kalla fötter när det börjar budas. Ett stort problem är att jag faktiskt trivs otroligt bra i lägenheten. Den är STOR, nära 120 kvm, jag bor högst upp, det är modernt, fräscht, stooor balkong, hiss direkt ner till varmgarage, tyst, inga problem i världen. Grannar syns knappt. Man är nästan helt anonym. Mycket centralt med närhet till ALLT. Detta gör beslutet svårare för mig. Hade det funnit något jag stört mig på kanske det hade varit lättare att ta steget.

Egentligen har vi inget direkt behov att flytta till hus, utan det skulle mer vara en lyxuppgradering föreställer jag mig. Kanske att man får mer frihet inne i själva huset att väsnas, ha fester osv, men hur ofta har man behov av det? Stor altan är najs, men den måste ju underhållas osv.

Jag får som sagt kalla fötter och börjar leta problem - finns inget varmgarage, får bara plats med 2 bilar, huvudvärk om saker går sönder och måste fixas, trädgård, otryggheten att inte bo högt upp, kanske få jobbiga grannar, osv, osv. Jag är rädd för att dra på mig problem när livet är så otroligt enkelt och fritt. Kan bara stänga dörren och dra iväg vart jag vill i världen, när jag vill utan att oroa mig för inbrott eller att gräset ska klippas eller vad det nu kan vara.

Är det någon annan som befunnit sig i samma sits och som ändå tagit steget? Googlade lite och hittade en tråd på Reddit som hette något i stil med "saker jag önskat att jag vetat innan jag köpte hus" och det var rätt många som hade ångrat sig eller hatade att bo i hus. Jag vill inte bli en av dom 😅

Det är ett jäkla projekt att köpa, sälja och flytta också, så jag vill minimera risken att göra misstag. Har flyttat mycket senaste åren för att till slut trivas i denna lägenhet.

Tycker nog att du svarar på dina egna funderingar själv. Låt du magkänslan bli din ledstjärna och stanna i lägenheten.
Att köpa hus för att statusuppdateras är i mina ögon rätt befängt.
Det är ett större ansvar att bo i hus och vill du inte leva det livet så låt bli.
Köp en vräkig bil eller hoj, båt o skryt med den istället. Jag tror att du kommer att ändra dig på sikt men det meddelar magen!

 

[Bernt Ö97]

Ja, som trådtiteln lyder. Jag velar något sjukt mycket. Har haft som mål att bo i hus sedan barnen föddes, men det blev aldrig av då vi inte hade råd att köpa något inom de centralare delarna och inte ville flytta ut från puls, kommunikationer och vänner.

Idag är barnen ganska stora och ekonomin ser helt annorlunda ut. Vi har väldigt högt lånelöfte, långt över genomsnittet och kan bosätta oss i dom finaste villaområdena.

Men jag får fan i mig kalla fötter när det börjar budas. Ett stort problem är att jag faktiskt trivs otroligt bra i lägenheten. Den är STOR, nära 120 kvm, jag bor högst upp, det är modernt, fräscht, stooor balkong, hiss direkt ner till varmgarage, tyst, inga problem i världen. Grannar syns knappt. Man är nästan helt anonym. Mycket centralt med närhet till ALLT. Detta gör beslutet svårare för mig. Hade det funnit något jag stört mig på kanske det hade varit lättare att ta steget.

Egentligen har vi inget direkt behov att flytta till hus, utan det skulle mer vara en lyxuppgradering föreställer jag mig. Kanske att man får mer frihet inne i själva huset att väsnas, ha fester osv, men hur ofta har man behov av det? Stor altan är najs, men den måste ju underhållas osv.

Jag får som sagt kalla fötter och börjar leta problem - finns inget varmgarage, får bara plats med 2 bilar, huvudvärk om saker går sönder och måste fixas, trädgård, otryggheten att inte bo högt upp, kanske få jobbiga grannar, osv, osv. Jag är rädd för att dra på mig problem när livet är så otroligt enkelt och fritt. Kan bara stänga dörren och dra iväg vart jag vill i världen, när jag vill utan att oroa mig för inbrott eller att gräset ska klippas eller vad det nu kan vara.

