Hur skulle ni tänka kring nytt husköp
Sitter och funderar på vårt nästa husköp på marknaden.
Sambo är helt såld på äldre hus och vill på inga villkor bo i något annat än hus byggt senast 1930-tal. Klassisk villa av gammalt snitt helt enkelt. Jag tycker också gamla hus är vackra men inte livsnödvändigt vilket det är för sambon. Hela hennes psykiska välbefinnande står och faller i princip med att bo i gammalt vackert hus.
Problemet är att i Stockholm med omnejd i hyfsade områden så ligger dessa ungefär i linje med vår absoluta maxbudget. Maxar vi den så finns egentligen inget utrymme ÖHT för renoveringar. Det FINNS givetvis äldre hus i mycket bra skick som är väl omhändertagna, men då sticker de också iväg såtillvida att de är långt från vår budgetram.
Min sambo har inga problem med ett hus med massor av skavanker. Det har egentligen inte jag heller, så länge de är kosmetiska. Jag vägrar bo i ett hus där tex taket är ruttet utan pengar att fixa det, eller där vi har stora fuktskador utan att ha råd att åtgärda dem. De hus vi hittar som är inom vår budget har i regel flera av följande "fel";
* Något/några badrum med utgångna ytskick
* Fuktproblematik i grund
* Tak som är avksrivna
* Avlopp original
* Fönster original
* Självdrag
* Bomljud överallt i murad grund.
* Gamla avskrivna uppvärmningssystem
Överlag rekommendationer att ta in fackman för att se över flera punkter för åtgärder.
etc.
Skulle ni köpa ett hus enligt liknande standard med er absoluta maxbudget och noll möjlighet till renoveringsbudget? Observera att vi har små barn och krävande jobb och obefintliga möjligheter att själva stå och snickra, samt saknar en massa hantverkare i familjen etc. Allt vi ska göra kommer behöva köpas in.
Vi skulle inte ha några problem alls att hitta nybyggda hus (2010 och framåt) i områden vi tycker är relativt bra.
Äldre hus som är i bra skick inom vår budget innebär i princip att vi bosätter oss i skogen, med allt vad det innebär. Inga grannar barnen kan leka med, enorm pendlig och enormt mkt bilkörande.
För mig känns det som ett rent självmordsprojekt.
Sambo är helt såld på äldre hus och vill på inga villkor bo i något annat än hus byggt senast 1930-tal. Klassisk villa av gammalt snitt helt enkelt. Jag tycker också gamla hus är vackra men inte livsnödvändigt vilket det är för sambon. Hela hennes psykiska välbefinnande står och faller i princip med att bo i gammalt vackert hus.
Problemet är att i Stockholm med omnejd i hyfsade områden så ligger dessa ungefär i linje med vår absoluta maxbudget. Maxar vi den så finns egentligen inget utrymme ÖHT för renoveringar. Det FINNS givetvis äldre hus i mycket bra skick som är väl omhändertagna, men då sticker de också iväg såtillvida att de är långt från vår budgetram.
Min sambo har inga problem med ett hus med massor av skavanker. Det har egentligen inte jag heller, så länge de är kosmetiska. Jag vägrar bo i ett hus där tex taket är ruttet utan pengar att fixa det, eller där vi har stora fuktskador utan att ha råd att åtgärda dem. De hus vi hittar som är inom vår budget har i regel flera av följande "fel";
* Något/några badrum med utgångna ytskick
* Fuktproblematik i grund
* Tak som är avksrivna
* Avlopp original
* Fönster original
* Självdrag
* Bomljud överallt i murad grund.
* Gamla avskrivna uppvärmningssystem
Överlag rekommendationer att ta in fackman för att se över flera punkter för åtgärder.
etc.
Skulle ni köpa ett hus enligt liknande standard med er absoluta maxbudget och noll möjlighet till renoveringsbudget? Observera att vi har små barn och krävande jobb och obefintliga möjligheter att själva stå och snickra, samt saknar en massa hantverkare i familjen etc. Allt vi ska göra kommer behöva köpas in.
