Jag har försökt...... sökte många många sådana tjänster under åtskilligaår...... men eftersom jag dels har så pass svårt för datorer att det syns tydligt i mina annars mycket goda betyg och dels hade stämt en arbetsgivare till domstol för obetalad lön och dels hade varit sjuk så det fanns tomrum i min meritförteckning och ännu till på köpet hade arbetat som vanlig arbetare så var det omöjligt att få någonting seriöst.
Så fungerar tyvärr arbetsmarknaden i Finland.
Redan före jag blev långtidssjuk för 4 år sedan började många arbetsgivare säga att jag var för gammal för att anställa som ingenjör. Jag hade passerat 30.
Jag har inte råd med ett års oavlönad prövotid. Jag har inte lust att bränna ut mig med 60 timmars arbetsvecka som ansvarig platschef för ett katastrofalt underbemannat bygge där jag har order att asbestrivningen skall ske utan skydd och min lön är 2200 euro i månaden utan rätt till semester och utan övertidsersättning.
De ingenjörsanställningar jag kunde få låg på den nivån.
Så fungerar tyvärr arbetsmarknaden i Finland.
Redan före jag blev långtidssjuk för 4 år sedan började många arbetsgivare säga att jag var för gammal för att anställa som ingenjör. Jag hade passerat 30.
Jag har inte råd med ett års oavlönad prövotid. Jag har inte lust att bränna ut mig med 60 timmars arbetsvecka som ansvarig platschef för ett katastrofalt underbemannat bygge där jag har order att asbestrivningen skall ske utan skydd och min lön är 2200 euro i månaden utan rätt till semester och utan övertidsersättning.
De ingenjörsanställningar jag kunde få låg på den nivån.
Jag är inte bitter.....bara frustrerad.
Skulle man vara en latmask som är nöjd med att gå arbetslös och vara deprimerad och odla mindervärdeskomplex och röka hampa och dricka hembränt medan socialen betalar uppehället då skulle det här samhället vara helt perfekt.
Skulle man ha det perfekta livet och den perfekta meritförteckningen som arbetsgivarna kräver som meriter för att anställa en då skulle det också gå bra.
Problemen kommer om man av en eller annan orsak får en fläck i meritförteckningen men inte har lust att bli deprimerad och börja missbruka och de upp alla planer på ett arbete och ett eget hem och en familj.
Skulle man vara en latmask som är nöjd med att gå arbetslös och vara deprimerad och odla mindervärdeskomplex och röka hampa och dricka hembränt medan socialen betalar uppehället då skulle det här samhället vara helt perfekt.
Skulle man ha det perfekta livet och den perfekta meritförteckningen som arbetsgivarna kräver som meriter för att anställa en då skulle det också gå bra.
Problemen kommer om man av en eller annan orsak får en fläck i meritförteckningen men inte har lust att bli deprimerad och börja missbruka och de upp alla planer på ett arbete och ett eget hem och en familj.
Finland låter verkligen horribelt. Är det verkligen så illa?H heimlaga skrev:
I Sverige så är det naturligtvis bara en fördel att ha arbetat som ”vanlig arbetare”. Ett års oavlönad praktik låter också helt väsensskilt mot hur det fungerar i Sverige. Även obetald övertid och utan semesterrätt låter helt främmande. Skulle tro att ingångslönerna här för en byggnadsingenjör ligger kring 32-33 tusen kronor / månad.
De senaste åren så är min uppfattning att arbetsgivarna slåss om arbetstagarna här. Just nu är det verkligen arbetstagarnas marknad. Möjligen är det bara min bransch (IT) men det känns inte så.
Tyvärr är oftast individen till för systemet och inte tvärtom. Passar man inte in i systemets mallar så blir oftast individen lidande medan systemet kvarstår i alla sin otillräcklighet.
Men du är en tuff cookie, @heimlaga, och hade jag kunnat anställa/anlita dig så hade jag gjort det, även om det bara var ett fåtal timmar i början!
Men du är en tuff cookie, @heimlaga, och hade jag kunnat anställa/anlita dig så hade jag gjort det, även om det bara var ett fåtal timmar i början!
Skogsägare
· Stockholm och Smålands inland
· 18 252 inlägg
Att myndigheterna kräver att man först säljer av sina tillgångar innan man får socialbidrag är väl inget konstigt? Jag förstår att du inte vill sälja något du anser att du kan ha nytta av i framtiden, men skattebetalarkollektivet vill inte heller försörja någon som kan försörja sig själv.
Jag undrar varför skattebetalarkollektivet hellre vill att jag lever på att sälja egendom i ett år och sedan på socialbidrag i 30 år och sedan på pension som de betalar i 15 år till än att de försörjer mig med sjukdagpenning i 4 år tills jag blir arbetsför och sedan kan jag arbeta och försörja mig själv i 30 år tills jag får pensionen som jag själv har betalat in.