Är det någon annan som befunnit sig i samma sits och som ändå tagit steget? Googlade lite och hittade en tråd på Reddit som hette något i stil med "saker jag önskat att jag vetat innan jag köpte hus" och det var rätt många som hade ångrat sig eller hatade att bo i hus. Jag vill inte bli en av dom 😅

Det är ett jäkla projekt att köpa, sälja och flytta också, så jag vill minimera risken att göra misstag. Har flyttat mycket senaste åren för att till slut trivas i denna lägenhet.

Du fick rakt och ärligt svar av "Dilato"
Behåll lägenheten, komplettera gärna med enkelt fritidsboende för att kombinera centralt boende med naturupplevelser. Enligt ditt lånelöfte har du tillräcklig ekonomi. Ett fritidsdsboende går att avyttra i framtiden eller bli permanentboende när pensionärslivet infaller.
Dina möjligheter är avundsvärda.

 

[sinuslinus]

Bo kvar och skaffa dig en hobby istället. Du har ju marginal att hyra en lokal/ ett rum att ha som pysselrum, gym, snickarverkstad, man cave eller barnens utrymme.
Om svarta prickar på balkongräcket är till stora bekymmer så är nog inte husägande något för dig. 😉

 

[johan.rokka]

Vi var i samma sits för ett par år sen, dvs nära flytta till hus(budade) det slutade med att det blev en annan br. Det var väl lite att vi missat ha hus och man ville ta igen det lite. Men vi står snart med barn utflyttat och tanken idag (nuläget)på sitta 2 st några år över 50 när man börjar känna av mindre energi, lite slitna efter långt arbetsliv i ett tomt hus m massa måsten..nä det vart perfekt. Ca 12 min var gångavstånd t jobb, garage o gym i huset. Mataffär nästan vid dörren. Menmen alla är olika. När jag har semester så vill jag åka utomlands och njuta i solen. Inte skrapa å måla hus. Tycker ålder är en viktig faktor om du ska köpa hus. Inte minst om du känner av sånt som lite dålig rygg och dåliga knän. Jag skulle också ha jädrigt svårt be sina barn att komma å klippa gräs, måla osv. Visst, har du råd anlita hantverkare så. Men för vår del, att t ex vara 2 st på mer än 120 kvm känns lite tomt.

Så att gå på gym, d.v.s. betala för att röra sig, det uppskattar du - men att jobba med något fysiskt på huset som till skillnad till gymmet ger ett faktiskt mervärde, det är inte något du vill göra. Är inte det paradoxalt?


Tur att jag investerat min energi i hus, så att jag när jag är 50 och trött och sliten kan känna att jag äger ett boende som jag kan göra vad jag vill med, utan att någon annan ska lägga sig i.

 

[ylvham]

Köp en stuga! Max 10 mil från ditt boende, där kan du både få väsnas, ha frihet och många vill komma ut och njuta av naturen och lite fest på det.

 

[Jeppan]

Köper man ett modernt hus slipper man på många år det eviga fixet många i tråden pratar om.

Jag får panik av tanken på att bo i lägenhet i Stockholm igen efter att ha flyttat ut till hus i närförort. Brukar säga att jag känner mig som en lantis varje gång jag är i city.

Känslan av att ha sitt eget (ingen brf att förhålla sig till), stora ytor inomhus, tomt som man bara tar ett steg ut på, och mindre fix som faktiskt kan vara ganska njutbart och avkopplande, olika beroende på säsong. Nej jag älskar att bo i hus, men det är inte för alla, och det låter som det är tveksamt om det är något för dig på det du skriver.

 

[Utsliten och utdömd]

När barnen flyttar hemifrån kommer vi sälja huset och flytta tillbaka till innerstaden.
Bodde där innan vi köpte hus och saknar det stundtals, men skulle inte vilja ha det boendet med barn.

Har sommarstuga och fjällstuga också, så huset blir helt överflödigt utan barn hemma till vardags. Men det är väll minst 19 år kvar då vi blir en till i sommar.
Men hade vi inte haft flera stället att spendera fritiden på hade jag blivit för rastlös även om jag saknar en lägenhet. Så helt huslös hade jag aldrig velat vara.

