Båda fastigheterna har strandrätt enligt den ursprungliga bilden, men de äger inte vattnet utanför stranden. Ingen av dem äger vattnet, de har alltså ingen ”sjötomt”.A AndersS skrev:
Enligt rättslig vägledning så har den som äger strandtomt, rätt att anlägga brygga på vattnet(ägs i detta fall av kommunen) framför tomten (Under förutsättning att bryggan inte skadar den som har rätt till vattnet, med skada avses ex.vis att vattentätares brukar ha fiskeredskap placerade där bryggan byggs)
-Kan nämna att jag äger 2 bryggor på annans vatten, den ena med hänvisning till min strandrätten och den annan genom servitut på annans mark. Allt relativt nyligen rättsligt prövat i högsta instans, så till skillnad från alla gissningar bland inläggen så är mina synpunkter kunskapsbaserade.
Länk till dom?L LarLag skrev:
Att man har viss rätt att uppföra brygga på någon annans vatten utanför sin strand vet jag. Men har man rätt att slippa ha grannens brygga utanför sin strand?
Edit: jag övertolkade, du skriver att "grannen inte har rätt till brygga" vilket inte är samma sak som att "TS har rätt att inte ha grannens brygga framför sin strand"
Redigerat:
detta gäller generelltS Staffan-N skrev:
https://www.lansstyrelsen.se/osterg...ksamheter-i-vatten/att-anlagga-en-brygga.html
Jo här har du Naturvårdsverket beskrivning/lagrum av strandskyddet, sen en bit ner i artikeln då om dispenser som har blivit något enklare att få.S Staffan-N skrev:Länk till dom?
Att man har viss rätt att uppföra brygga på någon annans vatten utanför sin strand vet jag. Men har man rätt att slippa ha grannens brygga utanför sin strand?
Edit: jag övertolkade, du skriver att "grannen inte har rätt till brygga" vilket inte är samma sak som att "TS har rätt att inte ha grannens brygga framför sin strand"
https://www.naturvardsverket.se/amnesomraden/skyddad-natur/olika-former-av-naturskydd/strandskydd/
Sen är det då respektive Länsstyrelse som hanterar eventuella dispenser precis som beskrivits tidigare i tråden samt att man kan överklaga deras beslut.
Exakt, men nu ligger dock bryggan inte på privat mark utan sträcker sig utanför, därmed träder allemansrätten in.L LarLag skrev:
Jag tror du missförstår begrepp här... Strandrätt är som några påpekat inget som man tillämpar en privat fastighet.L LarLag skrev:
Strandskydd är ett sätt att begränsa fastighetsägarens rätt att annektera stranden för egen vinning och skydda allmänhetens rätt till vistelse.
Inget av dessa begrepp hjälper dig som markägare.
Eftersom ts inte visat några historiska bilder på fastigheterna så får vi väl ta för givet att tomten har utökats under årens lopp på så vis att man försöker begränsa strandskyddet. Det är som jag sagt tidigare inget ovanligt, men det hjälper inte dig som fastighetsägare, grannen har ändå rätt att bada och vistas vid sin brygga genom allemansrätt.
Det är ett begrepp som i likhet med lantbruksfastighet eller friköpt tomt är en sammanslagning av diverse missförstånd och lekmannatermer. Ofta är det sånt som mäklare slänger sig med. Strandrätt brukar innefatta sådant som att ha rätt att utnyttja en strand. Den rätten kan härledas ur lite olika saker, som att en fastighet är delägare i en samfälld strand, eller att en styckningslott som inte omfattat enskilt vatten ändå får rätt att nyttja stamfastighetens enskilda vatten. Andra teoretiska konstruktioner om vad "strandrätt" kan innefatta är t.ex. ett andelsservitut där en fastighets andel i en samfällighet upplåtits för en annan fastighet som själv inte är delägare i nämnda samfällighet. Det är ett otyg om du frågar mig.MathiasS skrev:
Enskilt vatten är som regel privatägt (vissa fastigheter som innefattar enskilt vatten kan vara förvaltade av statens fastighetsverk eller andra offentliga organ och är väl då möjligen att betrakta som offentligt ägda, annars är allt vatten och land i Sverige privatägt [delägarkretsen kan vara större om det rör sig om samfällda områden, förvisso]). Vatten är ingen skillnad mot mark, se det snarare som att det är havs- eller sjöbotten som utgör fastigheten, att det för tillfället råkar vara vatten där gör ingen skillnad. Om vattnet är samfällt är det ändå så att bara de samfällda ägarna har rätt att ha en brygga där. Bryggan som sådan är därför inte nödvändigtvis där med någon som helt rätt, även om det inte nödvändigtvis är TS som får sin rätt kränkt av grannens brygga.K Kvackatore skrev:
Då låter det som att det inte finns någon strandrätt i detta fall, i bemärkelsen "rätt att bygga brygga på kommunens mark i anslutning till den egna fastigheten". Dvs, bryggorna finns där bara för att kommunen inte orkar beivra tilltaget att bygga utan lov och det är egentligen ingen skillnad på att placera bryggan framför sin egen fastighet eller grannens (som i detta fall). Har jag uppfattat det rätt?F Falckman skrev:
Ja mer eller mindre. Teoretiskt kan ju kommunen ha gett grannen någon typ av rätt att bygga bryggan där, men om vi antar att så inte är fallet förehåller det sig som du beskriver. Allemansrätten innefattar inte någon rätt att bygga bryggor etc. bara att (i viss utsträckning) nyttja befintliga sådana. Det som eventuellt kan spela roll är reglerna om att en fastighet som haft gräns mot en strand men som numera genom uppgrundning inte har det ändå kan ha rätt att nyttja det "nya" uppgrundade strandområdet. Men det är sidospår som inte riktigt träffar trådens frågeställning, jämför med JB 1:6.
