Flaggan på halv stång - psykisk ohälsa

[13th Marine]

Ett bra sommarprat. [länk]

Tack! Lyssnar nu.

 

[Karlia]

Hemskt ledsen för er skull. Min mamma dog tidigt efter en längre tids sjukdom, jag kommer ihåg vilken chock jag upplevde av det. Och svårigheten att förklara för min då fyra år gamla dotter. Livet som skulle gå vidare.

Självmord blir ytterligare en dimension. Går det ens att förklara för småbarn?

 

[13th Marine]

Ja, så är det, det vi pratar om bearbetar vi också och även om det inte känns så just nu kommer det en dag när det går att prata om utan att bli översköljd av sorg.

Döden är en oundviklig del av livet men vi pratar sällan om döden annat än i religiösa sammanhang. Vi som inte tror på ett liv efter detta, som inser att detta är vårt enda liv är oerhört tysta.

Du är modig, du pratar redan om din sorg.

Ja, det är min forhoppning, att en dag kan jag minnas min mamma om än med saknad så också med glädje för tiden vi hade ihop.
I tisdags kunde jag emellanåt inte titta på mina barn utan att bryta ihop för de påminde mig om alla bilder jag tar för att skicka till henne, men det börjar sakta men säkert släppa.

Ja, döden är ett svårt ämne, jag är själv icke troende, även om jag har troende omkring mig.
Min bättre hälft hade plockat fram boken "min farfar och lammen", som handlar om när någon går bort, vilket fyraåringen prompt ville att jag skulle läsa trots mina sammanbrott medans jag läste det.
Barn förstår så mycket mer än man tror, när jag skulle förklara varför jag var så ledsen och berättade att farmor inte ville leva längre och inte finns mer hoppade han upp i min famn och kramade mig hårt samtidigt som han repeterade "du busar, du busar". När man råkar påminna honom, exempelvis som när man förklarade varför flaggan "kasat ner", kan han bli väldigt arg/ledsen, hoppar upp i famnen och säger "sluta!". Så jag tror nog allt de förstår. @Karlia ditt meddelande kom medan jag skrev detta.

 

[SågspånPappspikEternit]

Tänker på er alla i familjen och er stora sorg . (Även om ord från en främmande människa på nätet egentligen inte gör någon skillnad.)

En 4-åring kan förstå döden på sitt vis, och de hanterar sorgen på sitt vis. Vi väntade tvillingar 2019, men när vi kom in till sjukhuset för förlossningen fick vi veta att vår son dött i magen. En stor förlust för hela familjen, och 5-åringen som bröt ihop i min famn när hon fick se sin döde lillebror, samtidigt som hon var lycklig för sin nyfödda lillasyster. Hon sörjde länge, men ofta genom att beklaga sig över någon kroppsdel som gjorde ont så hon måste gråta.
Tänk inte att du behöver vara stark för din 4-åring, din sorg är inte farlig för ditt barn, den visar på att du älskar din mamma och att det blivit ett tomrum i era liv. Och var snäll mot dig själv, anklaga dig inte för att din mamma valde att dö! Sorgen är en tillräckligt tung börda, du behöver inte bära skulden också, den är inte din.

 

[13th Marine]

Tänker på er alla i familjen och er stora sorg . (Även om ord från en främmande människa på nätet egentligen inte gör någon skillnad.)

En 4-åring kan förstå döden på sitt vis, och de hanterar sorgen på sitt vis. Vi väntade tvillingar 2019, men när vi kom in till sjukhuset för förlossningen fick vi veta att vår son dött i magen. En stor förlust för hela familjen, och 5-åringen som bröt ihop i min famn när hon fick se sin döde lillebror, samtidigt som hon var lycklig för sin nyfödda lillasyster. Hon sörjde länge, men ofta genom att beklaga sig över någon kroppsdel som gjorde ont så hon måste gråta.
Tänk inte att du behöver vara stark för din 4-åring, din sorg är inte farlig för ditt barn, den visar på att du älskar din mamma och att det blivit ett tomrum i era liv. Och var snäll mot dig själv, anklaga dig inte för att din mamma valde att dö! Sorgen är en tillräckligt tung börda, du behöver inte bära skulden också, den är inte din.

Tack!

Jag vill påstå att det visst gör, på något litet sätt delar ni min sorg med mig, och det är värt mycket, det visar också att ni läst det jag skrivit, och kanske, kanske kan se om det håller på att hända i din närhet!

Vill beklaga er sorg med, kan bli tårögd på blotta tanken om att förlora ett av mina barn.

Jag tänker att sorgen inte är farlig, utan vill visa mina barn att det är viktigt att ha känslor, och att även jag har dem.
Det är lätt att tänka på vad man kunde gjort, men har kommit till insikt att vi alla är människor och att det är lätt att vara efterklok, så just nu är det mest sorg och tomhet.

 

[Karlia]

Vi begravde stora mängder insekter på landet efteråt. Jag läste "adjö herr muffins" med gråten i halsen (vilket fick dottern att aldrig vilja läsa just den boken)

Stort och smått. Vid urnsättningen när det bara var vi närmsta undrade dottern var mormor var - i urnan förklarade vi, vilket fick henne att skratta hysteriskt - mormor var stor, hon fick ju inte plats däri! Sedan kom hon ihåg att mormor varit i ugnen.


Tid behövs, I början är allt tomt. Jag skickade inte bilder men impulsen att ringa mamma och fråga om någonting, fanns kvar i år. Varje gång, insikten att det inte gick att ringa..

 

[heimlaga]

De döda är borta och dem kan vi inte så mycket åt hur gärna vi än vill men vi kan bry oss om de levande. Gör man det många gånger så gör det förr eller senare skillnad.

