Hur skulle ni tänka kring nytt husköp

[JohanLun]

Jag har lite svårt att förstå hur det kan vara i svenska folkets intresse att rösta fram ett system som gynnar ett fåtal kapitalägare medan lönearbete missgynnas.

Det har väl tyvärr varit sossarnas paradgren. Staten och kapitalet sjöngs det redan i min barndom. Det är väl samma i Ryssland, Kina mfl kommunistländer. Det saknas inte rika, men gällande lönearbete så är skillnaderna små... Det är extremt svårt att bli rik på att vara anställd.

Sen tycker jag det är bra med ett samhälle utan fattiga. Skulle inte vilja ha det som i usa.

 

[HenrikHuslöse]

OT, men hur mycket tjänar folk egentligen? Vi drar in drygt 50 000 i månaden efter skatt och är väl inte sämst betalda i landet. Hur kan det finnas så många som tjänar så otroligt mycket att de kan köpa hus på Lidingö eller i andra finområden runt Stockholm? Eller i Stockholm överhuvudtaget?

Psykologi i detta. Lågavlönade svenskar uppfattar sig som typiska och övre medelklassen tror också att de är typiska. Både de med 25 och de med 100 i lön tror att de är normen.

 

[Anonymiserad 537906]

Jag har lite svårt att förstå hur det kan vara i svenska folkets intresse att rösta fram ett system som gynnar ett fåtal kapitalägare medan lönearbete missgynnas.

Matchar vi inte kapital och bolagsskatterna med omvärlden så drar väldigt många företagare och Sverige blir mycket fattigare. Löntagare är svårare att flytta utan kan sugas ut.

Därmed blir det parodi när vänsterpartier ska höja skatterna för att ”de rika” ska få bidra mer. Det enda som höjs är skatterna på arbete vilket leder till att en förstelärare får högre skatt medan kapitalskatten för Spotifys ägare hålls låg. Parodi

 

[Anonymiserad 537906]

Det har väl tyvärr varit sossarnas paradgren. Staten och kapitalet sjöngs det redan i min barndom. Det är väl samma i Ryssland, Kina mfl kommunistländer. Det saknas inte rika, men gällande lönearbete så är skillnaderna små... Det är extremt svårt att bli rik på att vara anställd.

Sen tycker jag det är bra med ett samhälle utan fattiga. Skulle inte vilja ha det som i usa.

Finns inte fler fattiga i tex Tyskland än det gör i Sverige. Sjukvården där är bättre och gratis. Ändå har de inte i närheten av Sveriges skatt på arbete.

 

[Staffan-N]

Det har väl tyvärr varit sossarnas paradgren. Staten och kapitalet sjöngs det redan i min barndom. Det är väl samma i Ryssland, Kina mfl kommunistländer. Det saknas inte rika, men gällande lönearbete så är skillnaderna små... Det är extremt svårt att bli rik på att vara anställd.

Sen tycker jag det är bra med ett samhälle utan fattiga. Skulle inte vilja ha det som i usa.

Men nu var det ju senast Alliansen under Reinfeldt som gjorde stora reformer för att gynna kapitalägande. Sedan har Sossarna visat försvinnande lite intresse för att driva socialistisk politik. Det viktigaste är ju inte att driva igenom sin ideologi, utan att man får sitta vid makten.

 

[fribygg]

OT, men hur mycket tjänar folk egentligen? Vi drar in drygt 50 000 i månaden efter skatt och är väl inte sämst betalda i landet. Hur kan det finnas så många som tjänar så otroligt mycket att de kan köpa hus på Lidingö eller i andra finområden runt Stockholm? Eller i Stockholm överhuvudtaget?

Skatten på inkomst av tjänst är ju rätt hög, det är ingen större mening med att ha så mycket i lön att man behöver betala marginalskatt då man inte får motsvarande sociala förmåner som föräldrapenning, sjukpenning och pension.

@Clarken37 hade väl ett räkneexempel där vanligt snickeriarbete a 500 kr/h på en enda månad motsvarade vad många med enklare butiks eller undersköterskejobb drar in på en halvtidslön årligen, vilket innebär att folk i TS situation kanske bör ägna mer tid åt att renovera hus istället för högskattat lönearbete.

Finns inte fler fattiga i tex Tyskland än det gör i Sverige.

Jo det bör det absolut finnas då befolkningen är så mycket större. Flytta du till Tyskland om du inte orkar engagera dig politiskt här och tycker att det är så mycket bättre där.