En rättelse angående allmänt vattenområde, vissa vattendrag som är tillräckligt stora har faktiskt allmänt vattenområde (om det inte är enskilt). Men det gäller endast i havet, Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön och är inte av intresse för den här tråden, ej heller är det möjligt att bygga (vanliga) bryggor där (eftersom det är vatten som är långt från land), se lag (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde.F Falckman skrev:
Viktigt är att veta att det i princip bara är stamfastigheter som har rätt till strandrätt genom ägandet av vatten området (andelar i vattenområdet) och av hävd nyttjat stranden för bryggor fiskestugor tvättstugor, torkning av nät strandslåtter, båtlänningar mm men blivit skild från vattnet genom landhöjningenF Falckman skrev:
Jordabalken 1:6 Strandrätt, för fastighetsägare.
JB 1 kap 6 § Har fastighet blivit skild från angränsande vattenområde genom att stranden förskjutits, har fastighetens ägare rätt att nyttja området mellan fastigheten och vattnet under förutsättning att området är av ringa omfattning och att dess ägare icke lider skada eller olägenhet av betydelse. Fastighetens ägare har därvid samma rätt som enligt 2 kap. 7 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet tillkommer strandägare. Lag (1998:861).
2 kap. 7 § 2 st Lag (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet
Den som äger strand vid någon annans vattenområde har rätt att för sin fastighets behov ha mindre brygga, båthus eller någon annan sådan byggnad vid stranden, om inte vattenområdets ägare genom byggnaden lider skada av någon betydelse.
Jordabalken 1:6 Strandrätt, behandlade frågan om landhöjningen så här i Proppen:
7 § ( Strandrätt förarbete text)
Blir fastighet som är belägen intill vattenområde skild från vattnet till följd av att stranden förskjutes, äger fastighetens ägare nyttja området mellan fastigheten och vattnet under förutsättning att området är av ringa omfattning och att dess ägare icke lider men av betydelse. Fastighetens ägare har därvid samma rätt som enligt 1 kap. 3 § Vattenlagen n:r 523, 1918 tillkommer strandägare.
7 § ( Strandrätt)
Enligt denna paragraf får ägare av fastighet, som är belägen intill vattenområde men som till följd av att stranden förskjutes blir skild från vattnet, nyttja området mellan fastigheten och vattnet, under förutsättning att området är av ringa omfattning och att dess ägare inte lider men av betydelse. Paragrafen är avsedd att äga tillämpning även i det fallet att fastigheten redan före nya balkens ikraftträdande skilts från vattnet
2 kap. 6 § 2 st Vattenlag (1983:291)
Den som äger strand vid annans vattenområde har rätt att för sin fastighets behov ha mindre brygga, båthus eller någon annan sådan byggnad vid stranden, om inte vattenområdets ägare genom byggnaden lider skada av någon betydelse.
Lagen JB 1:6, som är av rätt att använda landvinningen som tilläggs ägaren av den förutvarande strandfastigheten, är knuten till dennes fastighet och medföljer äganderätten till fastigheten. Rättigheten är alltså av servitutsliknande karaktär för all framtid, innebär inget annat än ett lagfästande av en ordning som redan tilllämpades före 1969.
Innebär att strandfastighetens ägare skall ha rätt att utan vederlag nyttja landvinningen och för denna åtnjuta strand- ägares rätt enligt 2 kap. 7 § 2 st Lag (1998:812), så länge landvinningens ägare inte därigenom lider men av någon betydelse.