Vi skulle inte ha några problem alls att hitta nybyggda hus (2010 och framåt) i områden vi tycker är relativt bra.
Äldre hus som är i bra skick inom vår budget innebär i princip att vi bosätter oss i skogen, med allt vad det innebär. Inga grannar barnen kan leka med, enorm pendlig och enormt mkt bilkörande.
För mig känns det som ett rent självmordsprojekt.
Redigerat:
Nej.Clarken37 skrev:
Det är det korta svaret.
Det långa då?
Ert nästa husköp? Hur bor ni idag? Måste ni flytta eller är det bara framtida tankar som kanske kommer realiseras någon gång?
Om det verkligen är så som du skriver låter det som något hon borde prata med någon om. Inte för att jag menar att vara dryg eller elak, men det kan inte vara hälsosamt att hela ens välmående hänger på en sådan sak.
Med de fel du listar här, och din egen utsago om att utrymmet för renovering är noll och inget, vad gör ni om ni skulle köpa ett sådant hus och taket pajar? Värmesystemet går sönder i vinter? Ni får vattenskada i duschen?
Säljer huset med brakförlust och köper något mycket billigare? Bor i huset något år tills ni sparat ihop till att byta uppvärmning/fixa taket/etc.?
Hur mycket inkomster har ni? Dvs hur lång tid skulle det ta er att spara ihop en renoveringsbudget och en buffert?
Det går ju alltid att chansa på att allt ska fortsätta fungera tills den tidpunkten är nådd, men igen, mitt korta svar är nej.
Vi trivs inte speciellt bra just i nuvarande område eller med befintligt hus då det av olika anledningar inte passar oss.tveksamt skrev:
Jag hör vad du säger men det är ytterst vanligt i Stockholm att hänga upp sig på sin boendeform. Har flera bekanta som bor i innerstan som hellre skulle hugga av sin högra hand än att bo i annat än sekelskifte.
Någonstans enligt din logik hade många behövt söka hjälp. Jag skulle inte kunna vara lycklig utan regelbunden träning tex. Andra om de inte kan sminka sig, ha hårtransplantationer, ha en viss typ av bil. Nästan alla människor har någon sak som är helt avgörande för deras psykiska välmående. Förmodligen du med.
Samtidigt märker jag att hon har rätt. Folk i Stockholm gör sådana affärer hela tiden. Hjälpte nyligen mina föräldrar att sälja sitt hus. Det unga paret köpte (långt över 10 msek) efter sin maxbudget. Det huset hade en 35 år gammal elpanna, en fasad som var helt slut, fuktproblem i källaren, flera originaldelar från 30-tal. Kan dra 100 liknande exempel.
Har själv flera bekanta som jag frågat samma saker. ”Vad skulle du göra om..?” Varje gång får jag samma svar. ”Det FÅR inte hända”
Det är väldigt svårt att köpa någon form av äldre hus i Stockholm med omnejd om man måste ha 2-3 msek kvar i renoveringsutrymme.
Redigerat:
Sen får man inte glömma driften på ett gammalt hus.
Det är inte bara renoveringar som kostar pengar, det kan ju lätt springa iväg tusenlappar i månaden på ett stort gammalt hus med tex direktel och lite eller ingen alls isolering jämfört med ett modernare hus.
Det innebär ju också att det blir svårare att få pengar över till då dom nödvändiga reparationerna.
Då ni sen börjar renovera så kommer dom typiska byggahus frågorna.
Asbest överallt!
Fel på allt som är gammalt!
Osv.
Vill inte vara negativ men gamla hus med stora renoveringsbehov har knäckt många äktenskap.
Samma gäller väl nybygge också
För mycket jobb är aldrig bra för ett förhållande.
