Jag tycker inte du ska blästra dem. Efter elektrolysen ser de ut som gamla välskötta tvingar. Skulle du polera upp dem så de blir blanka och ser helt nya ut, så tappar du i utseende. Tycker jag i alla fall. Gamla verktyg ska gärna ha patina. Rost är bra att putsa bort, men jag tycker inte dom ska se nytillverkade ut.
Jag skulle ha skrivit något i denna tråden men nu verkar det mesta rent praktiskt redan vara utrett och prövat tack vare Daniel_Ns stora tålmod som berördes tidigare. Jag får väl nöja mig med att försöka besserwissra lite...
Men först och främst så får jag tacka TS för den utmärkta rapporteringen med bilder och allt. Realtidsuppdateringar är alltid spännande även om jag i detta fallet kom in på banan först något dygn försent.
Jag började med att beskriva de kemiska reaktionerna i en längre utläggning men sedan såg jag att allt redan är utomordentligt väl förklarat i länken som TS själv lagt in tidigare: http://school.chem.umu.se/Experiment/17
Men för att öka förståelsen lite så kan det vara intressant att först titta på hur och varför rost uppstår. Såhär beskriver Gunnar Hägg rostningsprocessen i boken "Allmän och oorganisk kemi" (1963, åttonde upplagan 1984):
När det gäller elektrolysen så har det har visserligen sagts tidigare i tråden men det tål att understrykas:
* Processen innebär att vatten hydrolyseras till knallgas (= ur explosionssynpunkt en perfekt blandning av vätgas och syrgas). Lämpligen utförs arbetet utomhus och strömmen bryts innan elektroderna kopplas i/ur för att undvika gnistbildning.
* Koksalt skulle visserligen antagligen fungera utmäkt för processen men då kan även klorgas bildas och denna är mycket otrevlig.
* Natriumhydroxid (NaOH) eller kaustiksoda fungerar också bra men den är mycket basiskt och starkt frätande. Den tränger snabbt ner i huden och är därmed svår att skölja bort vilket gör att den lätt kan orsaka djupare skador.
* Natriumkarbonat (Na2CO3) eller målarsoda/hushållssoda/kristallsoda som har använts här är betydligt trevligare att handskas med. Den är förvisso även denna ganska basisk men inte alls lika frätande som Natriumhydroxid.
Jag provade själv för några år sedan att ta bort rost från några gamla stämjärn med den här använda metoden. Som anod använde jag en bit grov koppartråd som jag la utmed kanterna i botten på en gammal glassförpackning i plast. Jag löste en "lagom" mängd Natriumkarbonat i varmt vatten och använde ett nätagreggat på 13,5 V som kan spotta ur sig en 15-20 A. Jag kan inte minnas att jag mätte strömmen men den var knappast i närheten av maximalt uttag. Utan strömbegränsning så blir strömmen beroende på resistansen i systemet (ohms lag) vilken i sin tur till stor del beror på mängden tillsatt Natriumkarbonat. Under processen så förändras (minskar) resistansen i systemet även p.g.a. att kontaktytan hos det rostiga föremålet ökar när rosten försvinner. Därav den ökade strömmen efter en tid. Jag tror inte det är särskilt kinkigt med koncentrationen men en bra riktlinje kan väl vara att använda sig av receptet från Umeå universitet.
När det gäller materialval till anoden så tror jag inte heller att detta spelar någon större roll så länge man har en hyfsad ledare. Skall man åstadkomma någon förzinkning eller förkoppring så får man använda sig av zink- eller kopparsalt i lösningen och köra med omvänd polaritet. Jag tror inte heller det är någon fara med att det skulle avgå zinkångor om man använder en förzinkad plåt. Dels så krävs omvänd polaritet för att zinket skulle släppa, dels så krävs höga temperaturer för att förånga zinket.
Men först och främst så får jag tacka TS för den utmärkta rapporteringen med bilder och allt. Realtidsuppdateringar är alltid spännande även om jag i detta fallet kom in på banan först något dygn försent.
Jag började med att beskriva de kemiska reaktionerna i en längre utläggning men sedan såg jag att allt redan är utomordentligt väl förklarat i länken som TS själv lagt in tidigare: http://school.chem.umu.se/Experiment/17
Men för att öka förståelsen lite så kan det vara intressant att först titta på hur och varför rost uppstår. Såhär beskriver Gunnar Hägg rostningsprocessen i boken "Allmän och oorganisk kemi" (1963, åttonde upplagan 1984):
När det gäller elektrolysen så har det har visserligen sagts tidigare i tråden men det tål att understrykas:
* Processen innebär att vatten hydrolyseras till knallgas (= ur explosionssynpunkt en perfekt blandning av vätgas och syrgas). Lämpligen utförs arbetet utomhus och strömmen bryts innan elektroderna kopplas i/ur för att undvika gnistbildning.