 

[Staffan-N]

Matchar vi inte kapital och bolagsskatterna med omvärlden så drar väldigt många företagare och Sverige blir mycket fattigare. Löntagare är svårare att flytta utan kan sugas ut.

Därmed blir det parodi när vänsterpartier ska höja skatterna för att ”de rika” ska få bidra mer. Det enda som höjs är skatterna på arbete vilket leder till att en förstelärare får högre skatt medan kapitalskatten för Spotifys ägare hålls låg. Parodi

Det är bra att du tror det för det gynnar min ekonomi
Men det skär ju såklart lite i vänsterhjärtat

 

[Anonymiserad 537906]

Skatten på inkomst av tjänst är ju rätt hög, det är ingen större mening med att ha så mycket i lön att man behöver betala marginalskatt då man inte får motsvarande sociala förmåner som föräldrapenning, sjukpenning och pension.

@Clarken37 hade väl ett räkneexempel där vanligt snickeriarbete a 500 kr/h på en enda månad motsvarade vad många med enklare butiks eller undersköterskejobb drar in på en halvtidslön årligen, vilket innebär att folk i TS situation kanske bör ägna mer tid åt att renovera hus istället för högskattat lönearbete.

Jo det bör det absolut finnas då befolkningen är så mycket större. Flytta du till Tyskland om du inte orkar engagera dig politiskt här och tycker att det är så mycket bättre där.

Procentuellt i relation till befolkning nej. Det var bara ett svar på att ”sverige blir som usa” utan groteska skatter vilket är trams.

Sambon är duktig på finsnickeri. Hon måste tjäna över 150k i månaden för att vi ens ska kunna tala om att det lönar sig för henne att inte stå hemma och snickra. I Sverige tjänar en överläkare på att att ta tjänstledigt och snickra veranda. Samtidigt går byggare utan jobb och vi har läkarbrist och enorma vårdköer..

 

[Anonymiserad 537906]

Det är bra att du tror det för det gynnar min ekonomi
Men det skär ju såklart lite i vänsterhjärtat

Nu pratade jag multinationella storbolag. De som driver bolag med några miljoner i omsättning lär vara kvar.

Men vem vet. Du kanske är Daniel Ek

 

[SågspånPappspikEternit]

Den stora skillnaden mellan mig och sambon är att hon ser sitt hus och dess utseende som helt avgörande för hennes välbefinnande. Jag tycker att ett hus från 70-80 tal är väldigt trist men knappast något jag mår psykiskt dåligt av att bo i. Sambon är beredd att offra varsomhelst för ”rätt” hus. Området är sekundärt. Jag är mycket mer rationell och ser till helheten.

Problemet är att hon är smått miserabel över att bo i ”fel” hus. Det går ut över allt. Vårt förhållande, barnen, etc etc

Det luktar separation här. Eller åtminstone dålig kommunikation och bristfällig självkännedom.
Du anser att hon är känslostyrd och fokuserad på välbefinnande (=dåligt) och själv är du alltigenom mer rationell (=bra). Vi som har hängt med i tråden ett tag har dock kunnat se hur du förklarar ditt "behov" av att ha nära till City med att du tycker att du har det bra på ditt nuvarande jobb, det har inte varit ett ord om att det är mest rationellt att jobba så, utan du har förklarat vad du tycker och känner inför ditt jobb och nuvarande pendlingsavstånd. Dessutom finns två andra känslor flitigt representerade i din argumentation i tråden; oro och rädsla, som används för att argumentera mot olika förslag på ställen att köpa hus. "I Botberga riskerar man att bli skjuten när som helst" (=uttryck för rädsla) eller "Husen är ju billigare i Gnetköping, men det finns bara ett gymnasium, och det verkar inte vara någon bra skola för mina barn" (=uttryck för oro).

Din sambo, detta känslostyrda kvinnfolk, är smått miserabel. Är det helt otänkbart, eller ursäkta, helt irrationellt att ta hennes känslor på allvar för en gångs skull? Ena halvan av ert förhållande vantrivs med ert nuvarande liv, och när hon tar till så starka uttryck att till och med du uppfattar dem, gör du klokt i att ta henne på allvar.