Det är inte bara renoveringar som kostar pengar, det kan ju lätt springa iväg tusenlappar i månaden på ett stort gammalt hus med tex direktel och lite eller ingen alls isolering jämfört med ett modernare hus.
Det innebär ju också att det blir svårare att få pengar över till då dom nödvändiga reparationerna.
Då ni sen börjar renovera så kommer dom typiska byggahus frågorna.
Asbest överallt!
Fel på allt som är gammalt!
Osv.
Vill inte vara negativ men gamla hus med stora renoveringsbehov har knäckt många äktenskap.
Samma gäller väl nybygge också
För mycket jobb är aldrig bra för ett förhållande.
Helt enig här.A Argastesnickaren skrev:Sen får man inte glömma driften på ett gammalt hus.
Det är inte bara renoveringar som kostar pengar, det kan ju lätt springa iväg tusenlappar i månaden på ett stort gammalt hus med tex direktel och lite eller ingen alls isolering jämfört med ett modernare hus.
Det innebär ju också att det blir svårare att få pengar över till då dom nödvändiga reparationerna.
Då ni sen börjar renovera så kommer dom typiska byggahus frågorna.
Asbest överallt!
Fel på allt som är gammalt!
Osv.
Vill inte vara negativ men gamla hus med stora renoveringsbehov har knäckt många äktenskap.
Samma gäller väl nybygge också
För mycket jobb är aldrig bra för ett förhållande.
Resan som vi gjort med befintligt hus har verkligen bara förstört livet. Att ha jobb och små barn ger väldigt lite utrymme för stora renoveringar
Jag tror att om huset man köper inte är i katastrofskick. Och om man kan acceptera det bef. köket. Och åtminstonde ett badrum verkar OK. Så behöver man inte sätta av 2 - 3 milj för renovering direkt. Utan se till att ha en buffert på några 10 000 för akutreparationer (typ tvättmaskinen och frysen pajar samma vecka). Och säkra att det i värsta fall går att finansiera (sälja fondandelar, låneutrymme, i värsta fall via "bluestep", MEN då gäller att man har inkomster som med råge kan betala de höga räntorna) reparationer för kanske 500 000. MEN förbruka inte den finansieringsmöjligheten på "uppfräschning", säkra att det i värsta fall går att fixa fram 3 - 500 000 inom ett par månader. Då tänker jag på akut takreparation, akut byte av värmepump/panna osv.
Och sedan renovera / bygga om, i en takt som ekonomin tillåter. Det har även fördelen att när man har bott in sig lite så har man ofta helt andra tankar om vad man vill göra med huset, än direkt vid köpet.
Sedan så kan man ev. ta liiite större risk om man har föräldrar eller andra nära släktingar som i extremt värsta fall kan ställa upp med ekonomisk hjälp. Jag skulle utan vidare kunna stötta mina barn med typ 500 000 utan att blinka OM det verkligen behövs. Och mer, men då kanske man får både blinka och räkna lite. Och jag har själv alltid haft tillgång till en sådan outalad backup, fast aldrig utnyttjat det.
Och sedan renovera / bygga om, i en takt som ekonomin tillåter. Det har även fördelen att när man har bott in sig lite så har man ofta helt andra tankar om vad man vill göra med huset, än direkt vid köpet.
Sedan så kan man ev. ta liiite större risk om man har föräldrar eller andra nära släktingar som i extremt värsta fall kan ställa upp med ekonomisk hjälp. Jag skulle utan vidare kunna stötta mina barn med typ 500 000 utan att blinka OM det verkligen behövs. Och mer, men då kanske man får både blinka och räkna lite. Och jag har själv alltid haft tillgång till en sådan outalad backup, fast aldrig utnyttjat det.