* Koksalt skulle visserligen antagligen fungera utmäkt för processen men då kan även klorgas bildas och denna är mycket otrevlig.
* Natriumhydroxid (NaOH) eller kaustiksoda fungerar också bra men den är mycket basiskt och starkt frätande. Den tränger snabbt ner i huden och är därmed svår att skölja bort vilket gör att den lätt kan orsaka djupare skador.
* Natriumkarbonat (Na2CO3) eller målarsoda/hushållssoda/kristallsoda som har använts här är betydligt trevligare att handskas med. Den är förvisso även denna ganska basisk men inte alls lika frätande som Natriumhydroxid.
Jag provade själv för några år sedan att ta bort rost från några gamla stämjärn med den här använda metoden. Som anod använde jag en bit grov koppartråd som jag la utmed kanterna i botten på en gammal glassförpackning i plast. Jag löste en "lagom" mängd Natriumkarbonat i varmt vatten och använde ett nätagreggat på 13,5 V som kan spotta ur sig en 15-20 A. Jag kan inte minnas att jag mätte strömmen men den var knappast i närheten av maximalt uttag. Utan strömbegränsning så blir strömmen beroende på resistansen i systemet (ohms lag) vilken i sin tur till stor del beror på mängden tillsatt Natriumkarbonat. Under processen så förändras (minskar) resistansen i systemet även p.g.a. att kontaktytan hos det rostiga föremålet ökar när rosten försvinner. Därav den ökade strömmen efter en tid. Jag tror inte det är särskilt kinkigt med koncentrationen men en bra riktlinje kan väl vara att använda sig av receptet från Umeå universitet.
När det gäller materialval till anoden så tror jag inte heller att detta spelar någon större roll så länge man har en hyfsad ledare. Skall man åstadkomma någon förzinkning eller förkoppring så får man använda sig av zink- eller kopparsalt i lösningen och köra med omvänd polaritet. Jag tror inte heller det är någon fara med att det skulle avgå zinkångor om man använder en förzinkad plåt. Dels så krävs omvänd polaritet för att zinket skulle släppa, dels så krävs höga temperaturer för att förånga zinket.
Det är ganska lätt att googla sig till hur elförzinkning går till också. För att slippa att vänta på att zinkjonerna skall bildas elektrokemiskt, använder man zinkklorid eller zinksulfat, och då finns redan jonerna i lösningen. Det vore kul att labba lite med det här själv. Man är lite för mycket skrivbordsingenjör nuförtiden.
För ett tag sen gjorde jag rent några riktigt rostiga skiftnycklar med citronsyra och varmt vatten. Det fungerade förvånansvärt bra. Här är en tråd om just det spåret:
https://www.byggahus.se/forum/verktyg-maskiner-fordon/106898-fa-bort-ytlig-rost.html
Det kan vara värt att prova som första alternativ speciellt för den som inte har ngn vettig 12V-källa.
https://www.byggahus.se/forum/verktyg-maskiner-fordon/106898-fa-bort-ytlig-rost.html
Det kan vara värt att prova som första alternativ speciellt för den som inte har ngn vettig 12V-källa.
Kring lunchtid hade jag uppe tvingarna, skrubbade lite lätt (men det fanns inte mycket gegga på dem alls, förmodligen för att de inte var så rostiga från början? vände dem och skickade ner dem igen.
Jag såg ingen effekt alls av at ha dem liggande direkt på botten istället för hängande i tråd. Kanske finns det en större effekt om de hade varit alldeles släta på undersidan (tänk en plåt) är på så sätt legat tätare mot botten.
Det är svårt att säga om det hade någon effekt att rengöra tvingarna innan elektrolysen, dessa var betydligt mindre rostiga än gårdagens. Å andra sidan skadade det knappast att ha sakerna rena.
Jag har blivit lite misstänksam mot rostskyddet i renässansvaxet, tycker nästa att gårdagens tvingar har lite spår av brunt på sig. Inte så att de har börjat rosta men inte heller samma gråa look som igår, tycker jag. Beslöt mig därför att köra 5-56 på dagens tvingar. Sprayade på och gnuggade in. Torkade av överflödet efter 15 minuter, verkar funka bra, får se hur det går.
Anoden (dvs offerplåten) blir efterhand full av beläggningar. Jag fick uppfattningen att processen kom igång lite mer efter att jag hade skrubbat bort dessa.
Bild från början:
Bild efter rengöring:
Bild efter elektrolys och 5-56
Jag såg ingen effekt alls av at ha dem liggande direkt på botten istället för hängande i tråd. Kanske finns det en större effekt om de hade varit alldeles släta på undersidan (tänk en plåt) är på så sätt legat tätare mot botten.