Tidigare i tråden nämnde du Borlänge som exempel på ett område där din sambo skulle kunna tänka sig att er familj skulle bo. Jag tror du skulle kunna känna dig hemma i Borlänge centrum, eftersom vissa delar av det påminner om Sthlm City så tillvida att rivnings- och byggbranscherna jobbade 3-skift hela 1960-talet med att riva allt som var gammalt och vackert och bygga massa nytt som var fyrkantigt och fult. Du kan förstås inte jobba vidare på ditt rationella och välbetalda jobb i Stockholm, men jag har hört att det finns en liten, men tapper Öfvre Medelklass även i Borlänge. Några av dem är säkert klassresenärer, precis som du.
Här har vi något du kan visa din sambo (hälsa så gott från mig), jag citerar "Centralt beläget 1930-talshus med en touch av lyx!" på Ingelsgatan i Borlänge:
https://www.svenskfast.se/hus/dalar.../381434?utm_source=hemnet&utm_medium=referral
Skulle det inte falla henne i smaken finns 21 hus eller radhus/parhus/kedjehus till i Borlänge kommun som är byggda före 1940, som går att hitta via Hemnet.

Så om du ser till helheten, det verkar vara en av dina paradgrenar, kanske det går att få ett gott och välfungerande liv för hela er familj - även utanför Stockholmsområdet, till exempel i Borlänge. Huset i länken kostar 2 695 000 kr. De hus ni tittar på i 08-området kostar åtminstone 7 miljoner till, och det är lite lustigt hur någon som utan att blinka betalar ränta på 7 mille extra, sitter och ondgör sig över att behöva betala några procentenheter mer i kommunalskatt (på en årsinkomst som vida understiger 7 miljoner) om familjen skulle flytta.

Jag önskar er all lycka!*



*Pengar har du ju redan, och det verkar hjälpa föga.

 

[Anonymiserad 537906]

Det luktar separation här. Eller åtminstone dålig kommunikation och bristfällig självkännedom.
Du anser att hon är känslostyrd och fokuserad på välbefinnande (=dåligt) och själv är du alltigenom mer rationell (=bra). Vi som har hängt med i tråden ett tag har dock kunnat se hur du förklarar ditt "behov" av att ha nära till City med att du tycker att du har det bra på ditt nuvarande jobb, det har inte varit ett ord om att det är mest rationellt att jobba så, utan du har förklarat vad du tycker och känner inför ditt jobb och nuvarande pendlingsavstånd. Dessutom finns två andra känslor flitigt representerade i din argumentation i tråden; oro och rädsla, som används för att argumentera mot olika förslag på ställen att köpa hus. "I Botberga riskerar man att bli skjuten när som helst" (=uttryck för rädsla) eller "Husen är ju billigare i Gnetköping, men det finns bara ett gymnasium, och det verkar inte vara någon bra skola för mina barn" (=uttryck för oro).

Din sambo, detta känslostyrda kvinnfolk, är smått miserabel. Är det helt otänkbart, eller ursäkta, helt irrationellt att ta hennes känslor på allvar för en gångs skull? Ena halvan av ert förhållande vantrivs med ert nuvarande liv, och när hon tar till så starka uttryck att till och med du uppfattar dem, gör du klokt i att ta henne på allvar.

Tidigare i tråden nämnde du Borlänge som exempel på ett område där din sambo skulle kunna tänka sig att er familj skulle bo. Jag tror du skulle kunna känna dig hemma i Borlänge centrum, eftersom vissa delar av det påminner om Sthlm City så tillvida att rivnings- och byggbranscherna jobbade 3-skift hela 1960-talet med att riva allt som var gammalt och vackert och bygga massa nytt som var fyrkantigt och fult. Du kan förstås inte jobba vidare på ditt rationella och välbetalda jobb i Stockholm, men jag har hört att det finns en liten, men tapper Öfvre Medelklass även i Borlänge. Några av dem är säkert klassresenärer, precis som du.
Här har vi något du kan visa din sambo (hälsa så gott från mig), jag citerar "Centralt beläget 1930-talshus med en touch av lyx!" på Ingelsgatan i Borlänge:
[länk]
Skulle det inte falla henne i smaken finns 21 hus eller radhus/parhus/kedjehus till i Borlänge kommun som är byggda före 1940, som går att hitta via Hemnet.

Så om du ser till helheten, det verkar vara en av dina paradgrenar, kanske det går att få ett gott och välfungerande liv för hela er familj - även utanför Stockholmsområdet, till exempel i Borlänge. Huset i länken kostar 2 695 000 kr. De hus ni tittar på i 08-området kostar åtminstone 7 miljoner till, och det är lite lustigt hur någon som utan att blinka betalar ränta på 7 mille extra, sitter och ondgör sig över att behöva betala några procentenheter mer i kommunalskatt (på en årsinkomst som vida understiger 7 miljoner) om familjen skulle flytta.