Kan tillägga att vi köpte vårt nuvarande 30 talshus 1998. Det kändes oerhört läskigt ekonomiskt. Vi hade just återhämtat oss från finanskrisen i början av 90 talet. Jag hade nyligen bytt jobb och fått ca 300% löneökning, men det kändes osäkert om jag platsade (blev VD för ett skadinavien kontor för ett mindre Amerikanskt elektronikföretag), så jag vågade inte räkna med den höga lönen utan lade in tidigare lön i kalkylerna. Gick bra, men det tog ett tag innan jag insåg att jag nog inte får sparken nästa vecka.
Huset var OK att flytta in i utan större åtgärder. Vi visste att taket var dåligt, fick byta det akut år 2000. Först 2004 började vi med större ombyggnader.
Huset var OK att flytta in i utan större åtgärder. Vi visste att taket var dåligt, fick byta det akut år 2000. Först 2004 började vi med större ombyggnader.
Nej det är ju sanslöst dyrt att renovera. Vi har tex byggt in flera garderober själva. 500 kr per timme efter rot för en snickare innebär att man behöver en månadslön på runt 170 000 i mån för att gå break even (en arbetad timme drar in 500 kr netto)M Mach77777 skrev:
Jag kanske tolkade det du skrev för hårt, det kan jag inte avgöra, vad jag far efter är inte samma sak som att jag behöver träna för att må bra. Jag mår bättre om jag får komma iväg på mitt träningspass med grabbarna en gång i veckan, absolut, men mitt välmående står och faller inte med det.
Skillnaden är dessutom väldigt stor på en sådan sak som träning, som man kan göra uppehåll från en period om det skiter sig, man bryter benet, partnern är på affärsresa ect.
Jag tror (helt baserad på eget tyckande och tänkande utan något att backa upp det med) att det inte är så många som har en sak som är så helt avgörande, men det spelar mindre roll.
Som sagt, det är inte på något vis menat att vara drygt eller elakt, uppfattas det så ber jag innerligt om ursäkt.
Det tvivlar jag absolut inte på. Det finns många som i mina ögon tar okloka ekonomiska beslut hela tiden. Jag skulle aldrig få för mig att låna för att köpa en ny tv, mobil eller någon annan konsumptionsprodukt, men det finns det folk som gör hela tiden
Och jag tror som @hempularen ni behöver nog inte 2-3 miljoner i renoveringsutrymme om huset är det rätta. Det jag skulle vilja ha för att kunna genomföra en sådan affär med något så när gott samvete är en budget som tillåter att något faktiskt går sönder.
Alltså att ha möjligheten att låta "det får bara inte hända" vara ett "det vore skitjobbigt om det hände, jag får kanske byta bil, sälja fonder och låna av mina föräldrar, och ta några extrapass på jobbet och leva på havregrynsgröt och potatis ett halvår, men det skulle gå".
Men i mångt och mycket är det ju bara en fråga om hur riskbenägen man är. Jag ligger nog en bra bit åt andra hållet på skalan från de unga paret som köpte dina föräldrars bostad.
Men även om man ser till det mest akuta om det skulle ske, ha en plan för det långsiktiga. Om det nu är så att taket behöver bytas, fasaden göras om, värmesystemet uppdateras och dränering är nödvändigt, alltihopa helst nu, hur ser den ekonomiska planen för det ut? Om man inte inom överskådlig framtid kan förväntas spara ihop så att det räcker till detta är ju planen dödsdömd ändå. Förr eller senare pajjar allt det där och måste göras. Men om man kan ha en buffert på ett eller annat sätt för att hantera om något går sönder akut, och kan ha en 5-7-10-årsplan för resten så kanske man kan känna sig okej med ett sådant köp ändå.
Kan man inte spara ihop de pengarna blir ju risken överväldigande att man måste sälja ett obeboeligt hus för småpengar och försätter hela familjen i en verklig krissituation.
Tack för svar.
Jag har helt enkelt också saker som skulle göra mitt liv miserabelt helt enkelt. En sådan är att behöva pendla över 1 timme enkel resa till jobbet 5 dagar i veckan. Har provat och hatat det innerligt. Likaså åkte jag på långtidscovid och kunde inte träna på 7-8 månader (för första gånger i hela mitt liv) och även det gjorde mig smått deprimerad. Inget var kul längre.