 

[Mrs Flyte]

Ja, som trådtiteln lyder. Jag velar något sjukt mycket. Har haft som mål att bo i hus sedan barnen föddes, men det blev aldrig av då vi inte hade råd att köpa något inom de centralare delarna och inte ville flytta ut från puls, kommunikationer och vänner.

Idag är barnen ganska stora och ekonomin ser helt annorlunda ut. Vi har väldigt högt lånelöfte, långt över genomsnittet och kan bosätta oss i dom finaste villaområdena.

Men jag får fan i mig kalla fötter när det börjar budas. Ett stort problem är att jag faktiskt trivs otroligt bra i lägenheten. Den är STOR, nära 120 kvm, jag bor högst upp, det är modernt, fräscht, stooor balkong, hiss direkt ner till varmgarage, tyst, inga problem i världen. Grannar syns knappt. Man är nästan helt anonym. Mycket centralt med närhet till ALLT. Detta gör beslutet svårare för mig. Hade det funnit något jag stört mig på kanske det hade varit lättare att ta steget.

Egentligen har vi inget direkt behov att flytta till hus, utan det skulle mer vara en lyxuppgradering föreställer jag mig. Kanske att man får mer frihet inne i själva huset att väsnas, ha fester osv, men hur ofta har man behov av det? Stor altan är najs, men den måste ju underhållas osv.

Jag får som sagt kalla fötter och börjar leta problem - finns inget varmgarage, får bara plats med 2 bilar, huvudvärk om saker går sönder och måste fixas, trädgård, otryggheten att inte bo högt upp, kanske få jobbiga grannar, osv, osv. Jag är rädd för att dra på mig problem när livet är så otroligt enkelt och fritt. Kan bara stänga dörren och dra iväg vart jag vill i världen, när jag vill utan att oroa mig för inbrott eller att gräset ska klippas eller vad det nu kan vara.

Är det någon annan som befunnit sig i samma sits och som ändå tagit steget? Googlade lite och hittade en tråd på Reddit som hette något i stil med "saker jag önskat att jag vetat innan jag köpte hus" och det var rätt många som hade ångrat sig eller hatade att bo i hus. Jag vill inte bli en av dom 😅

Det är ett jäkla projekt att köpa, sälja och flytta också, så jag vill minimera risken att göra misstag. Har flyttat mycket senaste åren för att till slut trivas i denna lägenhet.

Du funderar på att, tillsammans med familjen, köpa en villa? Hus bor du väl i nu; inte en hög belägen koja?
Om ni är välavlönade med trygg inkomst, så testa att bo i villa. Förankra hos föreningen att kunna hyra ut lägenheten i, typ tre år, för att sedan kunna utvärdera vad ni, som par, tycker.
Har du pratat med din respektive om din oro?

 

[Jungfrun1]

Vi som inte har sommarstuga, tackar gud för att vi har hus med egen gård. Där bor vi på sommaren…..
våra barn har redan flyttat hemifrån för 7 år sedan, och vi har flyttat några gånger sen äldsta flyttade ( från 150 kvadrat till 100 nu)
Men då när vi bodde som störst, med alla tre döttrar så var det himla skönt med hus i två våningar varav ett extra tv/kompis rum på andra våningen. Där hade tjejerna också sina sovrum, och kunde härja på med kompisarna medans vi fick vara ifred på nedre våningen.

Men baksidan, jovisst, du måste klippa gräset och skotta snö. Köp en robotgräsklippare🙂 och att bara ligga på soffan behöver man väl inte göra?

 

[maria01]

Farsan har hus på spanska solkusten med havsutsikt å hela skiten. Men han gnäller som fan när jag tar upp att jag ska köpa hus. NEJ, NEJ, NEJ utbrister han alltid. Det är ett svart hål som man kastar pengar i och bara en massa krav och måsten. Men ändå älskar han sitt hus och längtar alltid till att åka ner dit. Det är så jäkla motsägelsefullt och förvirrar mig haha.

stor skillnad att äga hus i spanien

 

[nino]

Jag köpte hus på tok för tidigt -94 då jag var 19, skapliga räntor då så det var inte mycket över av lönen.
Hyrde ut några år, träffade blivande frun och bodde med henne ett år eller så i lgh innan vi flyttade till huset.

