Fy tusan vad mycket med att köpa hus

[p.lundgren]

• Ha inte för höga ambitioner, tillräckligt bra räcker.
• Gör inte allt på en gång
• Det viktiga är inte huset, utan ni och barnen
• Jämför er inte med andra som har andra förutsättningar

 

[bittle]

Speciellt den sista punkten. Jag funderar ofta över hur folk har råd att renovera så mycket medan vi med två reko inkomster och inga barn sitter och har en sparplan för ett år framåt, alla pengar är tingade. Hur gör folk? Avundsjuk? Jag? Neej...

 

[KnockOnWood]

Speciellt den sista punkten. Jag funderar ofta över hur folk har råd att renovera så mycket ...

Tja, de andras "reko" inkomster kanske är något du bara kan drömma om
Här omkring ser jag inget sånt, och det är ont om BMW på garageuppfarterna.

Och kan det ha att göra med de historiskt låga räntorna på bolånen?

Jag menar, det verkar ha blivit en folksport att "värdera upp" sitt hus och kunna låna ytterligare några loppor, som naturligtvis måste konsumeras på något sätt.
Helst så att grannarna märker det.

Risken är att det kommer surt efter.
Rätt som det är sticker räntorna iväg, amorteringskrav stipuleras och ränteavdrag minskas.

Så jag tycker ni gör klokt i att gå fram med försiktighet.
Inteckna inte framtiden!
Förnöjsamhet ger nog större lycka

PS
Som ett brev på posten kommer denna SvD-artikel:
http://www.svd.se/naringsliv/pengar/bostad/sa-slar-ett-amorteringskrav_3901752.svd

Citat

En familj som tar ett bolån på 2 miljoner kronor ska med ett bindande amorteringskrav, där löptiden för lånet är 30 år, amortera 5 560 kronor i månaden, eller 66 700 kronor per år. Dessutom har familjen en räntekostnad på 3 330 kronor, eller 2 330 kronor efter ränteavdrag, om man räknar på en ränta på nuvarande nivå på cirka 2 procent.

 

[Felde]

artikeln är intressant. För mig som bor i Storstockholm ser jag räkneexemplet som ett sätt att slå ut hela bostadsmarknaden. Där 4+ miljoner i lån inte är ovanligt skulle det innebära dryga 12 tusen i månaden i ren amortering. Något som jag har svårt att se att en större majoritet skulle klara av.

Dock är jag inte avig till amorteringskrav, men de bör vara lite mer rimligt utformade. Amortera ner till 70% av värdet på bostaden, eller 60% och då med rimlig tidsplan.
Vi amorterar 4500 i månaden som det ser ut idag, och kommer troligtvis öka det lite till när vi flyttar. Allt för att hålla nere lånen på sikt. Men att betala av hela lånet på 30 år som i räkneexemplet kommer bli.... tufft

 

[hempularen]

Det som är väldigt dumt här är om man inför dessa hårda amorteringskrav nu, när räntan redan har gått ner till "orimligt" låg nivå. Vilket i sin tur gett höjda priser på bostäder, iallafall i bristområden.

Om man hade haft en amorteringsmodell där man istället kopplat amorteringstakten till räntan, så hade vi fått en ökad amorteringstakt (obligatorisk) när räntan går ned, och kunnat minska amorteringen vid stigande ränta. Då menar jag inte att amorteringen skulle motsvara 100% av ränteförändringen.

En sådan modell hade inneburit (lite) högre bokostnad, rent budgetmässigt, det hade gjort att färre klarar de priser vi ser idag, och därmed lägre efterfrågan, med en måttligare prisutveckling som följd. Det hade verkat dämpande på begagnadmarknaden, möjligen hämmande på nyproduktion. På begagnadmarknaden hade ungefär lika många bostäder sålts, lika många har ju behov att sälja och köpa.

 

[Enk Projektet]

Usch vad jobbigt det verkar vara att köpa nytt hus....det skulle jag aldrig orka....
Men tror det bara är att kämpa på och njuta så mycket man kan.....