Det är svårt att säga om det hade någon effekt att rengöra tvingarna innan elektrolysen, dessa var betydligt mindre rostiga än gårdagens. Å andra sidan skadade det knappast att ha sakerna rena.
Jag har blivit lite misstänksam mot rostskyddet i renässansvaxet, tycker nästa att gårdagens tvingar har lite spår av brunt på sig. Inte så att de har börjat rosta men inte heller samma gråa look som igår, tycker jag. Beslöt mig därför att köra 5-56 på dagens tvingar. Sprayade på och gnuggade in. Torkade av överflödet efter 15 minuter, verkar funka bra, får se hur det går.
Anoden (dvs offerplåten) blir efterhand full av beläggningar. Jag fick uppfattningen att processen kom igång lite mer efter att jag hade skrubbat bort dessa.
Bild från början:
Bild efter rengöring:
Bild efter elektrolys och 5-56
Fantastisk tråd! Massa kunskap, energi och praktiska övningar. Följer med stort intresse och är förväntansfull på nya infallsvinklar och lösningar på allt från rostborttagning, rengöring, kemi och elektrolys till vax, olja, förzinkning, etc.
Tex, kan en ultraljudstvätt vara till hjälp efter elektrolysen, i stället för blästring eller putsning? Kan man köra med tex olja eller sprit i en sådan för att inte tvungen skall börja rosta?
Tex, kan en ultraljudstvätt vara till hjälp efter elektrolysen, i stället för blästring eller putsning? Kan man köra med tex olja eller sprit i en sådan för att inte tvungen skall börja rosta?
Någonsorts gissning kan jag väl komma med, välgrundad eller ej...Daniel_N skrev:
Strömmen tar alltid kortaste vägen. Du vill ju att den ska gå genom hela ytan på föremålet så det inte bara avrostas fläckvis. Jag tror att närmare är bättre (lägre resistans = högre ström) men inte så nära att någon del av föremålet hamnar väsentligt närmre anoden än andra delar. Nu omringar väl din anod tvingen så det borde inte vara några problem där. Men tänk två spikar som ligger spets mot spets alternativt parallellt. I det förra fallet kommer strömmen huvudsakligen att flyta från spets till spets och det blir inte mycket avrostning på merparten av spiken.
Min erfarenhet är att om anoden ligger för nära så får man en på tok för aggressiv reaktion på ett litet område och ingenting på resten.
Kom ihåg att i motsats till det mesta andra i vår hysteriskt tidsfixerade värld så är långsanmmare elektrolys bättre. Snabb elektrolys innebär mer vätesprödhet och det vill man ju inte ha.
Kom ihåg att i motsats till det mesta andra i vår hysteriskt tidsfixerade värld så är långsanmmare elektrolys bättre. Snabb elektrolys innebär mer vätesprödhet och det vill man ju inte ha.
Man behöver inte se det annorlunda än att elektrolyten är en ledare och följer samma principer som andra såna tex metalliska. Nu är det förenklat synsätt men grovt sett och för fallen i tråden kan det gå för sig dvs bortse från reaktioner som påverkar invid elektroderna osv. Alltså i princip beror motståndet direkt proportionellt mot avståndet och ledningsförmågan (koncentration på lösning), omvänt proportionellt mot ytan och sen tillkommer ett mer sammansatt beroende för temp som vi kan bortse från då den bör vara relativt konstant här.Daniel_N skrev:
Praktiskt ser det bra ut på dina bilder av baljorna med stora plåtytor runtom som anod, ger i stort bra och jämn fördelning av strömtätheten i lyten så man slipper fenomenen jac beskrev med spetsarna och heimlaga upplever i praktiken främst pga begränsad yta på anoden. I ditt fall skulle det vara bra med en lös plåt mitt i så man får två fack i baljan den plåten ska vara förbunden med den som ligger runtom via någon ledning. Då får du en enkel reglering av effekten dvs ström oberoende av hur stora delar du kör på och trots att du har enkla konstantspänningskällor (laddarna). Bara att hänga i biten, helst med största ytexponering mot elektrodplåtarna sen närma mittplåten så man får den ström man önskar och samtidigt flytta och se till att det man behandlar kommer någorlunda mitt i facket.
Så borde man kunna få maximal effekt även med enkla medel och lätt kunna avpassa efter olika delar man vill köra. Och enda parametern man behöver se till är som sagt strömmen det är det enda som betyder något i de här processerna jfr tex den gamla enhetsdefinitionen för Ampere som byggde på galvanisk utfällning av silver.
Redigerat:
Kan konstatera följande efter ett par dagars testande:
1) Plasten på sladden från batteriladdaren (katod) ligger i lösningen, men verkar inte alls ha tagit någon skada av det.
