Tack för mycket intressant tråd! Jag har läst och sugit i mig. Vill inte exponera mitt liv och min ekonomi på ett så välbesökt forum, men jag kan säga att det här är något som kan poppa upp även i ett mycket stabilt äktenskap efter decennier. Tro mig!
Hos oss är inkomstskillnaderna ENORMT stora, till min nackdel. Å andra sidan har min släkt gett oss flera stora arv som garanterat kompenserar för min usla lön. Efter tjugo år tillsammans som gifta har nu jag och min man bråkat rejält om vem som har rätt till vad. Så himla tråkigt att det skulle hända oss, men det är många känslor som väller upp när det handlar om pengar. Makt att köpa sig fri, makt att leva det liv man vill.
Min man kan skilja sig från mig och jag skulle bo resten av mitt liv i en äcklig hyreslägenhet i ett sunkområde medan han skulle kunna ta barnen och bo i en trevlig liten villa i en förort. Sånt skapar oro och avund, tankar om att man stannar för pengarna och tankar om att man inte är lika mycket värd.
Mina mycket stora arv har gått till vårt boende men hans stora lön går till vårt leverne. Utan mig skulle han få det bättre, utan honom skulle jag få det sämre.
Vårt landställe är liknande Suhaggs: en fantastisk tomt som funnits i makens släkt i århundraden, ett hus som vi byggde och bekostade tillsammans men som jag arbetade mycket mer på - och som han har rätt till om vi skiljs. Trots att det är som någon sa här, att jag också fått starka känslor för stället efter allt slit, all tid och alla år. Det skulle vara svårt för mig att skiljas från landstället bara för att vi två skildes! Men jag vill inte begära att maken ger upp sitt släktgods. Mitt eget arv bestod av pengar, inte mark, och dessa har vi lagt in i våra olika hus (som vi alltid lyckats köpa dyrt och sälja billigt...). Orättvist? Eller ska man leva i nuet och inte alltid förvänta sig rättvisa?
Det är inte så lätt alla gånger. Vi gick in i förhållandet så unga så vi inte ens hade några inkomster och det är inte möjligt att vara förutseende i den åldern. Nu är vi medelålders och måste börja fundera på vad som skulle hända om vi skiljs. Dör en av oss så får ju den andre rubbet, så det är inga problem. En skilsmässa däremot skulle vara svår både känslomässigt och ekonomiskt.
Jag har pratat om äktenskapsförord, men min man blir arg vid blotta tanken. Vi ska dela allt och om vi INTE ska det så är det han som ska få mer för det är han som har tjänat mest. Då vill jag att det räknas in att jag varit hemma med våra tre barn och inte kunnat göra karriär. Då vill han att jag ska få avdrag för just detta, för han har inte haft förmånen att umgås lika mycket med barnen. Då vill jag att mina arv ska räknas bort, men då vill han att hans sparpengar (tydligen är dessa inte gemensamma?!) ska tillfalla honom - och så vidare. Det finns två sätt att se allting på!
Hos oss är inkomstskillnaderna ENORMT stora, till min nackdel. Å andra sidan har min släkt gett oss flera stora arv som garanterat kompenserar för min usla lön. Efter tjugo år tillsammans som gifta har nu jag och min man bråkat rejält om vem som har rätt till vad. Så himla tråkigt att det skulle hända oss, men det är många känslor som väller upp när det handlar om pengar. Makt att köpa sig fri, makt att leva det liv man vill.
Min man kan skilja sig från mig och jag skulle bo resten av mitt liv i en äcklig hyreslägenhet i ett sunkområde medan han skulle kunna ta barnen och bo i en trevlig liten villa i en förort. Sånt skapar oro och avund, tankar om att man stannar för pengarna och tankar om att man inte är lika mycket värd.
Mina mycket stora arv har gått till vårt boende men hans stora lön går till vårt leverne. Utan mig skulle han få det bättre, utan honom skulle jag få det sämre.
Vårt landställe är liknande Suhaggs: en fantastisk tomt som funnits i makens släkt i århundraden, ett hus som vi byggde och bekostade tillsammans men som jag arbetade mycket mer på - och som han har rätt till om vi skiljs. Trots att det är som någon sa här, att jag också fått starka känslor för stället efter allt slit, all tid och alla år. Det skulle vara svårt för mig att skiljas från landstället bara för att vi två skildes! Men jag vill inte begära att maken ger upp sitt släktgods. Mitt eget arv bestod av pengar, inte mark, och dessa har vi lagt in i våra olika hus (som vi alltid lyckats köpa dyrt och sälja billigt...). Orättvist? Eller ska man leva i nuet och inte alltid förvänta sig rättvisa?