Har alltid tänkt att jag aldrig skulle bo i lgh mer men efter vi köpt 3 lgh åt båda barnen på olika orter så känner jag mer och mer att fan det vore allt gött med en etta eller tvåa 😄
Mest för att ju mer utrymme man har desto mer skit drar man på sig, eller jag gör det iaf, saker man ska göra sen som aldrig blir av.

Nu är planen att bygga klart en liten 3a ca 3km från huset och flytta dit om några år

Fundera och kanske skriv upp för och nackdelar med hus/lgh, pengar verkar ju finnas så då slipper ni kanske det oros momentet.

En trevlig lgh med fin uteplats högt upp eller en trång gräsmatta med grannar som ser in

Sjyst varmgarage för bil/mc/båt eller en parkeringsplats i en källare

Bor du i stan så kan du ju kanske inte ha värsta utomhusfesten till småtimmarna oavsett om du bor i hus eller lgh.

Vet inte själv vad jag skulle välja om jag hade pengarna.

Mest svammel från mig 😄

 

[mawno]

Finns någon form av norm om att man ska bo i villa och ha trädgård, garage och allsköns skit.
Har själv sålt huset och flyttat till lägenhet i stan och trivs så mycket bättre av att inte ha 100 saker som ska fixas när arbetsdagen är klar.

 

[MorpH]

Ja, som trådtiteln lyder. Jag velar något sjukt mycket. Har haft som mål att bo i hus sedan barnen föddes, men det blev aldrig av då vi inte hade råd att köpa något inom de centralare delarna och inte ville flytta ut från puls, kommunikationer och vänner.

Idag är barnen ganska stora och ekonomin ser helt annorlunda ut. Vi har väldigt högt lånelöfte, långt över genomsnittet och kan bosätta oss i dom finaste villaområdena.

Men jag får fan i mig kalla fötter när det börjar budas. Ett stort problem är att jag faktiskt trivs otroligt bra i lägenheten. Den är STOR, nära 120 kvm, jag bor högst upp, det är modernt, fräscht, stooor balkong, hiss direkt ner till varmgarage, tyst, inga problem i världen. Grannar syns knappt. Man är nästan helt anonym. Mycket centralt med närhet till ALLT. Detta gör beslutet svårare för mig. Hade det funnit något jag stört mig på kanske det hade varit lättare att ta steget.

Egentligen har vi inget direkt behov att flytta till hus, utan det skulle mer vara en lyxuppgradering föreställer jag mig. Kanske att man får mer frihet inne i själva huset att väsnas, ha fester osv, men hur ofta har man behov av det? Stor altan är najs, men den måste ju underhållas osv.

Jag får som sagt kalla fötter och börjar leta problem - finns inget varmgarage, får bara plats med 2 bilar, huvudvärk om saker går sönder och måste fixas, trädgård, otryggheten att inte bo högt upp, kanske få jobbiga grannar, osv, osv. Jag är rädd för att dra på mig problem när livet är så otroligt enkelt och fritt. Kan bara stänga dörren och dra iväg vart jag vill i världen, när jag vill utan att oroa mig för inbrott eller att gräset ska klippas eller vad det nu kan vara.

Är det någon annan som befunnit sig i samma sits och som ändå tagit steget? Googlade lite och hittade en tråd på Reddit som hette något i stil med "saker jag önskat att jag vetat innan jag köpte hus" och det var rätt många som hade ångrat sig eller hatade att bo i hus. Jag vill inte bli en av dom 😅

Det är ett jäkla projekt att köpa, sälja och flytta också, så jag vill minimera risken att göra misstag. Har flyttat mycket senaste åren för att till slut trivas i denna lägenhet.

Nej, ärligt talat, det vill du nog inte. Det finns såklart fördelar med hus och om du kan köpa något nytt eller fint skött och renoverat i ett bra område så kan du slippa en del av underhållet och jobbet till en början, men det är alltid saker som behöver fixas, en hel trädgård som ska skötas osv osv. Du har ju uppenbarligen redan hittat en bra lägenhet utan några problem att tala om, så håll kvar vid det. Det finns inget syfte med att flytta till ett hus om du trivs där du bor.

Kanske fundera på en sommarstuga någonstans om du känner att du har för lite att göra.