 

[Anders_Nilsson]

Jag tycker sådana amorteringskrav vore bra, det där är ju vad jag amorterar på EN lön (och då tjänar jag bra men inte svinaktigt bra, jag är långt ifrån att drabbas av Steffes skattehöjningar, även om Romson vill klämma åt mig lite och Jonas desto mer). Handlar mest om disciplin och att handla på Lidl i reabingen. I Stockholm behöver man nog två löner men det är ju Stockholm och där finns det också jobb.

Första huset brukar innebära innebära viss stress, sedan lugnar man ser sig. Renovera stora sovrummet och vardagsrummet först så du kan använda huset (tungt och bökigt att flytta möbler i vardagsrummet) sedan kan du ta de mindre rummen i tur och ordning. Och ta inte köket eller badrummen samma år du flyttar in.

Ger man frivilligt bort något (förutom till välgörenhet) som formgivits av Bruno Mattson bör man antingen öka dosen Litium eller byta upp sig från Castillo de Gredos...

 

[bittle]

Som när första musen hörs under köksgolvet. Då tänkte jag att nu säljer vi skiten igen! Men vi bor kvar. Och fick vår andra mus under köksgolvet. Tänkte samma sak i år. Men visst, det får vara värt det

 

[Anders_Nilsson]

Japp, skall man bo i hus skall man gilla att bo i hus och då tar man motgångarna som dom kommer. Inget fel på människor som tycker detta är jobbigt men då kanske man skall fundera på lägenhet. Med hus blir det alltid mer jobbigt, man får vara typen som glömmer motgångarna och njuter av framgångarna. Lite enklare om man har råd med nytt hus men även där blir det jobb. Och gör inte misstaget att tro att du kan renovera ett gammalt hus så att det motsvarar ett nytt. Du får lära dig uppskatta "charmen" med gamla hus .

 

[Aspartam]

Nu är detta en mycket gammal tråd men ett ämne som är aktuellt för mig. Velat ha hus hela livet och nu när jag kan få det och har mycket god ekonomi till det så tappade jag bara lusten. Gick på visning på ett hus som jag hade chansen på, men kände ingenting som lockade.

Känner att vid 40+ och barn som börjar bli större är det bara onödigt med allt jobb och slit som ett hus kräver. Jag vill kunna resa och njuta av livet och inte tyngas av en massa krav. Slappa på en altan är inte för mig. Får dessutom ångest av saker som asbest, radon, fukt, mögel osv, så det känns som hus inte är för mig. Bor i en stor, modern nyproducerad lägenhet och är ganska bortskämd med hög standard. Bara tanken att renovera och fixa ger mig ångest. Jag kommer hellre sälja och köpa nytt när det blir dags istället för att renovera lägenheten.

Jag tror jag alltid haft en något naiv och romantisk bild av villaliv men har nu slutligen insett att det inte är för mig. Man måste nog ha mer intresse och ork för det.

 

[Anders_Nilsson]

Nu är detta en mycket gammal tråd men ett ämne som är aktuellt för mig. Velat ha hus hela livet och nu när jag kan få det och har mycket god ekonomi till det så tappade jag bara lusten. Gick på visning på ett hus som jag hade chansen på, men kände ingenting som lockade.

Känner att vid 40+ och barn som börjar bli större är det bara onödigt med allt jobb och slit som ett hus kräver. Jag vill kunna resa och njuta av livet och inte tyngas av en massa krav. Slappa på en altan är inte för mig. Får dessutom ångest av saker som asbest, radon, fukt, mögel osv, så det känns som hus inte är för mig. Bor i en stor, modern nyproducerad lägenhet och är ganska bortskämd med hög standard. Bara tanken att renovera och fixa ger mig ångest. Jag kommer hellre sälja och köpa nytt när det blir dags istället för att renovera lägenheten.

Jag tror jag alltid haft en något naiv och romantisk bild av villaliv men har nu slutligen insett att det inte är för mig. Man måste nog ha mer intresse och ork för det.

Bra att du i alla fall klarar av att inse vad du vill ha i stället för att känna dig tvingad att gå in i en livsstil som får dig att inte må bra. Hus, speciellt äldre hus, är inte för alla utan man måste veta hur man vill leva.