2) Tvingarna blir bättre med både rengöring och elektrolys än bara elektrolys
3) 5-56 verkar bättre än renässansvax på att stoppa att tvingen rostar efter elektrolysen. Men även på tvingarna med 5-56 kan man se viss påverkan. Dock är det ett helt ok resultat med båda metoderna. Letar dock vidare efter något bättre. Kanske ska man undvika att skölja av dem i vatten efter badet och bara torka och sen ytbehandla?
1) Plasten på sladden från batteriladdaren (katod) ligger i lösningen, men verkar inte alls ha tagit någon skada av det.
2) Tvingarna blir bättre med både rengöring och elektrolys än bara elektrolys
3) 5-56 verkar bättre än renässansvax på att stoppa att tvingen rostar efter elektrolysen. Men även på tvingarna med 5-56 kan man se viss påverkan. Dock är det ett helt ok resultat med båda metoderna. Letar dock vidare efter något bättre. Kanske ska man undvika att skölja av dem i vatten efter badet och bara torka och sen ytbehandla?
Snyggt jobbat! Du bör skölja av luten, den vill du inte ha kvar på järnet. Prova att använda en balja med varmt vatten och lite olja i, då kommer ha en oljefilm på dem direkt du lyfter upp dem ur sköljbadet och det ska inte hinna rosta medan du torkar med en varmluftspistol. Den mörka ytan du får på detaljerna är helt enkelt råjärn, det som blir kvar när du reducerat oxiden.Daniel_N skrev:
Jag brukar "polera" verktygen med lite paraffin/bivax efter de är nybrynta eller avrostade, det ger ett ganska bra skydd. Bara 5-56 tror jag försvinner rätt snabbt förutom att det luktar och inte är så roligt att bli kladdig när man hanterar verktygen.
Så för att summera:
1) Skölj bort luten
2) Doppa medans fortfarande våt i varmvattenbad med lite olja i (oljan ligger på ytan och kommer att täcka verktyget när detta passerar igenom ytan)
3) Torka med varmluft och oljig trasa.
4) Polera med lite bivax/paraffin (här hjälper det om verktyget är varmt då sprider sig vaxet bättre)
Ger ett litet bidrag med ett par stämjärn som rostbehandlats med rostborttagare, (innehållande bl a fosforsyra).
(Rostborttagaren är 25-35 år gammal och har härdat till en klump i mitten med lite flytande medel i botten, men det verkar ju fortfarande fungera...)
På bilderna är det med ett smårostigt skölpjärn(?) som får illustrera hur stämjärnen såg ut innan behandling, eftersom jag inte har något foto på "före"-tillståndet.
Det mittersta stämjärnet var lite mer rostigt än referensjärnet, och det andra var lite mindre rostigt.
Båda järnen behandlades igår kväll.
De har inte smorts in med något (än), utan bara sköljts i varmt vatten och torkats torra. Ingen antydan till ny ytrost efter behandlingen.
(Rostborttagaren är 25-35 år gammal och har härdat till en klump i mitten med lite flytande medel i botten, men det verkar ju fortfarande fungera...)
På bilderna är det med ett smårostigt skölpjärn(?) som får illustrera hur stämjärnen såg ut innan behandling, eftersom jag inte har något foto på "före"-tillståndet.
Det mittersta stämjärnet var lite mer rostigt än referensjärnet, och det andra var lite mindre rostigt.
Båda järnen behandlades igår kväll.
De har inte smorts in med något (än), utan bara sköljts i varmt vatten och torkats torra. Ingen antydan till ny ytrost efter behandlingen.
Jag är inte riktigt nöjd ännu. Tvingarna blir rena, rostfria, men på något sätt verkar inte efterbehandlingen riktigt funka. Tycker mig dagen efter se brun antydan på några få ställen på någon av tvingarna. Speciellt de första två som jag hade oskyddade för länge efter att ha sköljt bort elektrolysvätskan.
Mest för att det vore intressant har jag idag inhandlat citronsyra och fosforsyra i form av Hessa kalkborttagning för att prova hur det blir. De två första tvingarna har under dagen legat i Wurth effekttvätt och ska nu ikväll ner i vars ett bad, citronsyra resp Hessa. Nu ska jag bara hitta lämpligt blandningsförhållande. Tankar?
Mest för att det vore intressant har jag idag inhandlat citronsyra och fosforsyra i form av Hessa kalkborttagning för att prova hur det blir. De två första tvingarna har under dagen legat i Wurth effekttvätt och ska nu ikväll ner i vars ett bad, citronsyra resp Hessa. Nu ska jag bara hitta lämpligt blandningsförhållande. Tankar?