En inbesparing på ett års sikt blir 10 gånger dyrare på lång sikt.
Både mänskligt och skatteekonomiskt sett är det vansinne.
En inbesparing på ett års sikt blir 10 gånger dyrare på lång sikt.
Både mänskligt och skatteekonomiskt sett är det vansinne.
Ja, men här på byggahusforumet verkar du kunna prestera u.a.H heimlaga skrev:
Jag jobbade länge utan övertidsersättning, med en extra semestervecka som kompensation.V vectrex skrev:
Jobbade säkert ca 12 tim/dag, och alla flygresor var alltså i princip obetalda (t.ex. Buenos Aires - London = 17 timmar i luften).
Så när jag "slutade" jobba hade jag ca 100 semesterdagar sparade. Räckte till pengar i lönekuvertet rätt länge
Skogsägare
· Stockholm och Smålands inland
· 18 252 inlägg
Det vill man inte nödvändigtvis, men det beror delvis på att dina antaganden inte är uppenbart sanna och självklara. Vi kan inte veta att situationen är annorlunda om ett år, eller fem. Och socialbidrag är en sista utväg.H heimlaga skrev:
Sverige och Finland skiljer sig säkert i detaljer men är lika på övergripande nivå, så mitt svar är medvetet svepande.
Om du är utskriven ur sjukförsäkringen har det allmänna en syn på dig att du inte längre är tillfälligt sjuk, utan att du har ett mer permanent förändrat tillstånd. Ska du då få bidrag för din försörjning förväntas du först ha uttömt dina egna medel. Det må vara krasst, men då ska man som sagt också minnas att det här är det sista skyddsnätet, inte det som slår in dag ett efter att du först blivit dålig.
Andra har redan föreslagit att du använder dina kunskaper på andra sätt än du själv helst tänkt dig. Jag sällar mig till den idén. Jag förstår mycket väl att det inte är lätt, men även om arbetslösheten är högre i Finland än i Sverige så är den på väg ner även hos er. Det kommer att finnas jobb, och även om det första jobb du kan få kanske inte är det du vill ha, så är det lättare att få nya, bättre jobb om du redan är inne på arbetsmarknaden.
I mina ögon är det uppenbart att du kan mycket som många av oss andra inte kan. Men det synes också som om din syn på samhället och arbetsmarknaden är både dystopisk och fatalistisk. Det är en bild jag inte känner igen mig i. Kanske har jag haft mer tur, kanske är mina kunskaper mer kommersiella än dina, kanske är det något annat. Man behöver lite tur för framgång, men ens egen insats är central. Din egen insats är central.
Mitt svar fokuserar väldigt lite på de sociala myndigheterna, det är med flit. För jag tror att svaret och lösningen finns hos dig, inte hos dem. Och återigen, jag tror inte att det alltid är lätt, och jag förstår att det finns särskilda omständigheter, trots det tror jag att du kan göra mer för dig själv än vad myndigheterna kan göra.
Jag gör väldigt mycket för mig själv. Varje dag. Förbättrar min hälsa och arbetsförmåga. Tränar ryggen flera timmar om dagen och blir friskare för varje månad. Renoverar snickerimaskiner däremellan. Håller utkik efter alla slags arbeten och förtjänstmöjligheter. Slåss med byråkratjävlarna för att inte tvingas in i egendomslöshet. Håller bilen rullande. Hugger ved. Tar vara på varenda möjlighet som finns och som kroppen tål.
Skall jag anstränga mig mer så måste jag börja gå på knark så jag kan överanstränga ryggen utan att känna smärta och dessutom helt sluta sova så jag kan köra tre skiften i dygnet. Det är inte en konstruktiv väg framåt. Sluta dilla om sådant!
Dystropisk och fatalistisk....hmm.... ser du....med den erfarenheten jag har står jag inför ett slags val.
Antingen kan jag vara välanpassad och börja leta fel på mig själv och odla komplex och sluta som psykfall eller så kan jag leva med ryggen rak och konstatera att arbetsmarknaden är vansinnig.
Jag har ju diskuterat igenom det här många gånger med vänner och bekanta som har haft turen att ta sig genom nålsögat och få arbete men hur vi än vänder det så är det inte rimligt att alla skall uppfylla såna krav som ställs.
Bland annat är det mycket viktigt för många arbetsgivare att man har vuxit upp i en rik helfinsk familj i en stad eller förort. Att vara finlandssvensk lägre medelklass från landet duger inte. Det är viktigt att man har en ärvd förmögenhet. Citat: "Du måste ju förstå att vi inte kan anställa en som måste ha lönen för att leva av". Det är viktigt att man har den rätta dyra livsstilen och de rätta hobbyerna som inte intresserar mig ett skit. Framför allt får man inte ha fyllt 30 och man får inte ha varit sjuk och man får inte ha stämt en tidigare arbetsgivare till domstol då han lät bli att betala lönen. Man får inte ha arbetat som arbetare om man vill bli ingenjör och man får inte vara skolad ingenjör om man vill bli anställd som arbetare. Det här är orsaker som arbetsgivare själva uttryckligen har sagt åt mig.