Skulle du tex kunna pendla 2 timmar enkel resa varje dag till och från jobbet utan att det skulle påverka ditt välmående? Det finns helt enkelt saker som är viktiga för ens psykiska välmående (för vissa).
Håller med dig i övrigt. Känner att vi behöver utrymme på åtminstone 1 msek om huset är i dåligt skick.
Det som förvånar mig mest med gamla hus är att 99% verkar ha lämnat VA helt orört sedan byggåret. Hur vågar man totalrenovera hela källaren/undervåningen utan att ta tag i det först? Är ju stor risk att man får riva upp ALLT? OK om det är nyare PVC-rör som ju sällan går sönder men gamla gjutjärnsbrunnar?
Har du inte svarat på det själv i tidigare inlägg? Det är bara yta som räknas. Jobbiga större skador på grund av eftersatt underhåll hanteras som att de inte FÅR inträffa, och sedan kan man ignorera risken.
Av dina inlägg i tråden kan jag bara dra slutsatsen att stora delar av befolkningen i Stockholm borde läggas in på hispan eller åtminstone omyndigförklaras tills de växt upp! Många verkar vara otroligt bortskämda utan ett ens begripa det.
De behöver inte vara kass bara för att den "tekniska livslängden" passerats.
Vi rev ut våra gjutjärnsstammar från -56 och de var absolut inget fel på. Däremot passade det väldigt bra att göra det då vi ändå totalrenoverade rummet där i princip alla stammar i huset går.
En hel del av det du beskriver som "fel" går ju att sätta på det "kosmetiska kontot" likväl. Vi hade ett badrum från -56 vi rev ut. Jag förväntade mig mögel och ruttet trä bakom kaklet som satt direkt på spånskiva. Var inget alls. Hade vi exempelvis satt en duschkabin där hade vi kunnat fortsätta använda badrummet i 20-30 år till utan att vara minsta oroliga för fuktskador.
Ja det är förståeligt att du har den åsikten. Det verkar som att alla i Sthlm maxar sina budgetar på ”rätt” område och sen gör allt för att snika för att kunna upprätthålla fasaden att det går lite bättre än vad det verkligen gör.M mnils skrev:
Problemet är att det är svårt att konkurrera för de som försöker agera sunt och vettigt då ingen annan gör det.
Frågade en bekant hur hen ser på eventuellt underhåll. Svaret var att ”det finns ju försäkringar”. Som täcker en ålder på +50 år? Tjena..
Samma personer var helt oförstående när jag frågade hur 5% ränta skulle påverka dem för +3 år sen. ”Det kommer ALDRIG hända” var svaret jag fick då
Jag har också saker som är viktiga för mig och mitt välmående, och det är som sagt möjligt att jag tolkar dig för hårt.
Jag kan inte komma på någon enskild (rimlig) sak som skulle vända upp och ner på mitt välbefinnande dock.
Jag har provat pendla långt, jag har provat vara utan träning, sociala kontakter etc. och givetvis påverkar det. Inget enskilt som i sig gör att jag skulle hamna i en depression eller inte klara av situationen. Men det beror förstås på vad alternativet är och hur lång period man pratar om.
Men som sagt, det spelar mindre roll vad jag tycker och tror. Är det så att det här är det absolut viktigaste i din sambos liv och det som hela hennes välmående bygger på ska ni givetvis ta det i beaktande och värdera därefter.
Vad jag menade med min kommentar är helt enkelt att även om man har oerhörda behov av något, så finns det alternativ till att skaffa det. Att reda/fundera ut varför något är viktigt kan ge svar och lösningar på andra vis.
Allt det här som sagt i yttersta välmening, jag hoppas att det framgår.
Nu ska jag sluta tjata om den saken.🙃