Att närmare avgränsa de fall då sådan rätt skall föreligga anses inte möjligt.
Bestämmelsen bör kunna tillämpas intill dess landvinningens ägare gett till känna att han anser sig lida men av betydenhet.
Även om det då skulle befinnas att dylikt men redan tidigare uppstått bör strandfastighetens ägare inte drabbas av någon påföljd för tid innan landvinningens ägare protesterat mot nyttjandet.
Den kanske mest väsentliga begränsningen av tillämpningsområdet för den föreslagna bestämmelsen följer av kravet på att nyttjandet ej får medföra men av någon betydelse för områdets ägare
Å andra sidan kan vattenområdets ägare, framhåller beredningen, inte gärna med fördel ekonomiskt utnyttja en smal torrlagd remsa utmed stranden.
För motsatt fall bör, anser lagberedningen, övervägas att i stället bereda fastighetens ägare möjlighet att tvångsvis förvärva landvinningen eller del därav genom ägoutbyte.
Slutligen kan ägaren tillerkännas rätt att inlösa eller på annat sätt förvärva landvinningen.
Lagberedningen:.
Om en strandfastighet inte omfattar det vattenområde som ligger utanför stranden, kan en förskjutning av strandlinjen medföra att fastigheten blir avskuren från vattnet.
Beredningen erinrar om att å ena sidan fastighetens ägare därigenom berövas de förmåner som tillkommer honom enligt 1 kap. (1 kap. 3 § VL Vattenlagen n:r 523, 1918 ersatts nu av) Restvattenlagen lag1998:812.
, nämligen rätten att vid sin strand ha mindre brygga, båt, bad- eller tvätthus eller annan dylik byggnad, om ej vattenområdets ägare genom byggnaden lider men av någon betydelse eller hinder mot byggnaden möter på grund av stadgandena i (2 kap. VL. Vattenlagen n:r 523, 1918 ersatts nu av) Restvattenlagen lag1998:812.
Också när gräns löper ute i vattnet, kan strandfastighet bli avstängd från vattnet till följd av strandlinjens förändring, vilket kan inträffa på grund av landhöjningen, särskilt vid långgrunda stränder i Bottniska vikens norra del. Detsamma kan inträffa vid en partiell torrläggning eller dylikt. (Erosion)
Lagberedningen framhåller:
Att landvinningar i de flesta fall utan vidare torde brukas av den förutvarande strandfastighetens ägare.
Detta förhållande anses böra accepteras i lagstiftningen.
Därigenom tillskapas ett legalt tvångsservitut.
För motsatt fall bör, anser beredningen, övervägas att i stället bereda fastighetens ägare möjlighet att tvångsvis förvärva landvinningen eller del därav genom ägoutbyte.
Lagberedningens förslag:
Innebär att strandfastighetens ägare skall ha rätt att utan vederlag nyttja landvinningen och för denna åtnjuta strand- ägares rätt enligt (1 kap. 3 § VL Vattenlagen n:r 523, 1918 ersatts nu av) Restvattenlagen lag1998:812.
så länge landvinningens ägare inte därigenom lider men av någon betydelse.
Att närmare avgränsa de fall då sådan rätt skall föreligga anses inte möjligt.
Bestämmelsen bör kunna tillämpas intill dess landvinningens ägare gett till känna att han anser sig lida men av betydenhet.
Även om det då skulle befinnas att dylikt men redan tidigare uppstått bör strandfastighetens ägare inte drabbas av någon påföljd för tid innan landvinningens ägare protesterat mot nyttjandet.
Remissyttrandena
Lantmätareföreningen
uttalar en mycket positiv inställning till förslaget såvitt gäller alla de otaliga fall där en mindre förskjutning av stranden medfört att en obetydlig markremsa uppkommit mellan den förutvarande strandfastigheten och vattnet.
Såsom anföres i motiven till jordabalksförslaget torde vanligen landvinningar av obetydlig omfattning utan vidare brukas av den förutvarande strandfastighetens ägare.
Man får dock räkna med åtskilliga fall där gemensamt utnyttjande av landvinning vunnit hävd eller eljest kan ifrågakomma, exempelvis för sjöfågel jakt, användning i samband med magasinering av flottgods.
Departementschefen.
Lagberedningen har i förevarande paragraf tagit upp en fråga av betydande praktiskt intresse. Förskjutningar av stranden kan, som någon remissinstans framhållit, ofta vålla beaktansvärda olägenheter.