Jag kan inte ändra de här sakerna och inte fan tänker jag börja odla komplex för dem heller.
Mitt enda krav på ett arbete är att det skall gå att leva på och att det inte skall vara hälsovådligt. Jag har ingen lust att riva asbest utan skydd eller arbeta för en lön som inte räcker till mat och kläder och pendling och jag har ingen lust att köpa en anställning med mina egna pengar.
Det är sådant som jag regelmässigt har tackat nej till.
Visst.....man kan tänka att man skall visa sig duktig och ta det som erbjuds men är det värt det? Är det värt att ha lungorna förstörda för resten av livet och dö i förtid bara för att visa att man är duktig? Är det värt att sälja allt man äger och sedan tvingas söka socialbidrag för att överleva på ett heltidsarbete som inte ens ger 1000 euro i månaden före skatt? Är det värt att ta lån på lån på lån av diverse snabblåneföretag och lånehajar för att ha råd att arbeta ett år på oavlönad prövotid utan att veta om man får arbetet då prövotiden är slut.
Nej hör ni. Det är inte värt det.
Därför prutar jag inte på mina krav.
Skall jag anstränga mig mer så måste jag börja gå på knark så jag kan överanstränga ryggen utan att känna smärta och dessutom helt sluta sova så jag kan köra tre skiften i dygnet. Det är inte en konstruktiv väg framåt. Sluta dilla om sådant!
Dystropisk och fatalistisk....hmm.... ser du....med den erfarenheten jag har står jag inför ett slags val.
Antingen kan jag vara välanpassad och börja leta fel på mig själv och odla komplex och sluta som psykfall eller så kan jag leva med ryggen rak och konstatera att arbetsmarknaden är vansinnig.
Jag har ju diskuterat igenom det här många gånger med vänner och bekanta som har haft turen att ta sig genom nålsögat och få arbete men hur vi än vänder det så är det inte rimligt att alla skall uppfylla såna krav som ställs.
Bland annat är det mycket viktigt för många arbetsgivare att man har vuxit upp i en rik helfinsk familj i en stad eller förort. Att vara finlandssvensk lägre medelklass från landet duger inte. Det är viktigt att man har en ärvd förmögenhet. Citat: "Du måste ju förstå att vi inte kan anställa en som måste ha lönen för att leva av". Det är viktigt att man har den rätta dyra livsstilen och de rätta hobbyerna som inte intresserar mig ett skit. Framför allt får man inte ha fyllt 30 och man får inte ha varit sjuk och man får inte ha stämt en tidigare arbetsgivare till domstol då han lät bli att betala lönen. Man får inte ha arbetat som arbetare om man vill bli ingenjör och man får inte vara skolad ingenjör om man vill bli anställd som arbetare. Det här är orsaker som arbetsgivare själva uttryckligen har sagt åt mig.
Jag kan inte ändra de här sakerna och inte fan tänker jag börja odla komplex för dem heller.
Mitt enda krav på ett arbete är att det skall gå att leva på och att det inte skall vara hälsovådligt. Jag har ingen lust att riva asbest utan skydd eller arbeta för en lön som inte räcker till mat och kläder och pendling och jag har ingen lust att köpa en anställning med mina egna pengar.
Det är sådant som jag regelmässigt har tackat nej till.
Visst.....man kan tänka att man skall visa sig duktig och ta det som erbjuds men är det värt det? Är det värt att ha lungorna förstörda för resten av livet och dö i förtid bara för att visa att man är duktig? Är det värt att sälja allt man äger och sedan tvingas söka socialbidrag för att överleva på ett heltidsarbete som inte ens ger 1000 euro i månaden före skatt? Är det värt att ta lån på lån på lån av diverse snabblåneföretag och lånehajar för att ha råd att arbeta ett år på oavlönad prövotid utan att veta om man får arbetet då prövotiden är slut.
Nej hör ni. Det är inte värt det.
Därför prutar jag inte på mina krav.
Uthålligheten i ryggen har börjat förbättras rejält. Den har ju satt gränserna för min arbetsförmåga hela tiden. Styrka och vighet har förbättrats men inte uthålligheten.
Plötsligt började uthålligheten förbättras.
Dessutom har kommunens socialarbetare ordnat så jag kan söka om arbetsträning med en ersättningsnivå som går att överleva på utan att tvingas sälja min egendom.
Plötsligt började uthålligheten förbättras.
Dessutom har kommunens socialarbetare ordnat så jag kan söka om arbetsträning med en ersättningsnivå som går att överleva på utan att tvingas sälja min egendom.