Det är inte så lätt alla gånger. Vi gick in i förhållandet så unga så vi inte ens hade några inkomster och det är inte möjligt att vara förutseende i den åldern. Nu är vi medelålders och måste börja fundera på vad som skulle hända om vi skiljs. Dör en av oss så får ju den andre rubbet, så det är inga problem. En skilsmässa däremot skulle vara svår både känslomässigt och ekonomiskt.
Jag har pratat om äktenskapsförord, men min man blir arg vid blotta tanken. Vi ska dela allt och om vi INTE ska det så är det han som ska få mer för det är han som har tjänat mest. Då vill jag att det räknas in att jag varit hemma med våra tre barn och inte kunnat göra karriär. Då vill han att jag ska få avdrag för just detta, för han har inte haft förmånen att umgås lika mycket med barnen. Då vill jag att mina arv ska räknas bort, men då vill han att hans sparpengar (tydligen är dessa inte gemensamma?!) ska tillfalla honom - och så vidare. Det finns två sätt att se allting på!
Lycke, ta kontakt med en familjerättsjurist. Även om ni kanske inte skiljer er så är det bra att gå igenom detta med en professionell så att du vet exakt vad som gäller. Det var en hel del fel i det resonemang du berättade om som du o din man haft (finns inget äktenskapsförord eller enskild egendom skall alla skulder och tillgångar delas lika), men det bästa är att du i lugn och ro klarar ut detta med en jurist. Det är dessutom bra inför en fortsatt diskussion med din man.
Om ni inte har något skrivet så har han rätt till landstället för att du tillåter det som en schysst grej. Blir det fel i fördelningen av annat om det skulle ta slut mellan er så behöver du ju inte vara så snäll. Han har ju ingen rätt att bara "få" det om ni tillsammans lagt ut en massa pengar. Lite rättvis fördelning vore väl inte fel.Lycke skrev:
Men gå igenom sånt här redan nu. Kan man inte prata om detta så har man nog andra problem också, inte bara ekonomiska.
Tack för att du delade med dig. Vad skulle du ge för tips till oss i vårat fall? Du kanske läst lite hur jag och min sambo resonerar och hur våra ekonomier ser ut. Jag tror i alla fall på att skriva så mycket som möjligt och tänka på alla möjliga tänkbara utfall. Den dagen man skaffar barn eller något annat stort händer så tänker vi gå igenom alla papper igen för att se om det fortfarande är aktuellt.Lycke skrev:
Sen är det ju ett smart tänk som flera skrivit här att på kanske 10-20års tid så planar man ut ekonomin så skulle det ta slut då kanske läget är mera 50/50.
Men undantaget att jag ska ha första tjing att köpa huset.
Redigerat:
Tja, Suhagg, det är som sagt inte så lätt att resonera logiskt och sansat alla gånger. Jag och min man var knappt myndiga när vi blev tillsammans och vi har följts åt hela vårt vuxna liv. Ingen av oss har bott själv utan när vi flyttade hemifrån gjorde vi det tillsammans. Vi pluggade och hankade oss fram på olika jobb under några slitiga år. Vi var definitivt mer jämställda då vi var unga och barnlösa!
Sedan kom ett första barn, ett andra barn, arbetslöshet för min del samtidigt som världens karriärslyft för maken. Ett arv till mig som slukades av gemensamma lånen. Ett tredje barn. Ännu mer i lön till maken, svårt för mig att göra karriär med tre ungar och eget företag som inte drog in några pengar att tala om. Fler arv från min släkt - som gick till boendet. Mitt sparande är noll, hans har varit gigantiskt.
Jag har tyckt att jag varit lyckligt lottad som har en man som tjänar bra och där vi som familj inte behöver oroa oss för pengarna. Men saker och ting har blivit alltmer skeva med åren. Så här ojämlikt var det inte för 20 år sedan! Jag tycker att vi har ett bra äktenskap, vi älskar varann och har för avsikt att leva tillsammans inom all överskådlig framtid.
Det gör dock inte att jag inte funderar på "om utifall att"... Tänk om han lämnar mig, då har jag inte mycket att leva på. Mina arv är uppätna av gemensam konsumtion. Hans löner likaså, förvisso, men han tjänar hela tiden nya pengar medan arven kanske är min enda chans till en vettig tillvaro som pensionär.
Jag vill skriva papper på detta, men då börjar varenda sak värderas på ett obehagligt sätt som får mig att ifrågasätta både mina egna värderingar och hans. Det betyder inte att vi inte funkar bra ihop, det betyder bara att även i ett livslångt äktenskap kan man hitta nya sidor hos varann. Man utvecklas, förändras och skapar sig nya erfarenheter och värderingar. Ens liv förändras också och inte minst barnen gör kanske att prioriteringarna är annorlunda.