De fall som härvid främst kommer i åtanke är sådana där tillgången till strand måste antas ha tillmätts ett särskilt värde, t. ex. vid bebyggelse
Med tillgången till strand följer, utom annat, särskilda möjligheter att begagna sig av vattenområdet utanför stranden.
Men strandägarens speciella intresse har dessutom tillgodosetts genom bestämmelsen i (1 kap. 3 § VL Vattenlagen n:r 523, 1918 ersatts nu av) Restvattenlagen lag1998:812.
Det syfte som detta lagrum är avsett att fylla blir helt förfelat, om fastigheten på grund av att stranden förskjuts blir avskuren från vattnet.
I likhet med lagberedningen anser jag lämpligt att det i lagstiftningen upptas en regel om den rätt som tillkommer ägaren av en förutvarande strandfastighet. Härvid står åtminstone tre utvägar till buds.
Ägaren kan tilläggas samma rätt som enligt 1 kap. 3 § VL tillkommer ägare av strand- fastighet.
Eller enligt beredningens förslag : sådan rätt jämte rätt att nyttja landvinningen.
Slutligen kan ägaren tillerkännas rätt att inlösa eller på annat sätt förvärva landvinningen.
Beredningens förslag 2 : Tillgodoser tidigare strandfastighetsägarens intresse att bibehålla sina rättigheter. Han blir alltså inte hänvisad att låta sig åtnöjas med endast de rättigheter som tillkommer var och en genom allemansrätt när det gäller rätt att utnyttja annans vattenområde, eller uppgrundning. Han behöver därmed ej heller bortföra exempelvis brygga eller båthus eller liknande som han kan ha uppfört med stöd av 1 kap. 3 § VL: En väsentlig skillnad blir nyttjandet av landvinningen. Detta kan i vissa fall, t. ex. när det gäller en fritidsfastighet, vara mycket väsentligt. Beredningens förslag tillgodoser tidigare strandfasighetsägares intresse även i detta hänseende.
I många fall skulle troligen en lösning enligt nyssnämnda linje vara fullt tillfredsställande.
En lösning i enlighet med det tredje alternativet skulle säkerligen ofta ge det från skilda synpunkter mest tillfredsställande resultatet. Fastighets- bildningskommitténs förslag till lag om fastighetsbildning torde också anvisa ett i tekniskt hänseende lämpligt institut för ändamålet, nämligen fastighetsreglering. Nackdelarna med denna lösning ligger främst däri att förrättningar för fastighetsreglering i vissa fall skulle bli nödvändiga med ganska kort tids mellanrum och att kostnaderna ofta inte skulle stå i rimlig proportion till värdet.
Uppenbart är dock att detta alternativ erbjuder den bästa lösningen för mera komplicerade fall, dvs. fall där landvinningen är av större omfattning eller fall där vattenområdets ägare annars kan ha ett intresse av att själv få nyttja landvinningen.
Med utgångspunkt från det nu anförda vill jag förorda en reglering som i stort sett överensstämmer med lagberedningens förslag.
För övriga fall — liksom för fall där landvinningens ägare påstår sig lida men genom att ägaren av strandfastigheten nyttjar området — bör en lösning sökas inom fastighetsbildningslagstiftningens ram.
😀
Redigerat:
U
Utsliten och utdömd
Byggnadsvårdare
· 1 776 inlägg
Utsliten och utdömd
Byggnadsvårdare
- 1 776 inlägg
Blir väldigt svårläst när du skriver majoriteten i fetstil.B Bror9 skrev:
Nej det stämmer inte, som du själv ser av de paragrafer du hänvisar till gäller reglerna inte bara stamfastigheter. Begräsningen ligger i hur stort område som nyttjas samt i vilken omfattning områdets ägare lider skada eller utstår olägenhet av nyttjandet. Begränsningen ligger inte i huruvida fastigheten är en stamfastighet (jag antar att du med stamfastighet i det här sammanhanget menar ett ursprungligt hemman från exempelvis laga skifte) eller hur eventuell hävd ser ut. Om du läser de citat du hämtat från förarbetet ser du att dessa säger samma sak, d.v.s. begränsningen handlar om hur stor olägenhet nyttjandet medför samt hur pass stort område som nyttjas. Däremot är det aldrig tal om att 1:6 JB bara ska gälla för stamfastigheter, det är din högst egna tolkning som du inte har något egentligt stöd för. Dessutom kan det vara värt att veta att lagstiftaren långt ifrån alltid väljer att lyssna på remissinstanserna, särskilt om olika remissinstanser tycker olika.B Bror9 skrev:
Det remissinstansen syftar på är alltså att i det fall markägaren lider men av att strandområdet nyttjas bör markområdet regleras till den fastighet som nyttjar området, alternativt medelst servitutsrätt säkra tillgången till strandområdet. Det är på intet sätt ett uttryck för att endast stamfastigheter har rätt att utnyttja uppgrundade strandområden. Det är ett uttryck för att avstyckade fastigheter (enligt remissinstansen) bör ha en relativt långtgående rätt att nyttja uppgrundade strandområden och att i det fall markägaren motsätter sig denna rätt så bör den avstyckade fastigheten genom reglerna i FBL kunna tillgodogöra sig denna rätt på annat sätt (tvångsbildning av servitut eller tvångsreglering av marken som sådan).B Bror9 skrev:
Du har fel! : Jag skrev att det i princip bara är stamfastigheter. Jag skrev inte att det bara är stamfastigheter.F Falckman skrev:
Det stämmer att 1 kap. 6 § Jordabalken (JB) innehåller en speciell sorts nyttjanderätt. Rätten har samma innehåll som strandägare har enligt Lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet (LVV).