Psykiska sjukdomar är en epidemi som vi alla behöver hjälpas åt att bekämpa. Jag såg själv nyligen hur stor skillnad det gjorde för en kroniskt deprimerad gammal man bara att få vara med och få diskutera vad som föll honom in och få känna att han gjorde litet nytta.

 

[Oldboy]

Vi är nog många som lever med nåra och kära med denna typ av problem/sjukdom. Har själv hittills sluppit bli efterlevande, men det har varit touch and go. Man känner sig så otroligt maktlös. Som att spela pingis med golfklubba.

 

[pathal]

Beklagar verkligen sorgen!
Lever själv väldigt nära psykisk ohälsa och det är verkligen något som måste belysas mer. Idag är det hysch-hysch och skam. Men många är drabbade och många är vi som är gifta/nära anhörig med de som är drabbade.

 

[Zixten]

Beklagar sorgen!

Det här med självmord är svårt att förstå sig på, vi hade en kille på jobbet som tog livet av sig 2009.
Nu lär man ju inte känna en person sådär jätteväl på en arbetsplats alltid, och då är det ju inte så lätt att se tecknen, vad jag minns så var han duktig och bra, var egentligen aldrig borta från jobbet. de enda problem man förstod att han hade var ekonomin, visade sig sen att han spelat bort allt han ägde och orkade väl inte leva med detta...

I efterhand så hittade man ju väldigt många varningssignaler, men han var väl duktig på att dölja allt medans han levde. Men så är det väl alltid, det är enkelt att se vad man borde gjort i efterhand...

 

[harry73]

Önskar dig och familjen all kraft ni behöver att ta er igenom denna tiden och kunna fokusera på de bra minnen av henne igen.

 

[Hemmakatten]

Vet inte riktigt vad jag ska säga och hur jag kan trösta. Det måste vara oerhört svårt. Själv har jag varit lite deprimerad nån period, men absolut inte så mycket att jag inte kände att livet inte var värt att leva. Så svårt att se sin mamma som inte tyckte så.

Har suttit vid tre dödsbäddar, hållt min kära i handen när livet tagit slut. Men det har varit äldre människor. Har svårt att sätta mig in i din situation. Vill du, tycker jag känner dig lite grann efter alla dessa år på byggahus, så skriv ett PM. Pratar gärna vidare med dig. Känner att jag inte vill diskutera så mycket på ett offentligt forum.

Skickar en stor kram.

 

[13th Marine]

Beklagar sorgen!

Det här med självmord är svårt att förstå sig på, vi hade en kille på jobbet som tog livet av sig 2009.
Nu lär man ju inte känna en person sådär jätteväl på en arbetsplats alltid, och då är det ju inte så lätt att se tecknen, vad jag minns så var han duktig och bra, var egentligen aldrig borta från jobbet. de enda problem man förstod att han hade var ekonomin, visade sig sen att han spelat bort allt han ägde och orkade väl inte leva med detta...

I efterhand så hittade man ju väldigt många varningssignaler, men han var väl duktig på att dölja allt medans han levde. Men så är det väl alltid, det är enkelt att se vad man borde gjort i efterhand...

Tack!❤️

Ja, missbruk av något slag är ju ett varningstecken, och tänker mig att det ofta kan leda till depression, eller om det kanske är tvärt om, man blir spelberoende på grund av en depression.
Som du skriver, man ska inte anklaga sig själv, det är så lätt att vara efterklok.
Jag vill på något sätt sprida så att folk lär sig känna igen varningstecknen, för ofta är allt som räcker ett "hej hur är det" vid rätt tillfälle.
(Har sedan tidigare svarat uppriktigt på frågan "hur är läget", för ställ inte frågan om du inte vill ha ett uppriktigt svar!)

 

[13th Marine]

Vet inte riktigt vad jag ska säga och hur jag kan trösta. Det måste vara oerhört svårt. Själv har jag varit lite deprimerad nån period, men absolut inte så mycket att jag inte kände att livet inte var värt att leva. Så svårt att se sin mamma som inte tyckte så.

Har suttit vid tre dödsbäddar, hållt min kära i handen när livet tagit slut. Men det har varit äldre människor. Har svårt att sätta mig in i din situation. Vill du, tycker jag känner dig lite grann efter alla dessa år på byggahus, så skriv ett PM. Pratar gärna vidare med dig. Känner att jag inte vill diskutera så mycket på ett offentligt forum.

Skickar en stor kram.

Oavsett så sa du nått, och det uppskattas!
Det är alltid sorgligt att förlora någon, det blir sorgligare när någon går bort i förtid och att förlora något som "valt det själv" blir ännu bättre (personen har ju egentligen inte valt det själv, det är sjukdomen som intalat den att det är den enda vägen).

Jag tackar för erbjudandet, det värmer!
Jag har tur att omge mig med varma och omtänksamma familjemedlemmar, vänner och kollegor. Alla har tyvärr inte den turen och ett sådant erbjudande är då värt otroligt mycket! (Därmed inte sagt att jag inte kommer ta upp dig på erbjudandet).

Tycker också det är fantastiskt vackert att se så många engagera sig! Det gör mig varm och lycklig

 

[Isakare]

Mins det som igår, fast det är över 20 år sen.
Jobbade extra på en billackering hos en vi kallar M. Var där typ varje dag i flera års tid.
En dag ringer en annan kompis, en lugn sådan, som inleder samtalet "Hej, det är S" Tjena, läget, säger jag glatt. "M har hängt sig"
Va, vad säger du ??
"M hänger i garaget, jag står utanför och väntar på ambulans"
Ridå.......