Jag trodde aldrig att vi skulle hamna i denna sits men jag måste säga att jag nog skulle valt att göra en liknande uppgörelse som Suhagg om jag gått in i ett nytt förhållande idag. Det var inte möjligt för mig att göra det som tonåring och det har inte varit aktuellt under alla år. Nu först brister bubblan.
Det jag vill säga till dig, Suhagg, är att man ska förvänta sig att annat än pengar spelar in. Den som tjänar mest, ska den göra lika mycket hemma? Eller ska den personen säga "skaffa dig ett bättre betalt jobb - eller gör mer hemarbete för det är jag som drar in pengarna?". Hur värderas studier? Vems är arven som dimper in? Hur kan man värdera föräldraledighet, avbrott i karriären och annat som drar ner ens möjligheter att tjäna pengar?
Jag tycker att det är jättebra att prata om detta när man går in i ett förhållande. Det säger mycket om vem man är! Men var beredd på att omständigheterna kan förändra ens synsätt med tiden.
Sedan kom ett första barn, ett andra barn, arbetslöshet för min del samtidigt som världens karriärslyft för maken. Ett arv till mig som slukades av gemensamma lånen. Ett tredje barn. Ännu mer i lön till maken, svårt för mig att göra karriär med tre ungar och eget företag som inte drog in några pengar att tala om. Fler arv från min släkt - som gick till boendet. Mitt sparande är noll, hans har varit gigantiskt.
Jag har tyckt att jag varit lyckligt lottad som har en man som tjänar bra och där vi som familj inte behöver oroa oss för pengarna. Men saker och ting har blivit alltmer skeva med åren. Så här ojämlikt var det inte för 20 år sedan! Jag tycker att vi har ett bra äktenskap, vi älskar varann och har för avsikt att leva tillsammans inom all överskådlig framtid.
Det gör dock inte att jag inte funderar på "om utifall att"... Tänk om han lämnar mig, då har jag inte mycket att leva på. Mina arv är uppätna av gemensam konsumtion. Hans löner likaså, förvisso, men han tjänar hela tiden nya pengar medan arven kanske är min enda chans till en vettig tillvaro som pensionär.
Jag vill skriva papper på detta, men då börjar varenda sak värderas på ett obehagligt sätt som får mig att ifrågasätta både mina egna värderingar och hans. Det betyder inte att vi inte funkar bra ihop, det betyder bara att även i ett livslångt äktenskap kan man hitta nya sidor hos varann. Man utvecklas, förändras och skapar sig nya erfarenheter och värderingar. Ens liv förändras också och inte minst barnen gör kanske att prioriteringarna är annorlunda.
Jag trodde aldrig att vi skulle hamna i denna sits men jag måste säga att jag nog skulle valt att göra en liknande uppgörelse som Suhagg om jag gått in i ett nytt förhållande idag. Det var inte möjligt för mig att göra det som tonåring och det har inte varit aktuellt under alla år. Nu först brister bubblan.
Det jag vill säga till dig, Suhagg, är att man ska förvänta sig att annat än pengar spelar in. Den som tjänar mest, ska den göra lika mycket hemma? Eller ska den personen säga "skaffa dig ett bättre betalt jobb - eller gör mer hemarbete för det är jag som drar in pengarna?". Hur värderas studier? Vems är arven som dimper in? Hur kan man värdera föräldraledighet, avbrott i karriären och annat som drar ner ens möjligheter att tjäna pengar?
Jag tycker att det är jättebra att prata om detta när man går in i ett förhållande. Det säger mycket om vem man är! Men var beredd på att omständigheterna kan förändra ens synsätt med tiden.
Redigerat:
Det är givetvis svårt att sätta sig in i en annans ekonomiska situation. Men om jag förstår din situation rätt så finns det ju betydande tillgångar i form av hus och lantställe, sparmedel. Om vi antar att ni inte skriver någonting så är ju allt detta gemensamma tillgångar om ni skulle gå skilda vägar, dvs det skall delas rakt av. Så även om du i det läget låter din man ta över lantstället så skall ju du ha ut halva värdet.
Och rimligen borde dessa värden räcka till något mer än en "sunkig hyreslägenhet" eller hur du utryckte det i första inlägget.
Skulle ni gå skilda vägar så kommer visserligen din man att kunna leva ett materiellt bättre liv i kraft av sin högre lön, men vad finns det som säger att du "alltid" skall ha låg inkomst?
Och rimligen borde dessa värden räcka till något mer än en "sunkig hyreslägenhet" eller hur du utryckte det i första inlägget.
Skulle ni gå skilda vägar så kommer visserligen din man att kunna leva ett materiellt bättre liv i kraft av sin högre lön, men vad finns det som säger att du "alltid" skall ha låg inkomst?
För att sammanfatta saken med svar på ursprungliga frågan: Javisst kan man dela ägandet procuentuellt med exempelvis en sambo.