Med ”strandägare” menas den som har egen strand vid någon annans vatten och som därför kommer att behöva använda den andres vattenområde för att kunna ha till exempel brygga eller båthus på sin strand. Rätten kallas ibland för strandrätt.
En första förutsättning för att fastigheterna ska ha strandrätt är att de en gång i tiden haft egen strand. Därför är det nästan bara jord- eller skogsbruksfastigheter som har strandrätt. Det är sällan en fastighet för bostadsändamål har sin gräns i vattenlinjen.
Avstyckade stugtomter har normalt inte egen strand. ( finns några undantag)
Jag har av äldre erfaren lantmätare berättat att man styckade av tomter några meter från strandkanten typ en fyrkant upp i skogen av praktiska skäl, för att slippa omfattande och dyrbara utredningar om rättigheter och oklara strandlinjer- fastighetsgränser som dels inte finns eller inte utmärkts vid eller i vattenlinjen. Detta för att inte påverka gamla rättigheter från laga skiften som skulle ha inneburit svårtolkade rättigheter i byamännens vatten och fiske.
Avstyckade tomter skulle vara en fyrkant "upp i skogen", utan kontakt med strandlinjen där inga grannar/samfälligheter påverkas, och alla gränser är raka och fina och väl markerade i mark med rör och i karta. Utan del i byns vatten eller stamfastighetens fiske. Vid början av 70-talet skulle allmänhetens tillgång till allemansrätt av strand omöjliggöra avstyckningar av tomter med strandrätt. Strandrätt gällde bara för stamfastigheter
Då finns inte heller någon strandrätt som följer direkt av lagen för dessa bostadsfastigheter.
För att en sådan bostadsfastighet ska ha rätt att använda stranden mer än vad som följer med allemansrätt måste det finnas ett servitut eller annan nyttjanderätt.
Strandrätten är en lagstadgad rätt för fastighetens eget behov så det är inte tillåtet för fastighetsägaren att upplåta strandrätten i andra hand genom att skriva avtal med tredje part.
Däremot behöver fastighetsägaren själv inte något avtal med samfälligheten så länge villkoren för strandrätt är uppfyllda. man brukar jämföra JB 1:6 strandrätten med servitut. rätten följer nämligen med äganderätten till fastigheten.
(Samfällda mark- och vattenområden samt samfällt fristående fiske utgör fast egendom eftersom de ingår i de delägande fastigheterna genom respektive fastighets andel i samfälligheten.)
Det är enligt förarbetena inte möjligt att noggrannare begränsa vad som ska anses som ringa omfattning.
Paragraferna innehåller inga konkreta begränsningar utan lämnar utrymme för tolkning.
Det finns inte många rättsfall som ger stöd till tolkning. Hur landvinningen får användas beror istället på hur strandfastigheten använts.
Svea hovrätt ansåg i en dom att även om det uppgrundade området är stort så har de tidigare strandägarna nyttjanderätt på området fram till vattnet. En dom har även fastställt att en lång brygga ingår i JB 1:6. Strandremsan bör enligt lagberedningen få användas efter bestämmelserna i 1:6 JB åtminstone fram tills den belastade vattenägaren ger tillkänna att han lider men av betydelse. Den tidigare strandägaren ska alltså inte drabbas av påföljder för sitt nyttjande av stranden för tiden innan den belastade vattenägaren yttrat sig.
Eftersom rätten till uppgrundad mark inte bildas genom förrättning eller genom avtal utan är en legal rätt som tillkommer när naturförhållanden förändras finns det. ingen anledning att disponera rätten genom en kostsam fastighetsbildnings förrättning.
Redigerat: