Skogsägare
· Stockholm och Smålands inland
· 18 113 inlägg
Vägen ska naturligtvis funka som väg för den härskande fastigheten, om den funkar för den tjänande eller ej är ur servitutshänseende ovidkommande. Och marksten är i vägsammanhang närmast att likna vid pynt, i bästa fall.M -MH- skrev:
Jag gissar att det är en relativt samlad bebyggelse där det ligger en villa innanför en annan där den närmast allmän väg vill snygga till sin parkeringsplats och även vägen på den egna marken. Att man då inte har förståelse för att servitutsvägen inte är en del av den egna tomten utan just en väg är kanske inte så konstigt, men fel.
Det hela är reglerat i 7 kap. fastighetsbildningslagen (eller motsvarande bestämmelser i jordabalken) och vad som gäller är väldigt beroende på vad som står i servitutet, men normalt har den härskande fastigheten rätt att köra på och underhålla servitutsvägen.
Givetvis skall den funka som väg även för tjänande, det är hans mark och hans väg (om detta gäller befintlig väg).
Servitutsvägen är den del av fastigheten, och om det är ett villaområde som du antagligen har rätt i, även en del av tomten.
Servitutsvägen är den del av fastigheten, och om det är ett villaområde som du antagligen har rätt i, även en del av tomten.
Jo, det tror jag vi alla är överens om. Men knappast rätt att köra sönder markägarens väg utan ersättning.
Skogsägare
· Stockholm och Smålands inland
· 18 113 inlägg
Ja, men servitutet är till för att skydda den härskande fastighetens rättigheter. Om den tjänande fastigheten också har nytta av vägen är ur servitutshänseende ovidkommande.M -MH- skrev:
Nej, en väg är aldrig tomtmark.M -MH- skrev:
Skogsägare
· Stockholm och Smålands inland
· 18 113 inlägg
Man får ju strängt taget aldrig ha sönder andras saker, men jag tror att det är väldigt svårt hävda att någon som har rätt att använda en väg måste betala för slitaget av den. Inte med mindre än att man gör en gemensamhetsanläggning av det.M -MH- skrev:
Och om man medvetet lägger ett material på vägen som inte lämpar sig som vägmaterial (som marksten) på en befintlig grusväg lär man inte kunna få betalt av en rättighetsinnehavare för att lägga om eller byta ut stenen. Då får man helt enkelt skylla sig själv.
Vad menar du med "i servitutshänseende" specifikt?
Ett servitut på en befintligt väg innebär inte att markägarens rättighet till vägen eller marken på den försvinner.
Jag tror du blanda ihop det med att tjänande har rätt och har gjort en ny väg, men så tror jag inte är fallet här.
Väg kan vara tomtmark, om den inte är allmän plats.
Ett servitut på en befintligt väg innebär inte att markägarens rättighet till vägen eller marken på den försvinner.
Jag tror du blanda ihop det med att tjänande har rätt och har gjort en ny väg, men så tror jag inte är fallet här.
Väg kan vara tomtmark, om den inte är allmän plats.
Där kan vi nog enas. Om den härskande fastigheten skadar ett känsligt material som tjänande fastighet valt att installera vid normal användning så innebär det inte att rättighetsinnehavaren ska ersätta.M -MH- skrev:
Skogsägare
· Stockholm och Smålands inland
· 18 113 inlägg
Jag menar att vad servitutet beträffar så handlar det om den härskande fastighetens behov. Den tjänande fastigheten kan förstås också ha behov av vägen, men det har inte med servitutet att göra.M -MH- skrev:
Nej, en tomt avgränsas alltid av väg. På den grunden kan man exempelvis hävda allemansrätten på vägar och gå, rida eller cykla genom gårdscentrum på landet även om vägen skulle vara skyltad med diverse förbudsskyltar och mer eller mindre gå inpå knuten på ett hus.M -MH- skrev:
Jag - och får gissa, även markägaren - tycker ju marksten kan vara ett bättre material än grus, som dammar och bildar pölar och kräver mer underhåll. Särskilt på en garageuppfart, som det verkar som vi pratar om här.
Om vi utgår från att det gäller villaområde, så har jag svårt att tänka mig att allemansrätten gäller på din, min och TS garageuppfart.
Det gäller inte i alla fall.
https://www.naturvardsverket.se/Documents/publikationer/620-8161-6.pdf?pid=3915
Om vi utgår från att det gäller villaområde, så har jag svårt att tänka mig att allemansrätten gäller på din, min och TS garageuppfart.
Skogsägare
· Stockholm och Smålands inland
· 18 113 inlägg
En garageuppfart är inte en väg utan i allt väsentligt en parkeringsplats, så där tänker jag inte säga emot dig. Men i TS fall finns det vägrätt över grannens mark och då är det definitionsmässigt en väg.
Beträffande det du citerar ur en 70 sidor lång skrift gitter jag inte leta upp sammanhanget, men jag utgår från att det handlar om gårdsplaner utan genomfartsvägar, gårdar som i allt väsentligt är en trädgård omringad av byggnader, inte reguljära svenska bondgårdar som jag avsåg.
Beträffande det du citerar ur en 70 sidor lång skrift gitter jag inte leta upp sammanhanget, men jag utgår från att det handlar om gårdsplaner utan genomfartsvägar, gårdar som i allt väsentligt är en trädgård omringad av byggnader, inte reguljära svenska bondgårdar som jag avsåg.