Och då måste man överlåta fastigheten genom antingen gåva eller försäljning. I båda fallen måste överlåtelsen bli oåterkallelig. Man kan inte öronmärka egendomen med vissa (hittills levande eller ännu ofödda) personers förköpsrätt eller andra sådana villkor.
Om man väljer försäljning ska man vid överlåtelsen ange en köpeskilling, som måste vara verklig. Annars blir hela transaktionen i princip ogiltig. Alltså: Om du som ägare av fastigheten överlåter hälften till din sambo mot viss köpeskilling, och kvitterar beloppet genom att sambon ikläder sig en skuld blir köpet ogiltigt i samma stund som skuldebrevet rivs. Däremot kan skuldebrevet någon gång i framtiden givetvis utan problem kvittas mot exempelvis arv, gåva eller mot att sambon betalar av det som vanlig fodran.
Varje fastighetsägare är suverän i sitt ägande. Delägare är solidariskt betalningsansvariga för skatter, avgifter och skötsel av fastigheten. Däremot svarar de var för sig för sin egen belåning med fastigheten som säkerhet. Alltså: Ni kan båda två som lagfarna ägare av fastigheten ta ut pantbrev på valfritt belopp för självständig belåning i valfri bank. Just pågrund av att ni INTE är gifta behöver ni inte ens varandras kännedom och om saken, och än mindre tillstånd. Vidare: Om någon av er hamnar i skuld hos främmande fordringsägare räknas fastighetdelen som utmätningsbar tillgång. Detta kan man dock gardera sig mot genom att sambons skuldebrev balanseras mot pantbrev, som ger utfärdaren bästa rätt i belånad egendom.
För övrigt har jag troligen inga som helst råd att lämna.
Och då måste man överlåta fastigheten genom antingen gåva eller försäljning. I båda fallen måste överlåtelsen bli oåterkallelig. Man kan inte öronmärka egendomen med vissa (hittills levande eller ännu ofödda) personers förköpsrätt eller andra sådana villkor.
Om man väljer försäljning ska man vid överlåtelsen ange en köpeskilling, som måste vara verklig. Annars blir hela transaktionen i princip ogiltig. Alltså: Om du som ägare av fastigheten överlåter hälften till din sambo mot viss köpeskilling, och kvitterar beloppet genom att sambon ikläder sig en skuld blir köpet ogiltigt i samma stund som skuldebrevet rivs. Däremot kan skuldebrevet någon gång i framtiden givetvis utan problem kvittas mot exempelvis arv, gåva eller mot att sambon betalar av det som vanlig fodran.
Varje fastighetsägare är suverän i sitt ägande. Delägare är solidariskt betalningsansvariga för skatter, avgifter och skötsel av fastigheten. Däremot svarar de var för sig för sin egen belåning med fastigheten som säkerhet. Alltså: Ni kan båda två som lagfarna ägare av fastigheten ta ut pantbrev på valfritt belopp för självständig belåning i valfri bank. Just pågrund av att ni INTE är gifta behöver ni inte ens varandras kännedom och om saken, och än mindre tillstånd. Vidare: Om någon av er hamnar i skuld hos främmande fordringsägare räknas fastighetdelen som utmätningsbar tillgång. Detta kan man dock gardera sig mot genom att sambons skuldebrev balanseras mot pantbrev, som ger utfärdaren bästa rätt i belånad egendom.
För övrigt har jag troligen inga som helst råd att lämna.
Det är ju inte lätt om man gått in i allt så ung som du var. Men det är ju aldrig försent att ha papper iordning även senare i livet.Lycke skrev:
I vårt förhållande tjänar jag mest, gör nog mest hemma också för mina hobbys tar mindre tid än min sambos. Om några år kanske mina tar mer tid än hennes då får hon rycka in lite mera hemma. Med att prata om det är ju grundregeln. Hon är inte intresserad av ekonomi och bryr sig inte heller men jag vill ju se till att både hon och jag har det bra tillsammans eller om det skulle ta slut en dag.
Vi har pratat om att jag troligtvis går ner och jobbar 80% när det är dags att bygga hus så jag kan lägga tid på byggandet. Vi har inte delad ekonomi men delar på alla fasta utgifter. Båda har lite "egna" pengar. Allt sådant här kanske försvinner och det blir en gemensam ekonomi om 10år vem vet. Min föräldrar har haft en delad ekonomi och firat 40årig bröllopsdag nyss så det funkar om man är sådan som person också. Aldrig något tjafs om pengar där.
Det där hade du koll på! Tack.billy_baver skrev:
Ska ta hjälp av någon duktig när det är dags. Då har jag lite olika ideer nedskrivna och så ska man ha pratat igenom allt tillsammans med min sambo innan.