Jag önskar er all lycka!*



*Pengar har du ju redan, och det verkar hjälpa föga.

Delvis har du rätt. Det finns definitivt ett mått rädsla och oro i mina resonemang. Jag är knappast ensam dock. ”Trygghet” är den överlägset högst värderade parametern hos barnfamiljer enligt flertalet undersökningar

MEN det som är den stora brytpunkten för mig är att sambon faktiskt inte accepterar att jag byter ner mig jobbmässigt. Hon vill inte nedgradera vår ekonomi vilket låser mig till mitt nuvarande jobb (som jag trivs med men inte måste stanna på). Jag har funderat mycket men hittar ingen annan karriärsväg som ger samma inkomst på fjärran ort. Hade det varit en realistisk möjlighet hade jag absolut övervägt det.

Hur ofta eller sällan jag tar min sambos känslor på allvar bör du nog hålla dig utanför

 

[Einh]

MEN det som är den stora brytpunkten för mig är att sambon faktiskt inte accepterar att jag byter ner mig jobbmässigt. Hon vill inte nedgradera vår ekonomi vilket låser mig till mitt nuvarande jobb (som jag trivs med men inte måste stanna på). Jag har funderat mycket men hittar ingen annan karriärsväg som ger samma inkomst på fjärran ort. Hade det varit en realistisk möjlighet hade jag absolut övervägt det.

Fast om du är öppen för att flytta ifrån Stockholm och ta ett jobb med lägre lön så kanske ni ändå kan tjäna på det rent ekonomiskt? I och med att ni kan hitta ett betydligt billigare hus som ni båda blir nöjda med. Den lägre lönen kanske uppvägs av att räntekostnaderna kommer att sjunka rejält i ert nya boende?

 

[tveksamt]

Det finns inte någon enkel lösning på ert problem. Ni måste båda två inse att ni inte har råd med precis det ni båda vill ha.
Ni måste hitta den kompromiss ni båda kan leva med, i form av inkomst, fritid, skolor, områden och fan vet allt.
Alternativet är att separera så får var och en prioritera sitt eget efter förmåga.

 

[SågspånPappspikEternit]

Delvis har du rätt. Det finns definitivt ett mått rädsla och oro i mina resonemang. Jag är knappast ensam dock. ”Trygghet” är den överlägset högst värderade parametern hos barnfamiljer enligt flertalet undersökningar

MEN det som är den stora brytpunkten för mig är att sambon faktiskt inte accepterar att jag byter ner mig jobbmässigt. Hon vill inte nedgradera vår ekonomi vilket låser mig till mitt nuvarande jobb (som jag trivs med men inte måste stanna på). Jag har funderat mycket men hittar ingen annan karriärsväg som ger samma inkomst på fjärran ort. Hade det varit en realistisk möjlighet hade jag absolut övervägt det.

Hur ofta eller sällan jag tar min sambos känslor på allvar bör du nog hålla dig utanför

Det låter som dubbelsidig dålig kommunikation. Det är osunt att hon "inte accepterar" att du byter till ett mindre välbetalt jobb. Är det omöjligt att du kliver ner ett par karriär-pinnhål och tar större ansvar för barnen, och hon tar motsvarande kliv uppåt?

Hur skulle en konstruktiv, lösningsorienterad diskussion mellan er se ut? Du säger:
"Älskling, jag håller med dig, vi borde flytta! Jag har hittat några 1930-talshus som jag vill visa dig, alla är inom vår budget! Så vad säger du, vill du bo i Borlänge, Skövde eller Umeå? Det finns ett coolt träslott vid Ångermanälven också, men då får barnen åka skolskjuts."

Jag beklagar om jag dragit förhastade slutsatser om er familjedynamik!

 

[fsn]

Fast om du är öppen för att flytta ifrån Stockholm och ta ett jobb med lägre lön så kanske ni ändå kan tjäna på det rent ekonomiskt? I och med att ni kan hitta ett betydligt billigare hus som ni båda blir nöjda med. Den lägre lönen kanske uppvägs av att räntekostnaderna kommer att sjunka rejält i ert nya boende?

Är en liter mjölk, grillade revben, en flygresa till Spanien, 10 liter bensin billigare på ”landet” där husen är billigare och lönerna lägre eller är det ganska exakt samma priser?