Farsan har hus på spanska solkusten med havsutsikt å hela skiten. Men han gnäller som fan när jag tar upp att jag ska köpa hus. NEJ, NEJ, NEJ utbrister han alltid. Det är ett svart hål som man kastar pengar i och bara en massa krav och måsten. Men ändå älskar han sitt hus och längtar alltid till att åka ner dit. Det är så jäkla motsägelsefullt och förvirrar mig haha.jonas_da skrev:
Om du ursäktar fräckheten: vet farsan att du är opraktiskt, och han vill inte dit själv och lägga en massa fritid på att hjälpa till?E Erik JS skrev:
Varför vill du ha hus?
Du verkar ju vara perfekt nöjd i stan..
Jag får lätt ångest i lägenheter, hatar stadsmiljö och har noll behov eller intresse av "puls"..
Att inte ha yta att odla på, meka eller ha små projekt på är för mig en mardröm.
Men alla kan ju inte vara funtade på samma sätt.
Du verkar ju vara perfekt nöjd i stan..
Jag får lätt ångest i lägenheter, hatar stadsmiljö och har noll behov eller intresse av "puls"..
Att inte ha yta att odla på, meka eller ha små projekt på är för mig en mardröm.
Men alla kan ju inte vara funtade på samma sätt.
Själv är jag uppväxt i hus, målet har alltid varit att äga ett hus.
Bodde i lägenhet i typ 13 år, student och sen nära nya jobbet.
Jo men det livet var ju på sätt o h vis problemfritt, men jag klättrade också på väggarna. Tränade som satan, körde en ironman osv.
När vi till slut köpte ett hus så var det bara glädje över allt man kan göra. Allt ifrån att odla och plantera nya träd till att lära sig att blanda betong. Det är en sån oerhörd resa och jag älskar det fortfarande snart 6 år senare. Min sambo kan förvisso ledsna på att vissa av våra projekt tar oerhört mycket längre tid än vi tänkt oss men det är också en resa.
Vad jag vill komma till är att jag visste på förhand att hus är rätt men om du innerst inne inte tror på det så är det nog inte rätt för dig.
Bodde i lägenhet i typ 13 år, student och sen nära nya jobbet.
Jo men det livet var ju på sätt o h vis problemfritt, men jag klättrade också på väggarna. Tränade som satan, körde en ironman osv.
När vi till slut köpte ett hus så var det bara glädje över allt man kan göra. Allt ifrån att odla och plantera nya träd till att lära sig att blanda betong. Det är en sån oerhörd resa och jag älskar det fortfarande snart 6 år senare. Min sambo kan förvisso ledsna på att vissa av våra projekt tar oerhört mycket längre tid än vi tänkt oss men det är också en resa.
Vad jag vill komma till är att jag visste på förhand att hus är rätt men om du innerst inne inte tror på det så är det nog inte rätt för dig.
Har provat bo i lägenhet i flera år men aldrig trivts. Jag vill bo i ett hus med en tomt där jag kan gå runt och småpilla med en massa olika ting.
Har man inte det behovet så är jag av uppfattningen att man lika gärna kan bo i lägenhet där det mesta sköter sig självt
Har man inte det behovet så är jag av uppfattningen att man lika gärna kan bo i lägenhet där det mesta sköter sig självt
Jo, jag förstår det. Varför jag vill ha hus? Det skulle ge mer yta åt barnen nu när de är större att ta hem vänner, kunna vänas lite mer, kanske kunna ha plats för ett litet hemmagym, sällskapsyta, en altan att grilla på och hänga (vilket jag iofs kan göra på vår 20 kvm stora balkong.O [old rusty] skrev:
Förr tänkte jag naivt att man bara får friheter med hus, men på senare tid har jag insett att det också innebär mycket arbete och ansvar. Det är väldigt få hus jag kan tänka mig. Är nog superkräsen numera. Det ska vara fräscht och modernt som en lägenhet, bra tomt och gärna centralt. Det är inte helt lätt att hitta.
Vår lägenhet är värderad till nära 10 mkr, men vi har snart inga skulder kvar på den. Ekonomin är egentligen inte ett problem för vår del. Det jag frågar mig är om jag verkligen vill bo i hus och orkar/vill ta steget. Jag velar.F fribygg skrev:
De är i yngre tonåren nu. Lustigt nog ser jag nästan mer behov av hus nu än när de var små. Nackdelen med lägenheten, även om den är 120 kvm, är att det känns trångt när barnen tar hem vänner. Vi har liksom bara ett vardagsrum så att säga, inga andra sällskapsytor. I hus skulle man få en extra sällskapsyta (källare eller vind) samt att de kan väsnas mer och spela musik och sånt mitt i natten.1 16386 skrev:
Problemet då är väl att det kanske inte är värt att skaffa hus bara för en sådan sak. Hur ofta har man behov av detta, inte så ofta kanske så det är värt allt besvär som kommer med hus.
Sen går tiden jävligt fort. Vips så flyttar en av dom ut 😮😅
Vad tycker resten av familjen?
Frugan var på och ville, hon är lite mer äventyrlig än jag. Men hon tyckte samtidigt inte det var avgörande i livet och trivs bra i lägenheten också. När jag började vela och tveka, då gjorde så klart hon också det. Är ju inte kul om inte ens partner känner sig säker.BirgitS skrev:
Barnen är som barn är. De ser det som ett äventyr och var entusiastiska, men så fort vi hoppade av budgivningen så hade de glömt allting 😂
Okej, barn i den åldern kan ofta vara negativa till en flytt eftersom de inte vill komma längre bort från kompisarna.
Men känner man för att pröva på äventyret så är ju ett alternativ att hyra ett hus ett år och se hur man trivs med villalivet.
Men känner man för att pröva på äventyret så är ju ett alternativ att hyra ett hus ett år och se hur man trivs med villalivet.