Oavsett, så tycker Naturvårdsverket att hemfridszonen sträcker sig över vägar i vissa fall. Och jag vet inte vad det har för betydelse i det här fallet, men om vi antar att det är uppfart till huset bakom i ett villaområde, så har inte allmänheten tillträde dit.
Om du går vägen fram till en gårdsplan och vägen fortsätter till ladan bakom boningshuset, så gäller inte automatiskt allemansrätt där.
Sida 15+16. Och jo, det gäller även "reguljära svenska bondgårdar", vad nu det är. Om vägen är en allmän väg så får man givetvis passera på den. Så något "man får alltid passera genom gårdsplan om det går en väg där" finns inte. Vilket jag tycker är lite synd, men det är inte jag som gör reglerna.
Hemfridsbrott
Lagrummet är inte så lätt att tolka. Vad som för-
bjuds är att ta ”olovlig väg”, och med detta mena-
de man vid bestämmelsens tillkomst att någon fär-
das på område som inte utgör väg. Körvägar, väl
upptrampade gångstigar etc. kan man vanligen föl-
ja, men en främling får emellertid inte ens på vägar
och stigar inkräkta på hemfridszonen. Han får inte
komma så långt in på annans område att han gör
sig skyldig till hemfridsbrott, detta enligt ett stad-
gande i brottsbalken (4 kap. 6 § första stycket).
Hemfridsbrott föreligger om någon ”olovligen in-
tränger eller kvarstannar där annan har sin bostad,
vare sig det är rum, hus, gård eller fartyg”. In-
kräktaren kan dömas till böter (eller undantagsvis
fängelse).
Man måste alltså hålla sig borta från annans
”gård”. Dit räknas inte bara avskilda gårdsplaner
där inga utomstående får passera utan också min-
dre villaträdgårdar och dylikt, kanske också andra
områden intill bostadshus som är avskärmade för
insyn genom häckar eller staket. Sådan mark är ab-
solut skyddad och får inte ens beträdas på vägar
eller trädgårdsgångar – förutsatt naturligtvis att
man inte har något ärende som ägaren kan väntas
godta, till exempel att fråga om rätta vägen.
Om någon utan lov går in på en inhägnad bygg-
nadsplats eller annan avskild arbetsplats, riskerar
han att i stället dömas för olaga intrång (4 kap. 6 §
andra stycket brottsbalken). Enligt den bestäm-
melsen skyddas kontor, fabrik, annan byggnad,
fartyg, upplagsplats eller ”annat dylikt ställe”.
Skyltar kring en arbetsplats om att obehöriga inte
äger tillträde bör man respektera.
Diskussionen har för mig blivit litet märklig kring allemansrätt med mera. Det vore bra om TS kan klargöra detaljer men själv ser jag följande framför mig.
I vårt sommarområde var det stora tomter som styckats av genom åren , förr i världen med servitut för infart. Tomten delades helt enkelt i två delar, en längs vägen och en inre del med servitut längs ena kanten. Servitutsvägen är enkel över gräsmatta eller grusad. Den härskande fastigheten använder den för infart och enstaka tyngre transporter. Den tjänande fastigheten kan hos oss ofta lösa tunga transporter direkt från vägen. Jag har noterat en trend med marksten för infarter men än så länge inte på servitut. Den tjänande fastigheten längs vägen kanske tycker att marksten är snyggt och att de egna tunga transporterna kan lossa direkt från vägen. Om den tjänande fastigheten då gör om till marksten så tar man inte hänsyn till den härskande fastighetens behov av tunga transporter. Om dessa tunga transporter skadar vägen är det inte rimligt för den tjänande fastigheten att ställa krav på reparation från den härskande fastigheten .
I vårt sommarområde var det stora tomter som styckats av genom åren , förr i världen med servitut för infart. Tomten delades helt enkelt i två delar, en längs vägen och en inre del med servitut längs ena kanten. Servitutsvägen är enkel över gräsmatta eller grusad. Den härskande fastigheten använder den för infart och enstaka tyngre transporter. Den tjänande fastigheten kan hos oss ofta lösa tunga transporter direkt från vägen. Jag har noterat en trend med marksten för infarter men än så länge inte på servitut. Den tjänande fastigheten längs vägen kanske tycker att marksten är snyggt och att de egna tunga transporterna kan lossa direkt från vägen. Om den tjänande fastigheten då gör om till marksten så tar man inte hänsyn till den härskande fastighetens behov av tunga transporter. Om dessa tunga transporter skadar vägen är det inte rimligt för den tjänande fastigheten att ställa krav på reparation från den härskande fastigheten .
Skogsägare
· Stockholm och Smålands inland
· 18 113 inlägg
Tack för hänvisningen. Det var en rätt kass text må jag säga. Otydlig och defensiv.M -MH- skrev:
Med en reguljär svensk bondgård menar jag exempelvis en utskiftad gård där det går en väg (som fortsätter bortom gårdsplanen) mellan boningshus och ekonomibyggnader. Där sträcker sig aldrig hemfridszonen över vägen – till många gårdsägares förtret.
Och i TS fall är det som sagt orimligt att tolka vägen som något annat än en väg då den går vidare till TS mark.