Jag trivs i stort sett med huset jag bor i, det ligger i en liten håla i skogen, så det är väldigt ekonomiskt och själva huset är för det mesta bra, det finns en hel del att fixa men så är det alltid.

 

[hanhonhenrik]

Haha drömmen är ju att kunna utföra små pyrotekniska experiment på tomten, men man får inte DEN friheten i det området vi vill bo nära stan. Här är tomterna 500-800 kvm, så det blir ganska tajt mot grannarna. Många hus har jag direkt avfärdat bara för att jag helt enkelt inte kan se att man får något som helst privatliv på sin tomt/altan.

En fördel (tycker jag) I lägenhet är man i princip helt anonym. Vi är helt privata när vi grillar, solar eller dricker bärs på vår 20 kvm stora balkong. Det är inte att jag är rädd för människor, men i mitt hem vill jag helst undvika att kunna bli iakttagen hela tiden.

Min kravlista gör det jobbigt att hitta ett bra hus för oss. Detta var en chans vi hade, men jag bangade som sagt, så nu vette fan om det kommer dyka upp något nytt inom rimlig tid.

Testa att göra en lista i Excel med plus och minus om ni inte gjort det redan. Hela familjen kan ju vara med och ha sina synpunkter här, även om det är ni vuxna som bestämmer i slutänden.

Känns som du är beredd att ta steget om det perfekta huset skulle uppenbara dig, dvs det som klickar alla dina boxar.

Känns också som att ni har ganska bra koll på er kravlista, samt storlek, område och budget etc. Börja gå på visningar, tex en varje söndag, på hus i det området ni letar. Efter några månader kommer ni kunna området och marknaden ganska bra samt sett en massa hus och kanske blivit lite klokare. Lycka till!

 

[bygges]

Ja, som trådtiteln lyder. Jag velar något sjukt mycket. Har haft som mål att bo i hus sedan barnen föddes, men det blev aldrig av då vi inte hade råd att köpa något inom de centralare delarna och inte ville flytta ut från puls, kommunikationer och vänner.

Idag är barnen ganska stora och ekonomin ser helt annorlunda ut. Vi har väldigt högt lånelöfte, långt över genomsnittet och kan bosätta oss i dom finaste villaområdena.

Men jag får fan i mig kalla fötter när det börjar budas. Ett stort problem är att jag faktiskt trivs otroligt bra i lägenheten. Den är STOR, nära 120 kvm, jag bor högst upp, det är modernt, fräscht, stooor balkong, hiss direkt ner till varmgarage, tyst, inga problem i världen. Grannar syns knappt. Man är nästan helt anonym. Mycket centralt med närhet till ALLT. Detta gör beslutet svårare för mig. Hade det funnit något jag stört mig på kanske det hade varit lättare att ta steget.

Egentligen har vi inget direkt behov att flytta till hus, utan det skulle mer vara en lyxuppgradering föreställer jag mig. Kanske att man får mer frihet inne i själva huset att väsnas, ha fester osv, men hur ofta har man behov av det? Stor altan är najs, men den måste ju underhållas osv.

Jag får som sagt kalla fötter och börjar leta problem - finns inget varmgarage, får bara plats med 2 bilar, huvudvärk om saker går sönder och måste fixas, trädgård, otryggheten att inte bo högt upp, kanske få jobbiga grannar, osv, osv. Jag är rädd för att dra på mig problem när livet är så otroligt enkelt och fritt. Kan bara stänga dörren och dra iväg vart jag vill i världen, när jag vill utan att oroa mig för inbrott eller att gräset ska klippas eller vad det nu kan vara.

Är det någon annan som befunnit sig i samma sits och som ändå tagit steget? Googlade lite och hittade en tråd på Reddit som hette något i stil med "saker jag önskat att jag vetat innan jag köpte hus" och det var rätt många som hade ångrat sig eller hatade att bo i hus. Jag vill inte bli en av dom 😅

Det är ett jäkla projekt att köpa, sälja och flytta också, så jag vill minimera risken att göra misstag. Har flyttat mycket senaste åren för att till slut trivas i denna lägenhet.

Det låter som ni har det rätt så bra ekonomiskt. Varför inte prova köpa hus och ha kvar lägenheten ett tag? Gillar du det inte är det bara sälja huset.