Olycklig förstagångsköpare

[Mikael_L]

Köket som nog borde bytas helt eller i alla fall få nya luckor kommer klara sig säkert 10 år till utan att något går sönder. Om det är ett råd jag tycker alla ska ta till sig är att bo 2år innan man gör något mer drastiskt än att måla och tapetsera några rum (om man inte älskar att renovera och är bra på att avsluta saker). Man lär sig mycket om vad man vill och vad man känner är viktigt på den tiden. Samma med tomten, underhåll den bara första året så ni vet vart solen står och vart ni faktist är på tomten.

Ett hus (ja en liten gård faktiskt) där jag varit huselektriker i flera år nu (men nu är väl till sist allt i bra skick där) så var det tal redan vid mitt första besök någon vecka efter tillträdet (för att koppla in TM) att alldeles snart skulle köket göras om, så det eljobbet kunde jag räkna med.
Köket var verkligen otroligt nedgånget - så ja ...

Men hur det nu kom sig så var det att fixa dräneringen runt huset mer prioriterat (japp, rätt val), och när det var klart passade de på att fixa källaren invändigt, då den blev både varmare och torrare, och kunde användas på ett helt annat sätt. Så det blev jobb nr 2 för mig, riva all el i källaren och sätta upp nytt.
Köket skulle få bli nästa år istället.

Men så gick värmepumpen sönder, så köket sköts på ett år till.

Sen blev det dåligt vatten, så det blev kommunal anslutning, och köket flyttades vidare

Och på det viset var det, flera år gick, alltid något mer viktigt som kom emellan ...

Ja så där var det, det som vid inflytt hade prio 1, flyttades hela tiden framåt, av en massa orsaker. Man kan använda ett kök, även om diskbänken är på 80cm höjd, luckor och lådfronter har lossnat och hänger snett, köksfläkten funkar lite dåligt osv.

Sen, när de bott några år i huset, så kom plötsligt tanken på att faktiskt flytta köket, sätta upp det på en annan plats.
Och när jag var med och kikade och kollade planerna, så insåg jag att det var en lysande idé, hela flödet i huset skulle bli så mycket bättre, ett utrymme som var svåranvänt och lite onödigt på något vis, skulle få ett nytt liv och bli ett dynamisk nav, det gamla köket blev ett helt perfekt sov/gästrum.
OCH de skulle ha ett kök igång hela tiden medan det nya byggdes, det skapar ju annars normalt panik att vara utan kök i flera veckor.

Och så här efteråt så kan ju alla inblandade konstatera att det blev ju så fruktansvärt mycket bättre detta.

SENSMORAL, ha inte så bråttom med det som inte är akut pga fortlöpande förstörelse.
Det tar veckor, månader och år, innan alla idéer har satt sig ordentligt, innan man fått känslan för hur man nyttjar sitt hus (och tomt) och därför vet hur man vill ha det.

 

[Mikael_L]

Jag har precis köpt hus efter många års drömmande av hus. Jag och min sambo har tillträtt huset här i vår och alla de förhoppningar jag haft om hur det skulle vara har helt grusats. Jag känner att jag varit alldeles för naiv när vi köpt hus.

Och du ska inte tro att du/ni är ensamma om denna känsla, under årens lopp har det i forumet då och då poppat upp trådar med samma ämne, den här kommer jag ihåg sådär på rak arm.

https://www.byggahus.se/forum/threads/angrat-mig.433763/

 

[Snigla]

Uttrycket " skräckblandad förtjusning " är ett ganska bra uttryck faktiskt.. (speciellt vid första husköpet, när drömmarna och verkligheten slås samman och man ska försöka få rätsida på allt.. )

 

[Gimp]

Skulle vara kul om TS kan återkoppla hur det känns nu, har du landat i att ett hus kan ha lite utmaningar och att det inte är hela världen eller är det lägenhet som hägrar?

 

[Vispen74]

Uttrycket " skräckblandad förtjusning " är ett ganska bra uttryck faktiskt.. (speciellt vid första husköpet, när drömmarna och verkligheten slås samman och man ska försöka få rätsida på allt.. )

Ja det är nog lätt att bli naiv i ivrigheten att köpa hus. Annorlunda kul och hatkärlek är andra uttryck som passar villaägandet i perioder. Själv lärde jag mig under uppväxten vad det innebar att bo i hus, så visste vad jag skulle vänta, att det alltid finns saker som behöver fixas. Samtidigt har jag bott i nybyggt radhus drygt ett år nu, och saknar att det alltid finns att göra, det är ändå rätt tillfredsställande med dessa ständiga projekt. Aldrig blir man nöjd 😊

 

[MatsBengtsson89]

Hej alla,

Jag har precis köpt hus efter många års drömmande av hus. Jag och min sambo har tillträtt huset här i vår och alla de förhoppningar jag haft om hur det skulle vara har helt grusats. Jag känner att jag varit alldeles för naiv när vi köpt hus. Ingen av oss kan något om hus och huset behöver genomgående renoveras, om inte nu, så inom snar framtid (löpande - inte på en gång). Min sambo har mer intresse för att göra lite renoveringar själv medan jag känner lite panik över att inte ha kontroll. Någon riktig buffert har vi inte heller. Vi har relativt sett goda inkomster, men även här känner jag att vi har varit naiva. Det finns även riskkonstruktion i såväl tak som grund. Rädd för att ingen kommer vilja köpa det av oss om vi skulle behöva/vilja sälja.

Hittills har det bara uppstått problem, dåliga fönster, fel på poolen, stopp i avlopp, flera fågelbon under taket och fågelspillning precis överallt. Både tomt och hus är större än vad vi har behov för (1500 kvm tomt samt 270 kvm hus). Det är bara vi två men med planering att skaffa familj, men nu är jag helt matt av att jag inte trivs alls i huset då det är alldeles för stort känner jag och då känns det helt fel att skaffa fler och större åtaganden. Även läget oroar mig, då det ligger lite utanför staden (med cykelavstånd). Det är fint och lantligt, men det kanske inte passar känner jag.

Sammantaget har vi köpt oss ett stort åtagande, såväl i tid som i ekonomi, i en ansträngd ekonomi på ett makroplan. Samtidigt vet jag att jag är priviligierad som ens har möjligheten att köpa hus och får dåligt samvete för att jag inte känner mer tacksamhet.

Finns det några goda råd att ge från er som har lite mer erfarenhet av att äga och bo i hus? Jag försöker ändra min inställning, och finns det något annat sätt att tänka på det här så tar jag tacksamt emot även tips på detta. Kan man ändra uppfattning om huset efter lite tid?

Jag och min sambo var i samma sits. Det slutade med att vi sålde. Men vi hann bo i det (alldeles för lilla huset) i fem år innan vi vågade ta steget att sälja. Idag inser jag att vi hade tur som gick lite plus på affären. Men alla år med ångest var det inte värt. Får ångest bara av att tänka på det jävla skithuset.

Sen att vi började bygga ett hus och all ångest det har inneburit, är en helt annan historia 😆